Transmitting live from Mikkeller

Dags för juleferie och ett par veclor i Italien. Just nu befinner jag mig i Köpenhamn för omstigning och har några timmar att slå ihjäl på en lämplig bar. I år valde jag att slå mig ner på Mikkellers bar som ligger sju minuters rask promenad från Hovedbangården.

Första ölen blir Rogue Yellow Snow IPA och jag känner direkt att denna skulle jag kunna fortsätta att dricka. En riktigt besk men perfekt balanserad ale. Doften domineras av frisk humle med citus och tropisk frukt. Smaken är kraftfullare än vad doften antyder med kraftfull beska och god frukt.

Hos Mikkeller ska man naturligtvis dricka Mikkeller och det gör jag. Det får bli en snabbsmakning av julölssortimentet. Ris a la M'ale har en frisk, syrlig och "naturvinsaktig" doft. Smaken är rätt apart. Här finns ingen beska alls. Karamell och kryddor, sötma och syra. Riktigt kul jultolkning som skulle funka fint till ris aöa malta med körsbärssås.

Jag fortsätter med Mikellers Fra Til,  en julporter som man brukar kunna hitta i Systembolagets julölssortiment. Svart som synden. Serveras i ett glas som inget riktigt tillåter doften att komma loss. Mörka julkryddor och kaffe är det första man förnimmer. Det är det som dominerar smaken också. Här är grejen mest sättet som smakerna förmedlas på. Superb kolsyrning som  friskar upp och tillsammans med en bra syra gör att detta funkar utan att bli för tungt

Sista alen ut blir Mikkellers Santa's Little Helper. Den går i en belgisk stil. Kryddig, fruktig, försiktigt kolsyrad och stark. Skitbra.

Här skulle jag kunna bli sittande länge men börjar min avgång närma sig. Lyckas jag ta mig igenom Istedgade utan några missöden lär det dyka upp några inlägg om prosecco vad det lider. Några producentbesök är inbokade och de ska förhoppningssvis generera några upplysande inlägg. Tills dess önskar jag läsare och medbloggare God Jul och Gott Nytt År.

Nynäshamns Ångbryggeri - Brännskär Brown Ale & Stenstrand Summer Ale

Det var ett bra tag sedan jag skrev om öl på Billigt Vin. Igår kväll provade provade jag två för mig helt nya ale från Nynäshamns Ångbryggeri.

Brännskär Brown Ale är mörkt rödbrunt i färgen. Doften är rätt maltig och bjuder på kavring, mörk sirap och en del nedtonade humlearomer. Smaken är medelfyllig, maltig med viss sötma, lite citrus och aprikos. Eftersmaken har viss beska och lätt bitter syrlighet.

Det här är inget dåligt öl men heller inget jag går igång på. Rätt anonymt faktiskt och långt från den standard som brukar gälla för Ångbryggeriet. Jag kan också tycka det är lite märkligt att lansera en brown ale i maj. Hade passat bättre i oktober

Desto roligare är då Stenstrand Sommar Ale. Tydligen är jag inte ensam i min uppfattning för hela laddningen sålde slut på några dagar. Även en andra batch försvann i ett nafs och många blev utan. Här kan vi verkligen tala om sommardryck trots att det är en kraftig sak med nästan 7% alkohol.

Stenstrand Sommar Ale är relativt ljus i färgen, ljust guldgul. Doften är ren och frisk med massor humlearomer. Citrusfrukten dominerar med uppackning av honung, blommiga toner och lite spannmål. Smaken är medelfyllig och mycket frisk med massor av citrus och örter. Till en början är det citron/apelsinzest som dominerar och mot slutet glider det över i grapefrukt. Jag gillar Nynäshamns kolsyrning och här har de verkligen fått till det. Den är kraftig men inte vass och ger Stenstrand extra fräschör. Riktigt bra. Det blir till att hänga på låset nästa sommar.

Derailed

England lär ha en spirande vinindustri, men den här gången kommer vi inte förbi några vingårdar. Istället tar vi seden dit den kommer och skeden i vacker hand och dricker ale och cider.

Ett stort antal små, lokala bryggerier har gått i stöpet över de sista decennierna. Flickan i baren på The Cross Guns - ett trevligt ställe i Avoncliff med anor från 1600-talet - nämner "de fyra stora" som dominerar marknaden. Jag vet inte vilka megabryggerier det handlar om och är inte heller nämnvärt intresserad av att ta reda på det heller.

