Transmitting live from Mikkeller

Dags för juleferie och ett par veclor i Italien. Just nu befinner jag mig i Köpenhamn för omstigning och har några timmar att slå ihjäl på en lämplig bar. I år valde jag att slå mig ner på Mikkellers bar som ligger sju minuters rask promenad från Hovedbangården.

Första ölen blir Rogue Yellow Snow IPA och jag känner direkt att denna skulle jag kunna fortsätta att dricka. En riktigt besk men perfekt balanserad ale. Doften domineras av frisk humle med citus och tropisk frukt. Smaken är kraftfullare än vad doften antyder med kraftfull beska och god frukt.

Hos Mikkeller ska man naturligtvis dricka Mikkeller och det gör jag. Det får bli en snabbsmakning av julölssortimentet. Ris a la M'ale har en frisk, syrlig och "naturvinsaktig" doft. Smaken är rätt apart. Här finns ingen beska alls. Karamell och kryddor, sötma och syra. Riktigt kul jultolkning som skulle funka fint till ris aöa malta med körsbärssås.

Jag fortsätter med Mikellers Fra Til,  en julporter som man brukar kunna hitta i Systembolagets julölssortiment. Svart som synden. Serveras i ett glas som inget riktigt tillåter doften att komma loss. Mörka julkryddor och kaffe är det första man förnimmer. Det är det som dominerar smaken också. Här är grejen mest sättet som smakerna förmedlas på. Superb kolsyrning som  friskar upp och tillsammans med en bra syra gör att detta funkar utan att bli för tungt

Sista alen ut blir Mikkellers Santa's Little Helper. Den går i en belgisk stil. Kryddig, fruktig, försiktigt kolsyrad och stark. Skitbra.

Här skulle jag kunna bli sittande länge men börjar min avgång närma sig. Lyckas jag ta mig igenom Istedgade utan några missöden lär det dyka upp några inlägg om prosecco vad det lider. Några producentbesök är inbokade och de ska förhoppningssvis generera några upplysande inlägg. Tills dess önskar jag läsare och medbloggare God Jul och Gott Nytt År.

Julöl 2010 Akt VIII

Senaste veckan har jag känt ett slags samhörighet med Kjell-Olof Feldt och den belägenhet han befann sig i när han skulle verka för att löntagarfonder infördes. Jag tänker på min ambition att dricka och blogga om så många julöl som möjligt. Någonstans runt Lucia tog lusten och engagemanget slut och samtidigt så fanns det ju ett, i och för sig självpåtaget men ändå, uppdrag.Igår kväll bet jag ihop, plockade fram ölöppnaren och bänkade mig för årets första, och sista, julbord.

Jag började med Jämtlands Julöl som har en mörkt brun färg. Det doftar rätt snällt och får mig att tänka på enebärsdricka. Framträdande sötma, lite rostade toner, julkryddor och citrus. Smaken är överraskande menlös. Maltig sötma, citrustoner, kryddighet och rätt snäll beska. Inte direkt dåligt men rätt snällt och utslätat.

Då dricker jag mycket hellre MNM Midvinternattens Mörker. Också den går i brunt men här med lite dragning åt det röda. Betydligt kaxigare doft som är stor och maltig med en mycket komplex kryddighet i kombination med choklad och apelsin. Häftigt. Smaken följer aromerna precis. Först känns ölet något för sött men smaken stramas upp direkt med bra beska, bitter choklad och torr kryddighet. Lång eftersmak. Riktigt gott och kul att dricka. Fungerade faktiskt utmärkt till det mesta av julmaten och väldigt gott att dricka på egen hand.

Två 75 cl helflaskor av N'Ice Chouffe kändes som i överkant men det var faktiskt denna gulbruna brygd som tog slut snabbast. Verkligen julig doft med knäck, ingefära, timjan och citrus. Smaken är mäktig och rätt tung utan att vara överdrivet fyllig. Värmande alkohol, typisk bälgisk jästig frukighet. Förhållandevis låg beska. Väldigt god och farligt lättdrucken. Med sina 10% alkohol bör man ha andra törstsläckare på bordet.

