2013 Gérard Bertrand Syrah Naturae

När jag först läste om det här vinet började jag fundera en del. Det här med naturliga viner med lite - eller inget alls - svavel har onekligen engagerat mig och många andra under de senaste åren. För min del har det mest handlat om en vurm för småskalighet, dedikation, engagemang och hantverk än  miljö- och hälsofrågor. Så när sydfranske jätteproducenten Gérard Bertrand börjar göra osvavlade viner under etiketten Naturae känner jag mig lite kluven. Och nyfiken.

Vi kan ju börja med att slå fast att Naturae knappast är något naturligt vin (jo, jag förstår att jag öppnar upp för massor av invändningar om att naturvinsbegreppet är så otydligt definierat osv osv). Odlingen är inte ekologisk utan är Terra Vitis-certifierad. Vad det i praktiken innebär har jag inte lyckats hitta bland hemsidans alla allmänt hållna utfästelser. Gérard Betrands hemsida ger inte heller några närmare beskrivningar av vinfikationen. Inte så mycket transparens m a o

Men, men det viktigaste är ju trots allt det som finns i flaskan. Eller hur ? Och innehållet i 2013 Naturae Syrah är inte dåligt. Inte så särskilt bra heller. Det doftar som en syrah från ett lite varmare läge. Generöst med mörka bär, lite viol, lakrits och lätt pepprighet. Smaken är rak, enkel, ungfruktig och speglar aromerna väl. Bra syra, mjuka tanniner. Ett rätt hyggligt men inte alltför personligt vin. Strategiskt prissatt, 99 kr i beställningssortimentet. Gissningsvis med ambitionen att kvala in i ordinarie sortimentet. I nuläget förmodligen prisvärt men inget som lockar mig till vidare köp.

Jag kan inte låta bli att öppna en flaska osvavlad syrah från Jean Delorbe/La Ferme des 7 Lunes och paralellprova. För 99 DKK får man en helt annan vinupplevelse. Friskt, fruktigt och superläskande. Lite dyrare, mycket roligare. Finns hos Vores Marked och ett par naturvinsmånglare i Köpenhamn.

2008 Puech Auger Les Dolomies

2008 Puech Auger Les Dolomies, ett av förra årets bästa reafynd. Producenten finns i Montpeyroux, Languedoc, en by som tycks ha egen appellationsstatus inom AOC'n Terrasses du Larzac.

Vinet är tätt rött, nästan svart i glaset. Sega tårar rinner längs glasets insida och näsan fylls av en öppen, tilltalande doft - dov, köttig, med viol, peppar och söta frukter. Det är barrskogskryddigt och inbjudande, med en lite stickig fatton som dock inte tar överhanden. Man blir riktigt sugen på att ta en klunk.

Smaken är rena godisbutiken - blåbär, björnbär och lakrits. Det drar en aning åt det överlastat fruktiga, mörkt murriga och alkoholstarka hållet, egentligen en bag jag är rätt trött på. Men här finns tillräckligt med syra, mineralitet och pigghet för att vinet ska vara farligt drickbart. Det har en förvånansvärt len och smidig munkänsla. En initial bitterhet i svansen har smält in väl i helheten efter någon timme. Det är de vanliga misstänkta i sydfranska blandningar - syrah, grenache, kanske lite mourvèdre och carignan - säkert med betoning på syrah.

Ok - det händer inte så mycket mer, det finns inte så många fler dimensioner att sniffa och smaka sig fram till. Och det är inte heller poängen, det här är inte för att sitta och djupmeditera över. Till kryddig viltkorv, pasta och en tomat- och zucchinisalsa är det bra. Och medan jag snobbigt och magsurt tänker att det inte är tillräckligt komplext för att hålla intresset uppe, är vips det allra mesta av flaskan uppdrucket.

Förra exemplaret jag provade, kanske för ett halvår sedan, kändes lite tråkig. Det här är mest bara trevligt sällskap. Puech Auger Les Dolomies kostade strax över hundralappen när det lanserades, sedan reades det ut för 85 pix eller däromkring.

2009 Mas Zénitude Vent d'Anges

På torsdagens provning med Philippe Gimel så inledde vi med 2009 Mas Zénitude Solstice. Jag blev väldigt förtjust och såklart nyfiken på de andra vinerna från Mas Zénitude. Producenten är det senaste tillskottet i Vinminvins utbud och såvitt jag vet är 2009 den första årgången som kommit på marknaden.

