2014 Francesco Cirelli Montepulciano d'Abruzzo Amphora

Azienda Agricola Cirelli är väl precis en sådan där livsmedelsproducent som enligt danska forskare inte alls är bra, varken för miljön eller för oss konsumenter. Ni vet, de håller frigående djur, bedriver diversifierad odling med bl a spannmål, oliver och frukt. Och, de besprutar inte. Det finns en vinproduktion också med en stor andel gamla stockar. Rätt oväsentligt förmodligen då danska forskare inte har funnit någon evidens för att sådana ger bättre vin...

Så, låt oss fokusera på vinproduktionen. Francesco Cirelli odlar trebbiano och montepulciano. Båda butelljeras i två versioner, en ståltankslagrad och en amforalagrad. Ikväll provade jag om den amforalagrade montepulcianon som jag först stiftade bekantskap med på förra måndagens 4 nyanser av Europa-provning. Vinet är mörkt och tätt i färgen. Doften bjuder på sirlig blommighet, körsbär, mörka plommon och mineraler. Smaken är fyllig och kraftfull utan att vinet känns det minsta tungt eller svårdrucket. Jättefin ungdomlig frukt som balanseras av pigga syror och greppiga tanniner. Ovetenskapligt gott.

Importeras av Bonden&Vinet och kan beställas via privatimport

2014 De Fermo Montepulciano D'Abruzzo Concrete

Här kommer ytterligare ett namn att lägga till listan över montepulcianoproducenter att prova. Där finns ju redan giganterna Emidio Pepe och Valentini, sedan har vi Aurora-koperativet och naturligtvis Stefano Cirelli. Nicoletta de Fermo försvarar väl sin plats i den illustra skaran.

Vi har att göra med en rätt ny biodynamisk producent som håller till i Valentini-land, i byn Loreto Apruntino. Odlingarna ligger på ungefär 300 meters höjd. På 17 hektar odlar man chardonnay, pecorino och montepulciano. Källararbetet är föredömligt återhållsamt. Man arbetar med naturjäst och buteljerar ofiltrerat. Av den montepulciano gör man tre olika buteljeringar, en Cerasuolo (rosévarianten av montepulciano) som fått tre glas av Gambero Rosso två år i rad, en bottilagard variant och så då kvällens vin.

2014 Concrete är det senaste tillskottet i Nicoletta de Fermos sortiment. Som framgår av namnet så är den lagrad på cementtank. Concrete  är relativt lätt för att vara en montepulciano. Druvorna skördas en vecka tidigare än de som används till den bottilagrade varianten och macereras i fem dagar. Doften är ungdomligt pigg och fruktdriven. Rak, okomplicerad och rustik. Smaken fungerar på precis samma sätt. Öppen, tillgänglig med bra syror och lätta men ändå tydliga tanniner.

Ett enkelt men på inget sätt simpelt vin. Finns hos Terroiristen i Köpenhamn.

2006 Illuminati Montepulciano d'Abruzzo Colline Teramane Riserva Zanna

Det är inte ofta det vankas nyheter från senaste bolagssläppet på Billigt Vin. Se detta som ett undantag. En flaska 2006 Illuminati Montepulciano d'Abruzzo Colline Teramane Riserva Zanna kom i min väg och provades omgående. På pappret låter det här riktigt lovande. Behaglig prisklass, färdiglagrat och dessutom  talar hemsidan om traditionellt vinmakande och 100% montepulciano. Vad kan egentligen gå fel ?

Vad det är som gått fel kan jag inte svara på men något är det. Doften är det kanske inget större fel på. Mörka bär, torkad frukt och torkade rosor dominerar men den känns rätt trött. Ingen spänst, inget riktigt liv. Smaken är lika trött den. Frukten håller på att lämna in. Syrorna rätt ok. Tanninerna är finkorniga men lite bittra och uttorkande. Eftersmaken lite ogint bitter. Dag två har vinet helt gett upp.

Sammanfattningsvis ett rätt trist vin som förmodligen sett sina bästa dagar.

2009 Emidio Pepe Montepulciano d'Abruzzo

Någon gång ibland händer det att jag läser om ett vin som känns som ett verkligt Billigt Vin, ett vin som verkar vara som klippt och skuret för mig. Resultatet efter sådan läsning brukar bli ett intensivt sökande efter någon som kan tillhandahålla en eller annan flaska. I somras läste jag om Emidio Pepes Montepulciano d'Abruzzo och satte genast igång att leta.