Så vad rekommenderar jag då ur det digra julölsutbudet? Jag vet faktiskt inte riktigt. Ju mer jag har smakat av årets julöl så har tanken väckts att det spelar väl inte så jävla stor roll vad man dricker till jul. Varför inte julmust. Eller Norrlands Guld. Några vill ha svagdrioka, andra enebärsdricka. Mumma har sina förespråkare. Svaret blir väl att man ska dricka det man har lust med. Själv kommer jag att dricka vin på julafton.

Julöl 2010 akt VII - Fullers Old Winter Ale

Fullers är ett gammalt och traditionstyngt bryggeri. Deras Old Winter Ale är också en verklig julölsklassiker. Till skillnad från de tunga och kraftiga julöl jag har druckit de senaste dagarna så är den en alldeles förträfflig matöl.

Färgen går i rödbrunt och är helt genomskinlig. Doften har maltig gräddkola, citrus, aprikos och friska humlearomer. En del rostade toner men inte så framträdande. Smaken är medelfyllig med mycket fin balans mellan frukt och bäska. Aromerna går igen med den lite söta gräddkolan och frisk smak av aprikos och lätt bitter apelsin. Lång, god efterbeska.

Old Winter Ale är inte så värst spektakulär eller storslagen men däremot väldigt användbar Den fina balansen, beskan och bra kolsyrning gör att den fungerar till väldigt många olika sorters mat. En klunk rensar verkligen munnen. Jag dricker den mer än gärna till julmaten men tänker att den skulle fungera perfekt till många indiska eller thailändska rätter.

Julö 2010 Akt VI - Solstice d'Hiver

Jag fortsätter med de där "hiskeliga julölen" som en medbloggare uttryckte det. I kväll blev det den kanske hittills hiskeligaste. Åtminstone tror jag att medbloggaren skulle ha uttryckt det så. Resonemanget får mig att minnas en god vän och skivsamlare. Enheterna på vår gemensamma betygsskala för nyinköpta plattor bestod av antalet minuter det tog får hans flickvän att högljutt vråla "Stäng av oväsendet för helvete". Ju kortare tid desto bättre platta. Så förmodligen är även hiskeligheten en god kvalitetsindikator.

Soltice d'Hiver är ett kanadensiskt barley wine från bryggeriet Dieu du Ciel! Färgen går i kastanjebrunt. Skummet är rätt tunt och sjunker dessutom snabbt ihop. Doften är mäktig med mörk sirap, aprikos, smörkola, lakrits, alkohol och en del rostade toner.

Trots att det handlar om en öl med dryga 10% alkohol så upplever jag Solstice d'Hiver som perfekt balanserad. Smaken är mycket fyllig och kraftfull och känns nästan överväldigande. Tyngden och sötma från alkohol och malt balanseras upp av fruktigheten och en häftig beska. Smaker av karamell, aprikos, ingefära och lakrits får tumla runt i munhålan innan allt smals ihop av beskan och det klingar ut i en lång, läcker eftersmak.

Det här är för mig den absolut bästa vintervärmaren. Ingenting för julbordet men perfekt till lagard ost, grönmögelost, nötter och fruktkaka. Efter förra julen köpte jag på mig ett lager när de reades ut. Tanken var att spara några till denna eller nästa jul. Det gick inget vidare. Lagringsdugligheten är med största säkerhet bättre än min karaktärsfasthet.

Julöl 2010 Akt V - Mikkeller Santa's Little Helper

När det står Mikkeller på flaskan så stiger mina förväntningar. Bryggeriet tillhör världens främsta mikrobryggerier. Mikkel Borg Bjergsø är har hantverksskickligheten, han använder dessutom bara de bästa råvarorna men framförallt präglas hans bryggargärning av en enorm kreativitet. Det kommer mändger av nya öl i Mikkellers sortiment, många tillfälliga produktioner och många samarbete med andra likasinnade bryggare.

Mikkellers julöl, Santa's Little Helper har bryggts sedan 2006. Varje år görs en viss förändring eller finjustering av receptet men i grunden handlar det hela tiden om en belgisk ale som bryggs hos De Proef Brouwerij i Belgien.

Färgen är mörkt brunröd, kastanjefärgad skulle man kunna säga. Det bildas ett tjockt beiget skum vid upphällningen. Doften är inte så öppen och inbjudande som jag väntat mig. Det vilar något lite murket och dävet över den. Det finns förstås en del julkryddor och torkad frukt men allt känns rätt återhållet, anonymt och inte helt fräscht.

