Domaine La Bouissiere 2009 Gigondas & 2009 Vacqueyras

Det är inte grenachedominerade sydfransoser med 15% alkohol som dominerar inläggen i bloggosfären just nu. Åtminstone är det inte de flaskorna som inspirerar bloggare till panegyriska inlägg och får superlativen att stå som spön i backen. Så varför inte ta och titta lite närmre på ett par sådana flaskor när det är dags att äta de sista resterna av påsklammet. Jag provar Domaine La Bouissieres båda bas-cuveer

Domaine La Bouissiere ägs och drivs av bröderna Gilles och Thierry Faravel. De har nio ha i Gigondas och några i Vacqueyras. Familjen har odlat druvor länge och buteljerat själva sedan slutet av 70-talet. De gick över till ekologisk produktion några år senare. Idag intervenerar man så lite som möjligt i källaren. Man kör med spontan jäsning använder minimalt med svavel, filtrear inte. De har ett av områdets svalaste lägen på närmare 500 meters höjd. Domaine La Bouissiere tillhör alltid de som skördar senast i Gigondas.

2009 Gigondas är gjort 70% grenache och 30% syrah (och möjligen en liten skvätt mourvedre). 80% av druvorna avstjälkas. 30% lagras på cementank och resten på fat varav 10% nya. Vinet är djupt rubinrött med purpur i kanten. Doften är verkligen arketypisk för området. Dov, mörk bärfrukt med körsbär och skogsbär. Rejält med både garrigue och dofter från kryddboden. Mineralerna tar sig visar sig både som våta stenar och skiffertoner. Med lite luft dyker det även upp lite lakritskonfekt

Smaken är fyllig, rustik och rejäl på alla vis. Här är det öppna spjäll med körsbärspraliner och riktigt maffig frukt. Frisk syra som ger bra balans. Kryddigheten och mineraler tonar fram i avslutningen och tanniner stramar upp rejält. Lång eftersmak.

Till maten är det här riktigt bra redan nu. Perfekt till både lamm och vällagrade hårdostar. Ett vin jag gärna återvänder till om sådär tre till fyra år. Kostar 195 kr hos e-Wine

2009 Vacqueyras består av 60% grenach och 20% vardera av syrah och mourvedre. De sistnämda druvorna känns verkligen i doften och facit förvånar mig något. Utgångspunkten är densamma som i Gigondas-vinet men här går mina associationer till björnbär och svarta vinbär. Här finns lite grillkol, julkryddor och lakrits tillsammans med viltaromer.

Smaken är fyllig och kraftfull. Syran är något lägre än i det föregående och till en början känns det som att vinet inte riktigt har stoppning för att fylla ut 15% alkohol. Med rejäl luftning och en temperatur på under 18 grader så blir det mycket bättre. Fullmogna svarta körsbär dominerar smaken tilsammans med saftiga plommon och svarta vinbär. Frukten sekonderas av choklad och julkryddor. Trots allt anständig syra och rejäla tanniner. Kostar 174 kr hos e-Wine.

Jag gillar båda vinerna för sin rejäla och ursprungstypiska framtoning. Inget fjäsk, inga inställsamma eftergifter. Ingen tvekan om att det är Gigondas vinet som är favoriten. Här finns en bättre syra, mer finess och en extra växel. Vinet är dessutom mycket rimligt prissatt.  Båda vinerna är varuprover.

2005 Domaine Santa Duc & 2008 Ioppa Uva Rara

Efter en månad med uteslutande italienska viner kändes det som att det var dags att att dricka något annat. När dessutom vädret slår om, temperaturen halveras och de mörka molnen drar in funkar det med något värmande från södra Rhône. Dock ingen 07:a utan ett av de första vin jag köpte med avsikt att lagra. 2005 Domaine Santa Duc provade jag för första gången för dryga två år sedan. Dags att kolla vad som hänt sedan sist.

Färgen har tappat de blåa inslagen och går nu i en tät mörkröd nyans. Doften har också tappat en del av babyhullet och den primära frukten är borta. Nu domineras den av körsbärslikör, rumtopf, läder och fataromer. Efter en stunds sniffande fyller det på med lavendel och örtkryddor. Smaken är mycket fyllig, värmande ochfortfarande närmast burdust. Smakerna följer aromerna väl och allt samlas ihop med bra syra och närmast brutala tanniner. Finalen är bittert och det känns väldigt tydligt att man inte gjort sig omaket att skilja druvorna från stjälkarna. Rustikt är bara förnamnet. Jag gillar det här skarpt men det är inte helt enkelt att hitta lämplig mat. Åtminstone inte mitt i sommaren. Jag tänker låta resterande flaskor ligga ett par år till och fylla på med några 07:or.



Till maten öppnar jag istället en italienare. 2008 Ioppa Uva Rara är på många sätt föregående vins raka motsats. Ett utpräglat matvin som inte ställer några stora krav men erbjuder desto mer omedelbar charm. Doften bjuder på hela paketet av saftig bärfrukt. Solmogna jordgubbar, hallon och röda vinbär. Smaken är precis lika ämabel som doften. Bra syra, mjukt lent och fruktigt. Läskande och lättdrucket som saft. Glas efter glas slinker ner tillsammans med lite blandade charketurier från Bjärhus och innan man vet ordet av är flaskan tom. Tack till Piemonte-Patrik för flaskan

Jag kan inte låta bli att tänka att det är viner som detta som är det definitiva beviset på att ett område har god vinkultur. Att även de enkla matvinerna, vardagsvinerna håller hög klass och har något att ge.

