Chouffe Houblon Dobbelen IPA Tripel

Med åren har jag börjat utveckla en allt mer konservativ syn på tillvaron. I det förändringens tidevarv som är vår samtid önskar jag allt oftare att saker ska förbli som de är och inte hålla på att förändras. Jag får väl ansöka om medlemskap i The Village Green Persevation Society eller nåt. När belgiska bryggeriet Chouffe lanserar Houblon Dobbelen IPA Tripel, en syntes av amerikansk dubbel-IPA och belgisk tripel reser jag ragg. När jag dessutom läser att man producerar alen på begäran av den amerikanske importören, pryder etiketten med en fånig tomte och dessutom hittar på en berättelse om hur den fånige tomten rest jorden runt, samlat in olika humlesorter för att sedan återvända till sitt hem i Ardennerna och brygga just detta öl så är min gräns sedan länge passerad. Å andra sidan är min nyfikenhet på hur brygden smakar så pass stor att det hamnar ett par flaskor i min varukorg. Kassörskan gav mig en underlig blick när jag försökte förklara att tomteflaskorna var till mina barn.

Vid upphällningen bildar alen ett fluffigt vitt skum som sjunker ihop ganska snabbt. Färgen är ljust gul och lätt grumlig. Inte så värst tilltalande. Doften är desto trevligare och ger faktiskt en liten hint om att bryggeriets påfund inte är lika fånigt som etiketten. Här finns fin humlearom, god citrusfrukt, gräddkola och jästtoner. Väldoftande och intressant. Smaken är fyllig och frisk. Bra fruktighet, tydliga jästtoner, en mycket lätt rökighet. Beskan känns till en början rätt lätt men i eftersmaken kommer den tillbaka och hänger kvar en bra stund. En av årets bästa öl såhär långt. Mycket komplex och välbalanserad. Houblon Dobbelen IPA Tripel innehåller 9% alkohol men är ändå både läskande och lättdrucken. En farlig kombination, särskilt som den säljs på 75 centilitersflaska. Kanske man ändå ska ta det goda med det onda när det gäller globaliseringen.

Rogue XS Imperial India Pale Ale

Jo, här kan man tala om en ale som lever upp till sitt namn. Läs ut XS och då har en bra beskrivning av vad det handlar om. Humle-excesser och dessutom väldigt mycket alkohol. Flådig, tung och stor flaska i keramik med en prislapp som matchar.

Rogue XS Imperial Indian Pale Ale var en av de första Double-IPA's som gjordes. Extremt starka och extremt beska öl gjorda för ölnördar som görs efter devisen more is better. Själv är jag väldigt kluven till företeelsen. Jag tycker själva idéen är lite fånig men måste samtidigt erkänna att jag känner en viss nyfikenhet och gärna vill testa dessa humlemonster.

Ölen går i en fin guldorange färg som är lätt grumlig. Det bildas ett tjockt fint skum vid upphällningen. Doften är rätt häftig. Den domineras av humlearomer. Här finns frisk citrusfrukt, tallbar och kåda. Tyvärr också ett visst genomslag av de 9.5%en alkohol.

Smaken är självklart mycket fyllig. Det känns att det är en mycket stark öl men det är faktiskt inget som stör. Alkoholen är väl inpackad i den massiva smaken. Det finns en del sötma, citrusen är inte lika tydlig som i doften. Istället finns här örtkryddor med koriander som den mest framträdande komponenten. Mot slutet kommer det en del lakrits och sedan en klockren kall tepåse. Beskt och bittert, överraskande och märkligt men inte helt oangenämt.

Vi inledde kvällen med en Nögne Ö Dobbel-IPA, en betydligt mera intressant öl som man kan köpa nästan tre av istället för en flaska Rogue XS. För mig är valet självklart.

Isterband

I fredags, innan syrah-provningen, förde arbetet mig till Smålands allra mörkaste delar. Jag bestämde mig för att förena nytta med nöje och försöka hitta riktiga isterband. Vanliga fabrikstillverkade varianter finns ju att tillgå i så gott som varje kyldisk men dessa har väldigt lite med den äkta varan att göra.