Smaken går i samma still. Ja gillar den gråddiga, krämiga munkänslan. Kolsyrningen är prefekt. Smaken är givetvis mycket fyllig med kryddor, apelsin och mycket alkohol. Jag tycker Santa's Little Helper känns för tung i förhållande till vad som händer smakmässigt. Efter ett litet glas är den helt enkelt inte kul att dricka. Absolut inte dålig men inte särskilt intresseväckande. Inte alls på den nivå jag förväntar mig av Mikkeller.

Julöl 2010 Akt IV - Nils Oscar 2010 Julöl & Dugges Rudolf Ren Ale

Det är mycket nu. Utöver alla de vanliga bestyren, säsongavslutningar, luciafiranden och julkonserter så firade vi igår San Niccoló efter konstens alla regler. Dessutom verkar Jörgen ha förlagt ölöpnnaren så jag får dricka all julölen själv. Lika bra att ta två på en gång.

Nils Oscars årgångsjulöl har jag bojkottat tidigare jular. Jag drack den för ett antal år sedan , blev rejält besviken och tyckte dessutom att den var kraftigt överprisad. Sedan dess har jag likt Scrooge alltid muttrat humbug för mig själv när jag hoppat över den i julölshyllan. I år tyckte jag att det var dags att ge den en andra chans. Jag har märkt att min smak inte är konstant utan förändras över åren.

När jag hällt upp den mörkbruna brygden i en Duvel-kupa och tagit första sniffen har jag väldigt svårt att förstå vad det var jag inte gillade. Det är en maffig och fyllig doft som möter en. Söt maltighet, kaffe, choklad och torkad frukt tillsammans med en viss kryddighet. I munnen känns den lyxigt gräddig. Smaken domineras de rostade tonerna, kaffe, apelsinskal och en del choklad. Viss syrlighet, rejäl beska och inte mycket sötma alls. Smakrik och mycket fin balans.

Dugges Rudolf Ren Ale är faktiskt rätt lik Nils Oscars Julöl, inte bara till färgen. Stor maltig doft. Även här domineras doften av de rostade tonerna med karamell,kaffe och choklad. Jag hittar torkad frukt och en del kryddor. Smaken är balanserad och inte lika fyllig och kraftfull som jag väntat mig. Mycket av aromerna känns igen i smaken och beskan är rejäl.

Två riktigt trevliga ales som känns väldigt säsongsanpassade och juliga. Båda känns dock för kraftiga för det mesta på julbordet.

Julöl 2010 Akt III - Flying Dog K9 Cruiser Winter Ale

Allt är inte julöl i julölssläppet. Här slinker det också med en del winter ales. Denver-bryggeriet Flying Dogs K9 Cruiser är som en amerikansk IPA fast lite maltigare och med något mer rostade toner. Färgen är mörk bärnsten. Doften är inte särskilt julig. Möjligen kan den välvilligt inställde associera de rostade tonerna och maltigheten till knäck. Vidare hittar jag aprikos, citrus och kavring.

Smaken är medelfyllig och inte så kraftfull som jag väntat mig. Här finns det karamelliserat socker, en del citrus och en rätt rejäl beska. Helhetsintrycket dras ner något av ett visst alkoholgenomslag

Alltså, ingen julöl, inte särskilt julig alls faktiskt. Inte särskilt mycket annat att säga heller. Ovanligt slätstruken för att vara Flying Dog Inte heller en öl jag kommer att köpa fler av.

Julö 2010 Akt II - St Peter's Winter Ale

St Peter's Winter Ale har varit min julölsfavorit under de senaste åren. Även ärrade veteraner som Herr K och Jörgen har gett den sitt gillande. Vid en snabb googling bland den svenska ölbloggarna förstod jag dock att den inte är allas favorit även om många gillar den.

Färgen är rätt tät mahogny och det bildas ett rejält skum vid upphällningen. Doften är mäktig, komplex och kraftfull. Den är maltig med mörk sirap och kavring,fruktig och julkryddig. Det finns också inslag av rök och lakrits. På något sätt blir de disparata komponenterna till en fungerande helhet.

