2009 René De Lacray Chablis 1er Cru "Montmains"

När jag provar en del viner blir det som att resa i ett okänt område utan förberedelser, utan karta och kompass men med en halvkass parlör som enda hjälp för att ta sig fram. Det blir ett speciellt sätt att uppleva världen på. Man har inget annat än de egna sinnena att lita på, inga tydliga refrensramar och man vet inte riktigt hur man ska tolka intrycken.  Så är det när jag dricker chablis. Jag har ingen aning om det är en bra chablis, chablis som den är ämnad att vara, bara om jag gillar den eller inte.

2009 René De Lacray Chablis 1er Cru "Montmains" är gulgrönt i färgen. Vinet är mycket aromatiskt med rik doft. Generöst med tropiskt frukt, citrus och äpple. Fattonerna är tydliga men ändå ganska  diskreta. Smaken är också den fyllig och rik. Den matchar doften precis. Mycket frisk syra. Fin avslutning med citrus, mineral- och fattoner.

Som sagt, jag har ingen aning om vad en chablis-konnäsör skulle tycka om dettta vin men jag kan ana att omdömet inte skulle vara helt utan invändningar. För min del är det här ett riktigt sympatiskt chardonnay-vin för en liten peng. Kostade 99DKK hos danska Superbest för ungefär ett år sedan.

2008 Petit Chablis Domaine Sainte Clair och 2001 Chablis 1er Cru Vaillons

En liten jämförelse mellan 2008 Petit Chablis Domaine Sainte Clair från Brocard (som hamnade på vinkritikernas topplista över förra årets "bästa viner") och en 2001 Chablis 1er Cru Vaillons från Jean Collet & Fils.

På kul hade jag packat in flaskorna i folie och ber MSÄ skänka upp. I det vänstra glaset hamnar ett gult, inte helt transparent vin. I det andra går vinet åt det färglösa hållet med svagt gröna reflexer, så det är inte svårt att sluta sig till vilket som är ungt och lite äldre. Det ljusa vinet bjuder på en friskt citrussyrlig, blommig doft med en tvist av honungsmelon. Mest markant är mineraliteten: snustorr och kalkhaltig. MSÄ landar förståeligt nog i grüner veltliner-land innan hon på tredje försöket är framme vid chardonnay från Chablis. Smaken går i samma synnerligen friska stil. Syran får så när tungan att skrynkla sig i munnen, men på något sätt balanseras det supersura godiset upp av fruktigheten och en munter sprits. Som ett riktigt syrligt, hårt grönt äpple, komplett med en liten beska från skalet. Cleant, som sonen vill ha sitt gitarrljud.

1er Crun borde förstås vara i en helt annan komplexitetsklass än Petit Chablin, gjord som den senare är för okomplicerat och bekymmerslöst drickande. Doften hos det förra är förvisso djupare och rymmer fler nyanser. Förutom citrussyran och mineralerna finns det här en sötsyrlig ton av mognare äpplen, rent av lätt ankomna. Här finns också en avrundad, fet smörighet som saknas i Petit Chablin. Släktskapet mellan de båda vinerna är tydligt och då skulle väl Vaillons snarast vara en äldre, mer sofistikerad kusin. Men i den första kontakten med smaklökarna finns där en störande, dominerande efterbeska, en oönskad och otrevlig effekt jag minns från förra gången jag provade Vaillons för något år sedan. Spontant föredrar vi det enklare vinet till maten, ugnsstekt forell med kokt potatis och en sås på crême fraîche och turkisk yoghurt i vilken jag kommit ihåg att klippa ner de där små gröna dilliknande vipporna som finns i toppen av fänkålen.

Efter sådär en kvart i glaset börjar det ändock hända grejer med 1er Crun. Den blir mer harmonisk, beskan sjunker undan. Jag karafferar och den gynnsamma utvecklingen fortsätter under kvällen. Syran förblir markant, men frukten framträder allt mer och framför allt den mångfacetterade doften blir mer intrikat och lockande. Jag tänkte från början att den relativa plattheten berodde på att vinet blivit överårigt, men nu tänker jag tvärtom att det har livet i behåll. Efter ett par dygn åter i flaskan lever det fortfarande och har alla kännetecken på ett förnämligt matvin. Den flaska som nog finns kvar någonstans i källaren ska få ligga där något år till tror jag.

Inte vet jag vad en 1er Cru bör leverera, och 2001 Vaillons gör det förmodligen inte fullt ut. Det var ett reaköp för några år sedan som vid första kollen inte tycktes slå så väl ut men som jag nu inte kan gräma mig över. Kanske kostade det mig 130 spänn flaskan eller nåt. Men i en jämförelse framstår Brocards Petit Chablis för 99 pesos som ytterst sympatiskt och användbart, och visst förtjänar det en plats på kritikernas topplista. Även om det är gjort för att konsumera ungt borde det kunna bli mer avrundat om det får några år på nacken.

Nån jävla ordning får det vara på en vinblogg

...eller inte. I alla fall har det inte varit någon ordning på mitt drickande den senaste tiden. Druckit har jag understundom gjort, men steget till att dokumentera har oftast tett sig oöverstigligt. Ibland har jag emellertid tagit en bild. Här är till exempel en:

Köpt på tips från en snubbe på Bolaget, en montepulciano d'Abruzzo som jag väl aldrig annars skulle stannat upp vid. En positiv överraskning, som jag minns det. Jag tror vi drack det till kalv-éntrecôte och ratatoille, en rätt där syran i vinet kom till sin rätt. Till "robusta rätter av mörkt kött" tycker Systemets hemsida. Hur som helst till mat och gärna rött kött av något slag. Festligt nog för sina 89 kronor.

