Tre röda från Vino Nostrum: 2014 Principiano Barbera D'Alba "Laura", 2011 Caiarossa Pergolaia och 2013 Francesco Guccione NM

Jag fortsätter med tre röda ur Vino Nostrums sortiment. Först ut är en gammal favorit, Principianos Barbera D'Alba "Laura". Vinet har åtminstone tidigare funnits i beställningssortimentet och för inte så länge sedan i en Caviste-låda. Här är alltså avsändaren en annan men vinet visar sig från samma förtjusande sida som vanligt. Färgen är tät och ungdomligt blåröd. Det doftar blandsaft med en stor andel körsbär och lite viol. Verkligen ren, rak och omedelbar doft. Och smaken är precis likadan. Det smakar osötad blandsaft. Frisk, saftig och nästan tuggbar frukt, fin syra och väldigt lätta tanniner. Ett alldeles perfekt vardagsvin som är helgjutet till pizza och en väldig massa annan mat med italienskt ursprung. Efter ett dygn i öppen flaska får vinet mer djup och visar upp en annan, mer seriös sida. Ett vin som funkar både som drick nu och för lagring

Inför 2011 Pergolaia hyste jag en viss tveksamhet. Sangiovese-viner med en andel internationella druvor, här merlot, cabernet franc och sauvignon brukar inte vara min grej. Mina negativa förväntningar kom rejält på skam. Det här är nämligen ett rejält, jordnära och rustikt vin. Vinet är gjort på c a 90% sangiovese som lagrats på använda 500-liters fat i ett år och sedan på betong eller större ekfat. Doften ger plommonfrukt, lite rökta toner och tobak. Smaken är ganska kraftig och har rejält med söt plommonfrukt, örter och tjära. Frisk syra och tydliga tanniner. Återigen ett bra matvin som står pall för det mesta. Gott nu men vinner på några års lagring.

Allra mest nyfiken var jag på 2013 NM från Francesco Guccione. NM står för nerello mascalese men vinet kommer inte från Etna utan från Monreale sydväst om Palermo. Francesco Guccione har 6 ha där han odlar inhemska druvor som perricone, trebbiano, catarratto och nerello. Odlingarna ligger högt, c a 500 m ö h på kalk och järnrika jordar. Guccione arbetar biodynamiskt i markerna och med minimal intervention i källaren.

2013 NM skiljer sig rätt mycket från den nerello mascalese jag lärt känna från Etna men det finns likheter också. Initialt är ger doften mossade jordgubbar, körsbär, österländska kryddor och mineraler. Med lite luftning så mörknar doftpaletten och drar mer åt björnbär och plommon. Det finns också ett floralt stråk. Smaken är lite motesägelsefull. Det är ett kraftfullt vin men det är på inget sätt tungt. Söt, mogen bärfrukt, torkad frukt och läder. Syran är något dämpad och avslutningen är packad med järnrost och extremt finkorniga mineraler.

Gucciones nerello mascalese är ett fascinerande vin. Det är inget jag faller för omedelbart men jag kommer på mig själv att gå omkring och fundera på hur det egentligen smakade under dagen. Och jag blir sugen på att prova om. När jag provar om tilltalar det än mer. Ett mångfacetterat vin med stort djup som kräver lite tillvänjning. Definitivt värt att prova för den som gått igång på alla Etna-vinerna.

02009 Pelissero Long Now

Jag borde inte gilla detta har jag tänkt ett antal gånger. Moderna, barriquelagrade blandningar av barbera och nebbiolo brukar inte vara min grej. Jag provköpte en 05:a för några år sedan och föll direkt för den inbjudande charmen. Så väldigt självklart gott på något sätt. Det blev påfyllning och häromveckan gick desvärre sista flaskan i den lådan.

Lyckligtvis erbjuder danska Superbest/Vinikassevis årgång 2009 till riktigt bra pris. Det blev ett första smakprov tämligen omgående. 2009 Long Now är kompakt mörkrött i färgen. Doften är stor och kraftfull med hallon och körsbär som dominerar. Här finns mörk choklad, lakrits och tjära. Fathanteringen är imponerande snygg och absolut inget som stör.

Smaken är vidöppen och välkommnande. Saftig mogen frukt i flera lager gör det här otroligt kul att dricka. Den friska syran balanserar fint. Här finns gott om riktigt finkorniga tanniner. Enda invändningen är en liten ekbeska i bakgrunden, något som jag tror löser sig med tiden.

Som sagt, det här är hur slipat och polerat som helst men absolut inte utslätat.

Tillbaka till rötterna - NV Pelissero Barlet Nature & 2012 Giovanni Rosso Langhe Rosso

Den långa pausen i bloggandet gav utrymme för en del tankar kring bloggandet, hur det började och hur det utvecklats. För min del handlade det väldigt mycket om en lust att skriva om rejäla och rustika vardagsviner som jag inbillade mig skulle dyka upp om jag började gräva. Så blev det väl också. Till en början. Sedan hände det något. Det dök upp en lust att prova bättre, dyrare, mer exklusiva viner. Jag fick också vad som måste kallas för ett specialintresse och grävde ner mig i ett litet begränsat område i gränstrakterna mellan Italien och Slovenien. Lägg till en vurm för det skeva och skruvade och plötsligt befinner du dig rätt långt ifrån den ursprungliga tanken med bloggen. Kanske kan en tur tillbaka till rötterna - med ett lite förändrat perspektiv - sätta fart på skrivandet igen.

Och vad kan väl ligga närmre Billigt Vins rötter än danska snabbköp. Superbest.

Båda kvällens viner kostar 66.66 DKK, eller 200 kr för ett tre-pack. De kommer från välrenommerade producenter och är båda blandningar på nebbiolo, dolcetto och barbera. De inbördes proportionerna anges inte. Pelisseros Barlet är jäst o lagrad på ståltank. Giovannis Rossos Langhe Rosso är delvis lagrad på botti. Inget av vinerna är särskilt kul i rumstempratur. Vid sådär 14 grader däremot så visar de upp sig från sin bästa sida. Två omedelbart tilltalande viner med massor av avväpnande charm och naturligtvis gör de jobbet vid matbordet på ett förtjänstfullt sätt. Giovanni Rossos tolkning är den mest direkt omedelbara av vinerna. Rakt och rättframt med generösa mängder av pigg, saftig bärfrukt, mjuk munkänsla och bra syra. Läckert läskande och fungerar precis som en beaujolais, valpolicella eller bardolino. Perfekt till i stort sett allt jag äter måndag till torsdag. Pelisseros variant har en anings aning mer djup, komplexitet och struktur. Bären kompletteras med lakrits och mineraler, lite extra skjuts i syrorna och mer distinkta tanniner.

2010 Erbaluna Langhe Nebbiolo & 2010 Erbaluna Barbera d'Alba Superiore La Rosina

Erbalunas viner har av någon anledning flugit under min radar. Visserligen har jag känt till dem och sett flaskorna på hyllorna hos två av mina favoritvinhandlare men ändå inte riktigt lagt märke till dem. Märkligt, med tanke på att det är en producent som verkar göra saker som saker ska göras. Ekologisk odling sedan många år tillbaka, småskalig produktion och traditionell vinifiering. Kanske är förklaringen att mina behov av intressanta norditalienska vinproducenter att följa är tämligen vältillgodosedda. Sinnena översaturerade. Ett inlägg på Italienska Viner om Erbalunas topp-barolo väckte dock min nyfikenhet på vad producenten kunde tänkas åstadkomma i Billigt Vins ände av prisskalan. Fredags-pizza verkade vara ett bra tillfälle att prova en barbera d'Alba och en langhe nebbiolo i skarpt läge.