Smaken har inte alls den sötma man skulle kunna vänta sig. Det är en fyllig ale med rund behaglig munkänsla. Komplex smak med en del rostade toner, fin fruktighet med ett pikant inslag av skumbanan, lakrits och bitter choklad. Rätt rejäl beska och viss bitterhet.

St Peter's Brewery är inte längre särskilt hippt och har väl blivit frånåkta av alla svenska, danska, amerikanska och skotska mikrobryggerier. Deras Winter Ale fortsätter att vara ett säkert kort under den kalla årstiden. Inte så spektakulär och utmanande men en föredömlig allround ale som funkar både till mat och för kontemplation.

Julöl 2009 Akt VII - St Peter's Winter Ale

Om sanningen ska fram så börjar jag tröttna nu. På Julölen. Inte på att dricka, det är ingen större belastning, men väl på att skriva om dem. Nu är det tack och lov målgång och jag har sparat förra årets vinnare till sist. St Peter's Winter Ale är en klassiker från den sobert juliga etiketten i guld och rött hela vägen fram.

Ölen är som sig bör mycket mörk. Det bildas ett tjockt brunvitt skum vid upphällningen. Doften är precis som den ska vara. Efter lite sniffande dyker den typiska skumbananen upp. Den gömmer sig bakom rostade toner, vörtbröd, lakrits och lite granbarr. Även om doften är mycket trevlig så är detta verkligen en öl att dricka. Det är fylligt och smakrikt med perfekt uppfriskande kolsyra. Smaken är härlig med massor av mörka inslag. Kaffe, vörtbröd, mörk choklad och lakrits. Och visst skumbananen dyker upp som en glad joker här också. Bra beska har den med. Detta är ölen jag kommer att dricka till den varma julmaten.

Jag kommer också att fylla på lagret med några flaskor Mr Sno'balls att dricka till sillen och laxen, några flaskor vardera av tvillingarna God Jul och Underlig Jul från Nögne Ö för stillsam kontemplation och kanske någon liten flaska från Corsendonk bara för att den är så god

Julöl 2009 Akt V Jämtlands Julöl

Av någon anledning dricker jag väldigt lite öl från Jämtlandsbryggeriet. Kanske beror det på att de var väldigt tidigt ute som ett av de första småbryggerierna och har blivit något man bara räknar med, något som står där på hyllan även nästa gång man besöker bolaget. Det blir inte samma nyhetshets runt ölen från Jämtland som kring de mera hippa mikrobryggarna.

Jämtlands Julöl är hursomhelst mörkbrun i färgen. Doften är återhållsam med lätt kryddighet, humlearomer och kavring i doften. Smaken är också något anonym. Inte så fyllig, relativt låg sötma men hygglig beska. Inte på något sätt oävet men heller inget som sätter några djupare spår. Jag drack den till köttbullar med potatis och gräddsås och det smakade precis så mycket vardag som det låter. Provade den också till en bit chokladdoppad marsipan och då blommade faktiskt smaken ut på ett överraskande sätt. Kanske skulle ölen mått bra av ett litet uns mera sötma ?

Julöl 2009 Akt III Snowblind Strong Ale

Billigt Vin börjar alltmer bli en ölblogg men det är bara tillfälligt. Vi måste ju hinna igenom julölen innan helgerna. Nästa inlägg kommer att handla om vin, jag lovar.

Kvällens öl, Snowblind Strong Ale, är resultatet av ett sammarbete mellan Sigtuna Brygghus och Wicked Wine. Jag har inte varit särskilt förtjust på deras tidigare brydger men här har de fått till det rätt bra.

Färgen är mörkt rödbrun och lätt grumlig. Det skummar inte så mycket vid upphällningen. Doften är riktigt fin med mycket humlearomer; citrus, tallbarr och örter. Efterhand dyker det upp rostade toner, julkryddor, kavring och farinsocker. Smaken är inte så besk som doften kan få en att tro. Bra balans mellan sötma och beska men det dyker upp en inte helt angenäm kemisk biton.
Det doftar bättre än det smakar. Sammanfattningsvis en godkänd julöl.

Juöl 2009 Akt 2 Nögne Ö Underlig Jul

När det gäller julöl så har jag varit mycket upptagen av hur väl ölen kan tänkas funka till julmaten. Trisses senaste inlägg har fått mig på lite andra tankar. Kanske är det mera konstruktivt att tänka att julen faktiskt inte bara handlar om mat. Det är ju också ett tillfälle för reflexion och stillsam återhämtning. Tänker man dessutom på att det är en lång och mörk sträcka mellan julölssläppet och dopparedan så kan man se julölen som ett slags fyr som hjälper oss att hålla kursen.