Här, liksom i Sverige, har det på senare år skett en motreaktion i och med uppkomsten av små, kvalitetsdrivna mikrobryggerier. The Cross Guns stoltserar med ales från Box Steam Brewery, sju miles bort. Bryggeriet etablerades 2004 och gör idag nio ales och porters, med vitsiga namn som Tunnel Vision, Chuffin' Ale, Funnel Blower och Derail Ale. Men ölet är ingen gimmick. Jag väljer Derail Ale, som är baserad på en mycket välbekant historia men har en twist som gör den intressant. Djupt bärnstensfärgad, relativt fyllig och med en uppfriskande citrusfruktighet/bitterhet.

En av de bättre ales jag stött på så långt på den här turen i Cotswolds och Wiltshire. Pubarna inne i Bradford on Avon har gärna Wadworth i sina pumpar. Wadworth är ett ofantligt mycket större bryggeri än Box Steam Brewery, med anor från 1875, men som producerar välgjorda och personliga ales.

Påsköl-shootout del 1

Ikväll hade jag tänkt att besöka Olympia och se HIF ta emot Änglarna. Trist väder, bekvämlighet och tanken på IFK-huliganer fick mig att föredra den goa värmen på krogen framför en kylslagen ståplatsläktare. Som en uppvärmning inför matchen körde jag och Herr K en påskölsprovning. För att bevara lite av skärpan nöjde vi oss med att smaka hälften av inköpen idag. Resten dricker vi imorgon och då koras även årets påsköl.

Påsköl är en märklig företeelse. Samtidigt som påskölen lanserar många bryggerier även en våröl. Gärna en frisk och lite lättare brygd. Påskölen däremot är ofta rätt lik julölen med kraftig och lite rostad smak. Ser man till årstiden är det lite underligt. Å andra sidan skiljer sig kanske inte påskbordet så värst mycket från julmaten.


Nåväl, det är kul med säsongsöl. Vi börjar med Nils Oscars Kalaspåsköl. Den går i en mörkt mahognybrun färg. Doften ger en del humlearomer och lite rostade toner. Känns rätt anonym faktiskt. Smaken är fyllig och maltig med viss sötma. Bra beska men eftersmaken är kort och stum.

Herr K's kommentar: Inte så dum men lite menlös. Känns som den bryggta av ett engelskt jättebryggeri. Inte något extra liksom.


Vi fortsätter med Sigtuna Easter Ale som är guldgul i färgen. Frisk doft med mycket citrusfrukt i form av citron och mandarin. Jag hittar aromer av örter och earl grey. Riktigt trevligt och vårigt. Smaken är förhållandevis lätt men ändå kraftfull. Aromerna går igen och den har riktigt fin, balanserad beska.

Herr K's kommentar: Mmmm, lättdrucken. Fina aromer.



Oppigårds Easter Ale doftar mycket malt med karamell och smörkola. Även en del humlearomer. Smaken är drygt medelfyllig med lite bitter citrusfrukt och patenterad Oppigårdsbeska. God, men lever kanske inte riktigt upp till de högt ställda förväntningarna.

Herr K's kommentar: Den är fin men visst julölen bättre ?



Kvällens sista påsköl blev Pumpviken Påsköl. Den är nästan lika mörk i färgen som Kalaspåskölen. Doften är mycket kryddig med nejlika och kryddpeppar i främsta rummet. Jag associerar till sillspad, pepparkaka och lakrits. Smaken är ganska fyllig, kolsyran exemplarisk och beskan fin. Lång, kryddig eftersmak som inte vill ge med sig.

Herr K's kommentar: Jag tyckte inte riktigt om den men den blev bättre ju mer man drack av den. Den skiljer sig markant från de andra. Mer julöl än påsköl.

Vi enas utan några längre överläggningar om att Sigtuna Easter Ale är kvällens bästa. Oppigårds klar tvåa och Pumpviken trea. Kalaspåskölen kommer sist utan att vara direkt dålig. I morgon testar vi fyra nya påsköl och korar en segrare.

Bötet Barley Wine

Bloggandet har gått lite grann på tomgång en tid. Det börjar sina i förråden med intressanta viner att skriva om. Friulien och spännande viner under 200-kronorsstrecket är inte Systembolagets starkaste grenar. För att försöka bryta stämningsläget gjorde jag en genomgång av Friulien-vinerna i beställningssortimentet. Det är sannerligen ingen upplyftande läsning, många intressanta viner har försvunnit, men några potentiella godbitar finns det. De är nu beställda. Ska bli spännande att se vad som slutligen dyker upp.

Nyheter från Nynäshamns Ångbryggeri kan vara en annan stämningshöjare. Bötet Barley Wine släpptes den 1:a mars. Här har vi en riktigt kraftig pjäs på dryga nio procent alkohol. Klokt nog lanseras den på praktisk 25-cl flaska. Bötet jäser i tolv dagar, nästan dubbelt så länge som en vanlig ale och lagras sju månader på ståltank innan buteljering.

