2007 Domaine Garcin Lirac

Det blir inte alltid som man tänkt sig. Och det jag hade i tankarna var att köpa upp mig på Terra dei Re hos Stefan Jensen eller kika in hos Pétillant och se om de hade kvar någon av Matthieu Dumarchers grenache-granater.

Men Billigt Vins redaktionsmöte på Brew Pub drog ut på tiden. Storheter som James Brown (en brown ale), Fitzgerald (en livsfarligt god barley wine) och en VM-match som slutade illa för Italien fick oss att dröja oss kvar på innergården. På väg till tåget blev det därför i vanlig ordning en snabbtur inom Irma. En laddning billiga franska tjut, bland annat en Crozes-Hermitage man fick två för 95 DKr av, blev skörden.

IPA:n Neil Armstrong och brown alen James Brown grusar andra planer

2005 Domaine Garcin gav nyligen en Château-Neuf du Pape en match. Därför hugger jag genast några av 2007:an - det måste ju vara en höjdare?

Blåröd färg, ung lovande doft med körsbärslikör, svarta vinbär, kryddor och choklad. Men också ett tungt, stickigt alkoholgenomslag. 14,5 % håller vinet och det märks även i smaken. Alkoholen tar över och bränner hela vägen genom strupen ner i magen. Några varv lugnare på den fronten och det hade varit ett sjysst vardagstjut, som gjort för en lunchpaus i arbetet på fälten tillsammans med ett robust bröd indränkt med olivolja och med tomater, tunt skivad vitlök och nymald svartpeppar. Råkar man få med en flarra av den här hjärngroggen blir det kanske en munter stund i gröngräset, men inte mycket mer skött den dagen.

Nej, det var inte alls samma finess som i 2005:an. Jag är tveksam till om det blir bättre av vila, men de andra flaskorna får ligga några år ändå.

59 DKr är trots allt inte något överpris, snarare blir det mycket både YPK* och 2007 för slanten.

Tillägg dagen efter: rejält svalt - nästan direkt ur kylen, faktiskt - är vinet trevligare. Friskare, bärigare, rätt sträva tanniner som nu släpps lösa. Och det är ju logiskt: ljummen grogg är ju heller inte kul. Domaine Garcin tycks för övrigt tappa upp sitt vin för Château-Neuf-du-Pape-producenten Ogier, som verkar vara en stor leverantör av Rhône-tjut till Irma. Alla varianter jag fick med mig hem har Ogiers namn någonstans på etiketten.
____________
* Yrsel per krona

Cirkeln sluten

Här ett inlägg som relaterar till händelser som timade innan de som avrapporteras under rubriken "Kulan i luften". Om jag inte utforskat den där flaskan blauer zweigelt så grundligt kanske jag kunnat hålla ordning på kronologin. Alltså: Esping anländer till Norden och Köpenhamn innan han går på allsvensk fotboll i Sundets Pärla, logiskt nog:

Semestern avslutades som den inleddes. Cirkeln slöts på Brew Pub i Köpenhamn. Denna gång med Trisse som trevligt sällskap. Ett bra sätt att trubba av sinnena inför återinträdet i mellanmjölkens land och återgången till arbetet. Vår tanke var lunch och en pint på Brew Pub. Men vädret var trist, ölen god och mättande så vi hoppade såväl mat som seriös stadspromenad och blev sittande. Det blir man gärna på Brew Pub. Sessionen inleddes med en Best Bitter som jag inte med bästa vilja kan komma ihåg namnet på. Gjord av en gästbryggare, mörkt kopparröd i färgen och god på ett återhållsamt engelskt sätt. En väldigt bra början. Jag fortsatte med en Atlantic IPA, Brew Pubs lättaste USA-influerade IPA. Perfekt om man tänker sig att dricka mer än en. Bra fruktighet och seriös efterbeska. Sittningen avslutades med en Coltrane, denna gång liten och i Cask Conditioned-variant. Utan kolsyra och med, förmodar jag, längre lagring var denna stout än mer nyanserad och komplex..
Brew Pub är och förblir ett ställe jag gärna återvänder till.

Trisses tillägg: Atlantic IPA seglade snabbt upp som sittningens favorit, men jag vill också slå ett slag för P J Harvey - en bitterljuv historia med märkliga och dova smaksprång i olika riktningar. Inte så punkigt vildsint som sångerskans första opus, mer i stil med hennes andra skiva Rid of me - fylld av mystiska, närmast underspelade grooves och ett underliggande hot/löfte om våldsamma känsloexplosioner. En personlig ale som det var kul att pröva.
En liten Coltrane hade varit tillfyllest, men av outgrundliga orsaker förleddes jag att beställa en hel pint av denna svarta dekokt. Esping nämner inte den väl tilltagna dram Springbank som medföljde, och gjorde varje seriös bedömning omöjlig för min del.
Jo, Brew Pub är ett sjysst hak med minst sagt seriösa ambitioner på ölfronten - ett utmärkt ställe att slå ihjäl en regnig eftermiddag, eller att besöka tillsammans med ölintresserade vänner för en intressant genomkörare.