Nögne Ös julöl har inte alltid lyckats övertyga mig. Kanske p g a felaktiga förväntningar för när jag dricker en Underlig Jul ikväll utan annat sällskap än PG woodhouse's "Tack Jeeves" så finner jag den alldeles utmärkt. Vid upphällningen så ser den nästan guinessvart ut men med bättre belysningen är den mörkt rödbrun. Den ger ett tjockt, gräddigt smutsvitt skum. Doften är verkligen julig. Här finns kryddpeppar, nejlika och kanel till en början. Sedan hittar jag en del rostade toner, maltig sötma och torkad frukt.

Smaken bjuder på en oväntat frisk kolsyra, en viss beska och stor fyllighet. Smaken är inte lika söt som doften lurade mig att tro. Mycket av aromerna går igen med toner av kaffe, torkad frukt och en påtaglig kryddighet. Eftersmaken hänger kvar länge och tonar ut med en bild av torkade frukt och kanel. En väldigt god öl att njuta långsamt i små klunkar. Definitivt en julöl, definitivt inget för julbordet.

Säsongsöl tredje gången gillt: Anchor Christmas Ale

Now look-a here - that's somethin' else!

Något annat än Hibernation Ale, alltså. Årets Anchor Christmas Ale är en mycket trevligare bekantskap. Nästan kompakt svart i glaset, med en gräddig brunbeige krona. I den delikata doften finns kola, mörkrostat kaffe och tallbarr. Samt - något överraskande - en spritsigt sötsyrlig påminnelse om barndomens sockerdricka från Apotekarnes blandad med julmust. Lite ingefära finns det förstås också, och kryddnejlika. Tänk vad som går att trolla fram ur kombinationen malt, humle och vatten!

Det smakar förstås mer julmust än sockerdricka. Det här är en ale som är mycket frisk, nästan syrlig på tungan. Humlebeskan är ganska nedtonad och kommer mest fram i eftersmaken, som biter sig fast långt bak i munhålan. Det här skulle sitta som en smäck till långkålen och skinkan, om det nu över huvud taget går att tänka sig en grisdel på årets julbord. Med 5,5 % är det heller ingen jobbig alkoholchock.

Också som sällskap till kvällsdeckaren fungerar det utmärkt. Känns som jag skulle kunna dricka en om dan fram till jul.

Julöl 2009 Akt I Oppigårds Winter Ale

Mitt intryck är att årets julölssläpp är mindre intressanta än fjolårets. Några av mina favoriter lyser med sin frånvaro. Ingen julöl från Dugges, inte heller från Ölands Gårdsbryggeri eller Sierra Nevada. Kanske är det inte så konstigt när flera av julölen fanns kvar i reasortimentet till midsommar. Jag hittar ungefär 35 stycken jul- och vinteröl i novembersläppet. Det är definitivt inte alla som jag har lust att prova.

Jag handlade på mig ett drygt halvdussin och kommer säkert att prova ytterligare några innan julbordsdebuten begås. För att öka sannolikheten till en bra början inledde jag provandet med en gammal favorit.

Oppigårds säsongsöl är alltid bra. Jag är oerhört imponerad hur väl bryggeriet lyckats ta sig in i systemets sortiment utan att tappa sin integritet. Det är verkligen kul att se en satsning på kvalité som lyckas. Dalabryggeriets winter ale är en mörkt kopparröd historia. Doften ger friska pinjedoftande humlepustar, rostade toner, citrus och aprikos. Komplext och inbjudande.

Smaken är frisk och torr. Den är fruktig med tydliga inslag av citrus och aprikos. Den hustypiska beskan är påtaglig. Jag kommer att dricka många Oppigårds Winter Ale men till julbordet väljer jag nog något annat. Här saknas lite fyllighet och sötma för att klara den prövning som den svenska julmaten innebär. Jag ser absolut inte detta som en brist utan tänker på rätt dryck i rätt sammanhang

Vilket öl till julbordet?