Vid upphällningen bildas ett centimetertjockt brunvitt skum som sjunker ihop rätt snabbt. Färgen går i brunrött. Doften får mig att tänka att Nynäshamn missat i plaeringskalendern och antingen släppt Bötet ett halvår för tidigt eller försent. Det doftar verkligen jul. Den första associationen är farinsocker. Sedan fyller det på med julkryddor, torkade fikon och russin. Lite citrus-toner vill också vara med och så då några skivor kavring. Det blir inte så mycket juligare.

Trots den låga kolsyran ger Bötet en mjukt kittlande munkänsla. Smaken är söt, kraftig och fyllig. Farinen och russinsötman går igen. Beskan är rejält inpackad i allt godis men finns där. Ett

riktigt bra barley wine men lite off känns det allt att dricka det nu. Kan vara en god idé att köpa några flaskor nu och lagra till nästa jul. Eller varför inte nästnästa

Mohawk Rye Ipa

Just nu känns det som att ölkunderna har det lite bättre förspänt än vinkunderna när det gäller systembolagets nyhetslanseringar. Det beror så klart på att det finns en riktigt bra inhemsk produktion men monopolet lyckas även få hem en hel del godbitar från utlandet.

Ikväll provade jag Mowhawk Rye Ipa som är ett samarbete mellan importören/distributören Wicked Wine och Gamla Slottskällans bryggeri. Denna ale är brygd med en del rågmalt som ska ger lite extra fyllighet och rondör.

Färgen är mörkt kopparröd och lätt grumlad. Det händer rätt mycket doftmässigt. I första rummet finns humlearomerna i form av citrus, tallbarr och örter. Man stöter på en tydlig brödighet och sedan kryddor och bränt socker. Doften känns harmonisk och balanserad.

Smaken är fyllig med fin kolsyra. De flesta av aromerna går igen. Precis som doften är smaken balanserad och harmonisk. Det finns en liten brödig sötma som möter upp och tar hand om beskan som inte känns riktigt påtagligt förrän efter man svalt och eftersmaken klingar ut med skön beska och lakrits. De 7.5% alkohol märks mest i fylligheten och smakrikedomen.

Jag gillar verkligen Mohawk Rye Ipa. Det är en smakrik, stor och fyllig ale med pondus som inte behöver skrika för att bli tagen på allvar. I vår kommer även Mohawk Extra Ipa och Mohawk Summer Ipa att lanseras. Det ser jag fram emot.

Hippare Hops - Great Divide Fresh Hop

Färsk humle verkar vara grejen bland amerikanska mikrobryggerier. Eller förmodligen är det något passé eftersom jag har snappat upp det som en trend. Oavsett hur det förhåller sig med hipfaktorn så har det den senaste tiden lanserats en massa kul öl hör hopheadsen.

Jag ryggar lite för att närma mig en öl från Great Divide efter flera Hibernation Ale-traumata men förhoppningen om en schysst humlekick får mig att ändå våga språnget. Lyckan står den järve bi heter det ju och jag ångrar inte mitt vågspel.

Den ser allt lite skum ut i glaset, Fresh Hop. Lite dimmigt beslöjad i en orangegul nyans. Doften har såklart tydlig humlekaraktär men det är ingen bomb, snarare balanserad och nyanserad. Trevliga citrustoner, karamell och en angenäm kryddighet. Munkänslan är också den behaglig och balanserad. Aromerna går igen i smaken, fin kolsyra, medelfylligt och markerad men inte överdriven beska.

En bra och på alla sätt lagom öl som jag hade varit helt tillfreds med om det inte varit för prislappen på nästan 70 spänn för 65 cl. Jag tror ölen lanserades i novembersläppet. Innan dess hade den förmodligen transporterats hit med båt och nu har den alltså fått tre månaders varmlagring på en butikshylla. Jag undrar hur fresh den egentligen är Flaskan har ingen tappningsdatum men bäst-före går ut 15 mars. Jag måste också tillstå att jag är svag för Great Divides motto "Great minds drink alike". Funderar också på att ändra Billigt Vins dito till Great Minds like a drink.

Oppigårds Amarillo Spring

Februarisläppet innehöll en spännande nyhet för humlehuvuden i allmänhet och Oppigårdsfantaster i synnerhet. Amarillo Spring går i en kopparfärgad nyans. Ur glaset strömmar det häftiga humlearomer. Det är blommigt, bärigt, örtigt och lätt citrusaktigt i förgrunden och det vegetariska backas upp av läcker karamellsötma.

Smaken är medelfyllig med viss restsötma. Örter och citrus dominerar smaken och sedan ett slut med den patenterade Oppigårdsbeskan. Riktigt, riktigt bra både med och utan mat.

