2006 Rudi Pichler Riesling Smaragd Terrassen

Efter årets obligatoriska gästspel i höbärgningen är kroppen mör och halsen behöver återigen rensas. Eftersom hyllesaften inte är klar än på några dagar återvänder jag till Wachau och österrikisk finriesling. 2006 Rudi Pichler Riesling Smaragd Terrassen är vackert guldgult, med ett anat smaragdskimmer i stugans kvällsskumrask. Doften är citrusfriskt syrlig och blommar upp ur glaset på ett strålande sätt - det lovar väldigt gott och jag förlorar mig i djupa sniffar. Här finns allt möjligt att associera till: ananassplit, Bassett's röda vingummi - eller måhända gula - och oljiga dieseltoner. Vinet öppnar sig bara mer och mer under en halvtimmes tid.

När jag till slut tar mig för att smaka blir jag heller inte besviken. Syran och mineraliteten fräser runt i munnen och ger mig genast livsandarna åter. En angenäm beska finns där långt bak i mixen. En sjysst följeslagare in i den evighetslånga sommarskymningen. Kanske lite renare och mer stringent än den förra struprensaren från Wachau. Jag tilldömer Rudi Pichler segern på teknisk knockout, efter en jämn match mellan snabbfotade och eleganta welterviktspugilister, båda med fjärilslätt finess i slagserierna. Pichlern lämnar inte mycket mer att önska och kan mycket väl vara på sin absoluta topp just nu. Ändå hade det varit kul att spara en flaska några år till och se vad som händer.

Finare Vinare har absolut rätt i att det här godiset ska avnjutas ordentligt kylt, för att den krispiga syran och citrusfräschören ska komma bäst till sin rätt.

Av Rudi Pichlers viner finns en dyringduo i ordinarie sortimentet och en kvartett i BS. Inga billiga viner, den minst kostsamma är en Grüner Veltliner Federspiel för 169. Den här Smaragd-2006:an "fyndades" för just under tvåhundringen. 2007:an har enligt uppgift på hemsidan sålt slut för sitt ordinarie pris 239 kronor. Bristly importerar.

2006 Kartäuserhof Smaragd Riesling Achleiten

Kul

Om man har en gammal singelbelagd gårdsplan, utan markduk som skydd mot ogräset, är man aldrig arbetslös så här års. Efter en hård kamp är det enda som hjälper mot värkande rygg och torr hals - intalar jag mig - en kall riesling från Wachau.

Och det stämmer, banne mig. Efter tre kvart i öppnad falska doftar 2006 Kartäuserhof Smaragd Riesling Achleiten diesel, med honung och tropiska frukter som försångare i gospelkören. Sweet Jesus! - det här får bort dammet och ger livsandarna åter. I smaken finns ananas på burk, bra mineralitet, påtaglig syra och en kvardröjande beska i eftersmaken som gör att man blir törstig på mer. Intrikat utan att på något vis vara komplicerat. En sjysst produkt från österrikiska Wachau i fin form just nu. Inköpt på rea för halvtannat år sedan för cirka 150 kronor, om jag inte missminner mig. Den tålmodiga väntan har nog varit till fördel, för vinet och därmed för mig.

I kvällningen kan jag sitta och begrunda vad som egentligen skedde under Billigt Vins redaktionsmöte, när vi provade Clos du Mont-Olivets 2004. Den funkade liksom inte alls. Det var något oförlöst - alternativt redan dött - över den. Alkoholstickig, endimensionell och inte kul.

Jag provar om jämsides med ett glas Lirac från Domaine Garcin (2005), fyndat på Irma för några år sedan och öppen sedan några dagar. Och fan vet om jag inte föredrar det billiga tjutet. Det är friskt kryddigt och lite läder har kommit fram i doften sedan jag öppnade den. Pinjelund, tänker jag, utan att väl nånsin ha gått genom någon sådan. Smaken är läskande, med fin frukt och trevliga tanniner. Clos du Mont-Olivet har inte utvecklats som jag hoppades (för det fanns en viss progression efter karaffering och luftning kvällen innan). Men nu är vinet fortfarande tungt och stickigt. Lite mentoldoft finns det, men den lyckas inte lätta upp helhetsintrycket. I smaken dominerar beskan och alkoholtyngden, den frukt som fanns där vid öppnandet har inte precis tagit över showen.