Det drar ihop sig till Dopparedan, och börjar bli högt på tiden att tänka på ölen till julbordet. Här måste jag ge en djupt känd eloge till Esping, som rapporterat oförtrutet om utbudet medan jag (som var den som föreslog denna specialinsats på Billigt Vin) rullat tummarna.

Några jul/vinteröl har kommit i min väg, varav några Esping redan skrivit om. När det gäller St Peter's är det bara att hålla med om att det är en stark kandidat - dessutom i en vacker och passande flaska, vilket inte är oviktigt inför presentationen av julbordet.

Det bästa är att ha en variation för gästerna att välja mellan. Givna på bordet är också Oppigårds Winter Ale och egentligen också Sierra Nevada Anniversary Ale, för den som gillar sin öl besk snarare än knäckig/sötaktig. Anniversary Ale behöver man vara kvick att försöka få hem till sitt lokala bolag om den inte finns där redan, ty den börjar bli sparsamt förekommande runt om i landet.

Egentligen har jag bara ett tillägg att göra till Espings genomgång: The Shipyard Longfellow Winter Ale (nr 11368), ytterligare en ale från andra sidan Atlanten som heter duga. Håkan Engström, Sydsvenskans ölguru, ger Shipyard Longfellow fem postryttare här. Han ger brittiska Twelve Days från Hook Norton Brewery fyra hästar, och det är en helt ok ale som passar till mycket av julmaten. Dessutom en fint julig flaska som pryder varje bord. Däremot är inte Engström så förtjust i Oppigårds, som han menar är en extremt besk och torr dekokt. Kanske inte faller alla i smaken, således, man får veta vad man ger sig in på. Men för att rensa flabben från de fett- och sötsliskiga matrester som dröjer sig kvar är det en högst adekvat ale.

Solstice d'Hiver är en höjdare att spara till de stilla mellandagarna, för en stunds meditation i julgranens milda sken. Och även om Esping inte alls tog Hibernation Ale till sitt hjärta tror jag att jag ska ge den en chans även i år, liksom förstås Corsendonk Christmas Ale - en belgare måste få vara med på ett hörn och jag har fina minnen från förra säsongens upplaga.

För övrigt kan jag konstatera att Bolaget svämmar över av märkliga specialöl till väldigt höga priser, som exempelvis italienska Baladin Elixir (119,50 för en sjuttifemma) eller Hvedegoop från amerikanska producenten Mikkeller till det facila literpriset 346,97 (finns fem buteljer på Hansacompagniet för den hugade spekulanten). Nästan oemotståndliga är nederländska Hel & Verdoemnis (en stout som kostar 149,90 för 75 cl) och från samma ställe - Brouwerij De Molen -kommer Bommen & Granaten (199,90 för 75 cl). Hell and gore, bomber och granater! Man blir nyfiken, men inte tillräckligt för att pröva. Frågan som infinner sig är om den här plötsliga trenden beror på att Systembolagets uppköpare nu hittat fram till en gammal, tidigare oupptäckt bryggeritradition, eller om det plötsligt uppstått en mängd novelty-liknande, extrema produkter från nydanande och/eller effektsökande producenter. Jag satsar en slant på det senare, men blir gärna emotsagd av någon som är bättre insatt i ämnet.

Julöl 2008 akt 5 St Peter's Winter Ale vs Fuller Old Winter Ale

Sista paret ut är hel-brittiskt. Förra årets julölsfavorit St Peter's Winter Ale ställs mot Fullers Old Winter Ale.

Fullers är lite rödbrunt i färgen och ger ett hyggligt skum vid upphällningen. Doften domineras av humle, bränt socker och rätt hårt rostad malt. Det finns också en del citrustoner. Ganska så juligt kan man väl tycka. Smaken är nästan helt torr med bara en aning sötma, medel fyllig och medelbesk. En god och rätt snäll Winter Ale.

St Peter's variant är lite mörkare i färgen och det bruna går nästan över i svart. Doften är väldigt intressant. Här finns en fruktighet som först får mig att tänka på skumbananer, som hos en weissbier. Vid lite närmare eftertanke stannar jag kvar vid skumgodiset men nu av mera obestämd karaktär. Skumt är det i allafall. Enbärsdricka är en annan association. Även hos St Peter's är malten rejält rostad och här finns också en lätt rökighet och en del kaffe- och lakritstoner. En mycket komplex och intressant doft. Smaken är fyllig och med en uttalad beska.
Här finns en del kaffe, choklad och lakrits. En väldigt bra julöl som står pall för det mesta på julbordet.