Emidio Pepe är ett litet familjeföretag som funnits i mer än 100 år och man har buteljerat i 50. Man har länge gjort två viner, en Montepulciano d'Abruzzo och en Trebbiano d'Abruzzo, totalt cirka 80.000 flaskor per år. Nyligen presenterade man ett tredje vin gjort på pecorino. Produktionen är minst sagt traditionell. Allt som kan göras med händer och fötter görs med händer och fötter. Man har länge bedrivit biodynamisk odling, använder bara naturjäs,t inget svavel och filtrerar inte vinerna. Jäsning och lagring sker på betongtankar. Kort sagt, Emidio Pepe har en vision om att göra rena terroirviner och är inte beredd att kompromissa.

Familjen Pepe har en enorm källare med ett lager på cirka 250.000 flaskor och man kan fortfarande köpa flaskor från 60-talet om man besöker gården. När man säljer arkivviner så kontrolleras vinet manuellt, korkas och buteljeras om och flaskan fylls på om det behövs. Genom detta förfarande kan man garantera att inga defekta flaskor lämnar källaren.

Jag hittade några flaskor 2009 Montepulciano d'Abruzzo hos Enoteca Lucantoni och öppnade den första häromkvällen. Vinet är mörkt blårött i färgen. Till en början domineras doften av reduktiva aromer som lättar efter rejäl luftning och omhällning.  Man kan utan minsta tvekan kunna konstatera att det är ett speciellt och högst personligt vin i glaset. Det känns riktigt ungt, oborstat och burdust men inte särskilt fruktigt. Det finns en del mörka körsbär och svarta vinbär men mest är det stall, feta mineraler, lakrits och tjära.

Smakupplevelsen är likartad. Här finns inget, absolut inget, inställsamt eller ens förlåtande. Smaken är lika  otämjd som doften. Det är fullt tryck genom hela registret. Frukten finns där men ingen förlåtande sötma. Mer av de feta mineralerna, knallpulver, tjära och violer. Syran är riktigt frisk men tanninerna är det mest civiliserade inslaget i det här vinet.

Det är riktigt tufft att dricka på egen hand och behöver många års lagring för att komma till sin rätt. Jag är riktigt sugen på att prova någon 80- eller 90-talsårgång. 09:an kostade strax under 20 euro.

2009 Aurora Rosso Piceno Superiore

Här har vi ännu en av vardagens vapendragare. För en dansk devalverad hundring får man ett riktigt maffigt matvin hos Cibi&Vini. 2009 Aurora Rosso Piceno är djupt mörkrött och nästintill ogenomskinligt. Fullmatad doft som först får mig att tänka på mourvèdre med lite köttiga och reduktiva drag. Plommon, fullmogna svarta körsbär och tobak är andra inslag.

Smaken speglar doften. Fyllig, mustig och kraftfull. Inte det minsta elegant, det här är  rustikt och rejält utan minsta försök till finlir. Syrorna och rejäla tanniner stagar upp. Omöjligt att inte kapitulera inför den här oborstade men oemotståndligt charmiga liraren.

SB säljer fortfarande 07:or. Kanske är det inte lika lättsålt med Cesarino Gobbis prislapp.

Munskänkarna provar Marche

Hur återhämtar man sig bäst efter en strapatsrik vecka med idogt vinprovande ? Hur tillbringar man bäst dagen mellan hemkomst och återgång i arbete ? Med en vinprovning såklart !

När mitt musikintresse var mera aktivt kunde jag gå in stenhårt för att förstå mig på en genre eller en intressant artist. I veckor fokuserade jag helt på en sak. Läste och lyssnade. Det kunde bli allt från Memphis-soul till frijazz, deltablues till old-school hip hop eller engelsk folkrock.

Självklart slår denna personlighetsdefekt igenom även i mitt vindrickande. Numera har jag kanske ändå sansat mig något. Tycker jag själv åtminstone. Mitt nyårslöfte till mig själv var att bekanta mig bättre med ett antal franska och italienska regioner som var relativt okända för mig. Marche är en av dessa regioner. Så passande då att lokala Munskänksavdelningen igår bjöd in till provning på temat. Vi provade sex viner öppet under ledning av Per Åsander.

Provningen inleddes med den gamla bekantingen 2007 Aurora Fiobbo Offida Pecorino, 100% pecorino lagrat på 30% ek och resten på rostfritt. Vinet har en vackert guldgul färg. Härligt fet och aromatisk doft med viss fatprägel och läcker gul fruktighet. Smaken är rik, fyllig och mycket välstrukturerad. Gula plommon, omogna persikor och citrus i smaken. Mycket lång eftersmak där persikan dyker upp igen i mera mogen form och ett uns av bitterhet. Riktigt bra.

2007 La Monacesca Verdicchio di Matelica Mirum Riserva var ännu bättre. Ljusgult i färgen. Lång lagring på jästfällningen ger en doft med nötter, bröd och en antydan till fatlagring. Vinet har dock inte sett någon ek utan lagrats 18 månader på ståltank. Doften är blommig och har tydliga mineraltoner. Smaken bjuder på tropisk frukt, päron och viss sälta. Mycket lång eftersmak. Återigen ett riktigt bra vin.