Svårt veta vem det är fel på här - mig och Ingvar eller just det här exemplaret. Men
vilket fall som helst håller min relation till södra Rhône håller på att bli mer komplicerad. Och jag som trodde jag var i början av en livslång kärlek.

Inte kul

Gift i vinet!

Ja, det kunde man ju räknat ut. De senaste tjugo åren har jag känt mig ganska kymig emellanåt, och här kan finnas en förklaring: vinet jag hällt i mig har varit giftigt! Enligt uppgifter i Sydsvenskan har Pesticide Action Network analyserat fyrtio viner och hittat spår av bekämpningsmedel i alla de som var icke-ekologiskt framställda. Vilken överraskning - det förhåller sig alltså med vinet vi dricker som med ungefär 90% av alla grönsaker och all frukt vi äter, uppskattningsvis.

Jag erinrar mig en höst i min ungdom, då jag och ett glatt gäng hade påhugg som äppelplockare vid Bjäredalens Fruktodling utanför Förslöv. (Då var det rikets största sammanhängande fruktodling, numera är den utplånad för att ge plats åt schaktmassorna från Tunnelbygget genom Hallandsåsen.)

Det var många fina, soliga höstdagar uppkrupna i träden, som dignade av doftande Gravensteiner, Cox Orange, Lobo, Ingrid Marie etcetera. Härligt friska och syrliga äpplen att mumsa på under arbetets gång. Tills förmannen - den stränge Hansson, som skällde på oss när vi ovarsamt stjälpte ut Gravensteiner i de stora lådorna ("Naj for jävelen, akta! Dom e sköra som äggskal, begriper ni ente de!") - berättade att fruktträden besprutades åtta gånger under en säsong. Den oskyldigt paradisiska och överflödande äppellunden blev genast mer prosaisk och rent av hälsovådlig att vistas i.

Gud vet hur mycket giftiga ämnen vi sätter i oss under en livstid och säkert förkortar det vår umätta tid på planeten. Detta är den verklighet vi länge levt med, som resultat av en utveckling som bringat oss skit i maten men även välstånd och mättnad. Min morfar, som var bonde, kunde jämföra de skördar han kunnat få med hjälp av NPK (kväve-fosfor-kalium-konstgödning) och insektsgifter med dem han fick i början av sitt strävsamma odalmannaliv i slutet på trettiotalet. Då var kornet ofta så kortväxt - hävdade han - att gråsparvarna fick ligga på knä för att äta av det. Att, som en annan Don Quijote, komma dragande med romantiska drömmerier om giftfria odlingar, var att tala för döva öron. "Ha!", utbrast den gamle böjde mannen, "Vem skulle då gå dag ut och dag in och dra tistlar i åkrarna? Du kanske?". Nej, kanske inte. Ridå för idealismen.

Att vinodling skulle ha varit undantagen längtan och strävan efter säkra, goda skördar vore naivt att tro (och jag kan livligt föreställa mig den tröghet och den skepsis med vilken odlarna i gemen rör sig i riktning mot ekologisk odling). Men sakta börjar det ju hända saker även på den fronten. Det finns en del ekologiska viner och de som varit med i det aktuella testet - förvisso utfört av en intresseorganisation som väl förväntat sig och kanske hoppats på just det resultatet - uppvisar inga spår av gifter. Jo ett, men då förklarar man det med att druvorna besmittats av en granngård (?). Hursomhelst, det verkar ju nyttigare att välja ekologiskt.

Men det är något skumt med den misstänksamhet med vilken jag närmar mig eko-viner. Jag har en luddig föreställning om att de ska vara annorlunda, kanske inte så proffsiga och välsmakande. Kanske ser jag framför mig långhåriga idealister i vadmalskläder som handplockar sina druvor och trampar dem med lindrigt rena fötter. Eller förslagna affärsmän som rider på en trend för att roffa åt sig marknadsandelar. Vilket är ganska märkligt, när jag samtidigt utan att reflektera köper de "konventionella" vinerna, framställda enligt beprövade och - alltså - giftbemängda metoder.

