Domaine de Cressence 2007 Myriades Rogue & 2008 Myriades Blanc

Här kommer ett litet sydfranskt mellanspel. Även om det kommer att bli mycket Friulien på bloggen ett tag fram över så avstannar inte sökandet efter intressanta och personliga vardagsviner som inte kostar skjortan. Vid nästsenaste Danmarksbesöket, som oroande nog var dagen innan det senaste, så plockade jag upp en smagekasse med viner från Domaine de Cressance. Det är Emilie Vin som importerar till Danmark.

Domaine de Cressence är en relativt ny egendom med c a 30 år på nacken. Ägorna, som omfattar 16 ha är belägna c a 3 mil norr om Nimes. Samtliga viner är klassificerade som Vin de Pays des Cérvennes. Den nuvarande ägaren Claude Jeandrot tog över driften 2003 och började köra ekologiskt. Man har satsat på lokala druvor och har genomgående ett lågt skördeuttag, max 30 hl/ha.

2008 Myriades Blanc är gjort på 50% Sauvignon Blanc, 30% Grenache Blanc och 20% Viognier som fått ett halvår på ekfat. Färgen går i en ljust guldgul nyans. Doften är förvånansvärt komplex med tropisk frukt, mynta, blommighet, persika, krusbär, lite fattoner och mycket tydliga mineraltoner. Smaken relativt frisk och pigg med bra syra, fin frukt och långt syraburet slut. En riktigt positiv överraskning och fantastiskt mycket vin för 50 DKK.

2007 Myriades Rogue är en helt annan grej. Druvblandningen till detta vin är 80% Chenanson och 20% Grenache Noir. Färgen är tät och mörkröd. Ungefär så här långt är jag med. Ole på Emilie Vin log och sa att han tyckte det skulle bli spännande att se vad jag tyckte. Jag kan inte uttrycka mina intryck mer diplomatiskt än att beskriva doften som något av det jävligaste jag kännt i ett rött vin. Det var klockren nerpissad hamsterbur. Jag kunde med omedelbar verkan realitetstesta och det var ingen som helst tvekan om saken. Illa skött hamsterbur. Precis så doftar 2007 Myriades Rogue. Till en början. Efter en stund på karaffen drar det mer mot välhängt viltkött. Så välhängt att man tar sig en funderare på om det är värt risken. Bestämmer man sig för att ta den så går mycket av aromerna igen. Jag gissar att druvan Chenanson smakar såhär. När jag kommer över min pjåskighet så möts jag av ett välgjort vin med, karaktär, bra struktur och fina syror. Oavsett om hantverket är gott så vill jag inte dricka detta vinet igen. Däremot ser jag med skräckblandad förtjusning fram emot att testa de andra två vinerna från Domaine de Cressance som har en mindre andel Chenanson. Även Myriades Rogue kostar 50 DKK. Mycket upplevelse för pengen.

2005 Chateau de l'Isolette Cuvée Prestige Vielles Vignes &2006 Franck Benazeth Aragonite

De senaste dagarna har årets-bästa-listorna fyllt såväl tidningar som internetbaserade media. Jag älskar listor och kan tillbringa timmar med att gå igenom dem. Ibland för att uppröras över allt som förbisetts, ibland för att upptäcka sådant som gått mig förbi och ibland för att glatt konstatera att jag inte är den ende med god smak.

Givetvis så har jag läst vinbloggarnas listor också. Tyvärr tror jag inte att jag provat ett enda vin som hamnat på någon vinbloggares lista över vad som varit årets bästa. Jag funderade en stund om jag skulle göra en lista över vilka viner som gjort störst intryck på mig under året men det blev en omöjlig uppgift och skulle förmodligen inte heller ha blivit någon intressant läsning. Dessutom har jag mycket lättare för att komma ihåg sammanhanget som vinet dracks i, människorna som jag drack vinet med och kommentarerna som följde än den renodlade upplevelsen av vinet. Då blir det också svårare att jämföra upplevelser ur minnet och placera den ena framför den andra.

Jag inledde året med två modesta och billiga, men inte ointressanta, viner. Två danska snabbköpsviner.

