Man ska drikke det man har lyst til...

... sa Carlo Merolli och hällde äppeljuice i sin erbaluce. Scenen utspelade sig under eftersittningen till gårdagskvällens provning. Temat på provningen var Italien bortom allfarvägarna med Carlo som navigator. Utöver att vi fick prova ett antal sköna viner så blev kvällen också en personlig påminnelse om hur varför jag ägnar så pass mycket tid som jag faktiskt gör åt det här med vin. Utöver fakta och information om vinerna så förmedlade Carlo  något långt viktigare, något om förhållningssätt, något om att respektera vinet men inte låta sig domineras av det.

Vi började med en Erbaluce di Caluso, Ca'Nova Jad'or Metodo Classico,   som inte fastnade  på bild men var en utmärkt inledning på kvällen. Guldgult i färgen med fin mousse. Doftade initialt popcorn och bröd. Med lite stigande temperatur så dök det upp frisk äppelfrukt och mineraler. Frisk smak. pigg syra och bra längd. Stramt och elegant men helt klart med ett italienskt smil.

2009 La Básia Garda Classico Gropello undgick också att fångas av min lins men fick däremot in en fullträff i mitt lustcentrum. Ett oerhört charmigt vardagsvin som passar till det mesta i matväg. Kryddig och bärig doft, vitala syror och lätta tanniner. Enkelt men inte det minsta banalt. För den som gillar opretantiös norditaliensk pinot nero, bardolino eller bas-Valpolicella. Kom i glaset med en temperatur på runt 12 grader men vann enligt mitt tyckande på att komma upp i åtminstone 15.

2011 Ramoino Rossese di Dolceaqua är min första rossese någonsin och en trevlig bekantskap. Väldigt ljust i färgen. Doften bjuder på röda bär, örtkryddor och lite jordiga toner. Smaken förledande lätt med frisk syra och lätta mjuka tanniner. Enkelt, okomplicerat men med en alldeles egen personlighet.

Personlighet så det räcker har ocksåa 2009 Luigi Giusti Lacrima di Morro d'Alba Rubbjano. Mörkt och tätt i färgen och en mycket speciell aromatik. Ett paket av mörka bär, viol, kryddor och örter står som en kvast ur glaset. En doft att älska eller att hata. Smaken är också fullpackad och full of fun. Bra syra och lite mer struktur än hos de två tidigare vinerna. En av kvällens vinnare för min del.

2009 de Tarczal Husar Marzemino de Isera har jag provat i tidigare årgång. Vinet är mörkt blårött och väldigt tätt i färgen. Doften har en del florala inslag, viol, körsbär och kanel. Relativt kraftig smak, frisk syra och mjuka tanniner.

Vi avslutade kvällen med två aglianico. 2005 San Paolo Taurasi står verkligen ut efter de föregående vinerna. Doften bjuder på tydliga mognadstoner och inte så mycket frukt. Balsamvinäger, läder och jordighet. Smaken är fyllig och kraftfull med god kryddighet, bra syra och kraftfulla tanniner. Ett gediget klassvin som kanske ändå inte riktigt kommer till sin rätt efter all ungdomlighet tidigare under kvällen.

2004 D'Angelo Aglianico del Vulture Vigna Caselle har en mycket komplex doft. Som exempel på vad som kan hända med lagring är vinet strålande och en utmärkt kontrast till det ungfruktiga. Här finns torkad frukt, mörk choklad, lakrits och tobak tillsammans med dyra droppar balsamvinäger. Smak med stort djup, fortfarande vitala syror och tuffa tanniner. En viss sötma i avslutningen gör att det här är ett vin jag hellre dricker på egen hand än till mat.

Påskviner - Vitt, rött och sött

2006 Taurasi Radici Fiano di Avellino köptes på systembolagets rea någon gång runt årsskiftet och är tyvärr numera slutsålt. Vinet går i en ljust guldgul färg. Det är mycket aromatiskt och väldigt trevligt att sniffa på. Här finns en klockren doft av gröna äpplen, nästan en karikatyr. Bakom äpplena finns päron, tropisk frukt, honung och en fin nötton. Jag känner också något svårbeskrivet, kanske en svag begynnande petroliumdoft . De rätt tydliga fataromerna jag hittar är något av ett mysterium. Producentens hemsida uppger att bara rostfritt stål använts.

Munkänslan är lätt oljig. Initialt känns den höga friska syran och de gröna äpplena och päronen dyker upp igen. Mellanpartiet ger en sötare upplevelse med gula plommon, honung och fattoner. I finalen dyker den höga, friska syran upp igen och ger en lång eftersmak. Ett riktigt bra och spännande vitt vin från den italienska södern.



