Äntligen ett varuprov - Fresita!

På senare tid har det diskuterats en del om att de stora bloggarna börjat få varuprover från importörer - underförstått i utbyte mot att de ska skriva om vinerna - och hur oberoende och opåverkade av denna kärleksbombning skribenterna egentligen är. Transparensen för läsaren har också varit på tapeten, det vill säga att det inte alltid är tydligt om bloggaren inhandlat vinet för sina surt förvärvade slantar eller fått det av någon, i vars intresse det ligger att det skrivs om vinet ifråga.

Jag har mest varit avundsjuk för att Billigt Vin inte har sett röken av några varuprover, förutom en gång då Esping lyckades lura med sig en flaska hem från en butiksrunda i Helsingör. Men nu har det hänt! Med expressbud kom det en flaska Fresita, som lanseras av importören Philipson Söderberg. Det är, enligt mailet Billigt Vin fick av PR-ansvariga Carolin Låftman, "ett mousserande vin smaksatt med riktiga jordgubbar". Det har tydligen redan gjort succé i Sydamerika, Australien och Norge. "Jordgubbarna", skriver Caroline, "är från Patagonien (världens ände). Och 100 % naturligt betyder inget tillsatt socker, inga kemikalier och ingen konstig bismak. /.../ Fresita är perfekt till grill-, pool-, för- och efterfesten. Picknicken, bröllopet, studenten och ja, ni fattar. Saker man går och längtar efter helt enkelt". Själva vinet är från chile och består till största delen av muskat.

Glad över att ha blivit utvald att testa denna nya, tydligen mycket användbara produkt anordnar jag genast en liten fokusgrupp bestående av MSÄ, Å. som är på besök och mig själv.

Först betraktar vi förpackningen. Den är festlig och passar nog särskilt till för- och efterfesten, gissar vi. Baksidan bjuder på en liten historia om hur upptäcktsresanden Amédée Frézier snubblade över en unik jordgubbsfrukt när han genomfor Patagonien på 1700-talet, blev entusiastisk och levererade några plantor till det franska hovet. Det blev succé, och tydligen är vår nutida älskade jordgubbe frukten av ett förädlingsarbete som startade efter Fréziers insats.

Vidare får vi en noggrann instruktion om hur flaskan ska öppnas: 1) Chill well 2) Do not shake 3) Point bottle away from self and others 4) Remove hood 5) Twist cork out slowly by hand 6) Never use a cork remover.

Den här sortens tydliga instruktioner är bra, särskilt att man ska vända buteljen från självet. Inget navelskådande här, det är en social dryck det handlar om! I Carolines utskick står det att flaskan bör vändas försiktigt innan servering för att få en jämn spridning av det goda fruktköttet, men det står det tyvärr inget om på själva flaskan så det missar vi. Nu gör inte det så mycket, express-budet har nog skött om den saken. Inget fruktkött finns i alla fall kvar i botten på flaskan när den är tom.

I glasen är drycken rosaröd och lätt grumlig, påminner lite om jordgubbssaft faktiskt. Det mousserande momentet är modest. Å. gillar färgen, men påpekar att ingredienserna ju inte precis är närodlade. Däremot saknar hon i stort sett luktsinne, vilket ju är lite olyckligt vid deltagande i just en sådan här fokusgrupp (fast senare under kvällen lyckas hon identifiera körsbärsdoft i ett nebbiolo-vin från Valtellina). Sanningen att säga doftar inte Fresita särskilt mycket, i alla fall inte jordgubbar. Om man hoppas att det ska påminna om den pigga friskheten hos en fragolino (som görs på druvan fragola och doftar starkt av jordgubbar utan att alltså innehålla sådana) blir man besviken. Trots att vi nu fått veta att här inte finns några kemiska tillsatser doftar vinet artificiellt, som läsk med en massa e-ämnen i ungefär.

Läsk är också något man associerar till när man smakar. Dock inte jordgubbs utan blodapelsin. Överraskande nog finns det en liten bitterhet, och Å. tycker efter hand det blir allt strävare mot gommen. MSÄ tycker vinet har en splittrad smak som spretar åt alla håll och längtar efter en god moscato d'asti istället. Billig, färdigblandad drinkmix är ett annat omdöme, inte heller det med positiva förtecken. "Semesterpartykänsla" är MSÄ:s ordassociation - det kan vara positivt, men behöver inte vara det om det lockar fram bilder av flockar av ungdomar som raglar omkring på gator och torg och skrålar. Det mest positiva omdömet är att Fresita inte är så sött som man kunde vänta sig.

