2011 Klinec Gardelin

Klinec går verkligen från klarhet till klarhet. Jag provade deras viner för första gången för snart tio år sedan. Det blev kärlek vid första ögonkastet. Sedan dess har jag hunnit besöka dem i Medana vid flera tillfällen och har haft tillfälle att prova deras viner vid många tillfällen. Ändå så tar mig 2011 Gardelin med överraskning.

Här har vi ett vin gjort påpinot grigio med fem dagars skalkontakt som jästs på betong och lagrats två år på jästfällningen i stora fat av acaia. Det är blekt ljusrött i färgen. Doften är initialt lite reduktiv men det vädras snabbt bort. Sedan tonar det fram försiktiga röda bär, apelsinskal, honung, äpplen och nötighet. Visst känns det att man har ett orangevin i glaset men det är långt ifrån någon karikatyr.
Smaken är superfrisk. Fruktig och kryddig med hög, frisk syra. Rejält med mineral och ett lätt tanninnafs i avslutningen.

Det här gör mig glad. Vinet flyttar verkligen fram positionerna för vad ett orangevin kan vara. Välbekant men likväl ett vin som lite granna rör om och utmanar. Jag brukar tycka att skalmacererad pinot grigio från Collio/Goriska Brda kan bli lite för mycket och för tungt. Klinec håller stilen och kombinerar det druvtypiska med ett extra syralyft och resultatet blir något som man kan kalla för stort. På något sätt lyckas Klinec ge uttryck för såväl området som druvan och något hustypiskt.

Säljs av Wine Waves genom privatimport och via Terroiristen.

2015 Enderle&Moll Spätburgunder Rosé och 2015 Grauburgunder

Jag har sett Enderle&Molls namn passera förbi i flödet ett antal gånger. Jag har läst massor med hyllningar till deras Pinot Noir-viner och flyktigt provat ett par av deras vita viner men aldrig druckit och följt en flaska över en kväll. De är nämligen inte helt enkelt att komma över. Enderle&Moll befinner sig rätt långt ut till vänster på naturvinsskalan. De verkar ha ett någorlunda pragmatiskt förhållande till svavel, de använder när de tycker att det behövs. Annars är det manuell skörd, fottrampning och allt annat på checklistan som gäller. På en punkt skiljer de sig dock från många andra naturvinsproducenter. Enderle&Moll är rätt modesta i sin prissättning. De har dessutom en ytterst sympatisk dansk importör som säljer vinerna till väldigt bra pris och har mycket rimliga fraktpriser. Såklart att vinerna knappt hinner in på lagret förrän allt är slut.

2015 Spätburgunder rosé har en helt fantastisk färg, något slags candy colored hallonsaftsröd. Redan innan jag smakar så har jag bestämt mig för att det här ska vara ett lätt vin. Och till en början lyckas jag övertyga mig själv om att det är det. Men det är en villfarelse. Doften domineras av mogna jordgubbar med lite pinot-kryddor i bakgrunden och massor av mineraler. Smaken domineras av jordgubbar och andra röda bär men man hinner knappt tänka sötfruktig och insmickrande innan syrorna kickar in och då är det istället blodapelsin som dyker upp i tankarna. Mineralisk avslutning och rätt lätta men tydliga tanniner i avslutningen. På det hela taget en kul och användbar rosé där min enda invändning är att alkoholen ligger på 13.5% och det känns en del i avslutningen.

2015 Grauburgunder är blekt laxfärgad, lite åt aprikoshållet och rätt grumligt. Doften har initialt en lite oren doft men det vädras snabbt bort. Sedan tar frukten över med päron, äpple, stenfrukter och en viss pepprighet. Smaken är verkligen intensiv med fin frukt som får ett rejält lyft av syrorna. Det här går jag verkligen igång på. Lätt men med hög intensitet, rakt, enkelt och okomplicerat vin med massor av charm


Enderle&Moll importeras till Sverige av Bonden&Vinet och kan beställas via PI, i Danmark är det Extra Brut som säljer men jag misstänker att det mesta är slut. En annan möjlighet är att söka hos tyska näthandlare där vinerna av någon anledning inte verkar ha samma åtgång som på annat håll.

2011 Giorgio Clai "Ottocento Bijeli"

-"Hmm du bjuder på ett vin som är gjort av en av mina vänner" 
-"Ja, fast det är inte hans malvasia, eller hur, det är det där andra vad det nu heter..."

Inför fredagens provning i Ängelholm med Eugenio Rosi och hans fru Tamara gav jag dem ett blint glas. Det tog dem ungefär tio sekunder att identifiera det... Ikväll tömde jag de sista resterna av flaskan, fortfarande lika välsmakande...

Giorgio Clai håller till i den kroatiska delen av Istrien. Han är född där men drev under många år en restaurang i Trieste. För ungefär trettio år sedan ärvde Giorgio Clai mark av sin mor och han började återvända till hemtrakten för att göra vin. Till en början gjorde han vin för husbehov och till vänner. Efterhand blev ansatsen mer seriös och sedan 2001 gör Clai vin på heltid. Familjen har 10 ha mark, sju med vinrankor och resten olivlundar. Giorgio Clais ambition är att göra vin come una volta. Här betyder det ekologisk odling och minimal intervention i källaren. Naturjäst, lagring på stora fat och samma vinifiering för vita och röda viner.

Även om jag naturligtvis blev imponerad av paret Rosis pricksäkerhet så förstår jag att det här är ett vin man inte glömmer i första taget. 2011 Ottocento Bijeli är en blandning av chardonnay, pinot gris och sauvignon blanc som vinifierats tillsammans, två veckors skalkontakt och ett års lagring på stora fat. Vinet är guldgult i färgen och doften verkligen magnifik. Stor, rik, varm och generös. Här finns inslag av grapefrukt, kanderade apelsinskal och exotiska kryddor. Smaken är också den verkligen en munfull. Fylligt och kraftfullt men trots modiga 15% alkohol väl balanserat. Den rika frukten packar in alkoholen väl och syrorna ser till att det inte tippar över. Väldigt spännande vin, gott att dricka nu och med massor av potential för den som kan vänta.

Finns hos tyska favorithandlaren Orange Wine och kostar 26 euro. Piu Rosso provade Clais druvrena malvasia för ett tag sedan.
Tillägg 1/3: Är tydligen slutsålt hos Orange Wines. Årgång 2012 på lager i april. Lär f ö vara en kanonårgång i området.

2004 Radikon Oslavje

Så sitter man där med ett fånigt leende på läpparna igen och en känsla av att ha varit med om något stort... Frågan är var man ska börja med en sådan här upplevelse och sällan har väl Wittgensteins tankar om att vi är fångar i språket känts så påtaglig i ett vinsammanhang. Jag tror jag provar med lite nykter saklighet.

2004 Oslavje är en blandning av 40% Chardonnay, 30% Pinot Grigio och 30% Sauvignon blanc. Pinot-druvorna får bara ett dygns skalkontakt. Sedan får den musten jäsa och macerera med chardonnay/sauvignon-blandningen i två till tre månader. Vinet lagras på botti i cirka tre år.