Som ett mellanspel kommer ett rött mousserande vin. Vernaccia di Serrapetrona från Alberto Quacquarini (prova på att uttala gläds åt att ni inte bär det efternamnet!!). Vinet har genomgått tre jäsningar och lär vara ett unikum i vinvärlden. Vinet går i blårött, doftar mörka bär och jordgubbar. Smaken är också den mycket bärig, har en del restsötma, frisk syra och finkorniga tanniner. Smakar som en hygglig lambrusco, varken mer eller mindre men kostar dubbelt så mycket.

Kvällens första röda är 2006 Boccadigabbia Saltapicchio gjort på 100% sangiovese. 16 månader på använda barriquer. Klassisk doft med körsbär, hp-sås och fattoner. Smaken är medelfyllig med tydlig körsbärsfrukt, frisk syra och kantiga, bittra tanniner som inte känns så kul. Vinet var däremot ypperligt till maten.

Det andra röda är 2007 Aurora Barricadiero som är en blandning på 90% montepulciano, 5% cabernet sauvignon och 5% merlot som lagrats ett år på barrique. Tät mörkröd färg. Doften bjuder på skogsbär, körsbär och tydlig fatprägel. Smaken är fyllig och mycket kraftfull med skopvis av bärfrukten, bra kryddighet och stadiga tanniner. Vinet känns mycket balanserat och har lång körsbärsfruktig och kryddig eftersmak. Kvällens bästa tillsammans med Mirum Riserva.

Provningen avslutades med en udda skapelse. Vino e Visciole Bacco non lo sa är gjort på 30% montepulciano och 70% surkörsbär, visciole på italienska. Söt, intensiv doft av körsbär, kanel och mandel. Smaken är söt men inte utan friskhet. Kryddig och körsbärsfruktig. En speciell uppelevelse och ett vin som gjort för ris a la malta.

Sammanfattningsvis en provning med mycket intressanta viner som verkligen gav mig lust att fortsätta utforskningen av Marche. Jag kommer dock inte att köpa mina viner från svenske importören Gobbi. Priserna är helt orimliga. Auroras viner kostar sådär en 60 - 70% mer än vad de kostar i Danmark. Även Mirum är långt mycket dyrare än i Italien. Ett visst påslag kan jag förstå men ett vin för 15 till 18 euro ska inte behöva kosta närmare 300 spänn i Sverige.

2007 San Savino Rosso Piceno Superiore Picus

I måndags provade jag en rosso piceno superiore från San Filippo. Ikväll provade jag ett vin från grannproducenten San Savino.

2007 Rosso Piceno Superiore Picus. Rubinröd färg med en del blått i kanten. Picus är gjort på 60% montepulciano och 40% sangiovese. Första doftintrycket är verkligen toskanskt. Intensiv doft av körsbär och stall. I nästa våg kommer mörkare och sötare bärfrukt som backas upp av kanelkryddighet och lakrits.

Smaken är stor och kraftfull med massor av söt, mörk bärfrukt. Det finns ett inslag av körsbär även här men den mörka frukten dominerar. Jag väntar, likt en hoppfull tågresenär, på att syrorna ska träda in, ge smaken ett lyft och vinet balans men det blir inget med det. Alkoholen slår igenom i smaken och det känns rätt tungt och klumpigt. Ett glas räcker för mig och jag dricker istället ett par glas av den förtjusande Coulaine de Soleil till maten.

Vinet finns i beställningssortimentet och kostar 129 kr.

2007 San Filippo Rosso Piceno Superiore Katharsis

Måndagskvällar känns väl lämpade för att utforska vardagsviner från områden som inte fått så mycket exponering på Billigt Vin. Jag konsulterar den egenhändigt komponerade blandlådan från Vinminvin och hittar en Rosso Piceno sydöstra Marche. Området var länge helt okänt och inte särskilt mycket såldes utanför Italiens gränser. Under det senaste decenniet har det skett en satsning på kvalitet bland många odlare. Även om det görs en del dyrare viner här så är området kanske mest känt för att producera viner med ett bra förhållande mellan pris och kvalitet

San Filippo är en ny producent. Så sent som 2003 gjorde man första årgången. Man har totalt 48 ha och odlar vin på 28 av dessa. All odling är ekologisk. Katharsis är San Filippos mellanvin. Kostar 7 - 8 euro i butik i Italien. Vinet är gjort på en blandning av 50% sangiovese och 50% montepulciano. Det har lagrats ett år på obehandlad ek.