Desto angenämare, då, att kunna rapportera om ett ekologiskt vin jag faktiskt drack den gångna helgen: österrikiska grüner veltlinern 2007 Meinklang från Burgenland. Ingår i Systembolagets ordinarie sortiment (nr 2931) i alla fall ett år framöver. Eftersom det är ett tilltalande vin - trots en rosalila ko på etiketten - är det ett välkommet tillskott i det magra utbudet av budget-grüner veltliner. Ett vin som smeker medhårs, med den typiska lite spritsiga friskheten. Det är inte som att slicka en gråsten, den mineraltorra sensation som g.v. med hög syra ibland kan påminna om (inte för att jag brukar gå omkring och slicka på stenar). Meinklang är mer av aperitif än matvin, med sin dragning åt päronsoda.

Flaskan går snabbt åt och jag beger mig ner i källaren på jakt efter mer. Hittar en 2005 Tegernseerhof Selection, alltså en g.v. med några år på nacken. Jag fann den snarlik Meinklang i utförandet, det vill säga med en avrundad och lite nedtonad syra som möter honung/päron i smaken. Min själs älskade föredrog den yngre, något fräschare varianten.

Men bäst i den gångna helgens grüner veltliner-bukett var nog ändå 2006 Josef Dockner Exklusiv Grüner Veltliner Frauengrund. Har kvar all sin citrusfruktiga friskhet, bra mineraltoner och en pepprig eftersmak som dröjer kvar. Rebensaft mit alle Hönsen zu Hause! Kremstal forever!

Riesling från Wachau

Innan regnet drabbar bersån den där aftonen härförleden, får jag ett infall och hämtar den gamla rieslingen från Domäne Wachau. Sedan införskaffandet har den legat ytterligare nästan ett år i källaren. Tanken var att vi skulle klämma den under den senaste extravaganzan, men annat kom emellan.

När vinet släpptes var det antagligen på sin topp, nu är det snudd på övertid för det. Särskilt i smaken märks det att det börjat sin nedstigning mot mörkare regioner sedan förra avsmakningen. Fortfarande är det ett mycket gott vin, som fått patina av sin respektabla ålder och där frukten och syran harmonierar väl. Eftersmaken är kortare än vad jag minns sedan sist och kanske finns tendenser till att strukturen börjar rämna i kanterna och spreta iväg åt olika håll.

Men doften visar inga tecken på att tackla av. När man rullar runt vinet i glaset och sedan sticker näsan i det möts man av en fet, oljigt syrlig arom - som att gå i ett vinterkallt litet rum där man glömt en låda med höstäpplen. Här finns också honung och petroleum. Här skulle jag kunna sitta länge och sniffa, något jag märker att jag kan göra samtidigt som jag äter ost och lyssnar på vad resten av sällskapet diskuterar. Simultankapacitet. Men snart kommer regnet och jag måste svepa glaset när evakueringen tar vid. Underbart är kort och det är bara att vänta och se om det blir fler sådana här skojiga släpp framöver.

Som ett slags referens har det lämpligt nog kommit en ny Domäne Wachau-riesling på bolaget, 2007 Riesling Federspiel 1000-Eimer-Berg (nr 99594). Jag tycker det är hyfsat gott: äppelfriskt, torrt och syrligt med en framträdande beska i eftersmaken (något för dominerande för min smak för tillfället). Jämfört med gammelvinets bärnstensgula färg - som man gärna förlorar sig i - är det här blekt gult, vilket naturligtvis är i sin ordning och skvallrar om vinets ungdom. Jag tror jag kommer att gilla det mer om ett par år om det finns något kvar av det då. Om det skulle klara plus tjugofem år i källaren har jag ingen aning om. Det hade naturligtvis varit kul att ta reda på, men perspektivet svindlar. Mer realistiskt är att vänta två år och sedan - om vinet visar på gott mod och verkar trivas med att vila sig i form - testa någon flaska per år det kommande decenniet. Bara det kräver stort tålamod och en närmast omänsklig karaktär. Enda chansen är att köpa en massa andra trevliga viner så att man glömmer bort att man har detta liggande.