2004 Oslavje har en fin höstlövsfärgad nyans. Doften kan också ge lite sådana associationer med tydliga mognadstoner. Fortfarande vitalt men med ungdomen bakom sig. Balans, harmoni och pondus. Här finns en del rödvinsmarkörer i doften men också något helt eget. Exotiska kryddor, apelsinskal, gula stenfrukter, båda färska och torkade, och nötter. En doft det är lätt att förlora sig i.Smaken bjuder på samma perfekta balans. Stort djup, stor komplexitet, fortfarande friska syror och en riktigt lång avslutning med distinkta tanniner. En fantastisk vinupplevelse.


På Radikons hemsida står att läsa, skrivet i fet stil "Riccordiamo che questi vini vanno serviti alle stesse temperature dei vini rossi e non devono essere conservati in frigorifero" Alltså, Dessa viner ska serveras vid samma temperatur som röda viner och får inte förvaras i kylskåp. Den lilla slurken jag sparat till frukostgröten råkade hamna i kylskåpet över natten och vinet såg ut som oxiderad äppeljuice. Odrickbart, och en påminnelse om sommarens misshandel av 2000 Fuori dal Tempo Oslavje Riserva...

Vinet finns just nu att köpa hos den utmärkta tyska näthandlaren Orange Wines. Snabb service, billig frakt och rimliga priser. 2004 Radikon Oslavje kostar c a 20 euro för en halvlitersflaska.

Läs idigare skriverier om Radikon på Billigt Vin här

Läs Piu Rossis beskrivning av 2004 Oslavje här

2009 Dario Princic Bianco Trebez

Visst är det kul att snacka vin med andra vinskallar. Men det kan vara minst lika utvecklande att prata vin med någon som inte är inne i vinvärlden, någon som ännu inte utvecklat språket och referensramarna men inte heller fördomarna, begränsningarna och låsningarna. En kollega berättade för mig att hon inte gillade "tjocke-viner". Jag kunde ju naturligtvis inte säkert veta vad hon menade men meddelade i förtroende att det gjorde inte jag heller. Gillade tjocke-viner alltså. Och det tror jag verkligen att jag inte gör. Åtminstone inte de viner jag själv associerar till begreppet. Jag har fått en nytt begrepp att använda när jag tänker kring viner jag provat. Kanske inte så användbart i kommunikation med andra men definitivt i det inre arbetet.

Häromveckan blev jag ombedd att föreslå ett vin som var "kontemplativt men med busiga inslag". Jag tyckte det lät som något som verkligen skulle kunna gilla. Jag har fortfarande inte landat i mitt sökande men har kul när jag provar mig fram. Jag tog hjälp av kollegorna i alternativvinsakademin och fick svar som pekade i väldigt olika riktningar. Ett par ledamöter föreslog bubbel, petillant naturel eller högklassig prosecco och en annan kom med en politiskt inkorrekt pignolo från Bressan. Ett intressant förslag var Bianco Trebez från Dario Princic. Mina egna funderingar krestsade kring en högklassig dolcetto med några år på nacken, t ex Giuseppe Rinaldis 07:a.

Jag tror det kan vara bra att närma sig sådant man är intresserad av från lite olika perspektiv. Det är utvecklande, kan få en att tänka i nya banor och ge nya infallsvinklar. Jag håller det inte för troligt att jag druckit 2009 Bianco Trebez till sillbord om jag inte fått den där frågan om ett kontemplativt vin med busiga inslag.

2009 Bianco Trebez är en blandning av sauvignon blanc, chardonnay och pinot grigio. De två förstnämnda druvorna har haft 18 dagars skalkontakt, den sistnämnda 7 dagar. Vinet har djup färg mellan orange och kopparröd. Doften är stor och mäktig i en helt egen stil. Här finns förvisso typiska orangevinsmarkörer som de lite oxidativa, sherryliknande dragen, aprikos, gul frukt och cognac,  och den rika mineralitet som kännetecknar vinerna från Oslavia men det är annat som tar den mesta uppmärksamheten. Bianco Trebez bjuder på väldigt mycket aromer som för tankarna till ett rött vin och kanske allra mest till någon högklassig traditionalist från Piemonte.  En doft det är lätt att förlora sig i. Smaken bjuder på samma djup och komplexitet. Frisk syra, lätta men närvarande tanniner som tillsammans med mineralerna ger tandköttet en skön lättmassage.

Om du någon gång få för dig att dricka vin till sillbordet så har jag svårt att tänka mig något bättre alternativ. Fungerar utmärkt till currysill med äpple och spjälkar fett och möter sälta till en Christansö-sild med rå lök och kapris och har inga som helst problem att samspråka med Janssons frestelse.

Kontemplativt ? Det måste man säga. Med maturekupan i handen, bekvämt tillbakalutad i fåtöljen behöver jag inga ytterligare distraktioner utan låter tankarna vandra lite som de vill. Ett sniff och en klunk så tar associationerna ny fart.

Busigt ? Tja, det här är ju  definitivt ett vin som utmanar, leker med våra uppfattningar om hur ett vin gjort på gröna druvor ska se ut, dofta, smaka och uppföra sig. Samtidigt får jag nog erkänna att det faktum att jag har ett av Dario Princic viner i glaset gör mig lite andaktsfull och kanske inte fullt mottaglig för de busiga aspekterna.

Piu Rosso provade också rätt nyligen och jag besökte producenten i somras. Finns att köpa hos danska Hvirvelvin/Manfreds, privatimport via Winetrade eller från tyska Orange Wines.

Har någon några tankar om eller förslag på kontemplativa viner  med busiga inslag tar jag gärna emot ytterligare tips.

På besök hos Dario Princic

När jag förra sommaren besökte den lilla byn Oslavia i Collio träffade jag alla byns vinproducenter utom två. De jag missade var Josko Gravner och Dario Princic. I år, på väg till Carso, åkte jag inom Oslavia för att besöka den sistnämde.

Det är en riktigt varm eftermiddag och Dario Princic tar emot iklädd ett par avklippta jeans. Han tilltalar med direkt med det informella tu hälsar med ett fast handslag. Det känns direkt att det här besöket inte kommer att innehålla något tillgjort, inställsamt säljsnack. Innan vi ger oss ut i vingården frågar Dario om jag är hungrig eller törstig som jag gissar att man frågar alla besökare. Jag får lite mineralvatten Ett ord som återkommer ofta i vårt samtal är naturale och så uppfattar jag Dario Princic i alla bemärkelser. Naturlig, inte som ett säljargument utan på riktigt. Genuint.

I Oslavia känns historien väldigt starkt närvarande. Från Dario Princic vingårdar ser man byns stora monument som hedrar de soldater som stupade i första världskriget. I monumentet ligger över 57.000 personer begravda. Dario berättar att de fortfarande hittar metalldelar från granater och annat när de arbetar i markerna. Byn jämnades med marken under kriget och alla invånarna flyttade. Inte förrän efter andra världskriget började folk flytta tillbaka och nyplanteringar började göras.

-"När byn började byggas upp igen så flyttades några hundra meter från det ursprungliga läget. Det fanns verkligen ingenting kvar" berättar Dario. "Vingårdarna planterades med internationella druvsorter. Det ansågs vara framtiden då. Jag har nyss dragit upp mina cabernet sauvignon-rankor och planterat inhemska sorter".