Påskens röda blev en sydrhonare, denna gång från Vacqueyras. Producenten är välrenommerade Arnoux & Fils . Företaget har 40 ha egna vinmarker och dessutom en stor negociant-rörelse. De producerar viner under flera olika etiketter och deras lågprisviner är stapelvaror i de danska snabbköpen. Seigneur de Lauris är beteckningen på firmans toppviner och med den etiketten säljs även vin från Gigondas och Chateauneuf.

2007 Vacqueyras Seigeur de Lauris, som är gjort på c a 70% grenache och 30% syrah, har en mörkt purpurröd nyans. Doften är verkligen häftig med rejäla skopor mörka körsbär och björnbär. Det fyller på med sydfranska örter och tapenade. Smaken förvånar mig lite. Det blir aldrig den fruktbomb jag befarat. Visst går aromerna igen i smaken men vinet känns rent och balanserat. Det har bra syra och silkiga tanniner. De 14.5%en alkohol känns inte det minsta besvärande utan ligger väl inpackade. Vinet köptes hos danska Superbest, kostade strax under en dansk hundring och gav väldigt mycket
pang för pengen. Jag misstänker dock att detta inte är det vinet som Robert Parker gav 92 pinnar.



Det söta köptes också i Danmark. På en parkeringsplats strax utanför Helsingör. Det är oftast där man gör de största fynden. Det var dock ingen polsk lastbilscahufför som sålde vinet utan Eric Lichtlé från Alsace. Utöver rieslingen som provades här blev det några flaskor gewurztraminer.

2007 Lichtlé Gewurztraminer Vendange Tardive går i guldgult. Doften är slipprig, ekivok eller oanständig. This is kinky stuff. Det stiger en sirlig sötma ur glaset med övermogen tropisk frukt, ingefära och honung. Konsistensen har också den något slags otillbörligt trögflytande form. Smaken är intensivt söt, enligt Eric Lichtlé låg sockerhalten på SGN-nivå, eldig och kryddig. Den tropiska, lätt bedagade fruktigheten går igen liksom en ingefärskryddighet som förstärks av alkoholens eldighet. Här finns en viss syra som hindrar vinet från att tippa över helt. Gott, och en dessert i sig självt men bör njutas i små doser och utan småbarn i närheten. Kostade 144 DKK på parkeringsplatsen.

Medelålders Italienare

Igår fick Billigt Vin besök av Italienska Viner. Som upplagt för en provning av billiga italienska viner kan man tycka.
Vi inledde med ett glas vitt för att väcka smaklökarna. Ett vackert guldgult vin med lite gröna stick. Doften ger goda jästtoner, mineraler och fin citrusfrukt parat med en inbjudande sötma. I munnen känns vinet lite tjockt och oljigt. Den tidigare så friska syran är forfarande högst påtaglig men har rundats av något. Det tog paret Lucchesi ungefär en halv minut att efter gott samarbete pricka in både område och två av tre druvor. Imponerande när det handlar om en chardonnaybaserad slamkrypare från Alsace. Vinet var Zind Z004 från Domaine Zind-Humbrecht inköpt efter tips från Finare Vinare


Över till dagens huvudtema. Fyra italienska endruvs-viner i ett stadium av viss mognad provas blint. Jag är ensam om att veta vad som finns i de folieklädda flaskorna

Vin nummer ett är ljust, helt genomskinligt i en tegelröd nyans. Doften bjuder på stor elegans med härligt friska fruktaromer. Hallon och körsbär samsas med inslag av torkad frukt och viss kryddighet. Smaken kännetecknas av frisk syra och viss strävhet. Sensuellt och charmerande.

Visst handlar det om en traditionell barolo från Fennochio, 1998 Barolo Cannubi. En förhållandevis lätt och elegant barolo som är tillgänglig och högst njutbar nu men med ett långt liv framför sig. Jag gillar verkligen det här, särskilt kombinationen av kraftfullhet och intensitet utan alltför mycket tyngd. Finns fortfarande att köpa hos danska Winewise. Kostade c a 300 DKK för ett år sedan.

I glas nummer två finns ett vin som går i samma tegelröda nyans men det är något tätare och mörkare än det föregående. Doften ger klockrena svarta vinbär, lite paprika och mineraltoner. Allt binds samman av en intressant ton av fläder. Även detta är ett slankt, elegant och vitalt vin med rätt hög intensitet i smaken. Här dominerar svarta vinbär/fläder kombinationen och ger ett udda men väldigt välsmakande vin. Bra syra och väl integreade tanniner. Håller många år till.