2010 Erbaluna Barbera d'Alba La Rosina har macererats i 10 dagar och lagrats på 750-litersfat. Vinet  purpurfärgat med en minst sagt juvenil intensitet. Doften är på samma sätt. Primär, sötfruktig och öppet inbjudande. Bakom frukten finns mandelaromer, lite choklad och diskreta fattoner. Häftigt men inte riktigt vad jag väntat mig.

Smaken är också den verkligen primär. Söta körsbär och saftiga plommon ger en polpös och saftig munkänsla. Bra syror och förvånansvärt distinkta tanniner ger balans och struktur åt det här 14.5%iga kraftpaketet. Inte alls vad jag väntat mig som sagt, men vinets omedelbara charm tystar alla eventuella invändningar. Jag kommer säkert att öppna en eller annan flaska när grillsäsongen börjar och lägga undan några för att se vad som händer med det på sikt.

Till pizza var barberan för mycket och jag plockade fram Erbalunas 2010 Langhe Nebbiolo som vinifierats på samma sätt som barberan. Färgen är klassiskt tegelröd och doften lika klassisk nebbiolo. Här finns rosor, hallon, körsbär, bittermandel, lakrits och medicinalörter. Inte med samma intensitet och elegans som hos en barolo kanske men grejerna är på plats. Smaken är lite mörkare och dovare än jag väntat mig. Mörka körsbär, lakrits och lite bittra medicinalörter. Distinkta men harmoniska tanniner. Jag saknar riktig fart i syrorna och när temperaturen i glaset stiger blir vinet lite platt. Likväl en strålande nebbiolo för ett mycket rimligt pris.

Erbalunas viner säljs av både Cibi&Vini och Emilie Vin. De kostar båda runt 100 DKK vilket jag anser vara rena fyndpriset.

2005 Peilissero Langhe Rosso Long Now

Jag vet inte hur många gånger jag stått med en flaska Pelissero Long Now i handen i någon dansk Superbestbutik. Vinet har funnits på tilbud för 100DKK så länge att det måste anses vara normalpriset. Ändå har jag alltid valt att stå över inköp p g a den förmodat generösa ekdosen. Vid dagens snabbvända inom Köpenhamn bestämde jag mig för att ge vinet chans och faktiskt bilda mig en egen uppfattning.

Long Now är en 50/50 blandning av barbera och nebbiolo som jästs separat på ståltank. Nebbiolon har macererats 10 - 12 dagar och barbera i 4 veckor. Separat lagring på barrique i 15 - 18 månader innan blandning och buteljering

Vinet är djupt mörkrött och nästan ogenomskinligt. Jag närmar mig vinet med viss skepsis och utan några större förväntningar. Hmm, vänta nu här, det här uppför sig inte alls i enighet med mina fördomar. Bittermandel och marsipan, fullmogna mörka körsbär, piptobak, läder, lakrits och järn. Mmm. Yppigt, lyxigt och faktiskt väldigt tilltalande. Här finns både djup och bredd. Faten är väl integrerade och frukten förförisk. Det är liksom svårt att värja sig. Och varför ens försöka. Enklare och roligare att bara kapitulera. Och dricka.

Smaken funkar på precis samma sätt som doften. Fullmogen, generös och slösande frukt. Saftig och läskande. Fin syra, finkorniga och väl inpackade tanniner. Ett vin med mycket fin balans som befinner sig i en ytterst charmerande fas.

Visst är det strömlinjeformat, polerat och lite inställsamt vilket ju ibland är precis det man behöver en onsdagskväll i januari. Ett verkligt fynd för 100 DKK.

Vin, Kvinnor och Fabio

Vi fortsätter att bombardera lokalbefolknings smaklökar och försöker vidga deras sinnen med lagom annorlunda upplevelser och Billigt Vin. Projektil nummer ett var Fulvio Bressan i juni. Den följdes upp av Eric Lichtlé i augusti. För den tredje attacken valde vi en mjukare linje och plockade hit Fabio Simoncini från Cibi&Vini med en sextett viner producerade av kvinnliga vinmakare. Till det ett urval delikatesser ur Cibi&Vinis sortiment.

Upplägget är enkelt. Prova sex viner, prova om det du gillar så länge vinet räcker, ät gott och ha kul. De höga pretantionerna lämnas hemma. Ambitionerna sträcker sig inte längre än att ha kul. Provningen är över när siste man går. För min del är det här det roligaste jag gjort i vinprovningsväg. Publiken har varit en blandning av allt ifrån inbitna vinnördar till allmänt nyfikna. Fördomar om att naturviner skulle kräva tillvänjning eller vara svårbegripliga har fått sig en rejäl törn. Själv tycker jag att det vilar något nästan poetiskt över situationen när en parant dam ber om en tredje påfyllning av Foradoris amforalagarde nosiola.

Vinerna som provades var

Elisabetta Foradori (Trentino)
Fontanasanta, Nosiola Vigneti delle Dolomiti Igt 2010

Arianna Occhipinti (Sicilia)
Il Frappato Sicilia Igt 2010

Alice Bonaccorsi (Sicilia)
Valcerasa, Etna Rosso DOC 2007

Michela Carlotto (Alto Adige)
Di Ora in Ora, Lagrein Alto Adige DOC 2009

Nadia Verrua (Piemonte)
Barbera d’Asti Superiore DOC 2007

Elisabetta Dalzocchio (Trentino)
Pinot Nero Vigneti delle Dolomiti Igt 2008

Och menyn


Cannelloni med ricottaost, kød og krydderurter i tomatsovs

Grillede aubergineruller med skinke og ost serveret med ovnstegte
peberfrugter

Pancetta med svampe, porre og persille serveret med grillede marinerede squash

Aubergine skiver i lag med tomat og ost

Capocollo – tørret nakkefilet

Speck – tørret røget bov

Fennikelpølse – toskansk specialitet

Branzi – komælks-ost fra Lombardiet

Pecorino – fåremælks-ost fra Sardinien

Kronärtskockssoppa med rödbetsbröd

Kaffe eller té med lavendelskorpor


Vinerna var precis så bra som förväntat. För mig blev kvällens vin Elisabetta Dalzocchios Pinot Nero. Spännande och komplex doft. Slankt, friskt med bra bett i tanninerna. Lite mer struktur än vad jag vanligtvis hittar i pinoter från Trentino/Alto Adige. En annan ögonöppnare var Michela Carlottos Lagrein. Nästan svart i färgen med massor av charmig primära fruktaromer, lakrits och violer. Smak med rejält frukthull, fin syra och distinkta tanniner.  Jag ser verkligen fram mot att få prova hennes pinot nero. De andra vinerna var inga nyheter men var lika bra som de brukar vara.

2009 Giuseppe Rinaldi Langhe Freisa & 2006 Cappellano Barbera d'Alba Gabutti

Under de senaste månaderna har jag haft anledning att besöka Göteborg regelbundet. Jag gillar Göteborg av flera anledningar. Möjligheten att dricka bra öl är en av dessa som jag säkerligen kommer att återkomma till vad det lider (visst har det blivit lite för lite öl på Billigt Vin?). Ett annat skäl att gilla Götet är möjligheten att handla mat i bra och befriande konceptfria butiker. Just nu går saluhallen sorgligt nog på sparlåga men alldeles intill och lämpligt placerat mellan universitetet och stationen ligger Aldardo där man kan köpa förstklassiga italienska delikatesser. Vid senaste besöket köpte jag deras hemlagade och  grovmalda korv smaksatt med rödvin och vitlök. Till något som är salt, syrligt och fett krävs det rediga doningar. På frågan Freisa eller Barbera, Rinaldi eller Capellano är ju svaret rätt självklart. Det får bli både och. Inte för att jämföra eller ställa mot varandra utan för att dricka.