Det har varit kul att prova sig igenom delar av julölssortimentet. Det är inte lätt att, och det känns heller inte angeläget, att utse någon vinnare. Min allroundfavorit är nog Oppigårds Winter Ale men jag dricker hellre Mysingen eller St Peter's till julmaten. Och om jag får en stund för mig själv, en stund att ägna mig åt stilla kontemplation då är det en Solstice D'Hiver jag helst vill ha. Under den kommande veckan tänker jag däremot bara dricka vin.

Julöl 2008 akt 4 Rudolf Ren Ale Vs Mysingen Midvinterbrygd

Ikväll var det tänk att det skulle bli ett tungviktsmöte mellan två svenska julöl. Tyvärr blev det ingen match då Rudolf Ren Ale tvangs lämna w o på grund av sjukdom. Man ska inte utsätta sig för ansträngningar med en infektion i kroppen.

Att det inte stod rätt till med Rudolf visade sig direkt vid första klunken. Smaken var sur, tunn och bitter. Inte alls likt Dugges. Jag har läst att Dugges haft problem med produktionen av vissa öl under hösten. Trist nu när man kommit in i det tilfälliga sortimentet. Med tanke på den höga ambitionsnivån bryggeriet har så är jag helt övertygad om att man snart är tillbaka i gammal god form.

Mysingen Midvinterbrygd görs av ett av mina favoritbryggerier Nynäshamns Ångbryggeri. Som alltid med bryggeriets produkter bildas ett magnifikt skum vid upphällningen. Ölen är ogenomskinligt brunsvart i färgen. Doften domineras av rostade toner, humle och kryddor. Det finns en lätt sötma men den känns ändå frisk. Smaken är fyllig med inslag av kaffe, julkryddor, apelsinskal och koriander. Klassiska julsmaker med andra ord. Precis som i doften finns det en lätt sötma. Helt perfekt för att matcha det mesta på julbordet.

Julöl 2008 Akt 3 Hibernation Ale vs Solstice d'Hiver

Åter till julölen. Idag föregicks provsmakningen av en rejäl löprunda i snöblandat regn och motvind. Egentligen hade det kanske passat bättre med en glöggtest men istället fick det bli ett par rejält värmande vinteröl.

Jag började med en Hibernation Ale , en old ale från amerikanska Great Divide. Färgen är klar och genomskinligt rödbrun. Det bildas ett kraftigt skum vid upphällningen. Doften känns mycket julig och ger associationer till engelsk julkaka med ingefära och apelsinmarmelad. Här finns också något som påminner om gammalt rågbröd. Smaken är mycket fyllig och alkoholsöt med en markerad efterbeska. På något sätt känns ölen gammal, ofräsch och alldeles för tung. Rent smakmässigt skulle den kanske kunna funka till en del av julmaten men med dryga 8% är den för stark. Jag drack ett litet glas och resten åkte ut i vasken.

Nästa öl är ett barley wine från Canada. Här kan vi snacka om att vara nischad. Solstice D'Hive
bryggs av Brasserie Dieu du Ciel. Jag vet inget vare sig om ölen eller bryggeriet men det hamnade i min korg på grund av etiketten. Den fick mig att tänka på de vansinnigt dyra privatpressade LP-skivor med psykedelisk paganistisk folkmusik som jag en gång i tiden lyssnade på. Solstice d'Hiver är några nyanser mörkare än Hibernation Ale. Doften är stor och fruktig med aprikos, fikon och engelsk apelsinmarmelad med tjoct skurna skalbitar. Smaken är imponerande. Här finns en stor fyllighet och egentligen är den inte så olik Hibernation Ale. Den avgörande skillnad är Solstice D'Hives stramhet. Den håller ihop. Den kraftiga beskan och torrheten stramar upp och gör ölen mycket njutbar. Jag skulle vilja beskriva Solstice d'Hiver som tung men inte överviktig, kraftig men inte slapp i hullet. Alkoholhalten är skrämmande, nästan 10% men det är inget som stör rent smakmässigt. Definitivt inget för julbordet men perfekt för stilla kontemplation och några bitar Primadonna. En av de bästa öl jag druckit i år och definitivt den mest vinösa. Kan varmt rekommenderas till vindrickare.