2006 Tegernseerhof Selection Grüner Veltliner

Så var det då dags att testa Espings tes att grüner veltliner passar bra till grönkålssoppa. Också premiär för en annan nyhet för min del: att botanisera i bolagets beställningssortiment. Jag hade beställt ett par Tegernseerhof Selection grüner veltliner (nr 82833), som med tanke på priset -78 kronor - tycks vara producentens budget-veltliner. Inspirationen kom när jag prövade en 2005 Frauenweingarten grüner veltliner från vinården - hur skulle en Selection från samma år vara i jämförelse?Av informationen på Systembolagets hemsida framgick nämligen att det var denna årgång som fanns att beställa.

När jag hämtade ut flaskorna var det till min förvåning årgång 2006 som langades fram. Nu hade jag redan spetsat in mig på grönkålssoppa och just det här vinet, och tidgare goda erfarenheter av Tegernseerhofs viner samt det humana priset gjorde att jag inte brydde mig om att tjafsa. När jag nu kollar vinet på hemsidan ser jag till min ytterligare förvåning att det är årgång 2007 som listas. Här går det undan med årgångsuppdateringarna, minsann! - eller har det månne gått lite för snabbt nånstans? Första kontakten med beställningssortimentet lämnar efter sig en svag irritation och känsla av förvirring - och personalen på bolaget vid Triangelen hade sin välvilja till trots inte mycket att gå efter för att hjälpa sin kund.

När vinet kylts och skruvkorken avlägsnats möter en stor och blommig doft av äpplen och honungsmelon. Smaken är ung och spritsigt citrussyrlig med mineraltoner och en lång, pepprig och lite besk eftersmak. Eftersom jag hoppats på ett mognare, mer avrundat vin blev jag inledningsvis lite besviken. Men till priset är detta helt klart en bra grüner veltliner, gjord med omsorg och med en tilltalande friskhet. Läge att lägga upp ett litet lager av denna och kommande årgångar för att se hur det utvecklas.

Och till soppan, då? Jovars, det var inget problem alls. Möjligen hade den efterlängtade, mjukt honungslena avrundning jag minns från Frauenweingarten - och som gick så väl ihop med rimmad fläsklägg häromsistens - passat bättre till sältan i soppan än bitterbeskan i avslutet. Men varför klaga? Nu är jag ju både mätt och glad denna onsdag.

2005 Tegernseerhof Frauenweingarten Grüner Veltliner

Tidigare har Esping skrivit uppskattande om grüner veltliner till kålsoppa. Än har det inte givits tillfälle att prova druvan till grönkålssoppan, men väl till en annan klassiker: fläsklägg med rotmos. Det gick alldeles utomordentligt. Ur källaren hämtades ett exemplar av Tegernseerhofs Frauenweingarten Grüner Veltliner från 2005. Det har legat något år på skruvkorken, nu var det vackert ljusgult i färgen och runt och fint i smaken. Grapefrukt- och mineraltoner, smarrigt och läskande. Väldigt gott och väldigt svår att fylla på lagret av.

Jag trodde Tegernseerhofs grüner veltliner fanns i bolagets standardsortiment, men så är det inte. Här finns den mycket goda billighetsrieslingen för 98 spänn och några mer exklusiva varianter på samma druva. I beställningssortimentet finns en grüner veltliner "Selection" från 2005 för 78 kronor. Om det är lika gott som Frauenweingarten (som förmodligen inte kostade mer när det fanns att tillgå) är det ett fynd. Tyvärr är vingårdens hemsida helkass, så där finns ingen information att hämta om olika varianter och årgångar. Jag kan bara hoppas på att någon gång springa på "Frauenweingarten" igen, för påfyllning av lagret.