Mas Zénitude drivs av svensken Erik Gabrielson. Han arbetar som jurist i Sverige men gör också vin i Terasse du Larzac i Languedoc på 4 ha mark. Odlingen är helt bio-dynamisk, bara naturjäst används, ingen filtrering och svavel undviks i möjligaste mån. Parallellt med vinodlingen driver tar man också emot boende privata gäster och även företagskunder. Man erbjuder någon form av konsultationer för ledningsgrupper på temat "biodynamics and management". Förmodligen en strålande idé för den som vågar tänka utanför boxen och alldeles säkert väldigt provocerande för alla förnumstiga ernstar där ute.

2009 Vent d'Anges är Mas Zénitudes toppvin. Det är gjort på 100% Carignan från riktigt gamla stockar. Vinet har lagrats 10 månader på koniska cementtankar och är helt osvavlat. Färgen går i mycket mörk och tät purpur. Elegans och lekfullhet är det första jag tänker på vid första sniffen. Det är inget omedelbart flörtande utan rätt återhållsamt men med ett leende. Här finns en diskret blommighet och ett lager med ungdomliga röda bär. Efter lite tid i glaset hittar jag en del torkade fikon, lakrits och en lätt rökig ton.

Smaken tar vid i samma still. Det har en slank munkänsla och upplevs som mycket rent, fräscht och läskande. Rätt diskret bärfrukt och ett lager med torkade fikon. Syran är frisk och det finns en hel del mycket finkorniga tanniner. Eftersmaken har en lätt bitterhet och smaken av bärfrukt hänger kvar ett bra tag.

Här snackar vi verkligen om ett redigt vin. Trots att det upplevs som ganska lätt och okomplicerat fungerade det väl till ganska kraftig mat. Igår drack jag vinet till lågtempad rostbiff, bakad potatis och rödvinsås och idag till en gratäng på jordärtsskockor och det fungerade alldeles utmärkt. Även till ostarna gjorde det sitt jobb. Min enda invändning är möjligtvis prislappen som ligger på c a 250 kr.

2006 Les Verrieres Clos des Soutéres

Vinbloggarnas eventuella inflytande är något som diskuterats på sistone. Precis som Jörgen skrev i sitt inlägg häromveckan så tror jag att vår påverkan på vad som hamnar i varukorgen hos den genomsnittlige konsumenten är rätt marginellt. Inte ens med en gemensam kraftansträngning, hur det nu skulle gå till, så skulle det gå att göra en Kronstam och få in Claude de Val i ordinarie sortiment. Nej, bloggarnas påverkan är marginell men inte oviktig. Åtminstone inte för en del små och nischade producenter. I förra veckan fick jag ett mail från Bristly som talade om att 2006 Les Verrieres Clos des Soutyéres åter fanns på lager. I mailet citerade importören MMM Vins omdöme och det fick mig att omgående ringa min lokala systembutik (e-beställningen låg i vanlig ordning nere. Finns det någon som fått igenom en beställning ?) och beställa en laddning. Superlativ från en dagstidningsskribent tar jag i regel lätt på och en importör som sjunger sina egan produkters lov tar jag knappast någon notis om. Lovord från MMM för ett 150-kronorsvin får mig däremot att lyfta luren direkt. Bristly har förstått hur det funkar och använder sig skickligt av bloggarna i sin marknadsföring. Idag kom SMS:et som talade om att flaskorna fanns för avhämtning.

2006 Clos des Soutéres är Les Verrieres toppvin. Det är gjort på en blandning av 70% Syrah, 20% Grenache och 10% Cinsault. Vinet går i en rubinröd färg. Doften är mycket tilltalande. Den typiska syrah-bärigheten finns där men rått kött ( inte råttkött alltså),grillkol, lakrits, tjära och viol dominerar. Likaså finns det en del vanilj. Smaken är mycket kraftfull och följer leker följa John med aromerna. Det brakar på rejält med väl mogna björnbär och svarta vinbär, blöt utegrill, tjära, piptobak och lakrits. Syran är frisk och balanserar upp tillsammans med tydliga, mycket finkorniga tanniner. Lång god eftersmak med lakrits, vanilj, viol och svarta vinbär. Efter att ha svalt undan hänger smaken kvar länge tillsammans med en lätt kittlande sensation i kinder och tandkött.