2007 Saint Cosme Côtes-du-Rhône

Här är det tidsmaskin: första sniffen av 2007 Saint Cosme Côtes-du-Rhône för mig till barndomen. Det är mormors svartvinbärssaft rakt av i doften och den mörkt röda färgen. I glaset blir det något annat - stickigt trä, blyertspennevasst i näsan. Det påminner om en del mörkbetsat brända, ganska oborstade chilenare jag mött.

Smaken hänger på där till en början. Hm, inte den trevliga upplevelse jag förväntat mig. Efter några timmar har det dessbättre hänt en del - träsmaken har bedarrat och frukten/syran har steppat upp i förgrunden - och vi är ändå ganska bra kompisar, Saint Cosme och jag, när jag sätter korken i flaskan.

Några dygn senare blir jag riktigt glad. Nu är doften alldeles bedårande. Viol, cassis, rökt medvurst, syrliga björnbär, svartpeppar och lite ensilage... ett piggt vin att snurra runt i glaset och sniffa på medan OS-sändningarna tuffar på.

I munnen är det medelfylligt. Baksidestextens löften om "köttig struktur" och hemsidans uttalande om det mer handlar om att äta vinet än att dricka det kanske inte håller hela vägen, men det behöver å andra sidan inte vara en nackdel. Och att det är "happy aromas" som skuttar ur glaset kan jag hålla med om. Efter några dagar i öppnad flaska är det fräsig syra, krispig mineralitet och en torr eftersmak som dominerar. Frukten svassar runt, smiter in och ut ur syran på ett lurigt sätt. Tanninerna stramar upp det hela utan att ta över som inledningsvis.

Hade det här vinet funnits i ett snabbköp nära mig för 8 - 9 € hade jag nog köpt upp mig på det titt som tätt. Nu måste jag gå till Bolaget och göra en beställning ur beställningssortimentet. Där kommer jag dessutom att finna att importören listat årgång 2008 som den aktuella (medan det fortfarande är årgång 2007 som är den senaste på châteauets hemsida).

Jag får väl nöja mig med de flaskor som finns kvar, och välja mina tillfällen att korka upp dem det närmsta året.

2005 Domaine Santa Duc Cuvée Tradition

Häromveckan befann jag mig av en slump på ett systembolag i en närbelägen stad. Jag stod och kollade i nyhetshyllan när min uppmärksamhet riktades mot en nyanländ kund. En äldre man, med koleriskt utseende rörde sig mödosamt men målmedvetet genom lokalen. Mannen var elegant klädd i en utstyrsel som förde tankarna till engelsk landsbygdsadel. Elegansen till trots lyckades han ändå se lite schavig ut. Ansiktsfärgen talade om en vurm för så väl jästa som destillerade drycker och kroppshyddan fick mig att tänka på några rader ur Hagdahls "Kokkonsten"

"Kärleken för bordets nöjen - gourmandise - är en

passion, som sällan utvecklar sig förrän man blir

fyrtio år. Det är den sista som öfvergiver oss,

den som slutligen tröstar oss öfver förlusten af alla de

öfriga."

Några steg bakom mannen följde en kvinna, troligen hustrun. Hon såg ut som om övergivits även av gourmandisen.

Nåväl, mannen vände sig till en dam ur personalen, uppgav sitt namn, talade om vad han beställt och undrade om flaskorna kommit. Damen försvann ut på lagret och kom tillbaka med några buteljer i en rullvagn. Hon sa "Näe, nårra sånna va darr ente. Dom här hitter gigånn-dass."

Mannens ansikts färg antog den av en ung Blaer Zweigelt, han korrigerade damens uttal och sa att det där var hans flaskor men att han beställt bara tre och inte fyra. Jag fick en plötslig lust att bli delaktig och intervenerade med en fråga om jag möjligtvis kunde få köpa den fjärde flaskan vilket visade sig gå bra.

I kväll korkade jag så upp flaskan ifråga, en 2005 Cuvée Tradition från Domaine Santa Duc i Gigondas. Min erfarenhet av Gigondas sträcker sig inte längre än till vardagsviner köpta i danska snabbköp. Årgång 2005 anses ju av experter vara en extremt bra årgång runt om i europa och Rhone är inget undantag. Cuvée Tradition har fått mycket beröm i pressen så min nyfikenhet var väckt och förhoppningarna höga.

Här kan man tala om ett riktigt maffigt tungviktsvin. Färgen är mycket mörk, ogenomskinlig i en blåröd nyans. Doften är mäktig när den slår emot en ur karaffen med inslag av mörka bär, mustiga kryddor och ek. Helt ljuvlig.Smaken är fyllig och lång. Mina associationer drar iväg till nystyckat kött, rök, riktigt mogna solvarma bär och kryddbutik. Vinet känns både raffinerat och rustikt på samma gång. Elegant men samtidigt oborstat och tufft. Intensitet och kraft som hos en god amarone men kärvare. Det är idag lite i strävaste laget, vinner säkert på lagring men samtidigt fantastiskt gott redan nu.

Jag är tacksam över att slumpen förde mig till denna riktigt häftiga upplevelse.