Julöl 2008 Akt 2 - Anniversary Ale vs Oppgigårds Winter Ale

I rapporteringen från genomgången av delar ur julölssortimentet tänkte jag att det kunde vara lite kul att jämföra de varianter som ligger nära varandra i stil och utförande. Rent geografiskt är avståndet mellan amerikanska Sierra Nevada Anniversary Ale och inhemska Oppigårds Winter Ale rätt stort men smakmässigt är de naboar. Ingen av dessa ales är några egentliga julöl utan marknadsförs som säsongöl men båda fanns med i 19/11-släppet.

Anniversary Ale är en klassiker som hängt med sedan 1980 när bryggeriet grundades. Tidigare fanns den bara på fat men förra året började man även att buteljera Anniversary Ale. Det är en gedigen och mycket balanserad amerikansk IPA. Den bjuder på friska aromer av aprikoser, citrus, kryddörter och ingefära. En viss återhållsam julighet skulle man kunna säga. Smaken är torr och stram med tydligt markerad beska och en liten men förnimbar maltsötma mot slutet. Man har definitivt inte varit återhållsam med humlen. Riktigt gott och en stor personlig favorit.

Oppigårds har inte en lika lång tradition som Sierra Nevada men det märks knappast. Winter Alen är betydligt mörkare i färgen och man kan säga att aromerna drar åt samma håll. Här finns lite mer toner av bränt socker och kavring, en viss fruktighet men mera sparsam. Smaken är fantastisk. Det är ett mycket fylligt och kraftigt öl som står upp mot det mesta i matväg. Här finns lite brända toner, en fantastisk beska och sedan vad jag tror handlar om torrhumling. En örtig, lätt syrlig beska som får mig att associera till marijuana. Inte lika uttalat som hos Dugges men tydligare än vad jag upplevt den hos någon av Oppigårds tidigare produkter.

Två mycket bra ales som där det är omöjligt att kora någon segrare. De är väldigt lika varandra men Oppigårdaren har lite mer av allt och är nog den mest juliga av de båda. Det känns skönt att slippa välja och istället ta båda

Julöl 2008 akt 1- Corsendonk Christmas Ale

Häromdagen gick jag in på SB's hemsida där man numera så praktiskt kan kolla in en enskild butiks utbud när det gäller en viss produkttyp t ex julöl. Jag hittade då en synnerligen sorglig samling svenska industriprodukter och nästan ingen riktigt öl. Två dagar senare var sidan en fröjd att läsa och jag skyndade till butiken för att bunkra. Julölsinköpen har jag den hårda vägen lärt mig att inte skjuta upp.

Jag väljer att inleda årets julölande med en blegisk variant. Att jag börjar med Corsendonk Christmas Ale beror dels på att det sällan är fel med en kvällsbelgare men framförallt beror det på den behändiga flaskstorleken. Corsendonk säljs på 25 centiliters flaska, perfekt när man inlett kvällen med ett par glas för många av Tierras de Luna.

Även vid en mycket varsam upphällning sker en imponerande skumutveckling och man får en fin krona.I den skumt belysta lägenheten ser ölen nästan svart ut. När man håller glaset mot en lampa är det fortfarande nästan ogenomskinligt mörkt rödbrunt. Doften är verkligen julig. Här finns torkade aprikoser och fikon, typiska julkryddor som ingefära och kardemumma, sirap och kavring. Sötman dominerar men här finns också en viss syrlighet. En härligt komplex doft.

Smaken är inte riktigt lika kul, framförallt för att belgiska dubblar och triplar inte riktigt är min grej. Smaken följer aromerna väl men Corsendonk är lite för söt för min smak och jag saknar lite sting i beskan. Om jag för ett ögonblick kopplar bort mina preferenser så är Corsendonk utan tvekan ett komplext och balanserat öl.

Rent smakmässigt tror jag att Corsendonk skulle fungera bra till det småvarma skinkan och brunkålen, liksom till ostarna och gottebordet. Jag skulle däremot inte vilja dricka det till sillen. Allra bäst lämpar sig nog ändå Corsendonk till en stunds stilla kontemplation dan före dan.