Oppigårds Summer Ale 2009

Det börjar bli lite tjatigt här på bloggen, med de här ständiga lovorden av Oppigårds-alen. Men vad gör man? Bryggeriet tycks i alla fall ha bestämt sig för att göra mer av det som fungerar, nämligen producera välgjord och välsmakande ale till folket.

Den här gången, med årets upplaga av Summer Ale, har man enligt mitt förmenande träffat alldeles mitt i prick. Det doftar förföriskt friskt av humlen, här finns också citrustoner och en lite överraskande sötma. I smaken finns den markerade humlebeskan där som vanligt, men lite mer avrundad än vanligt. Alen har en för Oppigårds ovanlig fyllig- och fruktighet. Kanske skulle någon inbiten bitterhetsälskare ropa på "sell out", men jag väljer att vaggas till ro av dess mjuka toner i skymningen.

Alltså: en American Pale Ale från Dalarna att svalka strupen och själen med efter sommarens arbetsdagar, när höet är bärgat eller sista spiken slagen i sista brädan. Eller när man bara sitter och jäser i skuggan, om man är lagd åt det hållet.

Fredagsale

Första hela arbetsveckan på länge och pizza i faggorna när den äntligen klarats av. Knegarens tröst kommer ikväll från andra sidan Atlanten. Först en Sierra Nevada Pale Ale (nr 1525), som direkt ur påsen vid hemkomsten är den perfekta följeslagaren till genomgången av posten och lite tjitt-tjatt med min själs älskade innan hon beger sig ut i den kalla Malmö-kvällen. Milt besk och ljust citrusfruktig (alen alltså, inte MSÄ), generös och balanserad (gäller båda). Inget extremt i uttrycket, bara väldigt välgjort, välgörande och gott. En favorit där uppe bland Oppigårdarna och Nynäshamnarna, trevligt nog från det fasta sortimentet till skillnad från så många andra (mer spektakulära) varianter.

Inte konstigt då att både Esping och jag gillat den tidigare, här och här. Tyckte väl att det var något bekant över den. Fick man bara ta med sig en ale till en öde ö skulle det nog bli några lådor av den här.

Brother Thelonius (nr 1588), från kaliforniska North Coast Brewing Company, är en helt annan femma. Drycken är brunrödgnistrande i glaset, doften sötaktig med ett drag av melass och rostad malt. Smaken är sötsyrlig, med den rostade malten som en underström. En koll på systemets hemsida ger vid handen att alen håller 9,4%, och man måste imponeras av en konstruktion där inte en dylik alkoholhalt slår igenom och välter bygget. "Belgian style abbey ale", som etiketten utlovar, säger vad det handlar om. Etketten upplyser också drinkaren om att en andel av stålarna han pröjsat går till Thelonius Monk Institute of Jazz, alltså kan man bli på lyset och göra en god gärning samtidigt.

Och på lyset blir man lätt som enplätt av denna intrikata och försåtliga dryck. Inget att rekommendera om man tänkt göra något som kräver tankeskärpa eller koncentration under resten av kvällen. Har man med sig ett lager Brother Thelonius till den där öde ön lär det inte bli någon flotte byggd. Man skulle bli sittande där under en palm, ta små eftertänksamma klunkar och glo ut över havet. Kanske inte det sämsta, när man tänker efter?

Esping har uttryckt sig mer ingående om själva alen här. Och här kan man njuta av själve Thelonius.

Tillbaka i vardagen

Så är det åter vardag. Det gick fort att komma in i lunken. Väldigt fort. Redan i måndags hamnade jag i akut tidsbrist och kvällsmaten fick bli hämtmat hos kinesen. Förhoppningsvis blir det bättre när rutinerna sitter. Nåväl, till kinamat och OS-TV funkar det bäst med öl och gärna då en weissbier.

