2012 Chateau Boutisse

 Jag tänker ibland att jag borde prova lite mer bordeaux (och bourgogne) men det blir liksom aldrig riktigt av. Har inte hittat någon riktig ingång. Vinerna det mestadels skrivs om är förbjudande dyra och när det gäller de mera rimligt prissatta vinerna så är det inte helt enkelt att orientera sig. Jag behöver vägledning från någon jag kan lita på. Jag gissar att det är det man ska ha vinskribenter till men jag kan inte påminna mig om att ha sett någon bra genomgång

En liten blänkare på Instagram från Niklas Jörgensen väckte min nyfikenhet på 2012 och gav precis den ingång jag behövde. En kommentar från en skribent jag vet känner området och som jag känner förtroende för. Inlägget talade om att det var modernt men med tydlig ursprungskänsla. Information som gör det meningsfullt att prova, en test som ger en fingervisning om det är ett spår värt att fortsätta följa upp.

2012 Chateau Boutisse är en blandning på 88% merlot, 11%cabernet sauvignon och en liten skvätt cabernet franc. Vinet har lagrats på 40% ny ek i 18 månader. Till att börja med känns det rätt knutet och snipigt både sma- och doftmässigt. Det behöver en hel del luft för att komma i gång. Efter en timme i karaffen har vinet utvecklat fin körsbärs/plommon/vinbärsdoft, god kryddighet, mineraler, lite vanilj och kaffe. Smaken är kanske lite spretig men visar på en bra balans mellan frukt, syra och tanniner.

Jag förvånar mig själv med att tycka bra om dethär. I nuläget är det verkligen ett okomplicerat gott matvin som får mig att släppa på åtminstone en del av mina fördomar och tankar om rätt och fel. Är det bra så är det bra, the proof is in the pudding. Här blir det påfyllning och det ska bli spännande att så vad som händer med några års lagring.

Räknetrissen mellanlandar i Bordeaux

Räknetrissen har, efter mitt senaste inlägg om bolagsrea, tagit reda på hur landet ligger till. Snabbt har han - vilket ju förstås redan varje rudimentärt insatt vinnörd känner till - kunnat konstatera att Bordeaux årgång 2007 inte precis räknas till de legendariska.

Nu får jag utstå spott och spe för att jag för det första inte hade koll på detta och i ännu högre grad att jag, för det andra, tjackat på mig ett gäng pavor. Nå, oavsett vad världen anser tyckte jag Haut-Médoc-tjutet Château Citran var riktigt trevligt när jag - genast efter hemkomsten från Bolaget - korkade upp. Jag hade inga referensramar, och blev överraskad av den friska syrlighet och den pigga frukt som smög fram efter en stund i glaset. Måhända lite gröna toner, men inget som störde alltför mycket. Om något hade jag nog väntat mig ett betydligt stramare, tillknäppt och tanninsträvt vin som skulle behöva flera år till för att komma till sin rätt. 50 % cabernet sauvignon, 50 % merlot och något jag säkert kommer att ha som sällskap åt köttstycken med gräddstinna tillbehör inom det närmsta året.

En farlig väg att slå in på, Bordeaux-spåret, det känner jag redan här.

Räknetrissens självpåtagna rekognoseringstur i årgångstabellerna har försenat månadens lista över nyhetssläppet. Nu tycks det inte vara något av de mer upphetsande släppen, och dessutom ska vinerna finnas tillgängliga ett tag framöver, så det må kanske vara hänt. Så här ser det i alla fall ut (BKWine, Munskänkarna, Tasteline, HD/NST, DN och i viss mån GP bidrar med betyg):

MOUSSERANDE
Graham Beck Brut Pinot Noir Chardonnay (7639), 99 kr. Medel 4. Antal betyg 6.
Ferrari Brut (7721), 139 kr. Medel 3,66. Antal betyg 6.
De Saint Gall Premier Cru Extra Brut Blanc de Blancs (7885), 289 kr. Medel 3. Antal betyg 5.

VITT
Domaine Jean Bousquet Viognier 2010 (6013), 82 kr. Medel 3,83. Antal betyg 6.
Gysler Weinheimer Riesling trocken 2009 (2107), 120 kr. Medel 3,8. Antal betyg 5.
Alvarinho Contacto 2010 (6707), 124 kr. Medel 3,66. Antal betyg 6.
Cono Sur Chardonnay 2010 (6600), 75 kr. Medel 3,6. Antal betyg 5.
Cautivo Blanco 2009 (5359), 89 kr. Medel 3,2. Antal betyg 5.

RÖTT
Château les Roches Gaby 2009 (3071), 139 kr. Medel 3,6. Antal betyg 5.
De Loach Russian River Valley Pinot Noir 2009 (2222), 199 kr. Medel 3,6. Antal betyg 5.
Bosman De Royan 2010 (6709), 79 kr. Medel 3,5. Antal betyg 6. (Tycks ha dragits tillbaka från sortimentet.)
Mandorla Sangiovese Cabernet Sauvignon 2010 (2581), 69 kr. Medel 3,4. Antal betyg 3,4.
Saumur Philippe Deval 2010 (2269), 76 kr. Medel 3,4. Antal betyg 5.
Taurasi 2006 (6282), 150 kr. Medel 3,33. Antal betyg 6.
Perez Cruz Reserva Cabernet Sauvignon 2009 (6000), 79 kr. Medel 3,25. Antal betyg 4.
Bric delle Ginestre Langhe Rosso 2008 (7386), 109 kr. Medel 3,35. Antal betyg 4.
Cautivo Reserva 2006 (5357), 89 kr. Medel 3,2. Antal betyg 5.
Matthias Gaul Pinot Noir 2010 (2848), 119 kr. Medel 3,2. Antal betyg 5.

Som synes når inget rött eller vitt upp till 4 och medelbetygen droppar snabbt ner mot 3.

Hans Artberg ger ett vin, Ch les Roches Gaby, VG. G får röda 2009 Millaman Limited Reserve Carménère och Taurasi, samt bubblen Ernest Rapenau Brut och De Saint Galls blanc de blancs. De Loach Russian River Valley Pinot Noir får, bland många andra, ett klart IG.

Kanske ändå inte en så dum idé att koncentrera sig på rea-vinerna, när allt kommer omkring?