Kanske är det inte så konstigt att Oslavia är ett slags ground zero när det gäller naturliga viner i Italien. Att man främst odlar inhemska sorter är också rätt begripligt.

Dario själv odlade till en början druvor som han sålde vidare till Marco Felluga. 1988 upphörde han att använda kemikalier i vingårdarna. Några bekämpningsmedel har han aldrig använt. 1993 var den första årgången som buteljerades.-"Till en början arbetade jag mer konventiellt i källaren" minns Dario. "Ingen maceration för de vita vinerna som lagrades på ståltank. Till de röda använde jag barriquer. 1996 gjorde jag inga viner. Allt förstördes av hagel. 1999 började jag macerera de vita. Till en början handledade det om kort maceration. Nu får pinot grigio åtta dagar, tocai tjugotvå och ribolla gialla trettiofem. De röda får runt trettio dagar."

Dario poängterar att det här inte handlade om något som odlarna i Oslavia hittat på eller ett försök att lansera ribolla gialla som ett orangt vin utan man har gått tillbaka till de metoder användes innan byn förstördes. -"De gamla visste att tanninerna var en naturlig anti-oxidant som gjorde vinerna mer hållbara. Vi plockade bara upp den gamla kunskapen."

Vi ger oss ner i källaren och provar från fat. Många menar att det icke-interventionistiska förhållningssättet i källararbetet och de förhållandevis långa macerationstiderna skymmer det druv- och ursprungstypiska. Det finns onekligen en röd (eller ska det vara orange?) tråd i Dario  Princics viner. De är kryddiga, ofta med inslag av aprikos och citrus men där tar också likheterna slut. Jag provar en rose-färgad pinot grigio med tydliga bärtoner, en tocai med en spännande ton av tryffel och en ribolla gialla med citrus och äpplen. Tre distinkt olika viner med vissa gemensamma drag.

De röda lagras länge på fat innan de buteljeras. Jag provar 2002 Cabernet Sauvignon som ska buteljeras så snart månen tillåter det. Det ser moget ut men doftar och smakar vitalt och ungdomligt.

Men det här är inga viner man ska prova stående i en vinkällare. Det här är viner som ska vila några år och sedan drickas med andakt. Jag återkommer.

2006 Schiopetto Blanc de Rosis

Jag har sagt det förut och det tål att sägas igen. Schiopettos viner är ett utmärkt ställe att börja på om man vill bekanta sig med de vita vinerna från Friuli-Venezia Giulia. Blanc de Rosis är en klassisk friulansk blandning som till största delen jästs och lagrats på ståltank. Den lilla andelen malvasia istriana har lagrats på använda tonneaux. Vinet har fått åtta månader jästfällningen.

Doften är rent godis för en Friulienfrälst. Hade jag fått vinet blint är det dock inte omöjliget att jag hade tagit en omväg över Alsace innan jag med precision hade placerat det i Cadpriva del Friuli. Mycket komplex doft med tydliga mognadstoner. Här finns äpplen, päron, citrus och ett helt koppel med tropiska frukter. Tydligt kritiga mineraltoner och faktiskt en liten touch petroleum. Rikt, genröst och yppigt.

Smaken är fyllig, kraftfull och speglar aromerna väldigt väl. En munfull med frukt i olika lager. På toppen finns de friska och syrliga varianter vilandes på en fond av sötare tropisk frukt. En lätt restsötma anas. 14% alkohol känns inte som annat än en behagligt omslutande rondör i smaken. Friska syror balanserar helheten förtjänstfullt och bär tillsammans med alkoholen eftersmaken.

Det är verkligen synd att denna friulanska klassiker här inte finns att tillgå på SB. Jag köpte mina flaskor hos Gerbola som nu verkar ha upphört med att importera Schiopettos viner. Årgång 05 finns hos Victoria Vine för 155 DKK

2004 Rojac Star d'Or Belo

Här är vinet som definitivt fick mig att komma bort från vinvärldens allfarvägar, vinet som gav mig en första skymt av var man kan hamna med nyfikenheten som kompass och väckte en lust att hitta mer. Det var också kontakten med Uros Rojac som fick mig att förstå att vin kan vara betydligt mer än bara en dryck.

Jag och Jörgen mötte Uros Rojac på den Slovenska vinfestivalen i Helsingör. Det var här jag först kom i kontakt med oranga viner och naturliga viner. Jag tänker också fortfarande tillbaka på Uros Rojacs ord från vårt första möte, "Once you have tried wines like these there is no turning back", och hur rätt han skulle få. Då, för lite drygt fem år sedan fattade jag inte vilka konsekvenser den dagen skulle få för mitt fortsatta vinbloggande. Nu vet jag.

Nu har jag inte druckit något vin från Rojac på några år och det är inte utan att jag darrar lite på manchetten när jag korkar upp en flaska 2004 Stari d'Or Belo. Det har ju onekligen hänt en del med mina referensramar sedan jag provade vinet senast och gissningsvis har det hänt en del med vinet också. Dessutom är det min näst sista flaska. Nivån i flaskan är oroväckande låg och når inte upp till halsen. Den initiala doften är rätt skum. Unken och murken. Jag tar ett litet smakprov och där upplever jag inga som helst tecken på defekter. Jag häller upp vinet på en karaff och låter det stå några timmar.

Vinet är djupt guldgult och möjligen snäppet mörkare än senast. Timmarna på karaffen har vädrat bort otrevligheterna. Nu bjuds vi på en rätt sparsmakad doft där beståndsdelarna smält ihop till en koncentrerad gulfruktig helhet. En del av livfullheten är borta och jag kan nog egentligen inte se att så mycket positivt har tillförts. Vinet förmedlar det har förmedlat tidigare men med betydligt lugnare rörelser. Smakmässigt är vinet i stort sett som jag minns det. Gula plommon, citrus och honung. Frisk rensande syra. Avslutningen lite bitter med viss strävhet. Tydlig smak av vinteräpplen i avslutningen.

Det var verkligen kul att prova det här igen. Jag kan fortfarande förstå att jag fångades av vinet för fem år sedan. Nu förstår jag också att många andra viner hade kunnat få samma effekt om det dykt upp på rätt plats vid rätt tillfälle.

Läs gärna om mitt och Jörgens besök hos producenten.

Besök hos Radikon

Più Rosso-Niels gjorde kopplingen Radikon - Radikalt ikon när han för ett tag sedan skrev om 2001 Ribolla Gialla och visst är det lätt att göra det. Stanislao Radikon är en av producenterna som gått i spetsen för naturviner i Italien. Han var en av de allra första att göra osvavlade viner och tillsammans med grannen Josko Gravner började han tidigt göra oranga viner. Kompromisslösa, sträva och lagringskrävande viner.

När jag möter Stanislao Radikon på gården i Oslavia är inte radikal ikon det första begreppet jag kommer att tänka på. Jordnära bonde ligger nog närmre till hands. Sedan tänker jag att i dessa postmoderna tider så kanske det är den jordnära bonden som blir en radikal ikon. Vårt möte blir hursomhelst kort. Vi hälsar, jag tittar mig omkring och ser plötsligt Radikon puttra iväg på en liten traktor som ser ut att vara hämtad från professor Balthazars maskingalleri. Det blir istället sonen Sasa som guidar mig. Sasa berättar att han sedan några år tillbaka arbetar tillsammans med sin far och tar en allt större del av ansvaret.