När jag vill sammanfatta produkten med epitetet "onödig" invänder MSÄ att det säkert kommer finnas en efterfrågan på vinet till sommarens grillfester och ungdomspartyn, så i den meningen kan man inte kalla det onödigt. Å. tycker att det kanske skulle passa i bålen, eventuellt utspätt med vodka eller Bon Gusto - den där 96-procentiga spriten man kan köpa på snabbköp i Italien och som gör allt från Nocino till 40-årskalas lite roligare. Med frukter infrysta i iskuber skulle det kunna bli en snygg bål.

Efter ett par glas är man sötklibbig runt munnen och strävt torr i halsen , en märklig kombination. Nej, Fresita kommer inte att bli ett standardinslag på våra grill- och efterfester framöver. Men vi ser fram emot fler varuprover att testa i konsumentupplysningens namn.

OBS! Reklambild

Kul med folie

Folieboken - för matintresserade och händigt folk, utgiven av Svenska Metallverken och med recept av Carin Tideström, kom 1956. Den andas en kombination av klassisk svensk matlagning och teknologisk landvinning. Allt blir bättre och skojigare med aluminiumfolie, är budskapet. Kanske kunde också folien, som titeln antyder, erbjuda en öppning för ett könsöverskridande samarbete i köksregionen?

Denna sommar har grillningen utvecklats genom just foliens införande i grillmomentet. Grill och folie - verkligen en kombination för matintresserat och händigt folk! Och naturligtvis är det kvinnorna som kommit på den goda idén, medan männen envisas med att bränna sönder köttstycken till sotiga, torra gummibitar.

Det blir ju hur enkelt och kul som helst, bara stoppa ner allt det godaste i ett foliepaket och lägg det på grillen. Potatis och knipplök, till exempel, eller en kyckling (som man med fördel kan grilla en stund först, sen in i folien). Olja, citron, vitlök, salvia, timjan, dragon kan vara bra kompisar i paketet. Plus salt, peppar och en aning socker så klart. Eller zucchini à la A: grilla zucchiniskivor lite lätt, lägg dem på folie. häll på olja, pressa över en citron eller en lime, riv över parmesan, gör ett paket och lägg det på grillen.


Vad dricker man till då? Ja, vad som helst som slinker ner lätt: varför inte Leth? Eller någon av de sista flaskorna Indomita Reserva, denna pinot noir som har varit en sådan god vän under sommaren.

Vi måste också tillsammans försöka hjälpa en törstande vän med ett gott råd. Sökningen "så nära chablis man kan komma fast billigare" kräver ett svar. Jag vet inte vad det skulle vara?

Lagerrensning med Trisse

Lagerrensningen fortsätter. Denna gång med benäget bistånd från Trisse vars gedigna insatser under kvällen gjorde att rensningen blev mer omfattande än vad som var tänkt. Våra ambitioner om att få något arbete gjort under kvällen ersattes av en glupsk nyfikenhet på nya erfarenheter.


Medan vi väntar på att maten ska bli färdig så öppnar vi, efter en rejäl attack av korkskruvsångest, 2003 Kaplja från den friulanske producenten Damijan Podversic, en Gravner-discipel och hardcore naturvin-producent. Kaplja är Damijans stora vin, en blandning på Tocai, Malvasia och Chardonnay. Det har haft lång skalkontakt och lång lagring på ekfat. Färgen är märklig. Det har en nyans mellan koppar och orange med en alldeles speciell lyster. Det har också något slags trolskt belöjad hazyness som förbereder oss för en speciell upplevelse. Doften är till en början inte mycket att skriva hem om. Alkohol och kola, möjligen lite nagellacksborttagningsmedel. Efter en tid på karaffen börjar det hända saker. Det dyker upp våta stenar och snäckskal, persika och hyacinter. Smaken är fyllig, djup och knastertorr med vital frukt och väldigt bra längd. Mot slutet känns en viss bitterhet och rätt sträva tanniner. Ett mycket spännande vin och förhoppningsvis början på en lång bekantskap.