Under hela min uppväxt åkte vi till Småland för att hälsa på släktingar. Varje gång åts isterband, rödbetor och skalpotatis. Isterbanden fanns i två varianter, en lämpad för kokning och en för stekning. I samband med Smålandsbesöken stannade vi alltid till hos Sandbergs Chark i Liatorp och köpte med oss en rejäl dos av båda sorterna. Sandbergs slog igen sin butik för ett tiotal år sedan och ingen har tagit vid. Receptet på isterbanden såldes till IKEA för en spottstyver och kanske har Sandbergs isterband spritts över världen. Åtminstone något som kallas för Sandbergs isterband för självklart så har IKEAS kopior väldigt lite med orginalet att göra.

Själva poängen med isterband är den milda syrligheten som förstärks av rökningen och lätt sälta i kombination med rätt hög fetthalt. Korngrynen ger en lite grövre struktur till korven. Industriella isterband syras på artificiell väg medan den genuina, hantverksmässigt framställda varianten får sin syrlighet genom att korvarna får "hänga på tork". Då tillåts mjölksyrebakterierna föröka sig tills dess att de får den rätta syrligheten. När isterbanden syras på detta sättet blir syran mildare och rundare. Jag uppfattar de industriella som mycket skarpare och fränare i smaken.

Isterbanden jag köpte tillverkades hos en liten producent i Åseda och var av det rätta virket. Jag köpte två varianter, rökta och torkade. De rökta med lite mer markerad smak och de torkade mera delikata men båda varianterna förödande goda. Om de var lika goda som Sandbergs vet jag inte. Åseda-banden har inte lagrats bland minnen från uppsluppna släktsammankomster men det kändes att de var på riktigt och det räcker långt. De åts med skalpotatis och sallad på rödbetor, kapris, senap och vinegrette.

Vad dricker man då till isterband. ?Traditionen bjuder mjölk eller möjligtvis lageröl. Jag tror att en Refosco från Friulien (eller en slovensk Refosk) skulle funkat ypperligt men jag var inte sugen på vin efter fredagens utsvävningar utan valde istället Oppigårds Late Summer Ale och Hercules Douple IPA från Great Divide. LSA:n var helt perfekt och Double IPA:n OK.

Jag har tyvärr glömt namnet på Isterbandstillverkaren i Åseda men där lär nog inte finnas så många. Finns det någon som tips på andra bra isterbandsproducenter tar jag tacksamt emot dessa.

Tillbaka i vardagen

Så är det åter vardag. Det gick fort att komma in i lunken. Väldigt fort. Redan i måndags hamnade jag i akut tidsbrist och kvällsmaten fick bli hämtmat hos kinesen. Förhoppningsvis blir det bättre när rutinerna sitter. Nåväl, till kinamat och OS-TV funkar det bäst med öl och gärna då en weissbier.

I måndags kväll blev det en amerikansk variant från kultbryggeriet Flying Dog . Weissbier funkar ju ofta väldigt bra till kryddstark asiatisk mat genom att den saknar beska och har en del exotiska aromer. In-Heat Wheat Hefe Weissen som det fullständiga namnet lyder är en något atypisk weisse. Färgen är klassiskt ljusdimmig. En rejält aromatisk öl där doften utöver klassisk skumbanan bjuder på kryddighet i form av nejlikor och god maltighet. Smaken följer aromerna rätt väl men här finns faktiskt en del beska som jag tycker gör denna weissbier lite extra intressant. Funkar utmärkt till maten och kanske allra bäst till en grön curry. Flying Dog importeras till Sverige genom Wicked Wine men kan enligt uppgift bara beställas som privatimport. Butiken på Scandlines färjeterminal i Helsingör brukar ha det mesta ur Flying Dogs sortiment