Familjen Radikon har idag c a 12 ha och egendomen grundades av Stanislaos morfar  Franz Mikulus direkt efter andra världskriget. De första druvorna som planerades var  ribolla gialla. 1948 tog Stanislaos föräldrar över driften och då planterade man även tocai, merlot och pinot grigio. Man började inte buteljera förrän ansvaret för gården lämnats över till Stanislao.

-"Till att börja med gjorde vi ganska konventionella viner men min far började tidigt att experimentera. Under en period använde han sig av rostfritt stål men återgick rätt snart till att använda ek" berättar Sasa och fortsätter -"De mest drastiska förändringarna gjordes 1995 när vi började använda koniska träfat på 25 - 35 hektoliter för jäsning och maceration. Till att börja med provade min far sig fram vad gäller macerationstiderna, från några dagar upp till nio månader. Numera är det tre till fyra månaders maceration som gäller och därefter cirka tre års lagring på fat och nio månader på flaska innan de vita vinerna når marknaden. När man arbetar med lång skalkontakt behöver man inte svavla vinerna om man är nogrann i alla led. Vi upphörde med att använda svavel på några viner redan 1999 och slutade helt 2002."

Vi talar om varifrån inspirationen till dessa rätt extrema metoder kommer ifrån och Sasa är angelägen om att förklara - "Min far har inte gått i Gravners fotspår utan de började med den här inriktning samtidigt" säger han med eftertryck. "Han ville göra viner på samma sätt som hans farfar gjorde, tillbaka till våra rötter."

Arbetet i vingården har följt samma uteckling. Idag är vingårdarna tätt planterade med mellan 7 - 10000 planter per hektar. Sedan tidigt nittiotal är produktionen helt ekologisk. Sasa visar mig runt i vingårdarna och de vackra omgivningar. Tänker man dessutom på  Oslavias historia och vad marken här betyder för byns befolkning känns det extra självklart att man arbetar ekologiskt här.

Radikons källare är enkel men funktionell. Den är fylld med gamla ekfat i varierande storlek och det finns alltid åtminstone tre årgångar av de vita och fem av de röda i lokalerna. Vi provar  pignolo från fat . Sasa berättar av första årgången vinifierades 2004 men att den troligtvis inte kommer att säljas. Han vet heller inte när Radikon kommer att ha en pignolo på marknaden. Smakprovet imponerar och det blir väldigt tydligt vilka kvalitetskrav som gäller här. Jag fick också ett fatprov av Radikons merlot, just nu det enda röda vinet på marknaden och även det gjorde intryck. Ingen stor, maffig merlot utan med försiktig och elegant doft, bra struktur och frisk syra. En teaser som ger tydliga hintar om vilka upplevelser som väntar när vinet är färdigt. Ett vin som kräver uppmärksamhet.

Vi fortsätter till provningsrummet och provar de senaste tillskotten i Radikons katalog. Det är två viner, i sammanhanget mera lättillgängliga,  som Sasa tagit fram. -"Jag ville göra ett par viner som inte kräver lika lång lagring som våra andra viner" säger han. "De har haft kortare skalkontakt och har bara lagrats på fat i arton månader. Vi får ut vinerna snabbare på marknaden och de går bra att dricka unga.

2010 Slatnik är gjort på 80% chardonnay och 20% tocai friulano och är guldgult och lätt beslöjat i färgen. Det doftar intensivt av persika, gula plommon och aprikos. Smaken är fyllig men inte alls tung. Aromerna går igen och här finns en uttalad mineralisk sälta. Tanninerna finns där men inte alls så framträdande som i Radikons andra buteljeringar

2010 Pinot Grigio är mörkare i färgen trots att macerationstiden är den samma som hos det föregående vinet. Oerhört intressant att prova  vinerna vid sidan av varandra, en upplevelse som med all önskvärd tydlighet visar att alla oranga viner inte liknar varandra. Här har vi ett vin som bjuder på aromer av körsbär och skogsbär. Intensiv smak med samma mineraliska sälta och tydliga tanniner.

Två riktigt intressanta viner i sortimentet. Kul att man kan få den här upplevelsen utan att behöva vänta ett decennium eller mer. Jag är också övertygad om att vinerna har fler växlar att lägga om de lagras och/eller luftas ordentligt.

När jag sedan provar 2000 Oslavje riserva Fuori dal Tempo från en flaska som stått öppen i ett dygn så tänker jag att vissa saker onekligen är värda att vänta på. Ett verkligen majestätiskt vin gjort på ungefär lika delar chardonnay, pinot grigio och sauvignon blanc. Här finns både djup och bredd i doft och smak   som är direkt hisnande. Kanderad frukt, nötter, torkade fikon och honung är några associationer som far  förbi. Smaken är fyllig, djup och rund. Exotiska frukter, apriokos och persika. Avrundade tanniner och en eftersmak som får tiden att stå still. Ett vin som får sätta punkt för Billigt Vins tusende inlägg

På lunchen strax innan besöket hos Radikon provade jag de andra vinerna i portföljen

2010 Cantina San Michele Appiano Pinot Grigio & Riesling Montiggl

Cantina San Michele Appiano - eller Kellerei St Michael Eppen för den mer teutoniskt lagde - är ett av flera riktiga mönsterkoperativ i Alto Adige. Man har över tre hundra medlemmar och förfogar över i runda slängar 370 hektar högt belägna vinmarker i trakterna runt Appiano/Eppen. Trots den stora produktionen - över två miljoner flaskor per år - så lyckas man hålla en hög och jämn kvalité. De mest kända och uppmärksammade vinerna är de från St. Valentin där en sauvignon blanc utgör det absoluta toppnumret med femton Tre bicchiere-utmärkelser. Det är definitivt inte bara toppvinerna som är intressanta utan CSMA levererar bra grejer över hela linjen till ytterst rimliga priser.

2010 Pinot Grigio är nästintill färglöst med bara en lätt antydan till halm. Doften är rätt stram och har föga gemensamt med de italienska mainstream-PG som översvämmat vinmarknaden. Här är det citrus och mineraler med en aning gråpäron som dominerar scenen. Med lite tid i glaset så blir mineralerna allt mera framträdande och det dyker upp ett förvånande inslag av vitpeppar. Smaken är mycket frisk och läskande med citrus, frisk syra och de där gråpäronen i avslutningen.

2010 Riesling Montiggl är ljust guldgult. Inte heller detta vin ägnar sig åt något inställsamt publikfrieri. Doften är mycket uppfriskande med citrus, gröna äpplen och en touch honung. Här finns ett framträdande inslag som kommer att ge sköna petroleumångor om ett eller annat år. Smaken är ren och mycket frisk med rejäla syror. Inslag av lime och gröna äpplen med grapefrukt i avslutningen.

Två ytterst användbara matviner som vi dricker under tre kvällar. Rieslingen trivs allra bäst till en kokt havsöring och gör definitivt inte bort sig till bratwurst och surkål eller varmrökt lax. Pinot Grigion excellerar till lufttorkad skinka och är inte alls oäven till den andra maten. Båda vinerna varuprover från E-Wine och kostar 119 kr respektive 145 kr. Observera att den nu aktuella årgången är 2011 enl. E-Wines hemsida.