Apropå öl så provade jag på en fantastisk variant från Mikkeller häromdagen. American Dream är en mycket välhumlad lager med vansinnigt läckra ört och citrustoner. I munnen lätt och friskt med bra beska och mycket måttlig alkohol. En öl som påminner om stundande vår och försommar

Dugges Fusion

Några dagars arbete i Göteborg medförde två lediga kvällar i lilla London. Min ursprungliga plan var att besöka några bra restauranger, vinbarer och pubar. Efter ett glas vin på Björns Bar bestämde jag mig för att skippa vinet.

Vinet på Björns Bar var det inget fel på alls. Jag drack en utmärkt 2003 Chapoutier Cornas. Tyvärr serverades den i ett för litet glas. Tar man 135 spänn för ett glas och utger sig för att vara en vinbar borde man kunna servera vinet i adekvata glas.

Nåväl, jag begav mig till 3 Små Rum och där blev jag sittande i en och en halv kväll. Jag drack flera bra öl och det var särskilt en som stack ut.

Dugges Fusion klassas av bryggaren som en Multikulti Pale Ale där ingredienter, kompetens och inspiration hämtats från USA, Nya Zeeland, Tyskland, Belgien och Iran !!! Resultatet är en riktigt storslagen Ale. Det bildas ett halvhögt skum vid upphällningen. Färgen är disigt gulorange. Doften är magnifik. Här finns den patenterade Dugges-humlingen med örtighet, citrus och tropisk frukt. Det som verkligen lyfter doften hos Fusion och sänder mig är en svårfångad blommighet som liksom går in och ut ur fokus.

Smaken är medelfyllig och lättare än vad jag väntat mig.Dugges Fusion känns trots modiga 8% inte det minsta spritig. Här råder perfekt balans mellan frukt, kryddighet, beska och värmande alkohol. Imponerande.

Imponerande var också det övriga utbudet på 3 små rum. Ett dussin välvalda öl på fat och ett oändligt antal flaskor. Allt serverat med omsorg och gränslös kompetens bakom disken. Var hittar man en vinbar på den nivån ?

Säsongsöl tredje gången gillt: Anchor Christmas Ale

Now look-a here - that's somethin' else!

Något annat än Hibernation Ale, alltså. Årets Anchor Christmas Ale är en mycket trevligare bekantskap. Nästan kompakt svart i glaset, med en gräddig brunbeige krona. I den delikata doften finns kola, mörkrostat kaffe och tallbarr. Samt - något överraskande - en spritsigt sötsyrlig påminnelse om barndomens sockerdricka från Apotekarnes blandad med julmust. Lite ingefära finns det förstås också, och kryddnejlika. Tänk vad som går att trolla fram ur kombinationen malt, humle och vatten!

Det smakar förstås mer julmust än sockerdricka. Det här är en ale som är mycket frisk, nästan syrlig på tungan. Humlebeskan är ganska nedtonad och kommer mest fram i eftersmaken, som biter sig fast långt bak i munhålan. Det här skulle sitta som en smäck till långkålen och skinkan, om det nu över huvud taget går att tänka sig en grisdel på årets julbord. Med 5,5 % är det heller ingen jobbig alkoholchock.

Också som sällskap till kvällsdeckaren fungerar det utmärkt. Känns som jag skulle kunna dricka en om dan fram till jul.

Säsongsöl tredje gången gillt: Hibernation Ale

En Hibernation Ale från Great Divide Brewing Co och kommissarie Rebus sista fall - vad kan väl passa bättre en kulen novemberkväll?

På pappret en bra idé. Jag tänker mig tillbakalutat läge, små eftertänksamma sippar och att sakta dras in i Edinburghs skuggvärld.

Att återvända till Hibernation Ale är en mini-thriller i sig. Esping höjde ett varnande finger förra året, men jag testade med välbehag säsongen 2007. Hur blir det nu?

Färgen är härlig, mörkt brun med rubinröda reflexer. Och jag gillar verkligen doften. Smörig och rund, julkryddor, engelsk apelsinmarmelad och bränd knäck. De första små klunkarna är också intressanta. Mycket citrus och en frän beska. "Malty & robust" står det på etiketten och det stämmer väl. Men de brända övertonerna och det sötjolmiga inslaget tar snart överhanden och det blir alldeles för mycket av allt. Alkoholgenomslaget är överväldigande och läpparna klistras samman av den klibbiga sötman. Alla de 8,7 volymprocenten rusar rätt upp i skallen och åstadkommer huvudvärk. Tusan också, jag måste ge Esping rätt - det här är inte nyttigt.

Någon vidare koncentration på läsningen blir det inte, och jag känner mig snarast som Rebus - den gamle alkade snuten - när han vaknar i gryningen i sin fåtölj efter att ha somnat med det sista whiskyglaset balanserande på armstödet. Whisky-flaskan står halvtom på golvet, ljuset är blaskigt grått och Let It Bleed går på tomgång på vinylspelaren.