2009 Giuseppe Rinaldi  Langhe Freisa går i en tät mörkröd färg. Direkt fär jag bilden av en grovt tillyxad version av nebbiolo. Här finns en hel del av de aromer jag brukar associera med nebbiolo men väldigt lite av den druvans sirlighet och elegans. Jag ser inte detta på något sätt som en brist utan bara som en skillnad. Rinaldis freisa bjuder på fullmogen bärfrukt,  violer och tydliga mineraltoner.

Även om det här är trevligt att sniffa på så är det ett vin gjort för att drickas till mat. Anslaget är stort och välkommnande som en björnkram. Här finns massor varm bärfrukt i hög koncentration. Tillsammans med frisk syra och rejäla tanniner skapas ett rustikt och hjärtligt vin. I avslutningen dyker det upp ett inslag av vilt och en mineralisk sälta. Köpt hos Stefan Töpler för c a 15 euro.

2006 Cappellano Barbera d'Alba Gabutti  har en helt transparent rödlila färg. Doften vittnar om att vinet har några år på nacken. Den fortfarande ytterst vitala surkörsbärsfrukten dominerar. men här finns också ett tydligt inslag av undervegetation och svamp. Också här möts vi av ett vin som bjuder på generös frukt som balanseras perfekt av friska och precisa syror. Riktigt lång eftersmak som bärs fram av alkohol och syrorna.
Även detta vin finns hos Stefan Töpler för runt 15 euro.

Efter att ha provat två sådana här viner tillsammans med salsiccia, potatismos och rödvinskokta linser med speck så kan man bara säga som dronten i Alice i underlandet  "Alla har vunnit och alla måste få pris". Två superba matviner som på något sätt känns som de viner vi inte kände till men vars existens vi anade när vi startade Billigt Vin. En aning som blev inledningen på våra irrfärder.

Italienska Viner har såklart provat både barbera och freisa

2009 Ca'Orologio Calaóne

Colli Euganei är ett litet DOC-område som ligger i Veneto,  några kilometer söder om Padua. Området var fram till för ett tiotal år sedan mest en lokal, eller regional angelägenhet. Man har såklart producerat vin sedan urminnes tider men den här delen av Italien är synnerligen välmående ekonomiskt och som på så många andra håll konsumerar man helst lokalt. Det är ju heller inte långt till Venedig och turistfällorna längs den Adriatiska kusten. Jag kan föreställa mig att producenterna inte haft några alltför starka incitament att ge sig på kvalitetsproduktion.
PÅ senare år har det dock skett en målmedveten satsning på att höja kvalitén. Nyligen fick moscato giallo-vinet Fior d'Arancio DOCG-status och de röda bordeaux-blandningarna en hel del positiv uppmärksamhet. Här finns också en av Italiens naturvinspionjärer, som jag besökte härom vintern, Castello di Lispida.

Ca'Orologio är en relativt ny producent. Ägaren Maria Gioia Rosellini tog över verksamheten 1995 och lanserade första årgången 2002. Produktion är ekologisk och man arbetar delvis biodynamiskt. På 12 ha producerar man strax under 30.000 flaskor per år. Calaóne är gjort på en blandning av 60% merlot, 35% cabernet och 5% barbera. Vinet lagras i två år varav ett på 70% och 30% ett-åriga barriquer. Ingen filtrering.

Vinet är mycket mörkt blårött och helt opakt. Doften vittnar direkt om att druvorna odlats i ett mycket varmt klimat. Den har intensiv arom av mörka bär, plommon, kaffe och vanilj. Den vulkaniska jordmånen känns i de tydliga mineraltonerna. Det är ett verkligt fullmatat paket med mycket stoppning men som ändå inte riktigt förmår att härbärgera 15% alkohol.

Vinet smakar precis som väntat. En veritabel käftsmäll med frukt, fat och alkohol. Bra, frisk syra och tanniner som stramar upp hjälper en del men för mig blir det för mycket. Vinet skulle utan tvekan vinna på lagring och det är definitivt välgjort och inte utan poänger. En italiensk nya världen-tolkning på gott och ont.

Vinet finns i beställningssortimentet för 189 kr  men kan också köpas hos Cibi&Vini i Köpenhamn för 135 DKK. Flaskan var ett varuprov från C&V

2008 Bartolo Mascarello Barbera d'Alba San Lorenzo

Efter storhelger och ledigheter med mycket mat och ännu mer vin lovade jag mig själv att trappa ner på ätandet och drickandet ett tag. Asketism ligger inte för mig längre. Vita veckor och hälsokurer har en tendens att ackumluera ett sug efter det man under en begränsad tid undviker. Däremot kan ett visst mått av återhållsamhet vara på sin plats. Men det är inte så lätt som det låter och det har gått sådär. I måndags fanns det fortfarande några halvdruckna flaskor kvar som behövde tömmas och när jag kom hem från jobbet ikväll doftade det lasagne redan i hissen. Giuseppe Rinaldis 2006 Dolcetto d'Alba som provades på trettondagsafton har satt sina spår och när det vankades lasagne satte suget efter ett redigt och traditionellt matvin in. Ett så mycket redigare och traditionellare matvin än Bartolo Mascarellos Barbera d'Alba San Lorenzo finns nog inte. Den fick det bli.

Vinet har en vackert rubinröd färg.  Doften har mycket fin frukt på ett sobert, elegant och lite sparsmakat sätt. De tydliaste komponenterna är körsbär och skogsbär. Tydliga mineraltoner, lakritsrot och kryddor.

För mig är grejen med barbera balansen mellan frukt och syra. Bartolo Mascarellos barbera utför balansakten på ett så totalt avspänt sätt att det verkar helt självklart. Smaken korresponderar direkt med doften. Det finns lite sötma från frukten och en rejäl och mycket stringent syra. Lite värmande alkohol i avslutningen tillsammans med lakrits, kryddor och lätta, finkorniga tanniner.

2008 Barbera d'Alba San Lorenzo är såklart ett löjligt bra matvin som jag kan tänka mig att dricka till det mesta, från pizza till långkok. Gärna i stora klunkar. Det står helt klart att drickbarhet inte är är något som började med Occhipinti eller Lapierre. Om nu någon trodde det. Samtidigt är det så mycket mer än ett bra matvin. För mig är det ofrånkomligt att närma mig en flaska från Bartolo Mascarello utan en viss andäktighet.
Det är en traditionsbärare och en symbol för piemontesisk stolthet och integritet. Det tar dock inte särskilt lång tid för andäktigheten att ge efter för lusten till ytterligare en stor klunk. Det här måste vara den bästa barbera jag har druckit.

Stort tack till Italienska Viner för flaskan.

Grekisk Afton i Sjörröd

Mitt besök hos Evangelos Paraschos fick ett lite abrupt slut beroende på dålig planering från min sida och ett alltför tight schema.Jag hann bara med fatprov och fick lämna stället innan vi han börja prova de buteljerade vinerna.Igår eftermiddag fick besöket en trevlig epilog, en provning med stora delar av Paraschos sortiment. Inte i Collios böljande landskap men väl ett stenkast från Finjasjöns soldränkta stränder i sällskap med Vinosapien och Italienska viner.

Tyvärr tvingades vi konstatera att 2007 Kai, 100% Tocai, var korkad bortom all vett och sans. Synd på så rara ärtor...