I måndags kväll blev det en amerikansk variant från kultbryggeriet Flying Dog . Weissbier funkar ju ofta väldigt bra till kryddstark asiatisk mat genom att den saknar beska och har en del exotiska aromer. In-Heat Wheat Hefe Weissen som det fullständiga namnet lyder är en något atypisk weisse. Färgen är klassiskt ljusdimmig. En rejält aromatisk öl där doften utöver klassisk skumbanan bjuder på kryddighet i form av nejlikor och god maltighet. Smaken följer aromerna rätt väl men här finns faktiskt en del beska som jag tycker gör denna weissbier lite extra intressant. Funkar utmärkt till maten och kanske allra bäst till en grön curry. Flying Dog importeras till Sverige genom Wicked Wine men kan enligt uppgift bara beställas som privatimport. Butiken på Scandlines färjeterminal i Helsingör brukar ha det mesta ur Flying Dogs sortiment

När jag hämtade den beställning som avslutar inlägget upptäckte jag till min stora glädje att det lokala systembolaget plockat hem några lådor av Oppigårds Late Summer Ale, som Trisse bloggat om här, och den fick bli kvällens nästa öl. Det första som slår mig är att Oppigårds verkar ha bytt material i sina halvlitersflaskor. De känns lite glattare, lättare och mera lättappade. Förmodligen också mera miljövänliga. Innehållet är hursomhelst lika högklassigt som vanligt. I den flaska som jag drack saknades ingenting. Jag uppfattar den som mycket torr och stram ale men visst finns frukten där. LSA smakar rätt bra, trots kraftig beska, till den asiatiska maten men är säkert bättre till kräftkalaset eller kroppkakorna.

Efter maten tvingade min nyfikenhet mig att öppna en Hercules Double IPA från amerikanska Great Divide. En kopparfärgad ale med riktigt fint skum. Doften bjuder på diverse citrusfrukter, aprikoser, maltig gräddkola, och en del animaliska toner. Häftigt, javisst men ingenting mot vad som väntar. Första smakvågen följer aromerna med tillägg av engelsk apelsinmarmelad med obscena mängder skalbitar. Sedan sköljs den undan av en massiv humlebeska som balanseras av frisk syrlighet. Eftersmaken (eller kanske rättare sagt efterbeskan) sitter kvar i en evighet. De dryga 9 % alkohol märks bara i form av en imponerande fyllighet. En verkligen mäktig ale men kanske saknas lite komplexitet. Väl värd att prova. Jag kan inte låta bli att jämföra med Bröckhouse Epic Ipa och då drar Hercules det kortaste strået.

Ale och bossa nova

Sedan mellandagarnas djupdykning i säsongsölen har jag legat lågt på den fronten. Men Espings initierade rapporter från alens förlovade land har fått det att åter vattnas i munnen. På torsdagen blev suget övermäktigt och jag smet inom Hansakompaniet på väg hem från jobbet. Utbudet av ale på bolaget därstädes är omfattande, nästan bedövande i sin mångfald - var ska man börja? Jag bestämde mig för att inte gå över ån efter vatten utan följa rekommendationerna från Esping och Frankofilen och satsa på Sierra Nevadas Pale Ale.

Och det är bara att instämma: det här är en förbannat god ale. Ekvilibrium, var ordet. Jag behöver inte längre gräma mig för att jag inte hade möjlighet att besöka Bishop's Arms efter jobbet och se efter vad de har på gästpump nuförtiden. Istället får jag en perfekt följeslagare för en stunds kontemplation i skymningen, tillsammans med Elis Regina och Tom Jobim. Min själs älskade har fallit för den brasilianska bossa novan, ett smittsamt virus som drabbar mig även i hennes frånvaro. Jag misstänker att Esping skulle förespråka något i stil med det här, men det där softa och rytmiska vemodet passar enligt min mening lika bra till maltdrycker som till caipiriña. Kalla mig gärna loco. Annars kan jag tänka mig bitterljuva, kanadensiska Be Good Tanyas och ett par Sierra Nevada när mörkret sänker sig.