Oppigårds Summer Ale 2009

Det börjar bli lite tjatigt här på bloggen, med de här ständiga lovorden av Oppigårds-alen. Men vad gör man? Bryggeriet tycks i alla fall ha bestämt sig för att göra mer av det som fungerar, nämligen producera välgjord och välsmakande ale till folket.

Den här gången, med årets upplaga av Summer Ale, har man enligt mitt förmenande träffat alldeles mitt i prick. Det doftar förföriskt friskt av humlen, här finns också citrustoner och en lite överraskande sötma. I smaken finns den markerade humlebeskan där som vanligt, men lite mer avrundad än vanligt. Alen har en för Oppigårds ovanlig fyllig- och fruktighet. Kanske skulle någon inbiten bitterhetsälskare ropa på "sell out", men jag väljer att vaggas till ro av dess mjuka toner i skymningen.

Alltså: en American Pale Ale från Dalarna att svalka strupen och själen med efter sommarens arbetsdagar, när höet är bärgat eller sista spiken slagen i sista brädan. Eller när man bara sitter och jäser i skuggan, om man är lagd åt det hållet.

Barca och bärs

Gårdagskvällen tillbringade jag i Herr Ks TV-soffa. På bordet framför oss en uppsättning goda öl, några välsmakande korvar och ett helt gäng goda ostar, bl a ett par rikitga höjdare från Vilhelmsdals Gårdsmejeri.

Vi inledde med en tysk veteöl, direktimporterad av herr K, Schöfferhofer Hefeweizen. Redan vid första klunken blir jag glad. Det här är bra. God fruktig och lite rökig doft. Skumbananen finns där men är mycket mera återhållen än vanligt. Smaken är frisk, rätt fyllig och faktiskt med en viss beska. Ölen är dessutom väldigt bra kolsyrad. En av de bästa veteöl jag druckit. Bryggeriets slogan är inte så dum den heller och dessutom alldeles sann. Prickelt länger als man trinkt

Nästa öl har jag bloggat om tidigare. Saison d'Erpe Mere är ett litet mästerverk. I går smakade den faktiskt ännu bättre än vid förra provningstillfället. Den var väldigt bra till en bit pecorino men funkade annars bäst på egen hand. Det finns fortfarande gott om flaskor kvar ute i systembutikerna. Om du gillar frisk, komplex och torr öl så köp på dig några flaskor. En ypperlig sommardryck som säkert många vindrinkare skulle kunna uppskatta.

Även Solstice d'Hiver har fått ett tidigare inlägg. Nu gick sista flaskan av denna vinter-ale och den smakade väldigt bra. Underbart fruktig doft, fyllig, komplex, lite söt smak med grym efterbeska. Väldigt god till Saint Agur och Primadonna. Det finns några få flaskor kvar till rea-pris och annars går den att beställa via BS.

Pilsner dricker jag nästan aldrig nuförtiden. Hell, Pikla Pils och Slåtteröl utgör undantag i en annars pilsnerfri zon. Kul därför att få prova en annan av Herr Ks privatimporter. Breznak är en genuin tjeckisk pilsner från Böhmen. Fyllig, frisk och med en beska över genomsnittet blev den en värdig följeslagare till en fänkålssalami från Parma.

Vi hann med lite vin också under kvällen men det var inget att skriva hem om. Matchen ja, den slutade ju precis som den skulle.

Två tveklösa ales från Oppigårds

Vad passar bättre efter ett hårt pass i roddmaskin och på träningscykel, än att relaxa med en Spring Ale från Oppigårds? En retorisk fråga, svaret är förstås: inget! Esping har i vanlig ordning gått i bräschen, och det är bara att hålla med. Humle och citrus i doften, den typiska Oppigårdska beskan i smaken. Lika torr som min strupe efter träningen, men nu kan konstateras att torrt + torrt kan vara lika med läskande och vederkvickande. Den trevliga alkoholhalten 4,6 % gör att denna ale lämpar sig att dricka i djupa och ymniga drag.

Oppigårds Single Hop är inte heller någon alkoholvärsting med sina 4,8 %. Vackert pilsnergul i färgen, med en försiktigare och lite sötaktig doft som drar åt honung. Smaken är mer avrundad än Spring Ale, inte så utpräglat torr men också lite flackare. Beskan finns där definitivt, tillsammans med en tilltalande och drickvänlig frisk fruktighet. Kanske skulle man kunna utnämna Single Hop till den mer balanserade och publika av de två, och det är också den som lanserats i det ordinarie sortimentet första april. Ett mycket bra tillskott på alehyllan, en nykomling som befäster Oppoigårds position i den absoluta täten av svenska bryggerier och som säkert kommer att finna sin publik under våren.

