Santa's private reserve från Rogue Ales Brewery i Oregon. Ölfryntlig tomte på etiketten. Kan det verkligen vara något? Tja, Bad Elf lärde mig att inte döma någon på förhand, och den här dunkla och djupt brunröda drycken med sin styva och krämiga skumkrona ser inbjudande ut i glaset. Doften är liksom somrig och har något mättat och blommigt över sig. Smaken - å andra sidan - har en liten syrlighet men är framför allt bitter och torr, med en lång lång eftersmak där bitterheten dröjer kvar mot gommen. En ale att gilla eller spotta och fräsa åt. Jag finner den inte alls dum, i små mängder. Säkert bäst utan tillbehör, svårt att se vad för mat som skulle matcha.
Jag ser att jag betalt nästan trettio spänn för 35,5 cl, det var i överkant. Kanske skulle jag kunna tänka mig en till om Bolaget sänker priset till kring tjugo. Flaskans bäst före-datum säger december -08, så i teorin skulle man kunna förbereda sig för nästa yuletide i händelse av rea. Men egentligen har nog bäst före-datumet varit precis just nu.
Oppigårds Winter Ale från Dalarna har redan fått vederbörlig uppmärksamhet av Esping. Det är en vacker ale, mörkt rödbrun. Skummet är inte så imponerande som på Santa's Privates, men doften är julöligt tilltalande med rostade toner tillsammans med pomerans och citrus. Här är det mycket humlebeska och en liten spritsig sensation som dröjer sig kvar i den långa och annars snustorra eftersmaken. En matorienterad ale som gjord för porterstek med sås, potatis och små gröna ärtor. Kanske till och med svartvinbärsgelé. 23.20 för en halvliter är förstås också mer matvänligt än Santa's ho-ho-prislapp.
Corsendonk Christmas Ale. Ah - en belgare! Så frisk och fruktig! Färgen är vackert juleröd i glaset, det doftar av apelsinkarameller och massa andra frukter. Smaken är rund, lite syrlig och äppelkindat uppfriskande - det är inte Comtesse si eller så, men hennes ofrälse kusin från byn. Att njuta av en sen kvällsstund när friden lagt sig över staden, eller till en flaeskesteg med äppelmos och skysås. Med sina 8,5% alkohol kunde det blivit en spritchock, men belgarna kan det där med att balansera sina starka grejer så att de känns som en behaglig smekning. Så mycket mer än de 25 cl som ryms i den lilla flaskan bör man nog inte njuta av åt gången, förstås. Den här ska jag hålla utkik efter när det lackar mot jul igen.
Thing's to do in Denver when you're dead, som Warren Zevon - salig i åminnelse - alltid sa: dricka Hibernation Ale från Great Divide Brewing Co kanske. Denver, Colorado är enligt uppgift en trist stad på en mördande tråkig slätt. Svårt att smälta: det var hit min morfar reste en gång i början på sjuttiotalet för att hälsa på sin Amerika-emigrerade bror. Ett äventyr det står ett sagolikt skimmer kring, liksom själva resmålet alltid har haft en mytologisk ställning i min fantasi. Nå, Hibernation Ale gör sitt till för att skänka sin härkomst magin åter. Det här är ett så kallat barley wine, fullpackat med smöriga kola- och melassdofter. Massor av sirap, malt och humle. Sötman och beskan tumlar runt med varandra ungefär som när Lucy och Ray rullade runt i höet det första Dallas-avsnittet. Bittersweet! Egentligen är det det här som är ditt perfekta sällskap vid brasan, värmande och gott en kulen vinternatt när Klippiga Bergens pumor - eller Vantinges åsnor och strutsar - stryker utanför husknuten. Små eftertänksamma klunkar, kontemplation och ett tilltagande välbehag som sprider sig i kroppen. Man kan gå i ide för mindre.
