Man ska drikke det man har lyst til...

... sa Carlo Merolli och hällde äppeljuice i sin erbaluce. Scenen utspelade sig under eftersittningen till gårdagskvällens provning. Temat på provningen var Italien bortom allfarvägarna med Carlo som navigator. Utöver att vi fick prova ett antal sköna viner så blev kvällen också en personlig påminnelse om hur varför jag ägnar så pass mycket tid som jag faktiskt gör åt det här med vin. Utöver fakta och information om vinerna så förmedlade Carlo  något långt viktigare, något om förhållningssätt, något om att respektera vinet men inte låta sig domineras av det.

Vi började med en Erbaluce di Caluso, Ca'Nova Jad'or Metodo Classico,   som inte fastnade  på bild men var en utmärkt inledning på kvällen. Guldgult i färgen med fin mousse. Doftade initialt popcorn och bröd. Med lite stigande temperatur så dök det upp frisk äppelfrukt och mineraler. Frisk smak. pigg syra och bra längd. Stramt och elegant men helt klart med ett italienskt smil.

2009 La Básia Garda Classico Gropello undgick också att fångas av min lins men fick däremot in en fullträff i mitt lustcentrum. Ett oerhört charmigt vardagsvin som passar till det mesta i matväg. Kryddig och bärig doft, vitala syror och lätta tanniner. Enkelt men inte det minsta banalt. För den som gillar opretantiös norditaliensk pinot nero, bardolino eller bas-Valpolicella. Kom i glaset med en temperatur på runt 12 grader men vann enligt mitt tyckande på att komma upp i åtminstone 15.

2011 Ramoino Rossese di Dolceaqua är min första rossese någonsin och en trevlig bekantskap. Väldigt ljust i färgen. Doften bjuder på röda bär, örtkryddor och lite jordiga toner. Smaken förledande lätt med frisk syra och lätta mjuka tanniner. Enkelt, okomplicerat men med en alldeles egen personlighet.

Personlighet så det räcker har ocksåa 2009 Luigi Giusti Lacrima di Morro d'Alba Rubbjano. Mörkt och tätt i färgen och en mycket speciell aromatik. Ett paket av mörka bär, viol, kryddor och örter står som en kvast ur glaset. En doft att älska eller att hata. Smaken är också fullpackad och full of fun. Bra syra och lite mer struktur än hos de två tidigare vinerna. En av kvällens vinnare för min del.

2009 de Tarczal Husar Marzemino de Isera har jag provat i tidigare årgång. Vinet är mörkt blårött och väldigt tätt i färgen. Doften har en del florala inslag, viol, körsbär och kanel. Relativt kraftig smak, frisk syra och mjuka tanniner.

Vi avslutade kvällen med två aglianico. 2005 San Paolo Taurasi står verkligen ut efter de föregående vinerna. Doften bjuder på tydliga mognadstoner och inte så mycket frukt. Balsamvinäger, läder och jordighet. Smaken är fyllig och kraftfull med god kryddighet, bra syra och kraftfulla tanniner. Ett gediget klassvin som kanske ändå inte riktigt kommer till sin rätt efter all ungdomlighet tidigare under kvällen.

2004 D'Angelo Aglianico del Vulture Vigna Caselle har en mycket komplex doft. Som exempel på vad som kan hända med lagring är vinet strålande och en utmärkt kontrast till det ungfruktiga. Här finns torkad frukt, mörk choklad, lakrits och tobak tillsammans med dyra droppar balsamvinäger. Smak med stort djup, fortfarande vitala syror och tuffa tanniner. En viss sötma i avslutningen gör att det här är ett vin jag hellre dricker på egen hand än till mat.

Sella Vie

Cristiano Garella

Valet stod mellan tungt arbete med en projektrapport eller en tur till Köpenhamn, nebbioloprovning och möte med producenten Sella. Jag gjorde mitt val och nu sitter jag här och försöker sammanfatta intrycken av alltför många svårspottade viner. Som lök på laxen finns det en del ogjort arbete.

Jag är inte skapt för provningar av detta slag. För många viner på för kort tid. Jag vill nästan alltid ha mer av allt. Är något bra förlorar jag mig i upplevelsen och hinner inte ställa om till nästa. Det handlar så klart om ovana, kanske också lite girighet men jag vill också tro att det i någon mån handlar om respekt för producentens arbete. Ett arbete som förtjänar min fulla uppmärksamhet i mer än någon minut. Importören Winewise gjorde ändå det bästa av en svår situation med bra urval och generöst med tid som dessutom gick att tänja på.