2005 Chateau de l'Isolette Cuvée Prestige Vielles Vignes från Côtes du Luberon är ännu ett i raden av mina impulsköp. Vinet är gjort på 60% syrah, 30% grenache och 10% mourvèdre och har lagrats på stora fat. Druvorna kommer från stockar som är mer än 50 år gamla. Vinet går i rödlila. Doften är röda bär, tobak och en viss jordighet. Smaken är halvfyllig med bra syra och något klen frukt. Tanninerna är rätt tuffa. När jag dricker vinet på egen hand så är det lite för kärvt och vresigt men till rosmarinkryddad lammfilé, paprika-tomat-lök-röra och klyftpotatis är det helt utmärkt. Kostade 50 DKK på danska Netto.

Lite dyrare och betydligt bättre var 2006 Franck Benazeth Aragonite Minervois. Vinet är tätt, nästan ogenomskinligt purpurfärgat. Doften får mig direkt att associera till ett södra Rhône. Det finns massor av björnbär och körsbär, det kommer en mildrökighet, kryddörter, peppar, läder och vanilj. Smaken domineras av bärfrukten som balanseras snyggt av bra syra och stringenta tanniner. Lång god eftersmak på temat vanilj, läder och lakrits. Ett riktigt bra vin, gott på egen hand och väldigt bra till maten. Vinet köptes hos Kvickly för 80 DKK.

Jättekul med två viner från för mig tidigare okända distrikt. Det vore spännande att undersöka lite mer av Frankrike utanför de upphöjda distrikten.

2006 Grand Terroir Tautavel

I Trisses omfattande genomgång av juninyheterna placerade sig 206 Grand Terroir Tautavel långt framme i kön. Kritikerkåren var inte helt enig. Ikväll bestämde jag mig för att bilda mig en egen uppfattning.

Gerard Betrand är föra detta rugbyspelaren som blivit storfräsare i vinbranschen. Han har lagt anseeliga arealer under sin kontroll och producerar flera olika produktlinjer, från snabbköpsvin till mera exklusiva varianter. Grand Terroir Tautavel, hög andel grenach med lite cinsault och syrah, ligger nog närmst den förstnämda kategorin med ett pris precis på rätt sida 100-kronorsgränsen.

Vinet har en mycket tät, mörkröd färg med lite blått. Doften är initialt rätt knuten och det finns någon, lite otäckt stickig biton. Lite luftning hjälper vinet att öppna upp och vädrar bort otrevligheterna. Det blir aldrig någon stor eller fullpackad doft men efter en stund känner man igen det sydfranska. Örter och kryddor, rosmarin och peppar. Frukten domineras av svarta vinbär och björnbär. Man hittar också lite tobak och fattoner och faktiskt en klick björnklister.

I Smaken dominerar en söt fruktighet med de tidigare nämda bären. Mittsmaken är rätt söt, sedan kommer syran och även lite lakrits. Smaken är förvånansvärt kort och slutet domineras av en lite trist bitterhet och alkohol som inte packats in särskilt väl.

Att dricka vinet på egen hand var ingen hit. Till en smakrik köttgryta kändes det helt ok och det fungerade riktigt bra till en bit opastöriserad brie. Definitivt inget jag kommer att köpa igen. Kanske vinner det på lagring, kanske funkar det bättre till hösten när man vill bli lite värmd

Jag vill också passa på att påminna ölintresserade läsare om att köpa ett par flaskor Saison d'Erpe-Mere till misommarhelgen. Jag kan inte tänka mig en bättre, friskare och mera uppfriskandesommardryck.

2006 Les Salices Viognier

En "tillfällig nyhet" som släpptes av bolaget 1/2. Jacques och Francois Lurton, pålitliga producenter. Sippades till en uppsluppen omgång Singstar, med avbrott för en perfekt kladdig kladdkaka - som min själs älskade och en av gästerna snabbt trollade ihop - och en slatt gammal tokajer. Följaktligen har jag inga sammanhängande minnen av detta vin, mer än att det hamnade på den gynnsamma sidan av mitt - förvisso lätt grumlade - omdöme. Pärondoft? Godissmak? Oak aged, står det på flaskan, men den lagringen har inte tillåtits förstöra friskheten i vinet vad jag kan erinra mig. Ett matvin, hade exempelvis kunnat funka utmärkt till förra veckans fisksoppa. Ber att få återkomma i frågan.

Les Salices Viognier 2006 (nr 98156)