Ändå är det i min bok Spring Ale som drar längsta strået, med sin snustorra beska. Till en rejäl portion bacon och ägg på kvällskvisten försätter den mig i ett närmast saligt tillstånd. Kaloriförlusten från träningspasset definitivt inhämtad och kroppen återställd.

Och jag som hade föresatt mig att äntligen avsluta min rapport från Vipava-dalen och Sutor, innan minnena helt bleknar.... Det blir inte alltid som man tänkt sig.

Påsköl

Jag har svårt att känna det rätta engagemanget när det gäller påskölen. När det börjar våras är det inte fyllig, söt och stark öl med lite brända toner jag längtar mest efter. Man kan väl säga att jag fitt mitt lystmäte tillgodosett med julölen och det finns faktiskt ett försvarligt antal flaskor av varierande fabrikat kvar i mitt skafferi.Dessutom dricker jag helst vin till påskmaten. Syrah eller nebbiolo till lammet och riesling om det står lax på menyn.

Nåväl, ett par flaskor blev det och första flaskan var en fullträff. Efter debaklet med Midvinternattens Mörker äntrar Sigtuna/Wicked Wine påskscenen med förnyade krafter. 2009 Påsk Alt Bier är visserligen försedd med den ytterst fåniga etiketttexten "Inget för kycklingar" men där tar tramset slut. En utmärkt altbier med fin doft av knäck, apelsinskal och kavring. Smaken är mycketfyllig, har bra balans mellan beska, friska citrustoner och sötma. Inte minsta tendens till alkoholgenomslag trots 7.5 stöddiga procent. Jag kan inte tänka mig en bättre dryck till stekt sill i ättika.

Oppigårds Easter Ale är en ännu bättre allround-öl och passar min smak precis. Fin frukt med tydlig doft av aprikos och citrus i kombination med de där julöliga brända tonerna. Smaken är lite lättare än den föregående men fortfarande fyllig. Som vanligt med exemplarisk hustypisk beska och låååång eftersmak.

Allra helst dricker jag nu Oppigårds Spring Ale. Den är betydligt lättare på alla plan. Mindre alkohol, inte lika fyllig, inte lika komplex. Doften innehåller mycket humle aromer och citrus. Den känns verkligen frisk och vårlik. Smaken går i samma stil men beskan är fortfarande rätt stygg. En ale man kan dricka många av, perfekt till vårens Champions League-drabbningar.

2008 Harvest Ale

Jag hade väntat mig ett rus i bästa Trittenheimer-anda när Sierra Nevada 2008 Harvest Ale
i måndags släpptes som tillfällig nyhet. 800 flaskor och rätt mycket hype på ölbloggarna. I efterhand har jag också läst om viss dramatik på sina håll. Hursomhelst så finns det fortfarande ett antal flaskor kvar runt om i landet och jag tror inte att depån i Örebro är helt torrlagd ännu. Det är m a o bara för den nyfikne att beställa.

Harvest Ale är en säsongsbrygd från det klassiska amerikanska mikrobryggeriet Sierra Nevada som bl a tillverkar en hel rad utmärkta ipor. Här handlar det om en säsongsbrygd, som bara finns tillgänglig under en begränsad tid, gjord på färsk humle.

Färgen är mörk bärnsten. Skummet är inte särskilt kraftigt vilket förvånar mig något. Doften bjuder på en spännande komplexitet med tallbar och citrus, en viss maltighet, blommighet och humle. Trevlig men ändå rätt återhållen.

Smaken är mycket typisk för Sierra Nevada. Den bjuder inte på den humlechock jag väntat mig och följer aromer väldigt väl. Först ut är citrusen och lite aprikoser, sedan lite karamellig sötma från malten med en del brända toner och ett lång slut med hustypisk syrlighet och fin balanserad beska.

En riktigt bra ale som initialt lämnade mig något besviken. -Kul att ha testat men inte skiljer den sig så värst mycket från den Celebration (eller var det Anniversary) Ale jag drack senast var det första intrycket . Jag trodde nog att den färska humlen skulle ge en extra kraftfullkick åt smaken. Efterhand lägger sig besvikelsen och jag uppfattar denna ale som mer elegant, sofistikerad och nyanserad än Sierra Nevadas ipor. En öl som inte är så omedelbar men växer efterhand.

Jag undrar dock hur länge sedan det är 2008 Harvest Ale tappades på flaska ? Det vore onekligen intressant att prova en nytappad eller en från fat.