Heldag i huvudstaden

Det finns många fördelar med att bo i Skåne. En av dessa är närheten till den danska huvudstaden. I lördags drog jag och herr K fördel av denna närhet och med hjälp av tåg och färja tog vi oss på två timmar till Köpenhamn. Efter snabbt avklarade besök i några bok- och vinyl-affärer befann vi oss strax som dagens första gäster på Brew Pub. Det ligger på Vestergade 29, en parallellgata till Ströget, i en stilrent avskalad källarlokal.Stället är vad det låter som, ett mikrobryggeri med tillhörande servering. Här finns en handfull egenproducerade öl som slåss om utrymmet bland hanarna med olika gästbrygder.

Jag och herr K gjorde samma gamla misstag som vi brukar göra och säkert kommer att upprepa, vi började med IPA. Brew Pub hade två egan varianter som båda testades. Pacific Ale är en dansk tolkning av hur amerikanerna gör den ursprungligen engelska alen IPA. Fyllig, mycket beska och mycket frukt som klarar en rätt hög alkoholhalt utan alkoholsötma. Riktigt gott. PJ Harvey ligger närmre det brittiska orginalet med lite mindre fruktighet och större komplexitet.

Trots rätt skadeskjutna smaklökar hann vi med att smaka och uppskatta Ralf Hutter , en mörk weissbier som faktiskt bjöd på en del beska tillsammans med skumbanan och kaffe. En märklig men intressant blandning och en weissbier man minns. Sista alen ut var den vi borde ha börjat med, Ellhorn Pale Ale. En lättare ale med mer fruktighet än beska. Somrig tyckte herr K och jag är böjd att hålla med. Apropå somrig så är det under den varma årstiden som Brew Pub verkligen kommer till sin rätt. De har en trevlig uteservering på en fantastisk innergård där jag tillbringat många behagliga eftermiddagstimmar.Brew Pub är ett mycket bra bryggeri som drivs av kompromisslösa ölentusiaster. Såväl ölen som stället har själ.

Vi hann också med ett kort besök på en vinstue som jag glömt namnet på. Stället hade den egenheten att de inte serverade vin och de flaskfyllda hyllorna var bara atrapper. Här dracks en Estrum Kloster från Bröckhouse. Ett mäktigt överjäst öl med stor fyllighet. Fruktig, kryddig (koriander ?) och rätt god enligt mig. Herr K höll inte med.

Det egentliga syftet med Köpenhamnsresan var egentligen inte att dricka öl utan att besöka Winewise, en vinimportör i liten skala som jag träffade på den slovenska vinfestivalen i Helsingör. Innehavaren Stefan Jensen har ett sortiment där tyngdpunkten ligger på Italienska viner från kvalitetsmedvetna producenter med biodynamisk/ekologisk inriktning. Många av dessa är också medlemmar i Vini Veri. Hos Winewise kan dessutom man hitta viner på ovanliga druvor som Pignolo, Vitovska och Terrano. Stefan Jensen var vänlig nog att bjuda hem oss för att prova några viner ur hans sortiment. Tyvärr hade såväl mina sinnen som mina smaklökar nått ett stadium av viss avtrubbning vid detta laget men jag gjorde några snabba notat.

Vi provade ett rött från Friuli-producenten Zidarich som ännu inte nått marknaden. Vinet var en blend på merlot och den lokala druvan terrano. Ett utpräglat matvin mer bra syror, god frukt och lång eftersmak.

Vi fortsatte från Friuli till Umbrien och Paolo Bea. Första vinet var vita cuvéen Santa Chiara gjord på Sauvignon, Chardonnay, Grechetto och Garganega. I mitt block står bara urgod och det var den. Det sista vinet väckte alla sovande smaklökar. Ett Montefalco di Sagrantino DOCG Passito från 1999 vars årsproduktion ligger på c a 3.000 halvflaskor. Ett fullständigt makalöst dessertvin. Smaken var oerhört intensiv och koncentrerad, russin, konfekt, mandelmassa och fikon var mina direkta associationer. Eftersmaken var lååååång. På metron tillbaka till centrum var jag fortfarande så inne på julsmakerna att jag började längta efter ris á la malta.

Jag lämnade Stefan Jensen och Winewise med en välfylld ryggsäck vars innehåll kommer att förgylla min tillvaro under de kommande veckorna och förhoppningsvis även att märkas på bloggen.

Innan återfärden till hemstaden hann jag och herr K även med ett kort besök på Vesterbro Brygghus, ett mikrobryggeri av helt annat slag än Brew Pub. Här verkar man mer ha hängt på en trend än drivas av ambitionen att göra riktigt bra öl. IPA:n var inte riktigt dålig men rätt slätstruken. Trist ställe med trist öl som avslutning på en annars lyckad men intensiv dag. En bra förberedelse för firandet av Billigt Vins hundrade inlägg.