Till höger ett italienskt bordsvin, inköpt under ett besök Esping och jag gjorde i den danska huvudstaden under sommaren. Mesta tiden tillbringades på Brew Pub, en sittning som ledde till att spontanbesöket på Irma blev tämligen desorienterat och ofokuserat. Ännu ett av dessa stackars viner som försvinner obemärkta in i glömskan. Jag har inga dåliga minnen av det, så det var förmodligen högst passabelt (och kostade inte många DKr). Dracks en vacker sommardag, som synes, säkert till något från grillen. Om jag inte missminner mig finns det någon flaska kvar, lämplig att plocka fram till en pastarätt med kött under hösten.

Och här har vi en petit chablis. Det är inte ofta vi dricker chablis nuförtiden, stor eller liten. Den här ramlade vi nog över när vi en lördagsförmiddag varit vid hoddorna och köpt fisk till en boullabaisse med till exempel musslor, multe och lax. Mycket torr, som jag minns den, väldigt ung. Mineraler och citrus. Nästa gång jag vill ha en petit chablis kommer jag förmodligen att testa Domaine Sainte Claire från Brocard för fyra kronor mer (det vill säga 103 kronor). För variationens skull och för att den här inte lämnade några outplånliga spår efter sig i mitt minne.

Vad är väl lämpligare att avsluta denna upp - och nervända kavalkad med, om inte en prosecco? När vardagen behöver piffas upp en smula, när det finns minsta skäl att fira något som kan göra en mulen hösttisdag lite färggladare. "Ploff", så är vi igång! Den här varianten är lite dyrare än den med den gula etiketten vi brukar hänge oss åt (Prosecco la Robínía Extra Dry, nr 7486). 89 kr mot 73. Någon liten sötma i den här röda gynnaren men ändå klart åt det torra hållet, synnerligen lättdrucken. Vilken man gillar bäst av färgerna är väl en smaksak, jag lutar nog åt den här att dricka rätt upp och ner och den andra som bas för bellini. I vilket fall som helst bättre än att gå ner till kvartersbutiken och köpa lösgodis. Nyttigare. Roligare.

Blindstyrets återkomst

Den senaste veckans brist på inlägg beror inte på avhållsamhet, snarare tvärt om. I tisdags var det åter dags för kurs i munskänkarnas regi. Självförtroendet fick sig en knäck vid förra kurstillfället men förhoppningsvis lärde jag mig något. Proceduren var den samma som vid förra tillfället. Två vita och två röda i pappersdraperade flaskor.

Kvällens första hade en tydlig mineralton och doftade friskt av gröna äpplen. Jag upplevde en viss sötma men efter förra tillfällets fadäs är smaklökarna omkalibrerade och jag förstod att vinet var riktigt torrt. Friska syror med fruktig smak av äpple och citrus. Rätt lätt att identifiera som chardonnay. Inget spår av fat. Chablis ?!

Rätt svar: Cablis Saint Martin (7143)

I nästa vita var doften mera vänligt inbjudande. Sötma i form av honung och (över)mogna frukter. Återigen upplevde jag smaken som rejält söt och jag tänkte på ett sent skördat Alsace-vin. Här fanns päron, tropisk frukt och en viss kryddighet. Efter en stunds funderade bestämde jag mig för att det trots allt var mindre sött än ett halvtorrt vin. Alsace ? Pinot Gris ?

Rätt svar: Pierre Sparr Pinot Gris Reserve (2190)

Det första röda vinet var rätt enklet att pricka in. God doft som bjöd på en behaglig kombination av choklad, körsbär och viol. Smaken var rätt tuff, sträv och mycket fruktig. Nebbiolovin av bra kvalité ! Barolo eller Barbaresco ? Barbaresco !

Rätt svar : 2003 Fontanafredda Barolo

Som avslutning provades ett vin med ljust brunröd färg. Även doften talade om ett välmoget vin. Tydliga spår av fatlagring, kryddighet och sviskon i doften. Harmonisk och välbalanserad smak där jag tyckte mig hitta en del lakrits och tobak. Riktigt gott och kvällens favorit.Jag hade inte en aning om vad det var i glaset. Austrliensisk Shiraz ?

Rätt svar: 2000 Duca d'Aragona (32347)

Självförtroendet återupprättades någotsånär efter kvällens övningar. Jag förstår fortfarande inte hur jag bär mig åt för att hitta sötma i ett knastertorrt vin men jag har lärt mig att inte dra förhastade slutsatser. Dessutom tror jag att jag behöver dricka mera vitt vin och göra lite jämförelseövningar.

Etiketten som illustrerar inlägget talar om kvällens fortsättning. Jag gick tidigt från vinprovningen för att komma försent till en middag med två f d kollegor och en som jag fortfarande arbetar tillsammans med. Vi träffas med viss oregelbundenhet, äter, dricker och pratar. I kväll hos den ständigt från Franrike nyss hemkommne herr R. Vi drack ett mycket gott vin från Corbieres, Grand Opera, på syrah, grenache och mourvedre. Fruktigt med inslag av plommon, vinbär och tryffel.