2007 Vie di Romans Pinot Grigio Dessimis

Mitt undre min sista semestervecka så drog Jörgen igång en diskussion om hissandet och dissandets vara eller inte vara i bloggosfären. En intressant diskussion som jag hoppas återkomma till framöver. Även om jag helst både läser och skriver lovord så kan det vara intressant att läsa en text om ett vin som inte fallit en bloggare i smaken. I bästa fall berättar det något om såväl vinet som bloggaren i fråga.

Vie di Romans är en tung producent i verksam i mitt absoluta favoritområde Friuli-Venezia Giulia. VdR är stjärnproducent i Gambero Rosso, Veronelliguiden är alltid överentusiastisk och Parker helsåld. Förra sommaren provade jag en sauvignon blanc som jag gillade utan att helt gå igång på. Kvällens vin är gjort på 100% pinot grigio som jästs på barrique där en tredjedel utgörs av nya fat. Därefter har vinet vilat sju månader på jästfällningen och 10 månader på flaska innan det släpps.

2007 Pinot Grigio Dessimis är djupt guldgult i färgen. Det har en imponerande lyster och är verkligen vackert att titta på. Doften går i samma still, ett vin gjort för att imponera. Här finns massor av ek, (över)mogen tropisk frukt, genröst med honung och kryddtoner. Doften skvallrar också om att det finns en hel del alkohol med i spelet. Mäktig, fullpackat och imponerande är ett sätt att beskriva vinet. Jag skulle nog välja att använda adjektiv som svulstigt, obalanserat och klumpigt.

Smaken drar på i samma stil. Massor med söt frukt, för lite syra och en rejält eldig, för att inte säga brännande, avslutning. Här finns väldigt lite av det jag vill ha i ett vin från Friulien. Det påminner mer om hur jag föreställer mig ett ambitiöst nya världen vin. Det här är inte kul alls.

2004 Bressan Pinot Grigio

Diskussionens vågor har gått höga i kommentarstråden på Finare Vinares senaste inlägg.

Diskussionen fick mig att minnas mitt första möte med Fulvio Bressan. Jag frågade då Fulvio hur det kom sig att han inte stod omnämnd i några vinguider eller i italiensk press. Han gav oss en berättelse om hur en välkänd journalist som tidigare skrivit positivt om Bressans viner besökt gården i Farra d'Inzonso. Besöket avslutades med att journalisten gav en vag antydan om att han på något sätt borde bli ihågkommen för de tjänster han gjort. Vi fick aldrig veta exakt hur det hela slutade men antydningarna var inte längre särskilt vaga. Fulvios hustru Jelena gömde händerna i ansiktet vid minnet. En liten motbild och en berättelse om integritet och dess motsats.

Bressans 2004 Pinot Grigio bär tydliga spår av sin upphovsman. Här finns inget tillgjort, inställsamt eller putslustigt. Det här är genuint och på riktigt. Vinet liknar få andra pinot grigio-viner i sin bärnstensfärgade uppenbarelse.

Doften är mäktig, fet och kraftfull. Petroleuminslagen känns nu tydligare än tidigare. Vid första sniffarna är det vinteräpplena som dominerar. Längre fram kompletteras den med aromer av aprikos, gula plommon och citrus. Här finns också en god nötighet och framträdande mineraler.

Det här är verkligen ett vin som tar munhålan i besittning med fyllig frukt. Det känns lite oljigt och fett, en perfekt pendang till doften. Temat från aromerna går igen med äpple, gula plommon och aprikos. Någonstans mitt i gör sig syrorna påminda och ger hela smakpaktet ett rejält lyft som nog kunnat få mig att trilla baklänges om jag inte varit beredd. Allt klingar ut i en mycket lång eftersmak där torkad frukt, kryddor och mineraler tumlar runt i en lätt bitter men skön förening.

Jag är mäkta imponerad av det här vinet. En sju år gammal pinot grigio som fortfarande känns ung och vital. Vinet säljs i Stockholmsregionen i tre-pack via Vinomatik. Det ingår också i Natural Wine Collectineion- Bressan.

Natural Wine Collection - Bressan

Om man har en cirkulär syn på tillvaron snarare än en linjär är det inte så lätt att avgöra när ett händelseförlopp egentligen börjar. Lika svårt är det att avgöra när det tar slut. När det gäller mitt förhållande till Bressans viner så tänker jag att processen började när jag mötte en slovensk vinodlare och en dansk vinimportör på en vinmässa i Helsingör. Mitt och Jörgens besök på vingården under våren 2008 har haft stor betydelse. Och nu känns det som att en ny fas i relationen är på väg att inledas. Vid årsskiftet började importören Vinomatik att sälja fem av Bressans viner. Tyvärr bara i Stockholmsområdet men ändå. Tisdagen den 1/2 släpper man en låda med de fem vinerna som är tillgänglig i hela landet.

Jag har skrivit mer om Bressan än om någon annan producent. Ett syfte med skriverierna har varit att väcka någon importörs intresse. Naturligtvis är jag inte det minsta neutral och lika självklart är det att jag vill att lanseringen ska gå bra.

Vinomatik erbjöd mig ett varuprov och jag accepterade. Den ursprungliga planen var att få till en gemensam sittning med Jörgen och Patrik. Tyvärr lyckades vi inte få till en gemensam sittning med kort varsel. Att ensam prova de fem vinerna kändes uteslutet. Istället fick ett par goda vänner med ett mera sansat vinintresse tjänstgöra som smakpanel.

2004 Pinot Grigio


Glöm allt du vet om pinot grigio. Den kunskapen är inte till någon hjälp när man närmar sig Bressans version. Vinet har en kopparfärgad nyans. Doften är stor och elegant med aprikos, citrus och gula plommon. Tydliga mineraltoner, god nötighet och en lätt petroleumdoft. Smaken är fyllig med både kraft och elegans. Frisk syra och viss strävhet.
Det händer mycket med vinet under provningens gång och det vinner verkligen på luftning.
Verkligen ett vin som är kul att dricka. Tillgängligt och publikt men med stort djup och stor personlighet. Finns det någon bättre pinot grigio ?

2003 Pinot Noir


Färgen är lite tätare och mörkare än vad jag väntar mig av en åtta år gammal pinot noir, mörkt tegelröd. Doften bjuder på vital bärfrukt med körsbär och hallon som minglar med fjolårslöv, champinjoner och utbränd brasa. Lite cigarrlåda och julkryddor gör bilden komplett. Munkänslan är relativt slank och jag associerar till en elegant och feminin nebbiolo. Samtidigt har smaken intensitet. Aromerna kompletteras med en del citrusskal. Matvänliga syra, väl integrerade tanniner och elegant eftersmak med bra längd. Gillar man lättare nebbiolo, nerello mascalese eller pinot noir så borde detta vin träffa mitt-i-prick

o2004 Schioppettino


Under de senaste två åren har detta blivit något av ett husvin för mig och det känns omöjligt att tröttna på. Visar precis samma fina form som igår. Läcker bärfrukt, mognadstoner av tryffel, läder och sottobosco med en lätt blommighet som svävar över helheten. Smaken är kraftfull utan att vara tung. Fin frukt, lätt pepprighet, frisk och matvänlig syra.