2007 Ponca är Paraschos vita toppvin. Ponca är också namnet på den magra jordmånen som anses som ytterst lämplig för produktion av kvalitetsviner och som är typisk för Collio. Evangelos Paraschos vill utvigda begreppet och menar att det innefattar jordmån, klimat, traditioner, la bora, d v s hela det sammanhang som bidrar till att vinet smakar som det gör.

Ponca är en blandning där sauvignon blanc och chardonnay utgör c a 90% och resten består av ribolla gialla, pinot blanc, malvasia, verduzzo och picolit. Fem dagars maceration och sedan två års lagring på stora ekfat. Ingen filtrering, ingen klarning, inget svavel.
Färgen är ljust bärnsten med en dragning åt guldgult. Doften är mycket intensiv och komplex. Den domineras av aprikos med inslag av krusbär och mynta. Det finns honung, torkad frukt och en aning karamell.
Smaken är mycket frisk och fruktig. Vinet är rejält fylligt utan att bli det minsta tungt. Tanninerna är märkbara men förhållandevis mjuka. Bra syra och lång god eftersmak. Ett helt fantstiskt vin där den speciella vinifieringen på inget sätt tar över eller skymmer kvaliteter. Inget dumt ställe att börja på om man vill bekanta sig med oranga viner.


2008 Not är gjort på 100% pinot grigio. Här har skalkontakten pågått i tre veckor. I övrigt är det gjort på precis samma sätt som Ponca. Jag ska säga något om vinets namn. Evangelos Paraschos kommer från Grekland och han har valt den grekiska symbolen för pi som sitt varumärke. På italienska uttalas den "pi greco", alltså "grekiskt p" läser man ut det blir det pi+not=Pinot.

Vinet är betydligt rödare i färgen än det föregående, nästan rosa. Doften kryddig, karamellig och har inslag av aprikos och persika. Smaken har till en början ett stort anslag och känns fylligt och kraftfullt. Österländska kryddor och torkad frukt dominerar men jag upplever att smaken inte riktigt fyller ut det stora anslaget. Frisk syra och rätt så rejäla tanniner. Här upplever jag att metoden lite granna skymmer druvmaterialets kvaliteter och vinet är mer intressant än gott. När jag provar om vinet dagen efter och dricker det till en lätt kanelkryddad spezzatino med polenta gör det jobbet på ett mycket förtjänstfullt sätt. Suveränt matvin. Dag två har smaken växt ett par storlekar och nu levererar det fullt ut.


Vi fortsätter med 2008 Merlot, ett vin gjort på druvor från mycket unga stockar. 30 dagars maceration. I övrigt samma vinifikation som de övriga vinerna. Rätt trevlig doft med plommon, körsbär och mineraler. Smaken är rätt enkel med lite gröna inslag och vi får alla associationer till Cabernet Franc. Bra syra, bestämda men inte tuffa tanniner.


2006 Noir är 100% pinot nero. 20 dagars maceration, tre år på stora ekfat och ett år på flaska innan försäljning. Glöm allt du lärt om italiensk pinot nero. Färgen är ovanligt tät och mörk för druvsorten. Doften bjuder på malört och lite skogstjärn tillsammans med pigga röda bär och typiska biovins-toner. I munnen så upplever jag mer av Friulien än av pinot. Drygt medelfyllig smak, vital frukt, frisk syra och rejäla tanniner.


Sista vinet i i samlingen är 2006 Skala, 95% Merlot med några småskvättar barbera och refosco. Allt från stockar med minst 30 år på nacken. 30 dagars maceration och fyra år på stora ekfat. Doften indikerar till en början att vinet packat ihop, som om det stått förlänge på öppen flaska. Det känns lite oxiderat och för tankarna till gammalt blomvatten. Det tar sig med luft men doften blir aldrig helt inbjudande. Smakmässigt möter man en helt annan spelare. Här finns absolut inget trött eller bedagat. Smaken är ytterst vital och fyllig med läcker frukt, frisk syra och kraftfulla, men väl integrerade tanniner. Stor men men inte alls tung utan i perfekt balans.

En samling mycket välgjorda och intressanta viner som jag verkligen ser fram emot att få följa i framtiden. Jag skrev i mitt förra inlägg om Paraschos att Niklas importerade. Någon drog slutsatsen att det var Vinik och det var även min tanke. Så är emellertid inte fallet utan det är Wine Trade som har hand om importen. Tyvärr går Paraschos viner i nuläget bara att beställa som privatimport. Prismässigt ligger vinerna på mellan 20 och 35 euro i Italien.

Vi drack en massa andra rasande trevliga viner också. Om dessa har Patrik skrivit med sedvanlig ackuratess

2000 Montezavo Rosso Riserva (Isimbarda)

En septemberdag 2009 fick vi bekanta oss med några viner från den tämligen obekanta regionen Oltrepo Pavese, en bit söder om Milano. En del av Lombardiet, således. Det var Stefan Jensen som stod för introduktionen. Det är också från Stefans aningen oorganiserade lager på Jægersborggade som jag får med mig en av de sista flaskorna 2000 Montezavo Rosso Riserva från Isimbarda, en producent som har sina ägor i Santa Giuletta.

Isimbarda förfogar över 36 hektar, vingårdarna ligger på 200 till 350 meters höjd över havet. Enligt Wine Wise' priskurant sysslar man med "biointegrerad odling", en term som inte har synts till i den senaste tidens diskussion om ekologisk och biodynamisk odling.

Enligt Isimbardas hemsida handlar det ytterst om att måna om konsumentens hälsa. Man följer EG's direktiv No. 2078 från 1992, vilket är ett reglemente för jordbruksverksamhet med mål att minimera produktionens påverkan på miljön. Gräsbevuxna vingårdar förhindrar erosion. Angrepp från skadeinsekter bekämpas bara när det är absolut nödvändigt, och då i görligaste mån "adopting techniques of sexual disorientation" för att förhindra förökning. Exakt hur det går till framgår inte.

Det hela framstår som en seriös och genomgripande ambition att odla så skonsamt som möjligt. Filosofin är inte fundamentalistisk icke-intervention, utan verkar luta mer åt "lutte raisonée", en strävan och inställning som Magnus Ericsson skriver om i en kommentar till ett tidigare inlägg om ekoviner här på bloggen.

Montezavo verkar vara något av Isimbardas stolthet (läs om vinifikationen här). En blandning av barbera, croatina, vespolina med flera druvor.

Vinet ger ett mycket vitalt intryck i glaset. Färgen är kompakt rödsvart med blåröda kanter. Det första som möter näsan är söt körsbärsfrukt och ekfat som sticker i näsan. Målarfärg, svamp, läder och en undervegetation av fuktig skogsmossa förebådar ett funkigt vin, mer oborstat charmigt än svalt elegant.

I munnen är det mer balanserat är man kunde gissa, även om det är mer rättframt kraftfullt än fint i kanten. De 12-18 månaders lagring på små, nya fat som hemsidan talar om tar inte överhanden. Det första vitala intrycket förstärks, här finns livliga syror och tanniner som vill ha smakrik mat att brottas med. Ett lättdrucket och lättgillat vin som följer lördagskvällens helstekta oxfilé och råstekta potatis ganska väl. Det hade fungerat ännu bättre till en viltgryta med feta tillbehör. En rätt udda eftersmak av svamp, coca-cola, målarfärg och kirsch dröjer kvar, märklig men inte obehaglig.