Till maten öppnade vi 2001 D:vin, en flaska jag länge sneglat på men som det aldrig kännts riktigt rätt att öppna. D:vin är resultatet av dansken Jakob Schjerbecks ambition att producera det mest prisvärda vinet i Bordeaux. Han har tillgång till 1.7 ha på Chateau Lauduc och gör sedan 1997 c a 7.000 flaskor per år. Om han lyckas i sin ambition kan jag inte uttala mig om men visst smakar D:vin alldeles utmärkt. Det är gjort på 80% Merlot och 20% Cabernet Sauvignon. Doften ger plommon, mogna jordgubbar och cederträ. Här finns också lite stalltoner och tobak. Smaken är fyllig och kraftfull och mer generös än vad jag väntat mig. Jag hittar paprika, jordgubbar, cederträ, tobak och vanilj. Otroligt läckert vin som nog inte är särskilt ursprungstypiskt. Det hamnar nog mittimellan nya och gamla världen stilmässigt.

Två nyinköpta flaskor av senare årgång dämpade korkskruvsångesten och gjorde det rätt lätt att öppna 2000 Gelsaia. Ett vin gjort på 100% Raboso av Piave-producenten Cecchetto. Gelsaia är hans toppvin gjort på sent skördade druvor från de äldsta stockarna. 25% av frukten torkas i 35 dagar innan det vinifieras. Vinet lagras ett år på en bladning av små och stora fat. Vinet är mörkrött, tätt och kompakt i färgen. Doften är magnifik. Körsbärsmarmelad, mörk choklad och plommon är de första intrycken. Därefter kommer det engelsk piptobak och en näve fjolårslöv. Smaken är djup och fyllig. Den följer aromerna väl. Alkoholen ligger på 14% och ger värme. Trots en viss sötma så känns vinet inte klumpigt. Stort ja, men inte klumpigt.

Vi fortsatte med en chilensk sauvignon blanc, 2005 Casa Marin Cipreses Vineyard. Vinet har fått några år i Trisses källare. Det har inte den druvtypiska ljusa färgen med lite gröna stick utan bjuder på en halmgul nyans. Det allra första doftintrycket får mig att associera till rabarberris, sedan kommer den mest klockrena krusbärsdoft jag känt följt av paprika och svartvinbärsblad. Smaken är medelfyllig med den mycket friska syran inakt. Långt slut där fruktigheten breder ut sig. Mycket gott men kanske lite väl intensivt och påträngande i stilen.

Därefter följde en 2007 Saint Joseph Blanc från en av områdets mindre domäner, Domaine Monier. Vi har blivit barnsligt förtjusta i Moniers röda viner som provats både här och där. Detta vin är gjort på 100% Marsanne. Färgen är djupt guldgul. Doften är mycket inbjudande och älskvärd med gula plommon, persikor, honung och mynta. Smaken är fyllig, kryddig och bastant med en lite oljig munkänsla. Ett personligt och spännande vin

Vi avslutar med 2005 Riesling Steinbreiten Suss som Trisse rapporterat om här . Det finns inte mycket att tillägga mer än att det enda oanständiga jag kan hitta i doften är att den är oanständigt god samt att det fortfarande finns några rabatterade pavor kvar.

2008 Indomita Reserva Pinot Noir

Dags då att prova billiga röda 2008 Indomita Reserva Pinot Noir, som i junisläppet av kritikerna fått genomgående bra betyg.

När jag dragit ur korken och sniffar i flaskhalsen förflyttas jag till mormors källare, där hon förvarade sin hemmagjorda saft och sylt. Eller rättare sagt till hennes kök, när man skruvat kapsylen av den återanvända Renat-flaskan och den buteljerade sommaren nådde näsborrarna. Indomita påminner om en speciell variant: det kunde hända att saften liksom syltade sig i flaskan, osäkert av vilken orsak. Kanske för mycket socker, kanske för mycket pektin. Första doften av den här pinot noiren motsvarar ganska exakt svartvinbärssaften i lättsyltad version.

Efter en stund i kylen och upphälld i glaset märks ekfaten av tydligare. MSÄ - som inte är särskilt förtjust i ek - fäller sitt korta omdöme: druvsaft på ekfat, men inte på långa vägar så äcklig som vissa av de sydamerikanska monstrositeter jag illasinnat nog lurat henne till att smaka.