Enda nackdelen är att en flaska bara innehåller 33 cl. Eftersom jag visste vad detta kunde leda till - en rastlös längtan efter mer - hade jag ordnat back-up: en ekfatslagrad öl från skotska Innis & Gunn. Det är något de verkar ha dille på, Innis & Gunn, att låta sina brygder mogna på olika slags ekfat. Här har Billigt Vins utsända provare tidigare stött på deras experiment. Och resultatet blir alls inte oävet, men en aning pretto: "For 30 days this honey-hued beer matures in hand selected oak barrels, gradually absorbing the subtle flavours of the wood. Barrels are then emptied and maturation continues for a further 47 days allowing these flavours to fall into perfect balance." Frågor infinner sig: varför 47 dagar och inte 46 eller 48? Varför måste vissa ölmakare ta sig själva på så dödligt allvar? Jämfört med Sierra Nevadas no nonsense, matter of fact attityd är detta mer av en lekstuga. Så också själva produkten. Visst har drycken i glaset en härlig färg, som den lenaste ljunghonung. Visst doftar det inbjudande av smörkola och aprikos. Fatlagringen gör sig påmind i både doften och smaken, som är avrundad och innehåller noter av citrus och honung. Det är en skojig öl, som emellertid stiger som en sol och faller som en pannkaka. Där Sierra Nevadan har en stram och ren, beskfruktigt klingande eftersmak lämnar Innis & Gunn en sötsliskig och däven känsla efter sig. Som ett party som startar med karnevalsstämning och slutar i utspillda paraplydrinkar och besvikelse. Som Carmen Miranda med sin huvudbonad av frukter och sitt förföriska leende: med löfte om chica chica boom chic men utan att leverera fullt ut.

Sierra Nevada Pale Ale

holmana gård


Det har återigen blivit en del ölbloggande här på Billigt Vin. Även om vårt huvudsakliga fokus är druvbaserade drycker så tillåter vi oss frekventa snedsteg då vi bestämt vänder oss mot alla former av begränsande reduktionism. I kväll vankades det tandoorikyckling med rabarberchutney, grönsaker och ris. Ingen drömmeny att matcha med vin. Kanske det hade funkat med en god gewurztraminer eller något annat Alsacevin. Istället valde jag en pale ale från USA:s bästa mikrobryggeri Sierra Nevada. Ett väldigt vackert öl, från den klassiska flaskformen, via en smakfull etikett till den vackert ljust bärnstensfärgade drycken. För mig är denna pale ale arketypen för riktigt bra amerikansk ale. Man använder sig av stora mängder Cascade-humle som ger massor av goda fruktiga aromer och bra beska. Smaken är stor och komplex med riktigt fin fruktighet. Det råder en perfekt balans mellan de olika beståndsdelarna. Här handlar det inte om beskast, fruktigast, starkast eller mest utan om ekvilibrium.

Jag vet inte om man kan tala om ett öls textur men jag hittar inget bättre ord. Det jag syftar på är munkänslan, en kombination av den lite tjocka konsistensen och kolsyrans rätt stora bubblor. Jag har inte upplevt en bättre kombination än den hos Sierra Nevada Pale Ale.

Sierra Nevada gör också två ypperliga IPA's; Celebration Ale och Anniversary Ale som båda finns på Sb

Oppigårds Spring Ale

Idéen med säsongsöl är verkligen tilltalande. Särskilt när den är producerad, om inte lokalt, så iallafal inom landets gränser. Öl är nästan alltid en färskvara som börjar försämras redan när den lämnar bryggeriet. Säsongsöl som görs i beränsade mängder garanterar att ölet är hyggligt färskt. Dessutom är det ju lite kul med något som markerar årstidernas växlingar i en tid när det råder höstväder elva månader om året och torghandlarna har färska jordgubbar till påsk.Oppigårds Spring Ale är senaste nyheten från dalabryggeriet. Man har producerat drygt 10.000 flaskor. I skrivande stund finns det det flaskor i lite spridda skurar över landet men det är knappast mer än 10% kvar. Vårölen är en förhållandevis lätt och frisk ale. Relativt låg alkoholhalt gör att det faktiskt går att dricka några stycken, vilket man gärna gör, utan alltför allvarliga efterräkningar. Smaken är uppfriskande med en viss citruston, ett maltig inslag av bröd och gräddkola. Mot slutet finns kommer lite grapefruktig bitterhet innan den för Oppigårds så typiska långa, goda efterbeskan. Spring Ale är en ypperlig matöl men funkar helt förträffligt på egen hand.