Vinet har en rätt tät mörkröd färg. Doften är verkligen bussig och inbjudande. Den manar omgående fram bilder av frejdiga familjekalas med hög stämmning, uppsluppna diskussioner och massor av god mat. Frukten är i centrum med fullmogna körsbär i skön förening med annan bärfrukt och plommon. En aning tobak och en lätt touch av vanilj. Inga djupsinnigheter här inte men väldigt trevligt.

Smaken går på i samma charmerande, nästan inställsamma still. Körsbärsfrukten är verkligen läcker i alla sin sötfruktiga prakt. Mot slutet dyker det upp en lätt bitter ton av aprikoskärna. Syran hade gärna fått vara lite högre och någonstans här tar smaken slut på ett lite snopet sätt. Skenbart stor men inte ihållande. Vinet lever knappast upp till sitt namn men bjuder ändå på rätt trevligt sällskap. Jag vill minnas att vinet kostade strax under hundralappen. Jag vet inte exakt för vinet verkar ha försvunnit ur Vinminvins sortiment. Kanske inte så mycket att sörja för det finns massor av fullgoda ersättare från Aurora, San Savino och Velenosi

2007 Aurora Rosso Piceno Superiore

Efter att ha läst hyllningar från två av bloggosfärens tungviktare (tungviktare ett och tungviktare två) var några flaskor av Auroras 2007 Barricadiero ett absolut måste att ha med hem från gårdagens Själlandstur. Tji fick jag. Tvärslut hos Merolli. Kvar fanns en ynka flaska av 2007 Rosso Piceno Superiore och ett par kuriositeter.

Min nyfikenhet tvingade mig att korka upp rosson ikväll. Rosso och rosso förresten. Nero är förmodligen en mer korrekt beskrivning av vinets färg. Man får ge sig bra långt ut i kanten för att hitta något som med lite god vilja skulle kunna kallas för blårött. Doften är lika dovt mörk den. Först förnimmer jag stall, kött och piptobak. Sedan börjar frukten titta fram. Tunga, fullmogna svarta bigaråer, björnbär och blåbär. Doften är verkligen mullrande tung.

Munkänslan matchar precis doften. Det här vinet är tungt men absolut inte klumpigt. Munhålan fylls med en massiv blandning av fullmogna mörka bär som slåss om utrymmet med rostiga järnspikar och köttsaft. Riktigt finkorniga smärgeldammslika tanniner täcker varje kvadratmillimeter. Det här är verkligen en häftig upplevelse. Skulle jag önska mig något vore det en lite mer uppskruvad syra. Carlo, boka in mig på en låda Barricadiero när nästa årgång kommer.

Kuriositeterna då ? Jo, på en hylla hittade jag två årgångar av Auroras pecorino Fiobbo, 2001 och 2005. De var egentligen inte till salu men vi fick köpa ett par flaskor "på egen risk". Årgång 2001 luktade billig buljongtärning och smakade precis lika illa. 2005:an var däremot riktigt intressant. Doften är till en början rätt skum men med lite luftning så piggnar vinet till. Mogna gula plommon, anis och citrus är mina associationer. Smaken är fortfarande mycket frisk med bra syra. Vinet känns fett, runt och fylligt. Lång eftersmak.

Burgundergryta

I somras nackade odalmannen i släkten ett ungdjur, alltså finns det gott om styckdetaljer i frysen. Recept på burgundergryta finns det en uppsjö av. Jag hoppar över Julia Childs legendariska men omständliga recept. Jag tar dock till mig hennes tips att torka köttet på hushållspapper innan det bryns. Det gör faktiskt en märkbar skillnad.

Istället tittar jag i en tryckning från 1980 av Bonniers Kokbok, vars första upplaga kom 1960. Illustrationerna i boken verkar ha hängt med från den tiden. I kokboken finns två varianter, som jag blandar allt eftersom. Burgundergryta I ska puttra sakta 3-4 timmar (det blir bara drygt 2 till slut) men innehåller varken morötter eller champinjoner, så det plockar jag in från Burgundergryta II när ungefär en timme är kvar till servering. Ettan innebär även att man steker brödtärningar och strör över grytan innan serveringen, men det hoppar jag över och satsar på pressad potatis istället. Burgundergryta II innehåller inget rimmat sidfläsk och det känns som ett måste.

Att hälla i grytan föreslår man bourgogne - så klart - eller Rhône-vin. Jag råkar ha två Lirac-viner från 2007 till hands, båda associerade med storproducenten Antoine Ogier. Domaine Garcin, ett billigt tjut jag hittat på Irma, och Les Chenaies som kostar en hundring på Bolaget (fast vid det här laget är det årgång 2008 som gäller, om man inte har en jäkla tur och trillar över några kvarblivna 2007:or i en butik långt långt borta).