2001 No 3


No 3 är en bladning av schioppettino, cabernet sauvignon och pinot noir. I doften är det caberneten som känns tydligast till att börja med. Svarta vinbär och lite grön paprika. Bakom finns en del mörkare bärfrukt och en avlägsen skogstjärn. Munkänslan är förvånansvärt lätt. Röda bär och frisk syra med en del gröna toner. Det klart mest feminina vinet.

1999 Pignolo


Vad ska man säga... Jag har provat Bressans toppvin en fyra eller fem gånger tidigare och det har tagit andan ur mig varje gång. Vinet är helt transparent i en tegelröd nyans. Oerhört komplex doft där det första som slår mig är en nästan oljig, skifferliknande mineralitet. Lite rökighet sveper förbi, svarta vinbär, jordgubbar, kryddörter... Doften har ett slags kaleidoskopisk kvalité där mönsterna hela tiden ändras. Det är lätt att förlora sig i detta vins aromer.

Smaken har precis som de flesta av Bressans viner den där speciella Cassius Clay-stilen, ni vet "dansa som en fjäril, stinga som ett bi". Det är så förförande lätt och elegant men samtidigt har vinet en obändig styrka. Precis som i doften passerar smakerna förbi och det känns som att det är bättre att bara låta saker hända utan att försöka förstå.

Det känns nästan lite dekadent att korka upp alla fem vinerna en lördageftermiddag. Egentligen borde ju varje vin fått sitt eget inlägg och provats under en eller två kvällar. När jag provar om vinerna på söndagsförmiddagen är alla fortfarande på topp. Pinot Grigion har verkligen vunnit på att stå i öppnad flaska över natten och inget av vinerna har förlorat något på det. Även om jag inte är det minsta opartisk så tycker jag att Vinomatiks Bressan-låda är en alldeles utmärkt möjlighet att bekanta sig med en av Italiens mest personliga och spännande vinmakare. Jag hoppas också att detta bara är Vinomatiks första steg och att vi snart får se Carat, Verduzzo och Ego i beställningssortimentet.

Här kan ni läsa lite om vad andra tycker om Bressans viner
Cellartracker
Finare Vinare
Italienska Viner

2003 Bressan Pinot Grigio

Fulvio Bressan är en tuff vinmakare. Jag tänker mig honom lite grann som en engelsk fotbollstränare. En man som vet vad han vill, ställer höga krav, pekar med hela handen och skrämmer skiten ur den som sätter sig på tvären. En hållning som också kräver ett stort hjärta för att funka.Jag kan livligt föreställa mig hur Fulvio Bressan driver sina vinrankor stenhårt under försäsongen, hotar dem med att inte få komma i flaska om de inte skärper till sig för att sedan ta alldeles oerhört väl hand om dem från skörden och framåt.

Jag provade Bressans 2003 Pinot Grigio i april 2008 och blev helt betagen. Så pass att jag och Trisse besökte Bressan under vår Slovenien/Friulienresan i våras. Dags att se vad som hänt med vinet på 18 månader och om en Pinot Grigio pallar sex års lagring.

Bressans Pinot Grigio har en kraftfullt guldgul färg som det gnistrar och glänser om. Doften är omtumlande. Det här är inget blygt och försagt vin utan ett som talar med versaler. Det är inte helt enkelt att dissekera doftintrycken för det känns som en helhet. En stor och fyllig helhet Här finns massor av mineraler, en del vått ylle och en aning petroleum. Frukt i form av päron och gula plommon och en god nötighet.

Även smaken är stor och fyllig. Vinet är runt och ger en täckande känsla. Det känns som att det intar munhålan. Syran är påtaglig och helt intakt. Det är fullt pådrag med smakintryck med ett lite lätt bittert slut och en mycket lång eftersmak.

Detta är utan tvekan den bästa Pinot Grigio jag druckit och en av årets stora vitvinsupplevelser för mig. Det visar inga som helst tecken på att befinna sig i nedförsbacken utan håller säkert i många år till. Bressans viner finns tyvärr inte i SB's sortiment men kan köpas hos danska Winewise för 125DKK

2006 Gris

Tänk hur man kan fåt allt om bakfoten. Jag föreställde mig Lis Neris som en ljuv Grace Kelly-lik varelse som tagit över sin gamle änkeman till fars ägor. Vingården säkert ständigt på väg att gå förlorad till skumma fodringsägare p g a skulder som fadern ådragit sig för att bekosta hustruns sjukvårdsräkningar. Sedan löser sig allt genom en fantastisk årgång med skyhöga Parkerpinnar och vinerna får en strykande åtgång och Lis är uppe i smöret utan att hon någonsin glömmer de svåra tiderna.

Vid lite närmare efterforskning visade sig Lis Neris inte vara en ljuv, Grace Kelly-lik varelse. Faktiskt inte ens person överhuvudtaget, åtminstone inte en nu levande. Nej, det är namnet på ett företag som drivs av familjen Pecovari med pappa Alvaro i spetsen. Företaget har funnits sedan slutet av 1800-talet men det är med Alvaro Pecovari, en av de ursprungliga Isonzo Boys, vid rodret som Lis Neris blivit en av de stora spelarna på Friuliens vinscen.

Gris är Lis Neris prestigetappning av Pinot Grigio. Vinet har fått 90 poäng av Parker och de eftertraktade tre glasen av Gambero Rosso. Veronelli har aldrig varit någon Gris-vän men har å andra sidan gett många av Lis Neris andra viner sin högsta utmärkelse Tre superstelle.
Gris produceras av druvor från c a 15 år gamla stockar. Jäsningen sker på 500-liters fat av fransk ek och vinet lagrag på fällningen i c a 10 månader.

Färgen är ljust guldgul med ett fint lyster. Doften, som är ganska intensiv, bjuder på en söt fruktighet. Honung, päronsoda, ananas, lite citrus och nötter är det jag först kommer att tänka på. Sedan slås jag hur druvig och kryddig doften är. Trevligt värre och det är nästan så att jag åter börjar tro på min ursprungliga bild av Lis Neris snarare än den som sökningarna på nätet givit.

I munnen märks vinets höga viskositet direkt. Det känns fett och fyllande. Smaken börjar med en viss sötma, sedan citrus- och ananas-toner och mot slutet druvigheten, kryddorna och en viss bitterhet. Syran finns där men är i vekaste laget. Jag gillar doften mer än smaken och är inte helt övertygad om vinets förträfflighet. Mina invändningar handlar mest den något för låga syran men även lite om bristande typicitet. Vid en blindtest skulle jag inte ha placerat vinet i Friulien utan snarare i Alsace.

Vinet dracks till något slags mexikansk anrättning kryddad med mycket spiskummin. Till detta guacamole och fetaost. Det funkade otroligt bra tillsammans med vinet och de olika smakerna lyfte till höjder som kanske inte gav svindel men åtminstone fick det att snurra till i huvudet för ett ögonblick.

2005 Simcic Teodor Belo Selekcija

Precis som Trisse är jag gräsänkling vilket i viss mån förklarar den ökade frekvensen av inlägg Jag befinner mig just nu gräsänklingsskapets slutskede när ordningen ska återställas. Efter väl utfört arbete slår jag mig ned med ett av inköpen från senaste Köpenhamnsturen, 2005 Teodor Belo. En bra slutpunkt på några veckors relativa utsvävningar.