2008 Château Poujeaux & 2007 Guigal Gigondas

Under de drygt fyra år som Billigt Vin existerat har vi med gemensamma krafter lyckats skrapa ihop 17 inlägg som taggats bordeaux. Det är sådär fyra per år och speglar nog rätt väl hur min konsumtion ser ut. Det finns hela tiden i mitt bakhuvud att jag borde prova mer. Om inte för annat så för att skaffa mig lite referenser. I septembersläppet dök så 2008 Château Poujeaux upp samtidigt som jag fick en förfrågan från några kollegor om att ordna en introducerande vinprovning på temat bordeaux, bourgogne och rhône. Ett par flaskor inhandlades och ikväll korkade jag upp den första.

Vinet är tätt mörkrött med lite blå inslag. Doften är precis som jag föreställt mig att bordeaux ska vara. Det är svarta vinbären, plommonen, kaffearomerna och salmiak i skön förening. Det är elegant, stramt och klassiskt. Inget flamsigt flörtande men heller inte alltför uppsträckt. En doft jag känner mig rätt bekväm med.

Smaken fortsätter i samma stil. Medelfyllig, stram och klassisk. Frisk syra och lite småverisga tanniner. Frukten tillför en hel del - hör och häpna- charm och det är inte det minsta svårdrucket. Att det blir bättre med lagring är väl ingen djärv gissning men det är riktigt gott redan nu, även utan mat.

Jag är lite förvånad över att jag gillar det här såpass mycket och funderar på vad det kan vara som gör att det funkar för mig. Får jag en Chianti Classico gjord i samma stil uppskattar jag det sällan. Det kan ha att göra med att det verkligen är torrt. Kanske är det kombinationen fruktsötma och rostade fat jag ogillar.

Medan jag ändå var igång passade jag på att prova ett annat nysläppt vin, 2007 Guigal Gigondas som fått 94 poäng av Robert Parker och lovord av såväl vinskribenter som av ett par bloggare.

Doften kan man väl beskriva som lika ursprungstypisk som Château Poujeaux men anslaget är naturligtvis ett helt annat. Här är frukten i förgrunden och den domineras av mastiga körsbär och hallon. Fonden utgörs av lite mörkare tongångar i form av nystyckat kött, örtkryddor och trä. På något sätt känns det som att vinet är lite snöpt. Trots lång luftning kommer det aldrig riktigt loss. Det känns dovt och oförlöst.

Smaken går på i samma stil. Vinet är drygt medelfylligt. Allt finns på plats. Frisk syra och tydliga, lite torra tanniner. Kryddig, lite värmande avslutning. Trots det så övertygar det här vinet mig inte riktigt. Jag hittar inte något som fångar min uppmärksamhet, något som väcker mitt intresse. OK, men rätt tråkigt kan väl sammanfatta mina intryck. Och vem vill väl dricka tråkiga viner en fredagskväll?

2006 Chateau de Valois

Det har sagts förut och det tål att sägas igen, blindprovningar är lärorikt. Inte minst när det gäller att lära känna sin egen smak. Som en del i munskänkarnas tre-betygskurs serverades sex röda viner blint. Fem av vinerna lämnade mig ganska oberörd med olika varianter på temat bärfrukt och fat. Det sjätte stod ut som en sårig tumme. Inte så att det var "bättre" eller godare. Men det hade personlighet, integritet och stil, och fångade mitt intresse. När flaskorna demaskerades visade sig min gissning på Bordeaux och östra stranden stämma rätt bra. Jag plockade med mig resterna av flaskan hem och provade vinet i ensamt majestät.

2006 Chateau de Valois är mörkt vinrött i färgen med en begynnande mognadston. Det doftar onekligen Bordeaux. Här finns rostade ekfat, cigarrlåda, kryddnejlika och läder. Så värst mycket frukt hittar jag inte.

Smaken domineras av en rätt hög syra och fattoner. Mer av de rostade faten, kryddighet och kaffe. Vinet är relativt strävt och det dyker upp en inte helt angenäm bitterhet mot slutet. Frukten lyser med sin frånvaro.

Upplevelsen av att prova vinet blint tillsammansmed andra viner och sedan fördjupa bekantskapen på tu man hand var intressant. Jag blev inte så värst imponerad av vinet vid omprovningen och ändå kändes det betydligt mera intressant än de tre moderna spanjorer och två nya-världen merloter som provades samtidigt. Man kan väl säga att det bekräftar något jag redan visste. Mina smaklökar är rätt konservativa och reagerar positivt på old-school vibbar.

2005 Chateau Le Doyenné

Här är alltså vinet som Bristly valde ut med hjälp av en bloggarpanel, en metod som skapade lite diskussion hos Frankofilen häromveckan. Jag tycker nog mest att det var ett smart drag av Bristly, både ur marknadsföringssynpunkt och som ett slags kvalitetskontroll. Jag var för feg (klentrogen ?) för att beställa en låda men fick mina flaskor idag.

2005 Chateau La Doyenné är en merlotdominerad bordeaux-blandning. Vinet är mörkt blårött och väldigt tätt. Doften bjuder på massor av härlig söt och mogen frukt där plommon och körsbär hamnar i förgrunden. Lite svarta vinbär anas också. De rostade fattonerna är rätt framträdande men inte på ett störande sätt. Jag måste erkänna att jag blir väldigt förtjust. Doften har massor med charm.

Smaken gör mig definitivt inte besviken. Löftena från doften infrias till fullo. Frukten är charmig till tusen och liksom omöjlig att värja sig mot. Bra tanniner, ok syra och ett tuffare slut med lite bitterhet och sälta stramar upp. Det hade kunnat bli lite för mycket feelgood och inställsamhet men Chateay Le Doyenné hamnar definitivt på rätt sida gränsen.

Med mina bristfälliga erfarenhet av Bordeaux hade jag säkert placerat vinet i ett något varmare område än Bordeaux. Kanske i Toskana ? Det är också lätt att förstå att ett sådant här vin blir utvalt i en stor blindprovning. Det är ett utåtriktat charmtrolls rätta element. Jag måste också erkänna att vinet öveträffade mina förväntningar med råge. Kul. Även Vinbiten har smakat och gillat

2007 Benjamin de Vieux Chateau Gaubert

För några dagar sedan gjorde Svenssonsmakaren mig uppmärksam på att det fanns ett vin ifrån Vieux Chateau Gaubert tillgängligt på systembolaget. Jag provade 03:an i höstas och blev mycket förtjust och när nu 07:an finns lätt tillgänglig på måndagslämplig halvflaska och det dessutom står fiskgratäng på menyn så finns det ingen större anledning att vila på hanen.

2007 Benjamin de Vieux Chateau Gaubert är en blandning på 60% semillion och 40% Sauvignon Blanc som lagrats på fat, 20% av dessa uppges vara nya. Färgen går i ljusgult med lite gröna stick. Doften domineras av aromen från rostade fat. Vidare kommer det nässlor, krusbär, gröna äpplen och citrus. Jag skulle nog ha gissat på en högra andel Sauvignon Blanc, omvända proportioner jämfört med de angivna.

Smaken ger frisk, lite vass, syra, omogna äpplen och citrus parat med fattonerna. Eftersmaken börjar med behaglig, lätt bitter grapefrukt som slår över i en plåtighet som inte är så värtst kul. Helt OK till måndagsfisken men knappast värt de 79 spännen som halvflaskan betingar.

Munskänkarna provar Bordeaux från östra stranden

Billigt Vin och Bordeaux är en ekvation som inte går riktigt ihop, åtminstone inte ännu sålänge. När Munskänkarna bjuder in till en orientering på östra stranden ser jag det som en möjlighet att vidga mina vyer och kanske närma mig en lösning på det matematiska problemet.

Upplägget är ett apretif-vin, fyra provningsviner och ett matvin där det förstnämda och det sistnämda med god marginal ligger inom det prisspektra vi känner oss mest bekväma i.

Det första vinet serveras helt öppet. 2008 Sauvignon de Bordeaux från pålitliga Lurton är en blekgul historia. Lite gröna reflexer kan också skönjas. Doften ger lite nässlor, krusbär, sparris och svarta vinbärsblad. Precis vad man kan vänta sig. Smaken följer aromerna väl. Korrekt men ospännande och ungefär vad man har rätt att förvänta sig för 85 spänn.

Över till de fyra halvblinda. Vi får alltså veta vilka vinerna är men inte i vilket glas respektive vin finns i. Med en ingående presentation av vinerna, deras druvsammansättning, årgångar och vinifikation innan provningen är det en relativt enkel övning att pricka rätt.

Glas 1 bjuder på en påtaglig stalldoft. Det råder ingen som helst tvekan om att det stått en häst i stallet. Här finns också hallon, andra röda bär och ett örtigt inslag. Fatlagringen är tydlig liksom. Smaken är relativt lätt och mjuk, fruktig med finkorniga tanniner. Medelång eftersmak. Gott och trevligt på alla sätt och vis men inget som sätter några djupare spår hos mig. Glaset visade sig innehålla 2004 Chateau Corbin från St Emilion.

I glas två fanns det vin jag på förhand bestämt mig för att ogilla. Mina föresatser till trots faller jag direkt för doftens charm och komplexitet. Fataromerna är påtagliga med kaffe och choklad men tillsamman med en charmig frukt, animaliska toner, blyerts och en förförisk blommighet kämpar de ner mitt motstånd. Smaken följer aromerna väl. Vinet har bra struktur med mjuka, välintegrerade tanniner. Lång, god eftersmak. 2002 Chateau Destieux var utan tvekan provningens bästa vin

Vin nummer tre har också en inbjudande doft som nästan är lite nya världen-aktig. Tydlig maffig plommonfrukt, god kryddighet och torkad frukt. Här finns också en lätt lakrits/violparfym som är mycket tilltalande. Smaken övertygar inte på samma sätt. Elegant och sirlig men inte med den kraft doften antydde. Relativt kort slut. 2003 Chateau La Grave a Pomerol kändes inte som provningens dyraste vin

Sista vinet visade upp tydliga mognadstoner med en rödbrun tegelfärg. Doften ger en del frukt med vinbär och plommon. Här finns lite mynta och tobak. Smaken är rätt lätt, mjuk och enkel. Förvånansvärt kort slut. 1998 Chateau Plince var det av de fyra vinerna jag uppskattade minst

Matvinet glömde jag att säga något om och Christian Moueix är verkligen lättglömt. Doften gav plommon och fatvanilj. Smaken medelfyllig och fruktig med inslag av plommon, hallon och örter. Ett vin utan några större fel men anonymt och ointressant. Intressant dock att prova ett enklare vin som jämförelse. Här fanns inget av den precision och struktur som kännetecknade de dyrare vinerna.
Sammanfattningsvis en provning med fyra viner jag gärna skulle dricka alla dagar i veckan. Det är också fyra viner i prisintervallet 274 till 499 kronor som jag inte skulle drömma om att köpa. Det finns för mycket kul från Piemonte, Rhône, Slovenien, Friulien (för att nämna de områden jag oftast riktar mina blickar mot. Det finns ju såklart en massa andra också) och varför inte Sicilien som ger mycket mer upplevelse för en mindre peng.

2004 Château La Tour de By

Hösten 2007 var det flera av bloggkollegorna som gick igång på 2004 Ch La Tour de By. Och som de gjorde det. Det blev associationer till allt från Arne Anka till Shakespeare. En bloggare målade upp en bild som förde tankarna till Emil i Lönneberga regisserad av Sam Peckinpah...

Själv vågade jag inte prova då. Och när jag nu samlat ihop mig och är beredd på riktiga nappatag så fattar jag i vanlig ordning ingenting. De bilder som dyker upp i mitt huvud går mer ut på folkhems-bordeaux. Volvokombi från sent 70-tal, filmer som har "Loffe" Carlsson i huvudrollen. Eller möjligtvis en korrekt, stram, kompetent, lite grå men ytterst pålitlig sekreterare.

Ja, ja men hur smakar vinet då ? Jodå, inte så dumt alls faktiskt men inte gör det så värst mycket väsen av sig. Färgen, men inte doften, påminner om mina gamla Chelsea-boots. Burgundy vill jag minnas att det stod på kartongen. Oxblodsfärgat kanske ? Brunrött skulle man också kunna säga.

Doften är lite kul och påminner inte om något annat jag druckit den senaste tiden. Kul och kul förresten. Intressant är nog mera passande. Avsaknaden av frukt är påtaglig. Ett litet uns svarta vinbär kan man ana och kanske en pust körsbär. Annars är det järn, saltlakrits och stalltoner för hela slanten.

Smaken går i samma stil. Medelfyllig, bra syra och obefintlig frukt. Här finns mer järn, hockeypulver och generalsnus. Dessutom en liten dos vanilj vilket ju kan låta närmast bisarrt i sammanhanget men på något sätt så formas en fungerande helhet.

Jag gillar det här vinet och dricker det mer än gärna igen. Till oxstek med gräddig sås och kokt potatis var det ett utmärkt matvin. Fortfarande har jag svårt att förstå bloggarkollegornas reaktioner. Var verkligen min pålitliga sekreterare en skoningslös dominatrix för bara ett par år sedan ?

2003 Vieux Chateau Gaubert Blanc

Söndagen tillbringades på Fredriksdals friluftsmuseum i Helsingborg där den årliga Mikaeli Marknad bevistades. Här firar man skördefest och bjuder in en mängd små, lokala livsmedelsproducenter. Här finns naturligtvis en massa annat också, allt från mässingsorkestrar och yxkastning till marknadsgycklare och tändkulemotorer. Min uppmärksamhet låg dock i vanlig ordning på sådant man kan stoppa i sig. Med i kassarna bland ekologiska grönsaker odlade på Fredriksdal låg också Boels Blå, en ost från Holmana Gårdsmejeri, rökta ankbröst och viltpaté från Kulla Gunnarstorps gårdsbutik (som inte ligger långt ifrån Bjuv, hemort till en annan rökt Anka), några korvar från Bjärhus och några surdegsbröd bakade på Röstånga Mölla. Att handla mat kan vara en angenäm upplevelse och visst är det såhär det borde gå till. Direktkontakt med den som har producerat maten vi ska äta. Evenemanget är en återkommande succé, Fredriksdal är knökfullt och de flesta producenterna säljer slut långt innan stängningsdags. Uppenbarligen är detta något folk gillar. Visst borde man kunna köra något liknande, i mindre skala men lite oftare återkommande.

Nu var det egentligen inte om marknaden jag tänkt blogga utan om vit bordeaux. Det har förekommit en del inlägg i bloggosfären på senare tid och Chateau Limbourg, Chateau Coucheroy och Chateau de Rochemorin har mött en del gillande men generellt verkar vit bordeaux förbises av de flesta. När jag sprang på en mogen variant till ett riktigt bra pris var jag inte sen att nappa. 2003 Vieux Chateau Gaubert Blanc från Graves såldes hos Bröderna D's vinhandel för en dansk hundring vid köp av ett sexpack.

Vinet är gjort på 60% Sauvignon Blanc och 40% Semillion. Vinet har jäst på ek och vilat 9 månader på jästfällningen. Färgen är gnistrande guldgul och jag skulle vilja säga att det ser gott ut. Doften är inte så dum den heller. Vinet har tydliga mognadstoner och faten känns tydligt. Här finns massor av (över)mogen exotisk frukt, honung och vanilj. Kanske en liten aning botrytis. Vinet är fylligt och lite oljigt i konsistensen. Här finns massor av smak där de mesta av aromerna känns igen. Jag associerar till kanderade citronskal, honung och övermogen ananas. Eftersmaken hänger kvar en bra stund. Min enda invändning är att syran är lite låg och att vinet inte är helt enkelt att kombinera med mat. Å andra sidan är det hur läckert som helst att dricka solo. Jag hoppas på att kunna hitta några 05:or vid nästa Danmarksbesök.

2004 Chateau Belgrave

Jag fortsätter med mina försök att närma mig Bordeaux röda viner. Bortsett från en fullträff med 2001 D:vin så har jag inte riktigt fått till det. I kväll blir det ett 5:e cru vin, det tidigare utskällda men nu något rehabiliterade Chateau Belgrave. Vinet köptes på tilbud i en danskt snabbköp för 100 DKK.

Färgen är djupt mörkröd. Till en början ger doften mest svarta vinbär men efterhand dyker det upp lite andra nyanser. Om det är självsuggestion ska jag låta vara osagt men jag tycker mig hitta ett uns av den berömda cigarboxen. Här finns också kaffe, torkad frukt och en viss stallighet. Inte så dumt alls faktiskt.

Smaken är knappt medelfyllig med mycket tydlig svartvinbärsfrukt, lite salmiak och kryddörter. Jag är lite förvånad över hur lätt vinet känns. Syran är frisk och tanninerna förvånansvärt mjuka men änså tydligt markerade. Tyvärr är eftersmaken väldigt kort, den nästan tvärdör när man svalt. Gott att dricka men godare att sniffa på.

Jag drack 2004 Chateau Belgrave till en klassisk söndagsstek och det funkade alldeles utmärkt även om vinet var i lättaste laget. Helt OK för sitt pris. Jag känner mig däremot mera tveksam till köp när det gäller aktuella årgången på systembolaget

2005 Château Limbourg

Siste semesterveckan är i princip slut. Nu återstår bara uppackning, tvätt och en massa goda upplevelser. Man hinner med rätt mycket när man väljer bort dator, tv och arbete. Veckan tillbringades med familjen i stugan på Bjäre. Vi gjorde fåfänga försök att landa en havsöring och mera framgångsrika räder i björnbärssnåren och bland halvöns gårdsbutiker.

En av de bästa ställena att handla på är hos Kaj Röjers fiskrökeri. Rökeriet ligger några stenkast från Hovs Hallar, längst ut på Bjäre. Här kan man handla väldigt goda sillinläggningar, bl a tradtionell kryddsill men den stora grejen är den färskrökta fisken. Vi handlar en varmrökt lax som rökts i c a 8 timmar. Inga andra ingredienser än lax, salt och röken från alspån. Det ger en mild röksmak som inte täcker alla andra smaker. Man behöver inte fundera en sekund över om det är fisk eller kassler som ligger på tallriken.

Sommarstugans vinförråd är ytterst begränsat men det fanns några pavor vitt att välja bland. Jag bestämmer mig för 2005 Château Limbourg en sauvignon blanc/semillion-blandning som det bloggats om både här, här och där. Och faktiskt även här. Ett välbloggat vin skulle man kunna säga.

Jag gillar Chateau Limbourg rätt rejält. Det skiljer sig en hel del från de vita bordeauxer med större andel sauvignon blanc jag druckit tidigare. Färgen är ljust guldgul med lite grönt i. Doften är mycket god och rätt komplex. Här finns fin citrusfrukt, honung, fläder, lite vanilj från faten och en diskret petroleumton.

Smaken är ganska fyllig med bra syra. Väl avrundat, lite tjockt i konsistensen och med de olika smakerna väl integrerade. Citrusfrukten dominerar men de flesta av aromerna dyker upp i smakpaletten. Ett riktigt trevligt vin som fungerade bra till fisken

2001 Chateau Tour Saint-André

Efter några dagar med halv- och heltaskigt uteätande och en total avsaknad av egna ambitioner i köket bestämde jag mig för att försöka bryta den negativa trenden. Jag marinerade och stekte lammfilé, rostade potatis och broccoli, kokade ihop en rödvinssås och kokte Le Puy-linser. En hygglig måltid på 45 minuter. Till maten valde jag en 2001 Chateau Tour Saint-André, ett vin som jag provade som hastigast här.

Vinet importerades av Helsingborgs Vinhus ( slutsålt) och kommer från Lalalande de Pomerol. Det är gjort på 55% Cabernet Franc, 35 % Merlot och 25% Cabernet Sauvignon och har lagrats ett år på fat som användts en eller två gånger tidigare.

Vinet har en tät mörkröd färg som har börjat övergå i en brunare nyans. Doften innehåller svarta vinbär, plommon och hallon tillsammans med en lätt kryddighet. Rätt trevlig doft men inget jag riktigt går ingång på. Smaken är medelfyllig, med viss sötma, lite låg syra och finkorniga tanniner. Ikväll gör vinet inte alls samma positiva intryck som sist. Absolut inte dåligt men lite platt och ospännande. Framförallt saknar jag syran Till maten funkar vinet sådär och jag börjar längta efter syrah.

Nej, jag lyckas alltför sällan i mina försök att närma mig Bordeaux och är i behov av en snabbkurs

Lagerrensning med Trisse

Lagerrensningen fortsätter. Denna gång med benäget bistånd från Trisse vars gedigna insatser under kvällen gjorde att rensningen blev mer omfattande än vad som var tänkt. Våra ambitioner om att få något arbete gjort under kvällen ersattes av en glupsk nyfikenhet på nya erfarenheter.


Medan vi väntar på att maten ska bli färdig så öppnar vi, efter en rejäl attack av korkskruvsångest, 2003 Kaplja från den friulanske producenten Damijan Podversic, en Gravner-discipel och hardcore naturvin-producent. Kaplja är Damijans stora vin, en blandning på Tocai, Malvasia och Chardonnay. Det har haft lång skalkontakt och lång lagring på ekfat. Färgen är märklig. Det har en nyans mellan koppar och orange med en alldeles speciell lyster. Det har också något slags trolskt belöjad hazyness som förbereder oss för en speciell upplevelse. Doften är till en början inte mycket att skriva hem om. Alkohol och kola, möjligen lite nagellacksborttagningsmedel. Efter en tid på karaffen börjar det hända saker. Det dyker upp våta stenar och snäckskal, persika och hyacinter. Smaken är fyllig, djup och knastertorr med vital frukt och väldigt bra längd. Mot slutet känns en viss bitterhet och rätt sträva tanniner. Ett mycket spännande vin och förhoppningsvis början på en lång bekantskap.

Till maten öppnade vi 2001 D:vin, en flaska jag länge sneglat på men som det aldrig kännts riktigt rätt att öppna. D:vin är resultatet av dansken Jakob Schjerbecks ambition att producera det mest prisvärda vinet i Bordeaux. Han har tillgång till 1.7 ha på Chateau Lauduc och gör sedan 1997 c a 7.000 flaskor per år. Om han lyckas i sin ambition kan jag inte uttala mig om men visst smakar D:vin alldeles utmärkt. Det är gjort på 80% Merlot och 20% Cabernet Sauvignon. Doften ger plommon, mogna jordgubbar och cederträ. Här finns också lite stalltoner och tobak. Smaken är fyllig och kraftfull och mer generös än vad jag väntat mig. Jag hittar paprika, jordgubbar, cederträ, tobak och vanilj. Otroligt läckert vin som nog inte är särskilt ursprungstypiskt. Det hamnar nog mittimellan nya och gamla världen stilmässigt.

Två nyinköpta flaskor av senare årgång dämpade korkskruvsångesten och gjorde det rätt lätt att öppna 2000 Gelsaia. Ett vin gjort på 100% Raboso av Piave-producenten Cecchetto. Gelsaia är hans toppvin gjort på sent skördade druvor från de äldsta stockarna. 25% av frukten torkas i 35 dagar innan det vinifieras. Vinet lagras ett år på en bladning av små och stora fat. Vinet är mörkrött, tätt och kompakt i färgen. Doften är magnifik. Körsbärsmarmelad, mörk choklad och plommon är de första intrycken. Därefter kommer det engelsk piptobak och en näve fjolårslöv. Smaken är djup och fyllig. Den följer aromerna väl. Alkoholen ligger på 14% och ger värme. Trots en viss sötma så känns vinet inte klumpigt. Stort ja, men inte klumpigt.

Vi fortsatte med en chilensk sauvignon blanc, 2005 Casa Marin Cipreses Vineyard. Vinet har fått några år i Trisses källare. Det har inte den druvtypiska ljusa färgen med lite gröna stick utan bjuder på en halmgul nyans. Det allra första doftintrycket får mig att associera till rabarberris, sedan kommer den mest klockrena krusbärsdoft jag känt följt av paprika och svartvinbärsblad. Smaken är medelfyllig med den mycket friska syran inakt. Långt slut där fruktigheten breder ut sig. Mycket gott men kanske lite väl intensivt och påträngande i stilen.

Därefter följde en 2007 Saint Joseph Blanc från en av områdets mindre domäner, Domaine Monier. Vi har blivit barnsligt förtjusta i Moniers röda viner som provats både här och där. Detta vin är gjort på 100% Marsanne. Färgen är djupt guldgul. Doften är mycket inbjudande och älskvärd med gula plommon, persikor, honung och mynta. Smaken är fyllig, kryddig och bastant med en lite oljig munkänsla. Ett personligt och spännande vin

Vi avslutar med 2005 Riesling Steinbreiten Suss som Trisse rapporterat om här . Det finns inte mycket att tillägga mer än att det enda oanständiga jag kan hitta i doften är att den är oanständigt god samt att det fortfarande finns några rabatterade pavor kvar.

Stenad igen - 2003 Chateau Feytit-Guillot

Efter ytterligare en dags arbete med fåfänga försök att färdigställa en stengärdsgård är jag åter fullständigt slut. Stenad igen skulle man kunna säga. Åtminstone är det vad jag längtar efter att bli. Väl hemma i lägenheten korkar jag beslutsamt upp en flaska som å ena sidan länge retat min nyfikenhet men som å andra sidan har potentialen att avslöja mig som en lättlurad vindilettant.

I somras besökte jag samma vinhandlare som Niklas J från Mise en bouteille och köpte dessutom samma flaska. Jag var då sugen på att prova några Bordeaux-viner och köpte ett par flaskor för runt en dansk hundring och var egentligen färdighandlad när vinhandlaren plockade en flaska av 2003 Chateau Feytit-Guillot. På något sätt fick han det att låta som om han gjorde mig en tjänst genom att låta mig köpa en flaska av detta mycket speciella vin som om det haft en större produktion och varit mer känt säkert hade... gjort ac Ch. Petrus vinmakare...Ni kan kanske räkna ut fortsättningen. Jag är utrustad med ett slags omvänd intuition som tystar allt förnuft och tvivel. Redan innan jag klivit ombord på färjan började olustkänslan att gnaga.

Med tanke på dagens arbete så borde jag ha öppnat något från Domaine le Sang de Cailloux men de flaskorna förvarades på annan plats. Nu blev det istället dags för sanningens ögonblick.

2003 Chateau Feytit-Guillot är förvånansvärt ljust i färgen med en viss dragning åt det bruna ute i kanten. Doften ger till en början inte mycket ifrån sig så vinet får en timme i karaffen. Efter en stund så öppnar det upp och bjuder på plommon, röda bär, stendamm och tobak. Inte så dumt faktiskt. Smaken förvånar mig också. Jag har i och för sig aldrig druckit något Pomerol-vin tidigare men hade väntat mig något fylligare och kraftigare. Detta är slankt, knappt medelfylligt och känns rätt enkelt. Smaken domineras av plommon, svarta vinbär och en viss, rätt trevlig, örtighet. Smaken känns lite gles och stum, eftersmaken rätt kort. Ett helt ok matvin som jag gärna blivit bjuden på. Efter att ha betalt drygt en dansk tvåhundring är jag däremot inte helt nöjd.
För den som saknar bilder kan jag meddela att bloggen nog blir bildlös ett tag. Min digitalkamera drunknade i resterna från några dåligt tömda folkölsburkar-

Surt och Sött

Precis som Trisse tillbringade jag helgen i sommarstugeland. Allt arbete som inte sköttes i höstas har haft vänligheten att övervintra och vänta på att min arbetslust skulle infinna sig. Och visst påverkas arbetslusten av försiktig vårsol, krokusar och påskliljor som börjat titta fram. Även jag började fundera på nässlor om än i suffléform men bestämde mig för att vänta.

Trisses vårkänslor ledde honom till en riesling medan jag valde 2007 Chateau Coucheroy en vit bordeaux. Färgen är ljust gul med lite gröna stick. Doften är typisk sauvignonn blanc med nässlor, krusbär och svarta vinbärsblad. Lite mineraltoner som hade kunnat få mig att gissa på riesling om det varit en blindprovning. Här finns också en viss fatton. I munnen dominerar den höga syran. Svarvinbärsbladen går igen men här finns också tydliga citrustoner. Det hela känns ok, men inte så mycket mer, tills jag svalt. Då kommer en lätt obehaglig eftersmak med plåtaktig syrlighet som inte alls är kul, en sensation som förstärks med stigande tempratur. Ett hyggligt vardagsvin men inget jag kommer att återvända till. Ska jag dricka vit bordeaux lägger jag hellre på några tior och köper en Chateau de Rochemorin nästa gång.

På baksidesetiketten står att vinet passar till "lightly sauced seafood preparations". Lightly sauced var också det tillstånd jag hoppades att vinet skulle hjälpa mig att uppnå. Här kom dock plåtsmaken imellan och en 2001 Bacalhoa Moscatel de Setubal fick rycka in. Vinet har en vacker bärnstensfärg. Doften är mycket aromatisk och julig. Den domineras av torkad frukt; aprikoser, sviskon och russin. Jag hittar också lite apelsinskal och bräntsocker. Smaken är druvig som nästan alla muskatviner jag druckit. De flesta av aromerna går igen i smaken med jag hittar också en mycket tydligt inslag av kanel. Väldigt gott och trevligt att sitta och suga på. Mot slutet finns ett litet men ändå tydligt alkoholgenomslag. Något som smakerna nästan, men inte riktigt fullt ut, förmår att dölja.

2005 Chateau de Rochemorin

Vit bordeaux är inte precis någon stapelvara i klädskåpet. Jag minns att jag drack någon variant (Ch. Bonnet ?) för ett tiotal år sedan och tyckte att det var mest surt och räligt. Definitivt inget som lockade till vidare utforskning. På en provning häromveckan bjöds 2006 Chateau de Rochemorin och jag blev väldigt positivt överraskad. På mitt lokala systembolag fanns bara en flaska i lager och det visade sig vara en 05:a. Den dracks ikväll.

Färgen är ljust halmgul med lite gröna reflexer. Doften får mig initialt att fundera över hur flaskan förvarats. Mugget, unket och ekigt. Efter att ha hällt över vinet på karaff och luftat det en stund sker en positiv förändring och jag blir återigen fundersam. Det stämmer inte överens med mina förutfattade meningar. Jag trodde inte att vit bourdeaux kunde vara såhär yppigt aromatiskt utan hade vid en blindprovning kännt mig rätt säker på att det handlade om ett nya världen vin. Jag hade nog heller inte gissat på druvren sauvignon blanc.

Doften bjuder på svarta vinbär och krusbär, precis enligt skolboken. Men det finns mer. Kokos, vanilj, grapefrukt och tropiska frukter. På SB's hemsida talas om passionsfrukt och det köper jag rakt av. Smaken är mycket frisk, medelfyllig och hela paletten av aromer går igen. Syran stramar upp och håller ihop. Riktigt gott och lika bra som en välgjord variant från Collio i Friulien.

05:an lär nog vara ersatt av 06:an i de flesta systembutiker. Mitt intryck är att 05:an är det något bättre vinet. Kanske kan det vara värt att lägga några flaskor på lager i 1 - 2 år. När jag provade 06:an kändes eken något för framträdande.

1998 Chateau Victoria

Mitt förhållande till Bordeaux är inte helt okomplicerat. Som vinintresserad är det liksom inte möjligt att komma runt det. Bordeaux och Bourgogne finns liksom alltid där. Som jämförelse. Som referens. Jag har länge försökt att komma undan och tänka att det är inget för mig, för stelt, för trist, för klassiskt och för borgerligt. Jag kan känna igen min reaktion från ungdomsåren när nära nog alla i min umgängeskrets dyrkade Dylan. Med ungdomlig arrogans avfärdade jag allt som Dylan gjort. Det kändes som om jag inte fick plats, som om alla andra befann sig där och jag behövde hitta något ställe där det fanns lite space, en plats där jag fick fortsätta tänka själv och inte behövde falla platt till marken för Dylans geni. Istället tog jag avstånd vilket var lite dumt. Långt senare kom jag att inse Dylans genialitet och sitter med minst lika många Dylanplattor i samlingen som jag har italienska vinare i källaren (eller rättare sagt klädskåpet).Jag vet inte om min svala hållning när det gäller Bordeaux handlar om att det verkar vara enh överfolkad plats eller om det är rädsla för konsekvenserna om jag skulle falla pladask.

Strax innan semestern var jag i Helsingör och handlade lite vin. Hos Helsingörs Vinkompani blev jag rekommenderad att prova Chateau Victoria och en flaska fick följa med i ryggsäcken hem. Mogen Bordeaux från en bra årgång för ca 150 DKK verkade ju rätt OK. Vinhandlarens rekommendationer tog jag rätt lätt på men det var å andra sidan det enda jag hade att hålla mig till.

I kväll var det dags att korka upp. I den tropiska hettan som rått de senaste dagarna har jag inte haft någon som helst lust att laga mat men jag fixade till en tallrik med avocado, tomater, brie och några bitar riktigt vällagrad prästost.

Initialt kändes vinet som en rätt rejäl besikelse. Inte mycket doft och smaken kändes kort, snål och snipig. Det kändes helt klart som att jag med lätthet skulle kunna leva utan Bordeaux. Sen började det hända saker. Doften blev allt mer komplex och inbjudande. Jag hittade tydliga stalltoner, tyckte mig kunna ana den omtalade blyertspennan och fann gott om svarta vinbär. Vinet var behagligt lättdrucket, friskt, slankt ochläskande. Perfekt i hettan. I smaken fanns massor av svarta vinbär, lite viol och bra syra. Drygt medelfylligt och hyggligt långt slut. Riktigt gott utan något som helst fjäsk eller inställsamhet

Jag kommer definitivt att handla några flaskor till vid nästa Helsingörsbesök. Vinet skulle funka perfekt till söndagssteken. Ikväll kändes det som att vinet inte fick det sällskap det förtjänar.

French connection

På fredagsmorronen - när en ny helg står för dörren - flyktar tankarna tillbaka till den förra. På lördagen kom A på visit, medbringande en flaska 2005 Château de Ségure (nr 3134), ett vin från producenten Mont Tauch i Fitou. Flaskan var öppnad sedan dagen innan och medan middagsmaten puttrade på provade vi en liten skvätt. Vi var överens om att det var gott, om än på den ungdomliga sidan. Strävheten var inte överväldigande, men borde kunna rundas av med några års lagring. Kryddigt och fruktigt i glaset, ett vin som trivs bäst tillsammans med mat för att komma till sin rätt.

Som en liten förrätt åt vi varsin rödlök som hade pyntats med färsk timjan och fått samsas med majskycklingen och dess sky i ugnen. Till löken en lätt nedslunken prosecco av samma slag som avrapporterats här. Fruktigt och fint. Lite sötma tycks ha utvecklats under vintern i källaren, det gjorde alls inget. Nu finns det bara ett exemplar kvar av denna tillfälliga nyhet, sedan måste jag ge mig ut på jakt efter nya trevligheter från Valdobbiadene - här räknar jag med att Esping har goda tips att bistå med.

Till den örtspäckade kycklingen - åtföljd av bulgur och den där sardell/kirskålssalsan, en användbar uppfinning - var inte Fitou-vinet optimalt, i meningen att rätten hade kunnat gå ihop med exempelvis en kraftigare verdicchio och vinet hade passat till en saftig köttbit. Men eftersom vinet var gott och maten smaklig gick det alldeles utmärkt ändå. Flaskan tömdes raskt och det behövdes något mer. Jag tog en sväng till källaren och kom upp med 2001 Château Moulin, ett vin från Bordeaux-distriktet Canon Fronsac producerat av makarna Bénédicte och Grégoir Hubau. Exakt hur det har hamnat här minns jag inte - efterforskningar ger vid handen att det var en tillfällig nyhet på Systembolaget december -06, fanns i blygsamma volymen 1400 flaskor och kostade 143 kronor. Jag håller det för högst osannolikt att jag vid denna tid i livet skulle ha kastat mig ut på lanseringsdagen och tillskansat mig några flaskor, snarare har jag passat på när det reats ut några månader senare. Med tanke på mitt dåliga minne borde jag notera inte bara när jag dricker ett vin, utan även när det införskaffas och omständigheterna däromkring.

Möjligen har jag redan förra sommaren korkat upp någon flaska Château Moulin, utan att det satt outplånliga spår. Det här exemplaret, däremot, kommer jag nog att minnas. Förutsättningarna var inte de bästa: vinet kom kallt från källaren, luftning blev det inte mycket av och mitt omdöme var redan något diffust. Jag har kommit på att varmt vatten i en vinhink funkar för snabbuppvärmning av en kylig flaska rödtjut - ett bra knep i sådana här nödsituationer. Den sparsamma luftningen gick inte att göra något åt, mer än att hälla vinet i tillbringaren och rulla runt det litegrann. Trots de brutala omständigheterna fann vi här ett mycket angenämt vin: med en avrundad strävhet, förnuftigt fatlagrat och med trevliga varma smaker av röda bär. Kanske kan utvecklas ännu mer om det får ligga längre, kanske inte. Hursomhelst ges inte mycket utrymme för experiment: det finns bara en flaska kvar på lut. Synd. Det är nu det roliga börjar med det här vinet, och så är det redan nästan över. Lätt fånget lätt förgånget.

Sås

När köttet till grytan putsades blev det en del skröfs över. Då kan man göra rödvinsås, ett trivsamt kvällspyssel när novembervindarna sliter i husknuten. Skröfset bryns tillsammans med rotfrukter, till exempel morot, rotselleri och palsternacka. Tomatpuré och vitlök fräses med en stund innan det är dags att slå på buljong och vin.
För ändamålet har jag en flaska Hidden Rock petit verdot cabernet sauvignon, som om jag förstått saken rätt är Systemets mest sålda vin. Jag kan förstås inte motstå tillfället att pröva denna storsäljare. I enlighet med diskussionen om standardiseringen av viner i tidigare inlägg kan jag konstatera att Hidden Rock följer formel 1A: bär, ek och alkohol i mängd, i det här fallet olyckligtvs mer som något slags rödavinbärssaft för vuxna än en mogen smakupplevelse. En förnimmelse av blaskiga, långdragna fester med alldeles för mycket rödtjut och en alltmer besvärande dålig smak i munnen kommer över mig. Särskilt en efterhängsen, oaptitlig eftersmak etablerar sig efter några klunkar och biter sig envist kvar. Nej, snabbt i med den i grytan. Sedan full gas på plattan så att det hela kokar upp. Skumma av väl och låt reducera.

Det tar en stund. Under tiden lämpar det sig att käka lite boeuf från gårdagen och ta sig ett glas bordeaux istället för australiensaren (efter att noga ha sköljt munnen med vatten). Le boeuf är än mörare efter ytterligare någon halvtimmes puttrande och vinet - måste jag säga - växer i jämförelsen till en riktig höjdare. Skillnaden mellan syltig bärsmak och kärnfull fruktighet, mellan bombastisk ytlighet och djup koncentration framstår med all tydlighet. Det franska vinet kostar nästan exakt det dubbla (116 spänn mot 56 för Gömda Klippan). Är det då dubbelt så gott? En sådan jämförelse är omöjlig att göra, men jag kan säga att jag mer än dubbelt hellre dricker bordeaux-vinet. Särskilt när jag tänker på att det prissänkts från 145 spänn sprider sig ett välbehag i kroppen.
När innehållet i grytan reducerats till hälften är det dags att sila ifrån gojan och låta såsen stormkokande reduceras ytterligare. Då kan man ju till exempel förströ sig med att försöka få tonårssonen att göra franskläxan, vilket inte är det lättaste. Mais mon dieu! Det gäller att hålla ett öga på kastrullen, för på slutet går det snabbt. Det är storleken på bubblorna som talar om när det är klart: små bubblor - reducera mera, stora bubblor - färdigt. Men om man inte är vaksam blir det inga bubblor alls utan en fastbränd smet och det är inget kul när man nu ansträngt sig så för den goda såsens skull.

Långkok

Fortfarande är frysen full av kött efter den ungtjur min bror lät slakta någon gång i våras. Stora köttstycken som man inte bara halar ut och fixar något snabbt av. Det krävs en helg - från att upptiningen påbörjas tills man kan sätta sig till bords och avnjuta resultatet. Det här var en sådan helg, då inte alltför mycket annat rubbade planeringen. På agendan stod en bit som Mor rubricerat "bogstek" och vars likar fordomdags kunde få ligga en halv dag och puttra i en stekgryta, för att sedan serveras med sås, potatis, gurka och gelé.
Vi beslöt oss istället för att göra boeuf bourgignon. Det blev en försvarlig mängd grytbitar att bryna och låta gotta till sig tillsammans med en flaska rödtjut - inte från Bourgogne dock utan från Piemonte, vilket väl gjorde rätten till något slags crossover i den rättrognes ögon - i halvannan timme. Det ligger en djup tillfredsställelse i att ha en gryta puttrande på spisen medan man måslar omkring i köket, tar en liten klunk vin och kanske hinner sätta sig ner en stund med en god bok i väntan på nästa fas i matlagníngen.
När det var dags bryntes champinjoner, charlottenlök och rimmat fläsk. Rimmat fläsk är numera inget givet inslag i livsmedelsbutikernas hyllor. Vi hittade vår bit i saluhallen i Lund, ett trivsamt och väldoftande ställe där man faktiskt säljer fisk, charkuterier, ost och annat från stånden, till skillnad från i Malmö där det mest är restauranger, caféer och snabbmatsställen. Över disk kan man få en varm knake direkt ur grytan att mumsa på medan man spankulerar omkring och insuper atmosfären.
Efter ytterligare någon liten timme hade vår gryta slutligen puttrat köttet mört. Det enda jag saknade var att kunna gå ut i egen kryddträdgård och klippa några timjankvistar att strö över. Det fick bli köpetimjan, men det var en stadsbons förbannelse jag fick stå ut med denna afton.
Till boeufen drack vi - ännu mer crossover! - ett vin från Bordeaux: Château de Reignac 2004 (nr 4350). Druvblandningen 70% merlot, 25% cabernet sauvignon och 5% cabernet franc. En kryddig anrättning, ännu ungt och stramt vasst mot gommen. En hel del frukt och lakrits i den sammansatta smaken, som nog kan blomma upp och ut ännu mer i sinom tid. Ett bra matvin, även om det kanske var lite overkill just i det här fallet. Den robusta grytan hade gått väl ihop med ett lite enklare och rundare vin. De återstående flaskorna av det här vinet ska få ligga till sig några år och - om Gud vill - korkas upp till någon kryddig biff eller måhända viltstek med fet sås.