Den extra lilla finess som skulle höja vinet till sublima dimensioner saknas, men det är tillräckligt intressant för att jag gärna skulle vilja dricka det igen. Det kommer knappast att hända, då Montezavo i årgång 2000 är slutsåld hos Wine Wise. Kanske kommer en ny årgång, kanske inte. Under tiden finns i alla fall några andra Isimbarda-viner att testa, bland annat en rieslingen Vigna Martina som var riktigt trevlig i årgång 2007 och som enligt Stefan är ännu bättre i aktuella årgången 2009. 99 DKK kostar den.

2007 L'Armangia Monferrato Machiaferro & 2006 Mucci Barbera d'Alba Superiore GOLD

Igår kväll provades två piemontesiska viner. Båda inköpta under förra helgens Kunst, Vin & Mad-festival i Köpenhamn.

2007 L'Armangia Monferrato Macchiaferro är gjort på 90% Albarossa och 10% nebbiolo. Albarossa är en för mig helt ny druva. En snabb googling talar om att det handlar om en korsning mellan barbera och nebbiolo gjord av Giovanni Dalmasso någon gång på 30-talet. Den verkar inte ha blivit någon större hit och odlas inte i någon större utsträckning. Vinet är mycket mörkt och tätt i färgen med en blårröd kant. Doften är syrlig, intensivt fruktig med körsbär och skogsbär. Jag hittar ochså en del animaliska toner och inslag av järn. Tyvärr känns det också en viss alkoholstickighet. Smaken är intensiv, för att inte säga aggressiv. Massor av frukt, en syra som får det att ila i tänderna och mycket alkohol (15.5%). Möjligt att dricka till väl vald mat. Utan mat nästintill odrickbart. Vinet känns väldigt obalanserat och smaken spretar åt olika håll. Vinet kostar 100DKK hos Rexwine


2006 Mucci Barbera d'Alba Superiore GOLD har lagrats 15 månader på barrique. Jag gissar att en del av faten är nya. Frisk och nyanserad doft med fin körsbärsfrukt och mörk choklad. Man kan även hitta en viss kryddighet, kaffe och vanilj. Inte en stil som jag brukar fastna för men här är det gjort med elegans och stil. Smaken är frisk med hög syra som balanserar upp den mogna frukten och fataromerna. Modernism under ansvar. Finns att köpa hos Piemonte Vine för 159 DKK

Medelålders Italienare

Igår fick Billigt Vin besök av Italienska Viner. Som upplagt för en provning av billiga italienska viner kan man tycka.
Vi inledde med ett glas vitt för att väcka smaklökarna. Ett vackert guldgult vin med lite gröna stick. Doften ger goda jästtoner, mineraler och fin citrusfrukt parat med en inbjudande sötma. I munnen känns vinet lite tjockt och oljigt. Den tidigare så friska syran är forfarande högst påtaglig men har rundats av något. Det tog paret Lucchesi ungefär en halv minut att efter gott samarbete pricka in både område och två av tre druvor. Imponerande när det handlar om en chardonnaybaserad slamkrypare från Alsace. Vinet var Zind Z004 från Domaine Zind-Humbrecht inköpt efter tips från Finare Vinare


Över till dagens huvudtema. Fyra italienska endruvs-viner i ett stadium av viss mognad provas blint. Jag är ensam om att veta vad som finns i de folieklädda flaskorna

Vin nummer ett är ljust, helt genomskinligt i en tegelröd nyans. Doften bjuder på stor elegans med härligt friska fruktaromer. Hallon och körsbär samsas med inslag av torkad frukt och viss kryddighet. Smaken kännetecknas av frisk syra och viss strävhet. Sensuellt och charmerande.

Visst handlar det om en traditionell barolo från Fennochio, 1998 Barolo Cannubi. En förhållandevis lätt och elegant barolo som är tillgänglig och högst njutbar nu men med ett långt liv framför sig. Jag gillar verkligen det här, särskilt kombinationen av kraftfullhet och intensitet utan alltför mycket tyngd. Finns fortfarande att köpa hos danska Winewise. Kostade c a 300 DKK för ett år sedan.

I glas nummer två finns ett vin som går i samma tegelröda nyans men det är något tätare och mörkare än det föregående. Doften ger klockrena svarta vinbär, lite paprika och mineraltoner. Allt binds samman av en intressant ton av fläder. Även detta är ett slankt, elegant och vitalt vin med rätt hög intensitet i smaken. Här dominerar svarta vinbär/fläder kombinationen och ger ett udda men väldigt välsmakande vin. Bra syra och väl integreade tanniner. Håller många år till.


Vinet är 1998 Bressan Pignolo. Pignolo odlas i ett litet område i östra Friulien. Druvan är krävande och svårodlad och var nästintill utdöd innan den åter började odlas i liten skala under slutet av 70-talet. Vinet är ett gott bevis på att det görs fantastiska viner även utanför de allra mest etablerade områdena. Ännu ett vin från Winewise. Kostar c a 300DKK

Vi går vidare till vin nummer tre. Det är mörkt tegelrött och genomskinligt. Doften ger tobak, läder, torkad frukt, mandelmassa och en del röda bär. Smaken ger bra balans mellan söt torkad frukt och bra syra. Det dyker upp mogna plommon med lite skalbeska och viss strävhet mot slutet. Bra längd och god eftersmak av torkad frukt. Jag gissar att detta vinet står på topp nu.

Visst finns det likheter mellan aglianico och nebbiolo. Detta var 2000 Mastroberardino Taurasi Radici Riserva. Finns i senare årgång på systembolaget

Sista folieklädda flaskan innehöll ett vin som var betydligt mörkare i färgen än de övriga. Doften talade direkt om ett vin i utförsbacken. Det kändes bläckigt och sumpigt. Även lite russintoner och portvinskänsla. Smaken fyllig och kraftig med syragenomslag och mycket alkohol. Inte särskilt kul alls och dagens enda besvikelse.

Vinet var 1997 Vigna del Noce Barbera d'Asti från ultratraditionalisten Trinchero. Vinet kommer från en vingård med 70-åriga stockar och har lagrats 30 månader på . Jag har varit extremt nyfiken på Trincheros toppbarbera länge och hade väntat mig betydligt mer än så här. Trist. 200 DKK hos Winewise


Patrik hade med en flaska 2007 Ginestra Barbera d'Alba. Härligt med lite ungdomlig fräschör på bordet. Tät blåröd färg och en doft som matchar. Det är näsan i bärspannen direkt. Fullständigt oemotståndlig och omedelbar charm med surkörsbär, hallon, blåbär och säkert en massa annt. Det kommer en andra våg som visar upp en mer seriös sida med lita lakrits och god kryddighet. Smaken är ren och frisk med perfekt balans mellan frukt och syra. Såhär ska ung barbera smaka.

Till sist bryter vi mönstret med en sydfransos och öpnnar en flaska 2004 St Jean du Barroux Cuvée Oligocene från Ventoux i södra Rhonesom tidigare avhandlats här Vinet har en tät mörkröd färg. Doften ger först kirchwasser och choklad. Det får några timmar på karaffe innan vi smakar och då har den initiala doften kompletterats med björnbär, sviskon och mineraltoner. Smaken är mycket fyllig och intensiv med körsbär, choklad och sviskon. Vinet balanseras av bra syra och en stabil tanninstruktur. Ett perfekt ostvin.

Det känns som att vinåret har börjat bra !

Oltrepó Pavese Piú

Efter den inledande provningen av naturliga viner forsatte eftermiddagen hos Terroiristen på ett trevligt, intressant och läroroikt sätt. Vi fick möjlighet att bekanta oss med ett område som var en nästintill vit fläck på vår karta och viner i en kategori som man nästan aldrig ser på systembolaget. Jag tänker på enkla men habila och ursprungstypiska vardagsviner från relativt små producenter.