Fredagsale

Första hela arbetsveckan på länge och pizza i faggorna när den äntligen klarats av. Knegarens tröst kommer ikväll från andra sidan Atlanten. Först en Sierra Nevada Pale Ale (nr 1525), som direkt ur påsen vid hemkomsten är den perfekta följeslagaren till genomgången av posten och lite tjitt-tjatt med min själs älskade innan hon beger sig ut i den kalla Malmö-kvällen. Milt besk och ljust citrusfruktig (alen alltså, inte MSÄ), generös och balanserad (gäller båda). Inget extremt i uttrycket, bara väldigt välgjort, välgörande och gott. En favorit där uppe bland Oppigårdarna och Nynäshamnarna, trevligt nog från det fasta sortimentet till skillnad från så många andra (mer spektakulära) varianter.

Inte konstigt då att både Esping och jag gillat den tidigare, här och här. Tyckte väl att det var något bekant över den. Fick man bara ta med sig en ale till en öde ö skulle det nog bli några lådor av den här.

Brother Thelonius (nr 1588), från kaliforniska North Coast Brewing Company, är en helt annan femma. Drycken är brunrödgnistrande i glaset, doften sötaktig med ett drag av melass och rostad malt. Smaken är sötsyrlig, med den rostade malten som en underström. En koll på systemets hemsida ger vid handen att alen håller 9,4%, och man måste imponeras av en konstruktion där inte en dylik alkoholhalt slår igenom och välter bygget. "Belgian style abbey ale", som etiketten utlovar, säger vad det handlar om. Etketten upplyser också drinkaren om att en andel av stålarna han pröjsat går till Thelonius Monk Institute of Jazz, alltså kan man bli på lyset och göra en god gärning samtidigt.

Och på lyset blir man lätt som enplätt av denna intrikata och försåtliga dryck. Inget att rekommendera om man tänkt göra något som kräver tankeskärpa eller koncentration under resten av kvällen. Har man med sig ett lager Brother Thelonius till den där öde ön lär det inte bli någon flotte byggd. Man skulle bli sittande där under en palm, ta små eftertänksamma klunkar och glo ut över havet. Kanske inte det sämsta, när man tänker efter?

Esping har uttryckt sig mer ingående om själva alen här. Och här kan man njuta av själve Thelonius.

Vilket öl till julbordet?

Det drar ihop sig till Dopparedan, och börjar bli högt på tiden att tänka på ölen till julbordet. Här måste jag ge en djupt känd eloge till Esping, som rapporterat oförtrutet om utbudet medan jag (som var den som föreslog denna specialinsats på Billigt Vin) rullat tummarna.

Några jul/vinteröl har kommit i min väg, varav några Esping redan skrivit om. När det gäller St Peter's är det bara att hålla med om att det är en stark kandidat - dessutom i en vacker och passande flaska, vilket inte är oviktigt inför presentationen av julbordet.

Det bästa är att ha en variation för gästerna att välja mellan. Givna på bordet är också Oppigårds Winter Ale och egentligen också Sierra Nevada Anniversary Ale, för den som gillar sin öl besk snarare än knäckig/sötaktig. Anniversary Ale behöver man vara kvick att försöka få hem till sitt lokala bolag om den inte finns där redan, ty den börjar bli sparsamt förekommande runt om i landet.

Egentligen har jag bara ett tillägg att göra till Espings genomgång: The Shipyard Longfellow Winter Ale (nr 11368), ytterligare en ale från andra sidan Atlanten som heter duga. Håkan Engström, Sydsvenskans ölguru, ger Shipyard Longfellow fem postryttare här. Han ger brittiska Twelve Days från Hook Norton Brewery fyra hästar, och det är en helt ok ale som passar till mycket av julmaten. Dessutom en fint julig flaska som pryder varje bord. Däremot är inte Engström så förtjust i Oppigårds, som han menar är en extremt besk och torr dekokt. Kanske inte faller alla i smaken, således, man får veta vad man ger sig in på. Men för att rensa flabben från de fett- och sötsliskiga matrester som dröjer sig kvar är det en högst adekvat ale.

Solstice d'Hiver är en höjdare att spara till de stilla mellandagarna, för en stunds meditation i julgranens milda sken. Och även om Esping inte alls tog Hibernation Ale till sitt hjärta tror jag att jag ska ge den en chans även i år, liksom förstås Corsendonk Christmas Ale - en belgare måste få vara med på ett hörn och jag har fina minnen från förra säsongens upplaga.