Vinet är 1998 Bressan Pignolo. Pignolo odlas i ett litet område i östra Friulien. Druvan är krävande och svårodlad och var nästintill utdöd innan den åter började odlas i liten skala under slutet av 70-talet. Vinet är ett gott bevis på att det görs fantastiska viner även utanför de allra mest etablerade områdena. Ännu ett vin från Winewise. Kostar c a 300DKK

Vi går vidare till vin nummer tre. Det är mörkt tegelrött och genomskinligt. Doften ger tobak, läder, torkad frukt, mandelmassa och en del röda bär. Smaken ger bra balans mellan söt torkad frukt och bra syra. Det dyker upp mogna plommon med lite skalbeska och viss strävhet mot slutet. Bra längd och god eftersmak av torkad frukt. Jag gissar att detta vinet står på topp nu.

Visst finns det likheter mellan aglianico och nebbiolo. Detta var 2000 Mastroberardino Taurasi Radici Riserva. Finns i senare årgång på systembolaget

Sista folieklädda flaskan innehöll ett vin som var betydligt mörkare i färgen än de övriga. Doften talade direkt om ett vin i utförsbacken. Det kändes bläckigt och sumpigt. Även lite russintoner och portvinskänsla. Smaken fyllig och kraftig med syragenomslag och mycket alkohol. Inte särskilt kul alls och dagens enda besvikelse.

Vinet var 1997 Vigna del Noce Barbera d'Asti från ultratraditionalisten Trinchero. Vinet kommer från en vingård med 70-åriga stockar och har lagrats 30 månader på . Jag har varit extremt nyfiken på Trincheros toppbarbera länge och hade väntat mig betydligt mer än så här. Trist. 200 DKK hos Winewise


Patrik hade med en flaska 2007 Ginestra Barbera d'Alba. Härligt med lite ungdomlig fräschör på bordet. Tät blåröd färg och en doft som matchar. Det är näsan i bärspannen direkt. Fullständigt oemotståndlig och omedelbar charm med surkörsbär, hallon, blåbär och säkert en massa annt. Det kommer en andra våg som visar upp en mer seriös sida med lita lakrits och god kryddighet. Smaken är ren och frisk med perfekt balans mellan frukt och syra. Såhär ska ung barbera smaka.

Till sist bryter vi mönstret med en sydfransos och öpnnar en flaska 2004 St Jean du Barroux Cuvée Oligocene från Ventoux i södra Rhonesom tidigare avhandlats här Vinet har en tät mörkröd färg. Doften ger först kirchwasser och choklad. Det får några timmar på karaffe innan vi smakar och då har den initiala doften kompletterats med björnbär, sviskon och mineraltoner. Smaken är mycket fyllig och intensiv med körsbär, choklad och sviskon. Vinet balanseras av bra syra och en stabil tanninstruktur. Ett perfekt ostvin.

Det känns som att vinåret har börjat bra !

2000 Mastroberardino Taurasi Radici Riserva

Efter några timmars hårt kroppsarbete under fredagens eftermiddag och tidiga kväll anlände hämtpizzorna. Vi åt direkt ur kartongerna med den sortens aptit som bara kombinationen fysiskt arbete och försenad mat kan framkalla. I vinkällarens sommarstugefillial fanns bara två flaskor att välja på en vit och en röd, en Pouilly-Fumé och en Taurasi. Valet föll på det röda. Till pizzan var vinet helt ok men med tanke på det återstående arbetet sparades merparten av flaskan till senare på kvällen.

Några timmars luftning gjorde vinet gott. Med Taurasi talar man ofta om söderns barolo. Jag kan till viss del förstå vad så menas. Färgen är dock några nyanser mörkare än en mogen barolo. Taurasin är mörkt tegelröd men genomskinligt. Doften domineras till en början av faten. Det finns aromer av läder, tobak och choklad. Sedan kommer det som förmodligen varit en fin bärfruktighet men som nu får mig att associera till balsamicoreduktion och kanske torkad frukt. Fruktlikt men inte så att jag kan identifiera någon specifik sort.

Smaken är medelfyllig och mycket intressant. Direkt känns en sötma som av torkad frukt, sedan följer en fin syra och så kommer den rätt påtaglig strävhet och stramar upp det hela. Allra bäst är finalen där det plötsligt dyker upp en klockren slånbärslikör. Jag återupplever en likör som jag gjorde för några år sedan på slån, krikon, lite socker och riktigt bra grappa. Plommonaktigt, syrligt och strävt med en mycket tydlig smak av mandel från kärnorna.

Helt klart min bästa upplevelse av ett vin från Mastroberardino hittills. Nu är jag extremt nyfiken på att testa en kvalitetsaglianico som fått lite mindre ek.