Jag blev inte förtjust i Domaine Garcin när jag provade i somras, och det infinner sig inte någon kärlek nu heller. Grovt uthugget, strävt, alkoholtungt. I grytan med det.

Les Chenaies är till 60 % grenache, med 25 % syrah och 15 % mourvèdre. Slånbärslikör och plommon, lagerblad och lakrits. Lite alkoholstickigt. Friskt och rent i smaken, tycks inte ha varit i närheten av några fat. Tilltalande och lättillgängligt, inget överjobbigt alkoholgenomslag där som tur är. Saftigt och sötfruktigt, med en pigg syra som gärna fått vara än mer framträdande. Till grytan passar det mycket bra.
_______

Burgundergryta tar sin tid att laga till och man behöver ett matlagningsvin inte bara i grytan. Nu blev det ett italienskt tjut från Marche, 2008 Rosso Piceno från producenten Azienda Agricola Aurora, en skvätt som blivit över sedan gårdagen. Mest sangiovese (65 %), med en andel montepulciano (20 %) och lite merlot (15 %). Nyligen uppkorkat - djupt och ogenomträngligt blårött som outspädd svartvinbärssaft i glaset - uppvisade vinet en lite funkig, men framför allt ungt bångstyrig och kantigt tvär sida som gjorde det svårt att ta till sitt hjärta.

Överraskande nog påminde det om de gomskrynklande slovenska, syrastinna teran-vinerna. Ändå hade det något eget, som gjorde det omöjligt att bara avfärda. Och efter ett dygn i öppnat tillstånd hade det också öppnat sig mer. Den friska syran hade lugnat ner sig något och kom mer till sin rätt, en trevlig pinjedoft smög runt i glaset och vi kom plötsligt mycket bättre överens. Inget märkvärdigt vin, men vad kan man egentligen begära av ett tjut som kostade 65 DKr/styck vid köp av två hos Cibi e Vini?

Etiketten är skum - tre till synes nakna figurer som värmer sig vid en eld, bär konstiga mössor och sysslar med ett obskyrt redskap. Kanske en typisk aktivitet i östra Italien.

Superumbrier - 2004 Terra di Confine

Umbrien förknippar jag med framförallt tre viner. Det vita från Orvieto och röda Sagrantino di Montefalco och Torignano. Producenten Vitalonga odlar inte några av de traditionella umbriska druvorna utan satsar på internationella kändisarna cabernet Sauvignon och merlot tillsammans med inhemska montepulciano som man vanligtvis hittar i grannprovinsen Marche.

2004 Terra di Confine är gjord på en bladning av montepulciano och merlot som haft skalkontakt i 25 dagar. Lagringen har skett på franska ekfat. Vinets färg är mycket mörkt röd och ogenomskinlig. Doften ger en hel del ek, skogsbär, plommon och kryddighet. Smaken är fyllig och kraftig med söt frukt, lakrits och goda kryddtoner. Slutet stramt med massor av tanniner. Inte av den besvärande sorten utan de ligger väl inpackade.

Många har gett vinet god vitsord. Parker delar ut 91 poäng, Veronelli tre blå stjärnor och 93 poäng medan Gambero Rossos betyg är lite mera återhållsamma två glas. Själv är jag inte sådär överdrivet förtjust. Ett rätt inställsamt vin gjort i modern, internationell stil. Jag öppnar ett par flaskor tillsammans med några måttligt vinintresserade vänner som blir stormförtjusta och tycker att det är precis såhär ett gott vin ska smaka. Vi dricker det till spezzatino med polenta. Förmodligen var det precis så här jag ville att ett vin skulle smaka för ett par år sedan. Den personliga smaken är ett föränderligt fenomen. Vinet finns inte på SB men importeras till Danmark av A Vinstouw

I mittens rike

Philippe Gimel var inte den enda vinmakaren jag hittade i fredags på Superbest i Charlottenlund. Jag hann också med att träffa David Cetto från Chianti-producenten Poderi del Paradiso och en herr Maravalle från Tenuta Vitalonga i Umbrien.

Att prova de sex presenterade vinerna från Poderi del Paradiso, var en intressant och lärorik upplevelse, inte minst lärde jag mig en del om mina egna preferenser. Vi började med en 2008 Vernaccia di San Gimignano. Ett rätt eneklt vin med bra, aptitretande syra och charmig frukt. Vi fortsatte med 2008 Biscondola gjort på 90% Vernaccia och 10% "kompletterande druvor". Ett par storlekar större med doft av honung, citrus, blommighet och (lite för mycket)vanilj. I munne känns vinet runt och behagligt. Bra syra som ligger inpackad i fatvanilj och frukt. Lång smak med lite mandeltoner mot slutet.