Oltrepó Pavese är ett område som ligger i Lombardiet, lite söder om Milano. Här har man i långa tider producerat billiga (och oftast väldigt slätstrukna ) viner som framförallt konsumerats lokalt. Min bild av Oltrepó Pavese-vinerna före dagens provning var den av anonyma snabbköpsviner på jätteflaskor. I och med ändrade konsumtionsmönster i Italien har många producenter börjat ställa om produktionen, sänkt uttaget, investerat i utrustning och höjt kvalitén. Bland de som började omställningen i tid finns det idag några producenter av riktigt hög klass.

Som inledning fick vi ett vin från Italiens minsta region Molise. 2007 Terre degli Osci Malvasia från producenten Borgo di Colloredo har en mycket ljus gul färg. Enkel doft med god fruktighet och viss kryddighet. Smaken är frisk och läskande med en lätt bitterhet. Snällt utan att vara mesigt.

Isimbarda kommer jag för alltid att förväxla med en rysk stavhopperska. Även om deras viner inte når världsrekordhöjder så blev jag rejält imponerad av de två viner vi provade. Först kom 2007 Oltrepó Pavese Rieling Renano Vigna Martina. Ljust guldgul färg. God blommig doft av fläder och kaprifol och tydliga mineraltoner. Smaken har frisk syra, tydliga mineraler och ett rent slut. En fin vardagsriesling.

2000 Oltrepó Pavese Montezavo Riserva är ett mycket högklassigt rödvin. Trots nio år på nacken är det nästan ogenomträngligt mörkrött i färgen. Doften ger mörka bär, kaffe och god kryddighet. Smaken är frisk med fin syra, stringenta tanniner och lång eftersmak. Både elegant och kraftfullt.

Eftermiddagen avslutades med några viner från producenten Le Fracce. 2007 Oltrepó Pavese Pinot Grigio Levriere kan väl sammanfattas med Vingrodans förkortning UFF och mer behöver inte sägas. Enkelt, okomplicerat, trevligt men också lite opersonligt.

Desto mer personlighet har 2006 Oltrepó Pavese Pinot Nero Cuvée Bussolera Extra Brut, en blanc de noir gjord enlig charmat-metoden, som vilat 12 månader på jästfällningen. Doften är mycket svådefinerad och intressant. Jag associerar till ett slags tropisk blommighet, bär och smörkola. Smaken följer doften väl med lite tilläg av mandel. Mycket friskt och läskande. Urgott.

Andra avdelningens mest udda vin var utan tvekan 2006 Oltrepó Pavese Rubiosa Bonarda. Bonarda är områdets stora druva, ibalnd även kallad croatina. Rubiosa är ett pärlande blårött vin med en oerhört älskvärd sötfruktig bärdoft. Smaken är också inställsam, lite söt, mycket fruktig, bra syra och mycket stringenta tanniner. Ett oerhört trevligt och mycket spännande vin.

2006 Garboso är gjort på ren barbera och har lagrats på ståltank. Fin frukt, lite lägre syra än hos Barbera från Piemonte. Ett enkelt och ärligt matvin som jag gärna hade druckit till pasta med köttfärssås en tisdagskväll.

2004 Oltrepó Pavese Cirgá är ett av husets två röda toppviner. Det är gjort på 50% Croatina, 25 % Barbera och25% Pinot Noir och har lagrats två år på ståltank. Doften är intensiv med rejält tryck. Här finns massor av röda bär, violer och kryddor. Smaken är mycket ren och frisk med rejäl syra och rätt sträva tanniner. Lite ovanligt med ett rödvin på denna nivå som inte sett trä.

2003 Oltrepó Pavese Bohemi blev min absoluta favorit i provningens andra del. Druvorna är de samma som hos det föregående vinet men här är proportionerna 55% barbera, 25% Croatina och 20% Pinot Nero. Vinet har lagrats två år på ny ek. Doften är härligt frisk och mycket komplex med röda och mörka bär, katrinplomon, lakrits och kryddor. Smaken är fyllig, varm och rund med ett uppstramande slut.

Axplock - barbera, dolcetto, chardonnay, sauvignon blanc

På sista tiden har jag mest sysslat med rödtjut från Italien. Framför allt piemontesisk barbera från Alba och Asti, närmare bestämt Luigi Vogheras från 2007 och Ca' Biancas från 2006.

Båda har en helt ok prislapp, 89 respektive 88 kronor. Voghera korkades upp och luftades halvannan timme i flaskan innan det skänktes upp till smårätter med markant inslag av charkuterier. Ungt, åt det friskt körsbärskärva hållet med en kvardröjande men inte oangenäm strävhet i eftersmaken. Den framträdande syran behöver lättare kötträtter som sällskap för att komma till sin rätt. Kvalar in på en ganska kort lista över viner i segmentet 70-90 spänn att hugga tag i när det är tomt i förrådet och vänner är på ingång med kort varsel för en stunds opretentiös samvaro.

Det andra vinet - Ca' Bianca - har jag givit några chanser genom åren, utan att falla i farstun för det trots välvilliga omdömen från kritikerhåll. Efter sin yngre kollega framstår denna barbera som snarlik, men mer avrundad och med mer sötma i frukten. Syran är mer nedtonad och det är mer av frukt än kärvhet i eftersmaken. Vinet kommer fram i slutet av måltiden och funkar med sin mjukare, smått inställsamma stil bra att sitta och snacka till. Jag tycker överraskande bra om det denna fredagskväll, där lugnet efter ännu en avklarad arbetsvecka, god mat och goda vänners lag naturligtvis gör sitt till. Inga märkvärdiga viner, men habila och pålitliga.

Mer intressant är den 2007 Conterno Fantino Dolcetto d'Alba Bricco Bastia som jag dricker någon dag senare förra helgen, ungefär samtidigt som Finare Vinare testar sitt exemplar. Jag slog några halvintresserade lovar kring några av de tillfälliga nyheterna i maj, och det blev den här jag fastnade för eftersom jag har en viss faiblesse för dolcetto och denna druva inte precis överflödar den svenska markanden.

139 kronor är mycket pengar för en flaska vin. Man vill inte sitta och tänka på hur mycket man betalt när man dricker. Har en flaska legat några år i källaren har jag oftast glömt smärtan den orsakade när jag köpte den, men om den - som nu - är nyss inköpt gör sig såret i plånboken gärna påmint. Det gör det inte när det gäller Bricco Bastia, lika lite som fallet var med de billigare barbera-vinerna. Det är alltså ett gott betyg åt dolcetton som jag drack med välbehag, åter till smårätter med charkuterier som bas.

Middagen då den kom på bordet var en intensiv affär med många intryck, därför kan jag inte redogöra på något vettigt sätt för vinets karaktär. Bra till charkuterier, skulle säkert kunna funka till en lammkotlett med en mild bulgursallad. Jag håller helt med Finare Vinare i omdömet att det är ett mycket välgjort vin, med alla delar på plats utan att stjäla showen från maten. Inga bråddjup av komplexitet, inga fyrverkerier eller kanonader. Men gott. Jag märker inga spår i min flaska av de kolsyrejästa drag som gör Finare Vinare tvehågsna, och saknar dem inte heller. Vinet gör sig nog bättre helt tranquilo. Däremot skulle jag gärna stoppa ner en eller ett par flaskor i källaren och återvända till det framåt senhösten.