Det här är riktigt bra och ett klockrent fynd för 149 kronor. Ett vin som kör åttor runt Ch Pesquies Le Quintessence

2007 Domaine de Cressance Rencontres Rouge

Efter dagens barolosafari tillsammans med Patrik från Italienska viner där vi hann med att besöka fler vinimportörer än det finns nebbioloviner på mitt lokala systembolag innfann det sig ett visst sug efter något piemontesiskt tjut. På tåget hem hann jag med att mentalt avsmaka en rad läckra viner. Väl hemma blev det inte riktigt som jag tänkt mig. På diskbänken stod 2007 Rencontres Rouge från Domaine de Cressance och grinade räligt mot mig. Min lutheranska uppfostran gjorde sig påmind. Flaskan öppnades igår och innehållet lockade inte till mer än ett par glas. Frysen redan så full av såsviner att jag klarar mig året ut och man kan ju inte bara hälla ut. Dessutom är det ju bara måndag gudbevars...

Nåväl, 2007 Rencontres Rouge är ett steg upp från Myriades Rouge som gjorde ett starkt intryck häromveckan. Recontres är en Cinsault-dominerad blandning som går i en tät ungdomligt blåröd nyans. Doften är frsik och bärig med svarta och röda vinbär och en viss jordighet i doften. Här finns också ett märkligt viltdoftande inslag som jag fann alltför påträngande hos Myriades. Här ger det vinet en intressant touch och stör inte.

I munnen känns vinet friskt och slankt. Det påminner till en lite om ett okomplicerat Rhône-vin. Charmig bärfrukt, bra syra och trevligt i största allmänhet. Det händer inte så värst mycket men det animaliska inslaget ger karaktär liksom de mycket finkorniga tanninerna. Till en enkel vardagspasta var det en bra följeslagare.

Jag hade egentligen inte tänkt att blogga om vinet men när jag skurit mig en bit vällagrad sardisk getost och ätit den till ett sista glas tänkte jag om. Kombinationen var klockren där smakerna verkligen lyfte varandra. Jag påmindes om Lennart Perssons visdoms ord - Döm aldrig ut en garagerocksingel förrän du hört gitarrsolot - och tänkte att förmodligen hade han haft en del kloka saker att säga om vin också.

1997 Chateau L'Hospitalet La Clape

Häromkvällen strålade jag samman med några gamla kollegor. Vi brukar träffas lite oregelbundet och alltför sällan men har väldigt trevligt när det väl blir av. Vi pratar, äter och dricker. Värden för den senaste sammankomsten är vinintresserad på sitt sätt. Han äger inga vinböcker, läser inga tidskrifter eller vinspalter och definitivt inga vinbloggar. Däremot har han under många år rest i vinproducerande områden, besökt producenter och köpt på sig det han gillar. Väldigt sällan några dyra viner men valda med omsorg. Dessutom har hans hus en källare som lämpar sig mycket väl för lagring av vin. Här dricker man alltid bra, oftast mycket bra. Vinet behöver heller inte kommenteras med mer än att det smakar riktigt bra vilket egentligen är överflödigt eftersom det alltid smakar bra i det här sällskapet.

Kvällens första och mest minnesvärda vin av en magnumflaska 1997 Chateau L'Hospitalet La Clape gjort på den klassiska sydfranska blandningen av grenache, mourvedre och syrah. Vinet har en tät mörkt rödbrun färg. Doften är sydfrankrike med örtkryddad lammstek. Här finns också peppar, mörka körsbär, fattoner och en lätt rökighet. Jag vill inte vara en vinnörd ikväll utan försöker delta i samtalet som berör allt utom vin. Emellanåt förlorar jag mig i doften och gör lite mentala noteringar.