Över till de röda. Först den enklaste, 2007 Chianti Colli Senesi. Området runt San Gimignano tillhör inte de mera välrenommerade i Chianti och mina förväntningar var heller inte särskilt höga. Sura och snipiga Chiantiviner har jag fått nog av. Upplevelsen blev en liten chock. Härlig doft med fin frukt som gav associationer till mörka bär och kryddor. Smaken fyllig med rejäl syra, tydliga tanniner och gott slut med inslag av tjära och bittermandel.Vinet har fått c a 10 månader på en bladning av använda barriquer och 20-hlfat. Ett verkligen fullvuxet vin för knappa 80 DKK, höga poäng i alla de italienska vinguiderna och en prenumerant på best buy-utmärkelser. När jag kollade upp producenten lite bättre fann jag att man anlitar Paolo Caciorgna som vinmakare, en av Toskanas mest välrenommerade önologer. En sådan inledning på provningen av de röda förändrar förutsättningarna för de forsatta övningarna.
2005 Colli Senesi Riserva
är i vissa avseende en storlek större. Doften är mer komplex med en balanserad blandning av undervegetation, röda bär, mynta och fat. I munnen känns vinet rundare och mera moget än föregångaren. Fin kryddighet men jag frukten är lite väl nedtonad. Riktigt gott, det smakar dyrare och lyxigare men jag saknar charmen från standard Chiantin.

Jag fortsätter uppåt på prisstegen med 2004 Paterno II, ett IGT-klassat rent sangiovesevin. Detta är lagrat 20 månader på ny fransk ek. Doften domineras av kryddiga fattoner och väl mogna körsbär. Vinet är varmt, fylligt och avrundat med lång eftersmak och finkorniga tanniner. Väldigt elegant, försett med höga poäng och fina utmärkelser men tyvärr inte så kul. För amerikanskt och för inställsamt för min smak.

Det sista vinet 2005 Saxa Calida, en bordeauxblandning på merlot och cabernet sauvignon som fått 16 månader på nya fat. Doften bjuder på kaffetoner, drottningssylt och kryddighet. I munnen känns vinet mycket fylligt och har hög densitet. Rätt strama tanniner och långt balanserat slut. Gott skulle man kunna säga men inte smakar det Toskana.

Umbrien är grannregion till Toskana och väl den enda av mellanitaliens regioner utan havskust. Jag har inte provat så många viner från området annat än några budget montepulcianos och så då Sagrantino från Caprai och Bea. Tenuta Vitalonga är en liten producent med odlingar på 20 ha i Ficule nära Orvieto. Man producerar två röda bladningar och ett rosévin, det sistnämda bara för hemmamarknaden. 2005 Elcione är gjort på 50% Merlot och 50% Cabernet Sauvignon. Rätt charmig doft med kryddor fattoner, plommon och körsbär. Smaken är fyllig, kryddig och mjuk men ändå kraftfull. Ett okomplicerat och lite inställsamt vin som smakar betydligt mer än de 69 DKK det kostar.

I2004 Terra di Confine utgörs blandningen montepulciano med en liten del merlot. Här är doften mera komplex med mer uttalad kryddighet och lakrits som komplement till de röda bären.Terra di Confine har också en betydligt stramare struktur. Smaken är också den storleken större och än mer intresseväckande.

Rent stilässigt ligger de två IGT-vinerna från Poderi del Paradiso rätt nära Tenuta Vitalongas viner. De går alla fyra i den internationella, runda, mjuka stilen där fatlagringen fått spela en stor roll. Jag har betydligt lättare att acceptera stilen hos de sistnämda. Förmodligen för att jag närmar mig dessa utan någon föreställning om hur de "borde" smaka.

2006 Montepasso Rosso Conero

Förra gången jag försökte dricka 2006 Montepasso Rosso Conero - som lanserades i sortimentet oktober 2008 - blev det en flopp. Vinet var defekt och jag har inte haft någon lust att köpa det igen.

Så hälsade vi på J & R. R använde den nya magiska ugnen med varmlufts- och grillfunktion: en knapptryckning och vips en fullständig måltid med knapriga potatisskivor, ugnsbakade rödbetsklyftor och lax som marinerats med chili, lime och vitlök. Vi satt i den ljumma kvällen på trädäcket, åt med välbehag och hade det bra.

Det vita vinet var Penfolds Koonunga Hill Chardonnay, som var helt ok. Men den trevligaste överraskningen var Montepasso - god körsbärsfrukt, lite choklad, lite fatkaraktär, mycket Italien. Kul att träffa på ett fungerande exemplar, helt klart ett vin att ta med i beräkningen vid bunkring av budgettjut (det kostar bara 79 kronor). Och så kan jag läsa om Lawrence Osbournes rapport från Rosso Conero, nu när jag ändå glömde lämna tillbaka The Accidental Connoiseur till Esping under den där angenäma och sinnesutvidgande excessen härförleden.