Några vita viner som jag inte tänker återvnda till i första taget är 2007 Roodeberg White och 2008 Simonsig Chardonnay. Den förra var helt forgettable, som Simon Cowell plägar etikettera särskilt ointressanta nummer i American Idol. Problemet med Simonsig var nog mer icke infriade förväntningar, årgång 2007 fick lysande omdömen här och var när den lanserades. Det är inget fel på vinet, men heller inget som håller intresset vid liv. Mer skoj vill jag ha för mina kronor, även om de bara var 85 stycken.

Inte heller 2008 Fleur du Cap Sauvignon Blanc Unfiltered blir någon ny, omedelbar favorit från Sydafrika. Visst gillar jag den rena syran och beskan som uppväger de nästan övertydliga sauvignon blanc-dragen, men det är något som inte klickar. Min Själs Älskade, som är inne i en tung grüner veltliner-period och har en sällsynt förmåga att slå huvudet på spiken, menar att det smakar kattpiss. Vilket ju stämmer, och inte alla är så korkade att de uppskattar att få munnen full av sådant.

Till slut kan jag konstatera att Masi Modello håller stilen som pizza-tjut, för sina 73 riksdaler skäms det inte för sig på något sätt.

Valpolicella-race

Vinbloggaren Do Bianchi skriver här om att dricka vin till pizza. Han och en annan lärd bloggare diskuterar om det är något man sysslar med i Italien. Do Bianchi menar att pizza-käkande i Italien är en ungdomskult och därmed främst förknippad med öldrickande, eftersom unga människor i Italien traditionellt inte varit stora vindrickare. Han menar dock att det har ändrats på senare år, och då får man väl förmoda att vin till pizza blir ett vanligare fenomen även på den italiska halvön.

Hur det än är med den här saken har jag aldrig känt mig hindrad att dricka rödtjut till min pizza. Do Bianchi menar att syran i ingredienserna (mozzarellan, tomatsåsen) och smaken av basilika hotar att övermanna nyanserna i finare viner, men erkänner sin "guilty pleasure" för nebbiolo och pizza. Problemet avhjälps enklast, menar jag, genom att man dricker enklare viner.

Husets pizza är även den en enkel variant: tomatsås, mozarella (borde vara på buffelmjölk, visst, men pris och tillgång gör att det oftast blir på komjölk), prosciutto och/eller salami. Någon gång champinjoner. Har jag gott om tid - som denna lördagskväll - är det trivsamt att göra såsen på skållade tomater som får puttra länge. Nu hade jag i en röd chili, som gjorde såsen oroväckande stark, men det funkade som tur var. Gasugn, har det visat sig, gör ett litet underverk med anrättningen jämfört med elditon. Pizzan blir saftigare/knaprigare.

Nu var det dags att testa 2006:orna av två tidigare bekantskaper: Monti Garbi Ripasso och Musella. Båda hade fått lufta sig någon timme i sina flaskor innan serveringen.

Monti Garbi har jag goda minnen av, i 2003 och 2004 års tappningar, men det är ett bra tag sedan. 2006:an är mörkt rödsvart i glaset, doften och smaken följer varandra väl: tydlig fatkaraktär, en viss blyertsaktig kärvhet och den förväntade fruktigheten med moreller och fikon i första rummet. Rakt på sak, saftigt, ungt, kompetent men inte särskilt spännande. Om jag skulle köpa på mig fler exemplar vore det för att spara några år och se om frukten utvecklas och smaken blir mer komplex/avrundad. Det finns många italienare runt hundralappen att satsa sina slantar på...

Till exempel Musella, som även det ligger kvar på 99 kronor i sin nya årgång. Snabbt har det gått, så sent som april förra året var det 2004:an som lanserades i det fasta sortimentet. Den provade jag här, och gillade den betydligt bättre än 2006 Brolio som dracks vid samma tillfälle. Senare möten (med den snabbt förbipasserande 2005:an?) har inte riktigt levt upp till förväntningarna, och det gör inte kvällens exemplar heller. Jämfört med Monti Garbin är Musellan mer genomskinlig, ljusare röd i glaset. Smaken är frisk och omedelbar, frukten är god men ganska gles och flyktig efter det förra vinets mer sammanpackade utförande. Eftersmaken är kort, förutom en kvardröjande, lite bitter strävhet.

Vi dricker Musellan efter maten och utan ost till, vilket förstås är att göra det en orättvisa. I rätt sammanhang, som i somras vid grillen, kan det vara precis det man önskar sig. Och vad matchar egentligen det bistra klimatet i Malmö i början av februari?

Faktum kvarstår dock: i det ständiga kvalfyllda valet mellan att prova nya viner och att välja ut några få beständiga kommer inget av dessa viner att hamna högst på listan över nödvändigheter. Inte för att det är något fel på dem, de håller god kvalitet och är användbara i många sammanhang, men för att det finns så många andra att bekanta sig med i den globala vinbyn.

Nebbiolo på Nörrebro

Stefan Jensen serverar 1995 Giacomo Fenocchio Barolo Bussia Riserva

Efter genomgången av Sellas sortiment fortsatte eftermiddagen med piemontesiska godbitar ur Winewise och Winebrokers sortiment. Mest nebbiolo men inte enbart. Som en liten munrensare inleddes andra halvlek med en 2007 Arneis från Emanuele Rolfo. Ett mycket trevligt litet vitt vin. Fina aromer av päron, persikor och piggelin. Uppfriskande, lättsam och ämabel smak. Jag är inte särskilt väl bekant med druvan men jag kommer definitivt att se till att ha några flaskor arneis hemma för sommarens bersåsittningar.

Nästan vin var 2004 Roero, också den från Rolfo. Inte fullt så ämabelt. Vi är tillbaka till nebbiolo med lång skalkontakt och lagring på stora botti, m a o traditionellt framställd nebbiolo. Välstrukturerat vin som i nuläget är lite knutet och återhållet. Fin frukt och klassiskt ren nebbiolodoft. Första gången jag provade ett vin från Roero.

Vi fortsatte med två viner från producenten Lano, ännu en traditionell producent. Först en 2004 Barbaresco. Vinet överraskade mig med att vara förvånansvärt mjukt och tillgängligt för att vara en ung nebbiolo. Fin doft med körsbär, hallon och rosor. Fin, medelfyllig smak med bra längd. Förhållandevis mjuka tanniner.

Nu följde 2001 Barbaresco och jag mötte ett helt annat vin, en nebbiolo i trotsålderna. Inte särkilt tillgängligt utan tufft och vresigt. Intressant upplevelse men det ska definitivt ligga till sig några år.

Dagens sista producent var Giacomo Fenocchio och det bjöds på fem baroli och en barbera. Barberan var en mycket trevlig bekantskap. Ungdomlig doft med röda och blåa bär. Typisk barbera syra och bra längd. En utmärkt vardagsbarbera med traditionella förtecken som gjort för en pasta med ragu. Härpå följde 2004 Barolo, Fenocchios basbarolo. Fin doft med inslag av tjära, rosor och körsbär. Ett ungt vin men ändå öppet och tillgängligt med massor av charm. Smaken är kanske inget under av komplexitet men rättfram och sympatisk med balanserad syra. Rejält med tanniner men skulle funka helt utmärkt som matvin redan idag.

Nu var det dags för Fenocchios tre vingårdsbetecknade baroli från 2004; Cannubi, Villero och Bussia. Jag ska villigt erkänna att här gick jag fullständigt vilse och kunde inte riktigt hålla isär vinerna. Mina notat är inte bara svårtydda utan även identiska med varandra. Smaklökarna utslagna av förmycket ung nebbiolo.