För övrigt kan jag konstatera att Bolaget svämmar över av märkliga specialöl till väldigt höga priser, som exempelvis italienska Baladin Elixir (119,50 för en sjuttifemma) eller Hvedegoop från amerikanska producenten Mikkeller till det facila literpriset 346,97 (finns fem buteljer på Hansacompagniet för den hugade spekulanten). Nästan oemotståndliga är nederländska Hel & Verdoemnis (en stout som kostar 149,90 för 75 cl) och från samma ställe - Brouwerij De Molen -kommer Bommen & Granaten (199,90 för 75 cl). Hell and gore, bomber och granater! Man blir nyfiken, men inte tillräckligt för att pröva. Frågan som infinner sig är om den här plötsliga trenden beror på att Systembolagets uppköpare nu hittat fram till en gammal, tidigare oupptäckt bryggeritradition, eller om det plötsligt uppstått en mängd novelty-liknande, extrema produkter från nydanande och/eller effektsökande producenter. Jag satsar en slant på det senare, men blir gärna emotsagd av någon som är bättre insatt i ämnet.

Julöl 2008 Akt 2 - Anniversary Ale vs Oppgigårds Winter Ale

I rapporteringen från genomgången av delar ur julölssortimentet tänkte jag att det kunde vara lite kul att jämföra de varianter som ligger nära varandra i stil och utförande. Rent geografiskt är avståndet mellan amerikanska Sierra Nevada Anniversary Ale och inhemska Oppigårds Winter Ale rätt stort men smakmässigt är de naboar. Ingen av dessa ales är några egentliga julöl utan marknadsförs som säsongöl men båda fanns med i 19/11-släppet.

Anniversary Ale är en klassiker som hängt med sedan 1980 när bryggeriet grundades. Tidigare fanns den bara på fat men förra året började man även att buteljera Anniversary Ale. Det är en gedigen och mycket balanserad amerikansk IPA. Den bjuder på friska aromer av aprikoser, citrus, kryddörter och ingefära. En viss återhållsam julighet skulle man kunna säga. Smaken är torr och stram med tydligt markerad beska och en liten men förnimbar maltsötma mot slutet. Man har definitivt inte varit återhållsam med humlen. Riktigt gott och en stor personlig favorit.

Oppigårds har inte en lika lång tradition som Sierra Nevada men det märks knappast. Winter Alen är betydligt mörkare i färgen och man kan säga att aromerna drar åt samma håll. Här finns lite mer toner av bränt socker och kavring, en viss fruktighet men mera sparsam. Smaken är fantastisk. Det är ett mycket fylligt och kraftigt öl som står upp mot det mesta i matväg. Här finns lite brända toner, en fantastisk beska och sedan vad jag tror handlar om torrhumling. En örtig, lätt syrlig beska som får mig att associera till marijuana. Inte lika uttalat som hos Dugges men tydligare än vad jag upplevt den hos någon av Oppigårds tidigare produkter.

Två mycket bra ales som där det är omöjligt att kora någon segrare. De är väldigt lika varandra men Oppigårdaren har lite mer av allt och är nog den mest juliga av de båda. Det känns skönt att slippa välja och istället ta båda

Julöl 2008 akt 1- Corsendonk Christmas Ale

Häromdagen gick jag in på SB's hemsida där man numera så praktiskt kan kolla in en enskild butiks utbud när det gäller en viss produkttyp t ex julöl. Jag hittade då en synnerligen sorglig samling svenska industriprodukter och nästan ingen riktigt öl. Två dagar senare var sidan en fröjd att läsa och jag skyndade till butiken för att bunkra. Julölsinköpen har jag den hårda vägen lärt mig att inte skjuta upp.

Jag väljer att inleda årets julölande med en blegisk variant. Att jag börjar med Corsendonk Christmas Ale beror dels på att det sällan är fel med en kvällsbelgare men framförallt beror det på den behändiga flaskstorleken. Corsendonk säljs på 25 centiliters flaska, perfekt när man inlett kvällen med ett par glas för många av Tierras de Luna.

Även vid en mycket varsam upphällning sker en imponerande skumutveckling och man får en fin krona.I den skumt belysta lägenheten ser ölen nästan svart ut. När man håller glaset mot en lampa är det fortfarande nästan ogenomskinligt mörkt rödbrunt. Doften är verkligen julig. Här finns torkade aprikoser och fikon, typiska julkryddor som ingefära och kardemumma, sirap och kavring. Sötman dominerar men här finns också en viss syrlighet. En härligt komplex doft.

Smaken är inte riktigt lika kul, framförallt för att belgiska dubblar och triplar inte riktigt är min grej. Smaken följer aromerna väl men Corsendonk är lite för söt för min smak och jag saknar lite sting i beskan. Om jag för ett ögonblick kopplar bort mina preferenser så är Corsendonk utan tvekan ett komplext och balanserat öl.

Rent smakmässigt tror jag att Corsendonk skulle fungera bra till det småvarma skinkan och brunkålen, liksom till ostarna och gottebordet. Jag skulle däremot inte vilja dricka det till sillen. Allra bäst lämpar sig nog ändå Corsendonk till en stunds stilla kontemplation dan före dan.