Anchor Christmas Ale. Nästan svart i glaset, med rubinröda blänk därinne när man håller upp det mot ljuset. Doften biter ifrån sig och utlovar en rökigt komplex och vuxen smak. Man blir inte besviken: vällagrad, rostad karaktär med stor beska och apelsinskal i eftersmaken. Håller helt med Esping att det här är en av årets höjdare. Anchor's trettitredje försök i genren. Tydligen ändrar de lite i receptet år från år, det kunde de gärna sluta med för min del och köra på 2007:an åtminstone ett par år framöver. Inte för att jag längtar efter det feta julbordet för tillfället, men det här hade kunnat gå till det småvarma. Fast bäst på egen hand, tror jag.
Underlig Jul och God Jul från norska Nögne Ö. Här gick nånting alldeles snett. Tidpunkten för provandet - ovanpå en måltid med vin, efterrätt och kaffe - var inte väl valt. Idén att göra en jämförelse mellan två julöl från samma bryggeri verkade kanske bra på papper, men var mindre kul IRL. Båda varianterna lämnade mig i ett tillstånd av trötthet, kanske ville de mig väl men lämnade mig mest uppgiven. Underlig Jul var den som "vann" den interna kampen: medan God Jul för min smak enbart bjöd på avslaget däven sötma, fanns det hos syskonölet en tilltalande mix av exotiska kryddor som lyfte det ett par snäpp. Vid det laget var jag dock inte i stånd att göra ett omdömesgillt utlåtande, då även ett visst illamående gjorde sig påmint. I efterhand såg jag att båda ölen är opastöriserade och ofiltrerade, och rekommendationen är att låta dem stå till sig några dagar innan användande så att sedimenten kan "samle seg på bunnen". Mitt lager av julöl blev olyckligtvis kvar på jobbet över helgerna, och där har i sanning fått stå till sig i sina kassar. Men väl hemburna kyldes de liggande - så sedimenten blev alls icke kvar på bunnen utan hamnade i min redan överansträngda stackars mage. Kanske därför jag inte mådde så bra efter att ha satt i mig en liter av denna norska ävja. Till yttermera visso rekommenderades dryckestemperaturen för God Jul till 12 grader och för Underlig Jul till 8 grader. Jag hade tagit ut dem i god tid från kyskåpet så de skulle nå den rätta svala aletemperaturen, vilket måhända bidrog till den avslagna upplevelsen. En rad missgrepp således, men jag tror inte jag kommer att återvända till julölen från Nögne Ö de närmsta åren - minnet av denna provning kommer att avskräcka.
Nej, nu får det sannerligen vara nog. Hur ska man då sammanfatta det här? Rent allmänt har det varit en angenäm rundtur i vinterölunderlandet. Det finns många kunniga och påhittiga bryggare därute. Brittisk ale på flaska kan vara ok, men det kan också vara ett riktigt nerköp - och går sällan upp mot det man får från pumpen. Och eftersom det nu - i alla fall för den som bor inom krypavstånd från en välsorterad pub - finns god svensk pinfärsk ale från pigga bryggerier att tillgå, är det ingen större anledning att gå över ån efter vatten. Oppigårds och Dugges har bjudit på fina pints, och sessionen på Bishop's Arms efter vinterbadet står ut som en särskild höjdare.
Favorit på flaska? Spontant: Corsendonk. För friskheten, den ljuva fruktigheten som står ut gentemot all humle och bitterhet i de anglosaxiska alen. Tätt följd av Hibernation Ale och Anchor. Alltså skapelser för den njutningslystne gottegrisen, utan tanke på något annat än att sitta och smutta och pilla sig i naveln. (Nu har jag ännu inte testat St Peters, väl att märka, och Young's Winter Warmer var något kylslagen när den kom på bordet i fjällstugan. Jag inbillar mig att de kommer väl till pass till någon måltid längre fram i vinter.) Jag har också upptäckt att sådant som Bad Elf och Santa's Privates kan vara mer än ok trots den novelty-liknande fasaden. Där bakom döljer sig ett genuint kunnande i tillverkningen som imponerar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar