Orval på l'Archiduc

L'Archiduc: en cool artdeco-bar i centrala Bryssel. Belägen ett långt stenkast från Börsen blev det ett populärt och diskret ställe för börsmäklare och deras sekreterare att ha små tête-a-têter på efter att Madame Alice hade öppnat det 1937. I privata bås kunde gästerna få en stund i avskildhet.

Nu är de där båsen sedan länge borttagna. Från femtiotalet framåt har l'Archiduc varit ett jazzhak. Stan Brenders, som drev stället fram till sin död 1969, satt gärna vid pianot mitt i den cirkelformade lokalen och underhöll gästerna. Han skrev också låtar. "I envy" blev en succé för Nat King Cole och Alice Babs hade framgångar med "So many people".

Om Alice Babs uppträtt på l'Archiduc framgår inte. Men det sitter mycket historia i väggarna. Och rök, man får faktiskt fortfarande röka här och väggarna är ingrott nikotingula. Jazztobak finns inte på menyn vad vi kan se i dunklet, men väl cigarrer. Och så öl förstås.

Vi går en trappa upp och slår oss ner på en likaledes cirkelrund mezzanin-våning, som ger bra utsikt över baren och vimlet i bottenplanet. Fåtöljerna har hängt med från 30-talet. Jag får upp en omsorgsfullt upphälld Orval från baren, i det rätta kupolformade glaset. Visserligen från flaska, men med en finess. Jästfällningen kommer i ett pyttelitet snapsglas vid sidan om, så kan jag välja om jag ska hälla den i det större glaset eller inte. Jag låter bli och njuter av det svala, fruktiga och fylliga trappistölet. Jag har aldrig blivit en inbiten fantast av belgisk öl men den här sitter alldeles perfekt. De må vara knepiga, belgarna, men sådant här kan de och jag får en plötslig lust att dra runt på stan på jakt efter fler perfekta ölögonblick.

Kvällsbelgare

En god vän rehabiliterar sig efter en svår sjukdom. För närvarande alltså indisponerad att sitta på krogen och dricka öl, kläcka idéer och lösa världsproblem. Ett besök hos honom blir emellertid fyllt av gott humör och hopp: han arbetar hårt för sin återhämtning och har mycket mer glöd i blicken än för några veckor sedan. Han berättar att doktorn rekommenderat några snapsar - i medicinskt syfte - till sillen då det var tillfällig påskpermis i hemmet för ett tag sedan. Aalborgs dillkryddade akvavit, tror jag visst att det blev.

Vi kan se tillbaka på många äventyr: den där konferensen i Krakow, när vi smet från en obegriplig, djup workshop och hittade en bar på andra sidan gatan där det satt ett gäng farbröder med helrör med vodka på bordet och söp iväg sin eftermiddag. Där kunde man få ett helt lass bigosz för några spänn och hyfsad polsk flasköl. Ett perfekt ställe för en spontan open space-konferens, som efterhand lockade allt fler deltagare.
Eller på utbildningsresa till London, där vi bodde på Svenska sjömanskyrkan i östra delen av stan och bara skulle ta en snabb pint innan vi begav oss mot city. Hur det var så hittade vi en trevlig lokal pub med billig och mycket god ale och blev kvar där hela eftermiddagen och kvällen tills man stängde - jag minns förstås inte vad vi drack, tror det var Fuller´s ESB som var ett av husölen men de hade också väldigt välvalda gästales på pump. Varför gå över ån efter vatten, bättre en fågel i handen än tio i skogen och så vidare.
För att inte tala om Salamanca, där den sista baren till slut slängde ut oss och våra nyfunna brittiska vänner till en bister förmiddag där vi hade att se fram emot en skakig tur till en tjurfäktningsarena (och vid ankomsten upptäckte att vi förväntades stå för själva tjurfäktandet, tur det vankades sangria). Och så vidare...

I väntan på att återuppta sådana aktiviteter, tillägnas kvällens stillsamma stund i sällskap med belgisk öl dessa och många andra minnen. Maredsous 6 Blonde (1511) blir tyvärr ingen omedelbar favorit - den har visserligen en liten trevlig fruktdoft och ett visst bett i beskan, men alldeles för mycket kolsyra för min smak. Eftersmaken lämnar en klibbig känsla i munnen. Priset, 15,40, är desto mer tilltalande, och kanske hade det passat bättre till mat - slottsstek eller någon kycklingrätt. Ingen meditationsöl.
I ett försök att avsluta dagen i kontemplation öppnar jag därför en Chimay Triple, en trappistöl som håller 8%. De där munkarna kan sina grejer, absolut. En hel bukett av rökiga och fruktiga aromer smyger upp ur glaset. Smaken är inte direkt smeksam, snarare fylligt bitter med underliggande stråk av frukt. Kolsyran gör sig även här påmind, men utan att ta överhanden. Alkoholstyrkan gör sig även den påmind, i själva upplevelsen av drycken såväl som i hu'et - där det "hårrar te" som vi plägar säga i den här landsänadan. Om det är positivt eller ej är väl en smaksak. Efter en lång och känslomässigt omtumlande dag tycker jag det känns ganska behagligt.