Nåväl, över till dagens begivenheter. Huvudtemat var producenten Sellas nebbioloviner. Sella har sina vinmarker i norra Piemonte, i distrikten Lessona och Bramaterra. Nebbiolovinerna från norra Piemonte har hamnat i skuggan av Barolo och Barbaresco. Kanske når man inte inte samma höjder som de allra största BoB-producenterna, men man tävlar heller inte riktigt i samma gren. Utan tvekan görs det väldigt bra nebbiolo-viner till väldigt bra priser i norra Piemonte.

Sella har varit i vinbranschen sedan 1600-talet. I Lessona och Bramaterra är man utan konkurrens den ledande producenten. Man förfogar över ca 20 ha vinmarker med mestadels mycket gamla, lågavkastande vinstockar. Vinifikationsmetoderna är traditionella; lång urlakning vid hög temperatur och man använder sig framförallt av stora ekfat. Enda eftergiften är ett visst bruk av barriquer.

Provningen inleddes med Sellas enda vita vin, 2007 Doranda gjort på druvan Erbaluce som bara odlas i norra Piemonte. Vinet har haft en kort kontakt med skalen och är lagrat på ståltank. Doften är mycket speciell. Här finns tropisk frukt, mandariner, päron och mandel, kombinerat med väldigt tydliga mineraltoner. Smaken är frisk, bra syra och ett lite bittert slut. Mineralerna är mycket framträdande även i smaken, som nästan går över i en sälta. Ett mycket spännande vin.

Vi fortsatte med 2007 Majoli, ett rosévin gjort på nebbiolo. Här skiljs skalen från vinet efter mindre än två dygn. Doften är mycket fruktig med uttalad fruktighet. Aromer från vattenmelon och granatäpplen samsas om utrymmet med druvtypiska inslag av violer. Samma utpräglade mineraler som i föregående vin. Smaken följer aromerna. Ett otroligt bra exempel på nebbiolons fruktighet utan strävhet.

2006 Orbello är gjort på 50% Barbera, 30 % Nebbiolo, 15% Croatina och 5% Vespolina. Doften är typiskt fruktig barbera med röda och blåa bär. Smaken är frisk, har bra syra och en viss bitterhet. Barbera-druvorna har fått ett år på fat.

Till 2006 Casteltorto är druvblandningen 60 % nebbiolo, 30% Croatina och 10% Vespolina.
Intressant doft med återhållen frukt, tydliga mineraltoner, en viss kryddighet med inslag av nejlikor och kanel samt något som får mig att associera till teblad. Smaken är stram, strukturerad med god balans mellan syra, frukt och tanniner. Vinet är lagrat på stora fat.

2004 Bramaterra består av 70% nebbiolo, 20% Croatina och 10% Vespolina. Vinet har fått två år på fat och ett år på flaska. Doften bjuder på rosor, violer och julkryddor. Mineraltonerna behöver jag väl inte nämna längre. Ett betydligt mjukare vin än det föregående. Balanserat, friskt och mycket bra.

2003 Bramaterra I Porfidi är ett av Sellas två toppviner och det som fått mest uppmärksamhet. Tre glas i Gambero Rosso och 91 poäng av Vinadvokaten. Det är gjort på 70% Nebbiolo, 20% Croatina och 10% Vespolina. Vinet har legat två år på stora fat och ett år på barrique. Doften är kraftfull med typiska nebbiolo-aromer kombinerat med områdestypisk mineralitet. Vinet känns förvånansvärt tillgängligt och mjukt. Mycket bra men I Porfidi känns mer "internationellt" och "anpassat" än terroirpräglat.

Det sista av Sellas viner var 2004 Lessona San Sebastiano allo Zoppo. Här består druvmixen av 80% Nebbiolo och 20% Vespolina. Detta var utan tvekan det vin som föll mig mest i smaken. Fascinerande djup doft med körsbär, rosor och tjära. Mineralerna finns såklart här också och nu med tydliga inslag av järn. Fatlagringen anas någonstans i bakgrunden. Smaken är stor och fyllig, sötfruktig med mogna körsbär. Tydliga och välintegrerade tanniner och ett långt slut. Minst sagt imponerande.

Sammanfattningsvis en mycket trevlig provning som leddes av Sellas unge, kunnige och entusiastiske representant Cristiano Garella som älskade sina viner, talade väl om konkurrenter, hjälpte till att servera Barolo och guidade oss genom sittningen på ett sätt som gav upplevelsen en extra dimension. För mig blev det en djupdykning i terroirens betydelse när jag fick möjligheten att prova hela Sellas sortiment där mineraliteten gick som en röd tråd genom samtliga provade viner. Ibland mer uttalad, ibland lite mer återhållen men hela tiden närvarande. En annan sak som blev väldigt tydlig är hur många kopplingar det finns mellan Pinot Noir och Nebbiolo. Sällan har den känts så tydlig som i Sellas viner.

Eftermiddagen tog inte slut här och fortsättning följer.