När jag tar första klunken försvinner jag en stund igen. Kanske är detta inget stort vin men det är perfekt. Fylligt, kryddigt, läckert friskt med bra balans mellan syra och söt frukt. Tanninerna är mjuka och väl integrerade. Slutet har bra längd och i eftersmaken tumlar alla beståndsdelarna runt. Jag hade definitivt inte gissat att det är ett 12-årigt vin. Ett rakt igenom fantastiskt vin. Eller som mina kollegor sa; "Jävla gott vin". Vad mer behöver man egentligen säga. Ibland känns Jonathan Richmans hållning väldigt sund och befriande

He gave us the wine to taste
not to talk about it
He gave us the wine to taste
and not to discuss
so let's taste it, let's taste it
don't criticize it and waste it
He gave us the wine to taste it
yeah yeah yeah

So take a drink, take a drink
don't talk about it and think
try a drop, try a drop
and stop if you want to stop
don't critisize and wa-a-aste it
He gave us the wine to taste it
yeah yeah yeah

He gave us the wine to taste
not to talk about it
He gave us the wine to taste
not critisize
so let's taste it, let's taste it
don't let's critisize it and waste it
He gave us the wine to taste it
yeah yeah yeah

So take a drink, take a drink
don't talk about it and think
try a drop, try a drop
and stop if you want to stop
don't critisize and wa-a-aste it
He gave us the wine to taste it
yeah yeah yeah

(text o musik Jonathan Richman)

Yalumba The Y Series Riesling, 2007

Förutom mötet med de excentriska vinmakarna från Slovenien (se nedan) präglades den gångna helgen av avsked. På fredagskvällen var det sista exemplaret av Ca' Maggiore Langhe Rosso som fick förgylla hämtpizzorna. Här kom vinet också - slutligen - till sin optimala användning, med sina körsbärsfruktiga och kryddigt varma toner. Jag är nu klar över att det inte hade vunnit på att ligga längre. Den här sista flaskan var på sin fullmogna topp, men några av de andra hade passerat zenit och var snabbt på väg att dala.

Helgen är enda tillfället att ägna sig åt långsam matlagning, och ofta är det andra aktiviteter som kommer emellan. Det är här Söndagmiddagen, så väl avhandlad av Esping tidigare i bloggens historia, kommer in i bilden och kan komma att få sin välförtjänta upprättelse. Det är en god idé, när det går att få till det. Den här söndagen var det en benfri kotlettrad, inhandlad till förmånligt pris hos Kooperationen, som fick dväljas i ugnen halvannan timme. Till det en krämig potatisgratäng och en liten grönsallad. Det var en god måltid, men framför allt var det förstås våra gäster - K, L och deras högst charmerande dotter - som gjorde söndagskvällen till en angenäm förberedelse för en hård arbetsvecka. Nåväl, inte överdrivet hård för min del kanske, med tanke på att jag nu sitter och skriver det här mitt på blanka måndagsförmiddagen.

Först gjorde vi rent hus med sista buteljen Slowine, som också fick hänga med till bruschettan med tomatröra. Till huvudrätten en annan återkommande gäst sedan Bolaget hade godheten att sänka priset förra våren: Domaine du Consul Vieilles Vignes 2003, från Costières de Nîmes. Vinet har varit användbart i olika sammanhang - kanske framför allt till grillade skivor av lammstek marinerade i ajvar och den provencalska kryddblandning man kan få hos slaktaren vid GA-torget i Helsingborg - men nu är det finito också på det. Lika bra det. Det är ett ganska välgjort vin, men liksom Ca'Maggiore har även det nått sin slutstation. Till fläskköttet och gratängen var det i kraftigaste laget, men jag tror K - som var den som fick stå ut med detta - kunde ha överseende. Damerna valde det vita alternativet, Yalumba The Y Series Riesling, 2007 (nr 16017), och eftersom det var en av de buteljer jag förärades i avskedspresent av mina arbetskamrater blev det förstås även mitt val. Det visade sig vara ett av K & L's husviner och var en trevlig ny bekantskap för oss. Mycket ungt och lätt, med en blommig kaskad av friska frukter (lime, päron) i doft och smak. Lättdrucket och -gillat, verkligen, till ett bra pris på Systemet. Kommer med säkerhet att dyka upp igen, som sällskapsdryck eller till någon vårlig räkfrossa.

Att skiljas är att dö en smula, sägs det, och oundvikligen försvinner många viner in i historiens glömska. Men också: förlorar du en står dig tusen åter. En ungdomlig och krispigt glad riesling på plussidan, inte alls illa!