Och det är det ju, druvsaft lagrad på ekfat. När jag sniffar vidare i glaset kommer det fram en mycket trevlig doft av jordgubbar och smultron. Smaken är rak och okomplicerad, men inte förenklad. Här finns tillräckligt med dynamik för att jag ska vilja ha mer. Och så är det ju fredagskväll efter en kul dag på jobbet, MSÄ har en inspirerad stund vid spisen och jag kan assistera med enklare sysslor som att riva parmesan och öppna en förpackning mozzarella - ett tillfälle som gjort för ett sådant här lättsamt vin.

Ekfaten finns med hela tiden, men tonar efter hand bort till förmån för bärsaftskomponenten i smaken (någon timmes luftning på sval plats är att rekommendera). En pigg syra som balanserar mot ett lite mörkare, sötaktigt stråk i frukten. Bäst gör sig vinet till maten, ikväll en lasagne med kyckling, mozzarella, spenat och parmesan. Inget större grillvin alltså, men till lättare rätter som denna passar det utmärkt.

Här kan jag skriva under på kritikernas rekommendation, till skillnad mot vita High Altitude som alla ger goda omdömen men som jag inte fattade vitsen med. Junisläppet har fokus på större volymer av viner att konsumera under sommaren. Indomita Pinot Noir är ett sådant och bör gå åt som smör i solsken - jag kommer förmodligen att göra mitt för att öka försäljningssiffrorna. Snorbilligt (69 kronor) med tanke på vad man får.

2007 Tabalí Syrah Reserva

En månad med ovanligt låg nivå på kontot föranleder lågsniffning i den röda listans nedersta regioner. Här hittar jag 2007 Tabalí Syrah Reserva, från Limarí-dalen i norra Chile.

Enligt etiketten är dalen förtrollad, ett mystiskt ställe, och vinet - menar man ödmjukt - fångar denna mysticism.

Tabalí är mörkt blåviolett i färgen, det ser kompakt ut i glaset. Den första sniffen direkt efter att korken dragits och jag hällt upp en skvätt inger vissa farhågor: en alkoholbemängd stickande doft, som från överdriven fatlagring, och inte så mycket mer. När jag sippar blir jag inte trollbunden, istället tycker jag vinet är endimensionellt och påträngande.

Efter en dryg timme och en liten sväng i kylen för att få ner temperaturen någon grad, har det långsamt börja hända saker. Den stickande doften försvinner och vitpepparn som utlovas i baksidestexten kommer fram. Fortfarande för mycket ek för min smak, men frukten och syran blir efter hand mer framträdande.

Vinet är kraftfullt mörkt och varmt i smaken, med brända och kryddiga toner. Det saknar den friskhet och lekfullhet som gjorde syrah-vinet från Domaine Monier i Saint Joseph till en sådan angenäm upplevelse, men det finns något där som uppehåller intresset. Det behövs mat till för att det ska funka, ikväll var det en chili con carne men Tabalís rätta element vore en daggfuktig kväll med rejäla köttstycken från grillen som sällskap.

Det smakar definitivt mer ambitiöst än vad man kan förvänta sig för 67 spänn. Innan sänkningen kostade det också 93 riksdaler, vilket egentligen är mer rimligt. Dessutom var det inte länge sedan årgång 2007 lanserades (februari 2009). Hur kan det komma sig att det nu prissänkts med närapå 30%? Jag ringer Systembolagets kundtjänst och får reda på att importören, Vin & Sprit, ska stryka vinet ur sitt sortiment. Det handlar alltså inte om att årgången är defekt, utan - enligt kundtjänst i alla fall - om att importören nu vill få slut på sitt lager och därför har sänkt priset såpass mycket.

När jag kollar runt lite på nätet tycks Tabalí - som för några år sedan kvalade in från beställningssortimentet - ha en hel del vänner därute, i alla fall i tidigare årgångar. Alltså är det en snabbt förvinnande chans för hugade att försöka lägga beslag på några exemplar innan det försvinner ur sortimentet. Jag skulle gärna ha några flaskor i beredskap till sommaren, och spara några till grillsäsongen 2010 för att se vad som hänt med vinet tills dess - bara för skojs skull.