2006 Stormhoek The Mountainside Chenin Blanc

Kokt kyckling i curry - en rätt vi minns från barndomen men som vi sällan kommer ihåg att laga. Min själs älskade använde saften från en apelsin i såsen, vilket gav den önskade sötsyrligheten åt rätten. Jag slantade morötter, marinerade dem i lite olja med apelsinsaft och äppelcidervinäger. Salt och peppar. Hackade över färsk koriander.

Till detta 2006 Stormhoek The Mountainside Chenin Blanc (nr 98677). Vinet har en intressant, mustig arom som inbjuder att sniffa runt länge i glaset. Något svårdefinierat, nästan jordigt och fatigt som lockar och gäckar doftsinenna. Kanske någon varning om alkoholöverslag, som dessbättre inte följer med i smaken. Som är rund och fet och bjuder på lätt ankomna, sötsyrliga höstäpplen och citrus. Något tyngre och djupare än vad chenin blanc brukar vara, vilket är positivt menat. Påminner lite om de spännande viner Esping och jag mötte under den slovenska vinfestivalen i Helsingör. Till maten var det riktigt bra.

Ett bättre reaköp än 2006 Tenuta Solar La posta (nr 98357), en Soave classico gjord på garganega. Ligger doft- och smakmässigt i samma räjonger som Stormhoek, men är mer insmickrande, lite parfymerat oljigt och i längden ointressant. Nej, soave lyckades inte charma oss den här gången heller. Jag tyckte inte det var så illa som MSÄ, som blev rent avogt inställd när vi öppnade en flaska till lördagskvällens lax- och kokosmjölksgryta med bulgur. Halvtorr ävja, menade hon.

Dessa hätska känslor tror jag i och för sig mestadels var riktade mot budbäraren/korkuppdragaren - det vill säga undertecknad - och grundade sig i den bitterhet MSÄ kände för att jag under fredagskvällen sugit i mig all resterande Poire Christian Drouin (nr 1849), en mycket torr päroncider från Normandie som hon tänkt sig avnjuta även denna kväll. "Svamp" och "egoist" var bara några av de tillmälen jag fick utstå.

Och naturligtvis fanns det ingen ursäkt för mitt beteende. Att den flaska 2006 Montepasso (nr 2550) från annars pålitliga kooperativet Moncaro jag korkat upp var defekt, frizzante och helt död, hjälps inte. Jag kan inte heller med någon större trovärdighet skylla mitt felsteg på den besvikelse jag kände över att inte kunna genomföra min plan, nämligen att skriva ett spirituellt inlägg med utgångspunkt i vinskribenten Lawrence Osbournes reserapport från Rosso Conero, där han bland annat möter vinmakaren Terni som är Dylan-fantast och gör viner som heter sådant som Visions of Johanna. Osbournes bok The accidental connoiseur har jag fått låna av Esping, som menar att det är det skojigaste han läst i genren. Ber att få återkomma om honom, kanske även i fråga om Montepasso. Ett vin från Ternis Fattoria Le Terraze, 2000 Sassi Neri, importeras visserligen av en firma i Köpenhamn men kostar 250 DKr. Även utan finanskris och sjunkande svensk valuta får jag nog hålla mig till Rosso Coneros billigare tjut.

Apropå Bob känner jag inte till så mycket om hans vinpreferenser nuförtiden. Han lär ha varit svag för bourgogne när han var som hippast runt 1965-66, och skaldar ju också i Just Like Tom Thumb's Blues:

I started out on burgundy

But soon hit the harder stuff

Everybody said they'd stand behind me

When the game got rough

But the joke was on me

There was nobody even there to call my bluff

I'm going back to New York City

I do believe I've had enough

Han skulle kanske hållit sig till bourgognen och avhållit sig från Mary Jane och skojiga piller - fast då hade vi förmodligen aldrig fått lyssna på Visions of Johanna och Terni hade inte gjort sitt vin. Kaosteorin regerar.

Nån jävla ordning får det vara på en vinblogg

...eller inte. I alla fall har det inte varit någon ordning på mitt drickande den senaste tiden. Druckit har jag understundom gjort, men steget till att dokumentera har oftast tett sig oöverstigligt. Ibland har jag emellertid tagit en bild. Här är till exempel en:

Köpt på tips från en snubbe på Bolaget, en montepulciano d'Abruzzo som jag väl aldrig annars skulle stannat upp vid. En positiv överraskning, som jag minns det. Jag tror vi drack det till kalv-éntrecôte och ratatoille, en rätt där syran i vinet kom till sin rätt. Till "robusta rätter av mörkt kött" tycker Systemets hemsida. Hur som helst till mat och gärna rött kött av något slag. Festligt nog för sina 89 kronor.