Till avslutningen var det dags att skärpa till sinnena och fokusera på en stor vinupplevelse med 1995 Barolo Bussia Riserva. Vinet har en fantastisk genomskinlig tegelröd färg. Doften är härlig och här infrias alla löften som de yngre vinerna uttalat. Det finns en hel del frukt kvar. Skogsbären sekonderas av choklad, svamp och sottobosco. Smaken är medelfyllig, mycket vital med frisk syra och fortfarande rätt strama tanniner. Här finns också något som får mig att tänka på gammaldags fruktkräm gjord på torkad frukt och kokt med kanelstång Väldigt bra nu men ett vin som säkert håller ett bra tag till.

Sammanfattnings en oerhört intressant och lärorik eftermiddag som med råge infriade mina förväntningar. För den som gillar nebbiolo kan jag varmt rekommendera att gå utanför de beprövade områdena och prova några av norra Piemontes stora viner.

2006 Castello del Poggio

Nej, det blev inget OS-guld och därmed inget tillfälle att korka upp något bubbel. Istället en slö söndagseftermiddag framför tv:n med avslutningsceremoni och - så småningom - Bo Hagströms Solens mat. Vanligtvis välunderrättad källa gör gällande att sagde Bo är en manschauvinistisk svinpäls, men hans strövtåg i Italiens mer undanskymda räjonger får det alltid att vattnas i munnen på mig. De program jag sett på senaste tiden handlar nästan uteslutande om kvinnor som driver olika rörelser med kulinarisk anknytning. Den här gången hälsar han på mor och dotter någonstans i Toscana, ett strävsamt par som driver en agricultura och är i stort sett självförsörjande på grönsaker, kött, olja och vin. Vinodlingen baseras på lokala druvor, föga kända utanför det närmaste grannskapet. Först var besökarna på cantinan skeptiska - och damerna gör också klassisk chianti på sangoviese för att anpassa sig till marknadens krav - men nu har deras mer speciella viner även de blivit en försäljningsframgång.

Modern botaniserar bland grönsakerna, kelar med en favoritkanin som snart ska halstras i den vedeldade ugn där det mesta av maten lagas till och utbrister gång på gång i ett uttryck som översätts med: "Naturen - det är grejer det!". Det framgick inte om de båda kvinnorna känner till slow food-rörelsen, men de lever och verkar verkligen i dess anda som så många av de kvinnor Hagström letar upp.

Vi äter spaghetti med köttfärssås och dricker en barbera från Piemonte, 2006 Castello del Poggio (nr 96316). En trevlig bekantskap, som ett flertal andra bloggare - bland annat Finare Vinare - har rapporterat om. Jag hade inte tid att lufta så länge, men hällde vinet i en skål medan såsen puttrade och pastan koktes. Möttes sedan av kryddiga dofter och ett saftigt vin som smakade av körsbär, lingon, hallon och lakrits. Mycket vin för pengarna och alldeles utmärkt till maten, sammantaget är det läge att bunkra upp med några flaskor till att ha i beredskap inför hösten.

Så en rättelse: jag skrev för ett tag sedan att Monti Garbi 2004 eventuellt går att hitta fortfarande, men det var ju förstås alldeles fel. Istället får man vara glad om man hittar några 2005:or, ty 2006:an har redan kommit på Bolagets hyllor. Dessa årgångar vet jag inget om, däremot att de futtigt få flaskor av 2004:an som är kvar i källaren ska vårdas ömt. Och att tiden går väldigt fort.

Spontan-grill

Vi sölade med att komma iväg från stan och hade bestämt att stanna en natt till när F ringde på seneftermiddagen: grillen är på gång och solen skiner, sa han. Då var det liksom inget att be för, vi skyndade oss att packa och pep iväg ut i spenaten.
Det var bara att tacka för sparken i baken. Vi togs emot med ett litet glas tigermjölk – ouzo och en skvätt vatten – medan köttet grillades klart: kyckling, fläsytterfilé, kyckling, kotletter och en bit oxfilé. Finfin aubergine som marinerats i olja och vitlök och sedan brynts varsamt i pannan.
Det var en fin kväll och tillgången på rödtjut var god:

2001 Viña Albali Gran Reserva, tempranillo-traditionellt med fatkaraktär och vanilj i smaken. Typisk spansk prägel, bra till maten och inte plågsamt alls att dricka, men kort i rocken i jämförelse med…

2004 Musella Valpolicella Superiore, tjugo kronor dyrare än spanjoren men värt det extra utlägget. En nyhet från april-släppet, vilket betyder att vinet ska finnas tillgängligt åtminstone ett år. Förhoppningsvis längre än så – omedelbart tycke uppstod för min del och det här är helt klart en ny favorit i 99-kronorsgänget. Inbjudande och generöst, mycket varmt i tonen och smaskigt fruktigt – torkad frukt och moreller. Utmärkt till det grillade ljusa köttet. Skulle gå väl ihop med en bit parmesan. Drickbarheten på topp, men kanske kan utvecklas ytterligare ett snäpp under ett eller ett par år.

Efter maten var det EM-final. Spänningen och stämningen på topp och mer vin var ett måste. Det hade varit klokt att fortsätta med Musella, men jag hade redan korkat upp en flaska 2006 Brolio (som jag trodde var en 2005:a tills jag fick det i glaset och kollade etiketten). Ett misstag i turordningen - som skulle varit den omvända. I Brolion var det mer klarbär och en kärvare strävhet och syra, ett vin som kräver mat för att fullt ut komma till sin rätt. Jag tänker mustiga höstgrytor snarare än sommarmat. Kändes ung, lite knuten och inte fullt utvecklad efter den publikfriande Musellan i full blom. Ett par timmars luftning i karaff hade kanske gjort susen.

2003 Pelissero Barbera d’Alba Piani

Ett inlägg från Esping, fortfarande cyberspace-berövad (men, tycks det, inte helt bedrövad för det):

I kväll åt jag en TV-dinner, möjligtvis omedvetet inspirerad av Trisses kurtis med amerikansk skräpkultur. TV-dinnern bestod av snabbtinad köttfärssås, penne och fetaost som dukades fram lagom till avspark. Vad kan passa bättre till sådan mat än en barbera?

Vinet är djupt rött med en liten dragning åt det bruna. Doften är så urtypiskt piemontesisk. Jag skulle kunna ha gissat på nebbiolo om jag smakat blint.. Intensiv med mycket mörka bär, björnbär och körsbär är det första jag tänker på. Det dyker upp choklad och en del vanilj som får samsas med kryddor som nejlika och kryddpeppar.

I smaken är bärfrukten något nedtonad och syran har mildrats någon sedan förra flaskan för två år sedan. Istället hittar jag en god kryddighet, lakrits, tjära och körsbärslikör. Smaken är fyllig och slutet rätt långt. I stilen ligger Barbera d’Alba Piani lite mittemellan modernister och traditionalister. 40% av vinet lagras på en blandning av nya och gamla barriquer, resten på botti.
Vinet köptes på tilbud hos danska Superbest för några år sedan. Jag vill minnas att det då kostade 80 DKK och jag köpte en låda. Kvällens flaska var den näst sista och jag önskar nu att jag inte nöjt mig med en låda. Denna barbera finns i beställningssortimentet i årgång 2005 och kostar 135 kr vilket faktiskt är några tior billigare än ordinarie pris hos Superbest. I beställningssortimentet finns även Pelisseros Long Now (barbera/nebbiolo), en barbaresco och en dolcetto. Pelissero är en spännande vinmakare snäppet under stjärnproducenterna.