Snedsteg

I helgen bestämde jag mig för att gå lite utanför de områden jag vanligtvis rör mig i. Inte för att jag egentligen hade lust utan av helt andra skäl. De absolut mest lästa inläggen på Billigt Vin handlar om vin till tacos. Varje fredags-eftermiddag så blir det ett antal träffar på sökningar som "Vilket vin passar till tacos" eller "vin+tacos". Jag har länge tänkt att testa runt och försöka hitta ett bra tex-mex-vin men inte blivit färdig. Kanske för att det inte känns helt angeläget. I fredags var det dags att knapra nacho-chips och köttfärs igen. Jag bestämde mig för att testa zinfandel, en druva som jag aldrig lyckats komma särskilt väl överens med tidigare. En flaska 2006 Beringer Estate Founders Reserve Zinfandel inhandlades och dracks till maten. Och jodå, det funkade väl bra. Med mycket frukt och reltivt lite strävhet så gick det bra till den kryddiga, smakrika maten. Att dricka vinet utan mat var däremot ingen angenäm upplevelse.

Vinet har en tät blåröd färg. Doft med intensiv bärdoft, blåbär och hallon, lite kryddor och ett obehagligt inslag av vanilj och alkohol. Smaken ställde till större problem än så. Bärfrukten fanns kvar och var väl ok men sedan kom en rätt läskig sötma och mer inställsam vanilj. Det kändes bara kletigt, smetigt, opersonligt och utslätat. Merparten av flaskan fick bli såsvin.

Jag ska snart göra ett prov i munskänkarnas druvkurs och missade rödvinsavsnittet helt. Eftersom vin-dieten till rätt stor del består av obskyra italienska lokalt odlade druvsorter känner jag mig rätt osäker på klassikerna. Åtminstone på en av dem. Jag kom på att jag nästan aldrig dricker Cabernet Sauvignon-viner. Ibland ett blandvin som domineras av Cabernet men jag tror inte jag druckit mer än ett druvrent CS-vin sedan jag började blogga.

Det visade sig inte vara helt lätt atthitta Cabernet Sauvignon om man ville ha det druvrent och av någorlunda kvalité. Jag fastnade av någon anledning för 2007 1865 Cabernet Sauvignon från Maipo i Chile. Färgen påminner mycket om det föregående med en tät, mörkt blåröd nyans. Doften är mycket fruktig och domineras av druvtypiska svarta vinbär. Här finns också något slags rökighet och tydliga fattoner. Smaken är även den mycket fruktig. Den nästan vrålar svarta vinbär åt en. Bra syra och en tydlig strävhet stramar upp och gör att inte allt går över styr. Vinet var faktiskt riktigt bra till en bit marinerad och välkryddad fläskkarré men på egen hand rätt tröttsamt. Förmycket kraft och väldigt lite nyanser. Inte dåligt men definitivt inte min stil.
Helgen gav mig två erfarenheter som mest fick mig att längta efter gamla världen.

2007 Terra Andina Carmenere Reserva

Det är kul att få vin. Gladast blir jag av Cote-Rotie, Hermitage och bra Barolo. Men även andra vingåvor glädjer. Det är kul att få vin som man inte skulle köpa själv, som man normalt inte dricker. Häromveckan fick jag en flaska chilenskt vin och jag kan inte minnas när jag senast köpte vin från Chile. Vid närmare eftertanke minns jag inte ens när jag senast drack ett sydamerikanskt vin.

2007 Terra Andina Carmenere Reserva är ett mycket mörkt vin. Lila skulle man kunna säga, och nästan helt ogenomskinligt. Den kraftfulla doften domineras av frukt och fat. Mest framträdande är de svarta vinbären men jag känner också lite björnbär och plommon. Här finns en rätt trevlig kryddighet, tobak och lite vanilj från faten.
Smaken är fyllig och inleds med en tydlig sötma som inte känns så kul. Sedan kommer svarta vinbär och körsbär. Mot slutet kickar tanninerna och en rätt livlig syra in och lyfter vinet. Eftersmaken hänger kvar förvånansvärt länge.

Jag är inte överdrivet förtjust i vinet men man får onekligen mycket smak för pengarna. Till en välkryddad chili eller varför inte något kolgrillat i het marinad funkar det säkert bättre än det mesta i samma prisklass.