Till höger ett italienskt bordsvin, inköpt under ett besök Esping och jag gjorde i den danska huvudstaden under sommaren. Mesta tiden tillbringades på Brew Pub, en sittning som ledde till att spontanbesöket på Irma blev tämligen desorienterat och ofokuserat. Ännu ett av dessa stackars viner som försvinner obemärkta in i glömskan. Jag har inga dåliga minnen av det, så det var förmodligen högst passabelt (och kostade inte många DKr). Dracks en vacker sommardag, som synes, säkert till något från grillen. Om jag inte missminner mig finns det någon flaska kvar, lämplig att plocka fram till en pastarätt med kött under hösten.

Och här har vi en petit chablis. Det är inte ofta vi dricker chablis nuförtiden, stor eller liten. Den här ramlade vi nog över när vi en lördagsförmiddag varit vid hoddorna och köpt fisk till en boullabaisse med till exempel musslor, multe och lax. Mycket torr, som jag minns den, väldigt ung. Mineraler och citrus. Nästa gång jag vill ha en petit chablis kommer jag förmodligen att testa Domaine Sainte Claire från Brocard för fyra kronor mer (det vill säga 103 kronor). För variationens skull och för att den här inte lämnade några outplånliga spår efter sig i mitt minne.

Vad är väl lämpligare att avsluta denna upp - och nervända kavalkad med, om inte en prosecco? När vardagen behöver piffas upp en smula, när det finns minsta skäl att fira något som kan göra en mulen hösttisdag lite färggladare. "Ploff", så är vi igång! Den här varianten är lite dyrare än den med den gula etiketten vi brukar hänge oss åt (Prosecco la Robínía Extra Dry, nr 7486). 89 kr mot 73. Någon liten sötma i den här röda gynnaren men ändå klart åt det torra hållet, synnerligen lättdrucken. Vilken man gillar bäst av färgerna är väl en smaksak, jag lutar nog åt den här att dricka rätt upp och ner och den andra som bas för bellini. I vilket fall som helst bättre än att gå ner till kvartersbutiken och köpa lösgodis. Nyttigare. Roligare.

Vårvintervin

En period av intensivt arbete har drastiskt kringskurit möjligheterna att sköta plikterna här på bloggen. Helt torrlagt har dessbättre inte livet varit - nästan uteslutande tack vare generösa och gästfria vänner. Från de senaste veckorna minns jag särskilt några höjdpunkter:

Ett besök hos svärföräldrarna, där förmågan att blint avgöra ett vins ursprung och innehåll blev satt på prov. Här hamnade jag åtminstone i rätt land - Italien - men hade svårare att bestämma druva och region. Svärfar fick efter hand ge allt tydligare ledtrådar (som att druvan börjar på "s" och producenten på "r") innan jag slutligen kunde gissa att det var toskansk sangiovese i Barone Ricasolis boxutgåva. Att det var gott till den hemlagade pizzan var inte svårt att avgöra, men naturligtvis borde jag ha prickat in detta utmärkta vin, som med jämna mellanrum korsat min väg sedan det lanserades. Jag valde emellertid att inte gräma mig alltför mycket utan istället njuta av maten, vinet, sällskapet och den påföljande skogspromenaden.

Ett annat gästabud hos goda vänner bjöd också på italienskt rödtjut, den här gången Copertino Rosso från Apulien. Till sitt pris 64 kr är det ett bra och lättgillat vin. Till köttgrytan, Boeuf Bourgignone, hade jag kanske valt ett lite kraftigare och mer strukturerat vin från exempelvis Rhône.

När tillfälle givits att korka upp i hemmet antar jag att det gärna blivit ännu mer sauvignon blanc från chilenska Veramonte - ett trevligt vin som gör vardagen lite festligare.

Så har vi ju även kommit in i schlagersäsongen, vilket är en given anledning att släppa loss alla förtöjningar och ge sig hän. Hembjudna till vänner vid Möllevångstorget - denna mainstreamkulturens bastion - bjöds på en överdådig buffé, ostar och goda viner. Här fanns till vår oförställda glädje Leths grüner veltliner, Yalumbas riesling samt en Wolf Blass sauvignon blanc från South Eastern Australia. Så mycket godsaker övervägde med råge även de mest mediokra bidragen i tävlingen. Till yttermera visso avrundades kvällen med grappa på chardonnay och calvados, en mycket behaglig och välsmakande förhöjning av sinnesstämningen. Värdarnas hemlagade countryblandning - där John Prine, Iris de Ment och Guy Clarke var några av huvudingredienserna - blev en bitterljuv kontrapunkt till den glättiga schlagersalladen.