Simcic har sina marker i Goriska Brda i östra Slovenien. Det ligger bokstavligen på gränsen till Italien och Friulien, en del av markerna är i Italien, en del i Slovenien. Då själva produktionsanläggningen ligger på den slovenska sidan räknas vinet som slovenskt.

Teodor Belo är en cuvee gjord på 60 % Rebula, 20 % Tocai (eller Sauvignonasse som det EU-godkända namnet lyder) och 20% Pinot Grigio. Rebulan har fåt 14 dagars skalkontakt, Tocai 5 och Pinot Grigio 2. De har lagrats separati 28 månader. Rebula och Tocai på stora ekfat och Pinot Grigio på barrique. Som med alla Simcics viner handlar det om biodynamisk odling och naturligt vinmakande.

Utifrån tidigare erfarenheter av detta slags vitviner häller jag upp vinet på karaff. Vinet är guldgult med en lätt dragning åt orange. En stund uppfattar jag det som lätt rosa. Doften ur karaffen är bedövande. Det doftar mycket och intressant.

Först associerar jag till fruktsallad. Det går inte att urskilja några fruktspecifika dofter men det finns mycket sötma, blommighet, honung och kåda. Jag kommer att tänka på doftgran och vingummi, om man kan föreställa sig dessa dofter utan kemiska bitoner. M a o en oerhört komplex väldoft i många lager.

Smaken följer doften rätt väl men är inte lika intensiv. Här hittar jag smörkola och lite vanilj. Vinet är fylligt med tydlig struktur och mycket tydliga mineraltoner. Bra syra lyfter smaken och gör vinet välbalanserat.

2005 Teodor Belo är ett mycket fascinerande vin. Jag tänker låta halva flaskan stå ett par dagar och se vad som händer. Resterande flaskor får nog ligga ett år eller två. Det känns som att det finns mycket potential. Vinet ingår numera i beställningssortimentet men kan också köpas genom Winewise i Köpenhamn för 160 DKK (ca 200 SEK).

En dag i bersån

Hur beskriver man ett vins färg? Det allra mest träffande vad gäller 2004 Rojac Stari d'Or Belo (som tidigare dykt upp i bloggen både här och där) är väl att det ser ut om piss i glaset, men det är ju inte så smickrande. Så vi säger väl gyllengult och gläder oss åt att denna slovenska blandning på chardonnay, pinot grigio, malvasia och muskat fick avsluta den senaste gemesamma provningen. Så vådligt gott till ostarna: en opastöriserad brie som drog åt vällagrad pissekårra, en gruyère, en krämig Saint Agur och ytterligare en fransk krämigt vit variant med sotrand i mitten (mitt minne vad gäller namn är verkligen på dekis).

I bersån på kvällskvisten minns Esping och jag Herr Rojacs profetiska ord under den slovenska vinfestivalen i Helsingör i början av året: När man väl druckit det här vinet är det svårt att gå tillbaka. Så att dricka det är lite som att stå "at the crossroads" och sälja sin själ till djävulen. Inte för att det kostar en förmögenhet, utan för att vi förmodligen inte kommer att kunna få tag på det igen men kommer att leta vinvärlden runt efter dess like. Ett halvårs vila i källaren har gjort vinet gott: lite av den kärva smaken har rundats av och de friska, syrliga tonerna har börjat blomma ut. Fortfarande gör vinet sig bättre om det inte dricks alltför svalt. Vi kan bara konstatera att vinmakaren åstadkommit en mångbottnad, excentrisk fullträff som vi önskar vi kunde återvända till många fler gånger under de närmsta åren.

Rojac var sist ut i en liten rad vita viner, sinsemellan ganska olika. Först korkade vi upp en Heinz Scmitt Longuicher Maximiner Herrenberg Riesling Spätlese, och det tog inte längre tid att konstatera att det inte alls nådde upp till förväntningarna än vad det tar att skriva namnet. En svag lukt av kork och inte alls den häftiga anstormning av aromer och smaker som vi mindes och ville återuppleva. Tillbaka till Bolaget med den!

Det fick bli en annan riesling som uppvärmning, och ingen dålig ersättare: 2004 Bründlmayer Langenloiser Kamptaler Terassen Riesling. Ljushyllt och läskande i eftermiddagshettan, torr och syrligt krispig. Esping fann en sälta som han hänförde till de mineraliska influenserna. Den österrikiska rieslingen drar ofta åt samma peppriga och lite citrusskalsbeska stil som kännetecknar grüner veltlinern - det här är ett gott exempel, gjort med omsorg. Nu har det legat några år och kan - med tanke på sin ungdomliga spänst - säkert klara några år till på korken. Om jag kan hålla mig, vill säga. Bründlmayers budget-riesling, vilket nu innebär ca 140 spänn för senare årgångar. När det begav sig antar jag att den förutseende importören dumpat priset så att Bolaget kunde sälja en begränsad mängd till ett riktigt bra pris. Där skulle man varit framme och lagt vantarna på ett par lådor.

Nå, som så många gånger förr duger det inte att gråta över förspillda tillfällen utan glädjas åt stunden. Som långsamt tippade över mot matdags. En enkel måltid: rökt röding och forell från Kaj i Hallavara, kokt potatis, en liten rödbetssallad med kapris samt färsk rödlök som jag klyftat, fräst i olja och låtit puttra i lite vatten och balsamicovinäger. Till det en grüner veltliner, 2003 Nigl Alte Reben. När jag prövat vinet tidigare har jag inte riktigt förstått storheten, men den här sommarkvällen fann jag det på sitt bästa humör. Den avrundade, smöriga och honungslent mogna veltlinern passade bra till den rökta fisken. Det fanns en tillräckligt utvecklad syra för att vinet skulle ha spänst och stuns. Det är en smaksak om man vill ha sin g.v. ung och krispig eller mer utvecklad, och varför välja sida? När den som här håller för lagring smyger sig finesserna fram. Nigl är en producent i Kremstal med tämligen hög svansföring och för tillfället finns det 3 viner att tillgå i beställningssortimentet, dock inte g.v. alte reben. En importör, WineList, tycks ha haft årgång 2006 till försäljning, men det framgår inte om man tänker uppdatera med nyare årgångar.

Den här kamraten, en gewurtztraminer från Alsace med det fantasieggande namnet Instant Doceur, kom fram till osten. I glaset gjorde det som synes inte mycket väsen av sig, och var det mest inställsamma av kvällens viner. En påtaglig doft och smak av hyllesaft (fläderblomssaft) var det som först mötte oss, och vi saknade en syra som motspelare till blommigheten. Esping föreslog en tur i frysen för att vinet skulle bli riktigt kallt, en bra idé.

Jag hittar inga referenser på nätet till den förmodade producenten, Xavier Frey. Termen instant doceur förekommer mest i sammanhang som handlar om hudlotion. Och varför inte - som mjukgörare efter en hård dag i bersån fungerade det, och till ostarna med sin sälta var det ett sällskapligt och vägvinnande vin som vi blev mer och mer vänligt inställda till. Men sedan var det, som framgick inledningsvis, dags att avsluta sittningen med Herr Rojacs blandning och då förbleknade minnet av de tidigare druckna vinerna.