2007 Torres Don Miguel Gewürztraminer-Riesling

Häromdagen drogs restaurangveckan på Bjäre igång. Evenemanget började som ett väldigt sympatiskt evenemang för rätt många år sedan. En handfull krogar erbjöd rimligt prissatta menyer och bjöd in lokalbefolkningen innan säsongen drog igång. Efterhand som restaurangveckan blivit något av en lokal institution har kvalitén sjunkit och det hela blivit en rätt sunkig tillställning där några hyggliga krogar tävlar mot uppdaterade korvaluor i konsten att göra svulstiga matbeskrivningar. Man behöver liksom inte anstränga sig längre för att dra fulla hus.
Nåväl, på nationaldagen begav vi oss iväg till Kvinnaböske Krog där vi blivit besvikna mer än en gång tidigare. I år skulle man kunna säga att stället än en gång inte levde upp till våra förväntningar. Vi blev positivt överraskade. Till förrätt serverades en riktigt god gazpacho, perfekt i det högsommarvärmen. Sedan följde en "triologi på bjärekyckling" med ugnsstekt potatis, en calvados/vin reduktion och puré på gröna ärtor. Rätt ambitiöst, riktigt gott och framförallt vällagat.

Krogens vinrekommendation till förrätten var 2007 Torres Don Miguel Gewürztraminer-Riesling och den dracks även till kycklingen. Två klassiska Alsace-druvor som samsas i en och samma flaska. Blandningen är 85% gewurztraminer och resten riesling. Jag skulle gissat på en betydligt större andel riesling. Vinet är ljust gult i färgen. Doften har gewurztraminerns typiska kryddighet blandat med citrusfrukt och en diffus men god blommighet. Smaken är mycket frisk med rejäl syra, rätt aromatiskt och med en del bitterhet. Ett bra matvin som är riktigt gott till gazpachon och funkar till kycklingen. Inte så spännade men jag är ändå lite imponerad av Don Miguel. Här finns inte mycket personligt anslag men heller inget jams eller publikfrieri. Ett vin som kräver mat och utmanar med sin syra. Man skulle kanske kunna tala om ett bra bruksvin ?

2004 Cono Sur 20 Barrels Pinot Noir

Jag får inte till det när det gäller Pinot Noir. Vinskribenter talar om upplevelser som gränsar till stillsamt exstatiska uppenbarelser medan jag mest har mött antingen tunt, surt och blaskigt vin eller bitterbesk alkoläsk. Ingen har velat bjuda mig på den dyra bourgogne som inte ryms i min vinbudget och de Pinot Noir-viner som finns att tillgå inom mina ekonomiska ramar levererar alltför sällan. Kanske är det också så att min enkla själ inte är utrustad för upplevelser på av den art som beskrivs av ordekvilibristiska vinskribenter.

För många år sedan drack jag en riktigt bra sydafrikansk variant (Meerlust ?) men den har jag inte hittat på flera år. Den senaste tiden har jag stött på ett par trevliga Pinot Noir-viner från Nya Zeeland som gett en vink om vad som går att åstadkomma med druvan och därmed fått mig att fortsätta sökandet.

De två senaste kvällarna har jag provat en Chilensk Pinot från jätteproducenten Cono Sur. De har under de senaste 10 åren drivit ett projekt med målsättningen att ta fram en Pinot Noir uttrycker områdets terroir snarare än att försöka kopiera Bourgogne. Man tillämpar burgundisk teknik på de bästa druvor man har att tillgå. 20 Barrels är näst högst påproducentens prestigestege och namnet syftar på att man årligen gör 20 fat (c a 6.000 flaskor).

Färgen är blåröd och ett par nyanser mörkare än vad jag väntat mig. Doften innehåller röda bär, vanilj, rök, charketurier och kryddor. Riktigt god och inbjudande. Smaken är medelfyllig, rätt mjuk och här finns körsbär, hallon, vanilj, tobak och en viss rökighet. Mot slutet kommer en lätt bitterhet. De pigga syrorna sätter fart på aptiten och kräver mat. Jag skulle gärna dricka det till tupp i vin, burgundisk köttgryta eller varför inte till en skånsk gåsamiddag. Sammanfattningsvis ett riktigt gott och oerhört sympatiskt vin. Komplext, välbalanserat och väl sammanhållet. Min enda invändning är att vinet möjligtvis bara tillfredsställer, om nu det är en brist. Det stryker bara medhårs vilket ju är trevligt men kanske något man tröttnar på. Nåväl, jag köpte bara en flaska så det är inget jag behöver fundera länge på

Vinet köptes på ren impuls hos danska Superbest för en dansk hundring. Då var det ugens tilbud och i vanliga fall är vinet 50% dyrare. För hundringen är det ett klipp och nog är det väl värt sitt ordinarie pris.