2004 Salwey Grauburgunder Kabinett Trocken

Vem kan sitta böjd över bildskärmen när naturen exploderar och det är så mycket som ska hinnas med ute i friska luften? Det ryktas om svalare och blötare väder - det kanske underlättar att komma ifatt.

Naturligtvis har det inte varit lika torrt i strupen som i markerna. Var ska jag börja - kanske med en grauburgunder, för att haka på Espings roliga sågning av en sågning av druvan. Här alltså en tysk variant, 2004 Grauburgunder Kabinett trocken från Weingut Salwey i Oberrotweil. Har legat några år på lut i källaren och har nu en mycket blommig, avrundad framtoning med en angenämt parfymerad doft och en aning sötma i eftersmaken. Lent och smeksamt mot gommen. Den där amerikanske snubben Esping hittat har nog fått något om bakfoten.

Vinet dracks vid ett besök hos J & R i deras sommarstuga någon gång under Kristi Flygare-helgen - till grön sparris stekt i grillpanna med lite hyvlad parmesan - strax innan vi kastade oss över ett gäng av de nyligen lanserade rödviner som R laddat upp med. Jag hoppas återkomma snart med en redogörelse.

Salwey är ännu en av dessa tillfälliga nyheter som kommit och gått, och som sänkts i pris till cirka 115-130 kr - om jag minns rätt - när jag hittade fram till det. Nu känns det priset helt adekvat, även om man kan shoppa senare årgångar för 8-9€ via hemsidan. Grauburgundern lanserades - och såldes ut - tillsammans med sitt syskonvin weissburgunder Kabinett trocken från samma år, ett vin som det ska bli kul att prova vid tillfälle. Resterande flaskor av grauburgundern kunde jag lätt dricka väldigt snart, kanske vore det lika bra för det är väl tveksamt om de kommer att utvecklas så mycket mer. Men jag ska ändå försöka spara dem lite till för att se vad som händer.

Nu tycks det inte finnas några av Salweys viner i Bolagets produktkatalog. Någon svensk importör som tar in dem kan jag inte heller hitta. Synd.

Pinot Grigio suger ...

ljugande gary

.. sa Gary Vaynerchuk i sitt webb-TVprogram Wine library-TV. Inte sett det ? Om gapiga amerikaner, som trycker ner onyanserade åsikter (presenterade som absoluta sanningar) i halsen på dig, är din grej så har du definitivt missat något. Uttalandet om Pinot Grigio präglas av samma fördummande kvälltidningsrubriksformuleringar som Anything-But-Chardonnay. Jag sitter bara och väntar på Pinot Noir-backlashen nu när den druvan börjat bli folklig. Det verkar råda något slags cykliskt förlopp när det gäller en druvas trendriktighet. För tomma kritiker gäller det förmodligen att vara först med att hylla och först med att såga för att hålla det egna varumärkets värde högt. Och som väl alla vet är det ju tomma tunnor som bullrar mest.

Om något suger och förtjänar att sågas så är det väl alla massproducerade, opersonliga och själlösa viner som översvämmar marknaden när en druvsort blivit populär. Det finns ju hur mycket sådan chardonnay och Pinot Grigio som helst och därav A-B-C och "Pinot Grigio sucks" (PGS ?). Samtidigt visar denna typen av formuleringar på en total brist på respekt för kunniga och ambitiösa vinmakare runt om i världen och att man går miste om några av vinvärldens stora upplevelser. För ABC innebär ju nej tack till den mesta champagnen, vit bourgogne, chablis och en massa god nya-världen chardonnay. Och om man tar till sig gode Garys visdomsord så missar man en väldig massa bra vin från Friuli. T ex den 2003 Pinot Grigio från Bressan som detta inlägget ska handla om.

osugande Pinot Grigio

Bressan har sina marker runt Farra d'Insonzo som ligger i provinsen Gorizia i östra Friuli. Jordmånen har hög kalkhalt, det är svårodlat och avkastningen är mycket låg. Bressan är en extremt kvalitetsmedveten producent och skördeuttaget ligger på ca 4.000 kg/ha eller mindre än ett kg/planta. Precis som hos Zidarich arbetar Bressan hårt med att framhäva markernas och druvans karaktärer. Bressan släpper heller inte sina viner till försäljning förrän de är färdiga för konsumtion. T ex så är den aktuella årgången av Pignolo den från 1998.

2003 Pinot Grigio har lagrats i ståltank och på fat i 15 månader. Färgen drar åt det halmgula hållet och är några nyanser mörkare än den man brukar hitta hos Pinot Grigio. Bland aromerna dyker det upp en förförande blommighet, mandel och nötter tillsammans med mineraltoner och torrt gräs. Mycket komplex och mycket intressant. Smaken är kryddig, rätt fyllig med fin syra och lång eftersmak. Min enda invändning är att det kanske saknas lite frukt. Den finns där men är rätt nedtonad. Kanske har det att göra med vinets ålder, möjligen hade det varit perfekt för mina smaklökar för ett år sedan. Jag ska försöka prova en senare årgång snarast. Hursomhelst visar Bressan att det går att göra vin av absolut toppklass och med stor personlighet av Pinot Grigio. Om nu någon behöver övertygas.

Tyvärr finns inget av Bressans viner på SB. När det gäller utbudet av viner från Friuli så kan man nog drista sig till att säga att det suger. Rätt hårt dessutom. Den nyfikne får istället ta sig över sundet och vända sig till Winewise

Hur var det nu ramsan lät ?

Opersonliga massproducerade viner suger

Gary Vaynerchuk ljuger men

Bressan duger

dugande Fulvio Bressan

Kranvatten och Dorigo Pinot Grigio 2005

Söndagsmorgonen anlände med strålande sol. Kallt ute och brasvärme inne. Böcker lästes i godan ro. Börek, omelett och sallad tillreddes. Lunchgäster anlände. Dryckesval avhandlades. Någon var bakfull, några skulle köra bil. Valet tycktes med ens självklart: vatten. Det är en fantastisk måltidsdryck, serverat direkt från källan kallt och friskt. Efter maten promenad i det kyliga och vinterklara vädret, med solen på glid ner mot Kullaberg och dramatiska blåsvarta molnformationer över Skälderviken.

På hemvägen, när det mörknade, körde vi genom ett plötsligt snöväder. Hemma i värmen en improviserad måltid: pasta da forno med conchiglioni, överbliven köttfärssås och en vit sås med parmesan. Den andra och sista pavan av friuliska Dorigo Pinot Grigio, inköpt under bacchanaliska former på vinfestivalen på Kronborgs slott, fick ledsaga rätten och söndagkvällen. Trevlig halmgul färg, fräsch doft (grapefrukt, måhända?) och överraskande rund, lite smörig smak tillsammans med syrligare toner och en lite citrusbesk eftersmak. Det kom förstås inte till sin fulla rätt i kombination med maten. Jag tror första flaskan fick ackompanjera en slätvar och det var mer i sin ordning.

På måndagkvällen fanns det några glas kvar till hämtpizzan. Den där Dorigos viner kan jag tänka mig att snoka upp fler av vid tillfälle.