När jag hämtade den beställning som avslutar inlägget upptäckte jag till min stora glädje att det lokala systembolaget plockat hem några lådor av Oppigårds Late Summer Ale, som Trisse bloggat om här, och den fick bli kvällens nästa öl. Det första som slår mig är att Oppigårds verkar ha bytt material i sina halvlitersflaskor. De känns lite glattare, lättare och mera lättappade. Förmodligen också mera miljövänliga. Innehållet är hursomhelst lika högklassigt som vanligt. I den flaska som jag drack saknades ingenting. Jag uppfattar den som mycket torr och stram ale men visst finns frukten där. LSA smakar rätt bra, trots kraftig beska, till den asiatiska maten men är säkert bättre till kräftkalaset eller kroppkakorna.

Efter maten tvingade min nyfikenhet mig att öppna en Hercules Double IPA från amerikanska Great Divide. En kopparfärgad ale med riktigt fint skum. Doften bjuder på diverse citrusfrukter, aprikoser, maltig gräddkola, och en del animaliska toner. Häftigt, javisst men ingenting mot vad som väntar. Första smakvågen följer aromerna med tillägg av engelsk apelsinmarmelad med obscena mängder skalbitar. Sedan sköljs den undan av en massiv humlebeska som balanseras av frisk syrlighet. Eftersmaken (eller kanske rättare sagt efterbeskan) sitter kvar i en evighet. De dryga 9 % alkohol märks bara i form av en imponerande fyllighet. En verkligen mäktig ale men kanske saknas lite komplexitet. Väl värd att prova. Jag kan inte låta bli att jämföra med Bröckhouse Epic Ipa och då drar Hercules det kortaste strået.

Bröckhouse Epic IPA

Modern IPA är en märklig företeelse. Öltypen skapades av engelsmännen för flera hundra år sedan. Man bryggde ett öl som skulle klara den besvärliga sjötransporten till Indien och använde extra humle och gjorde brygden starkare för att öka hållbarheten. Länge förde denna traditionella öltyp en rätt undanskymd tillvaro. Någon gång på 70-talet började amerikanska mikrobryggerier med Sierra Nevada vända blickarna mot Europa för att få inspiration när de försökte utmana blaskölets hegemoni i USA. IPA kom tidigt i transatlantiska versioner. Amerikaner är ju som bekant mästare i att over do things och den amerikanska tolkningen blev allt starkare, beskare, fruktigare och bittrare. På senare år har det kommit double-IPA och t o m triple-IPA med extrem beska och alkoholhalt som närmar sig, och i vissa fall överskrider, vin-nivå. Jag har faktiskt hört att ett bryggeri nu tagit fram en quadruple-IPA vad de nu ska vara bra för.

Trenden med mikrobryggerier och hantverksmässiga metoder har under det senaste decenniet re-exporterats till gamla världen och nu får vi europeiska tolkningar av de amerikanska versionerna på de traditionella europeiska öltyperna.

Jag gillar sällan dessa extrem-varianter. De kanske kan vara showstoppers på ölmässor där de sticker ut hos prövare med beskhetsutmattade smaklökar men särskilt kul att dricka är de sällan och oftast olämpliga som måltidsdryck. Av denna anledning närmade jag mig Bröckhouse Epic IPA med en viss skepticism. Här har vi danskarnas variant på tripel-IPA. Redan deras standard IPA är rätt maffig och jag förväntar mig ett monster öl.

Färgen är helt rätt i mörkt bärnstensfärgad nyans. Doften är maltig, lite lätt kryddig och fruktig. Inbjudande och god. Smaken är förvånansvärt mjuk och nyanserad. Fruktig visst, men inte som jag väntat mig. Här finns också lite lakritstoner. Beskan inte heller överväldigande. Alkoholhalten ligger på chockerande 9.5% men stör inte på något sätt. Sedan kommer eftersmaken som bara kan beskrivas som ett mästerverk. Den knockar mig fullständigt. Här krockar beskan med en blommighet som drar åt fläderhållet och bitterhet från nyskördad cicoria-sallad. Mina tankar far iväg till en sallad jag fick en tidig vårdag i Italien gjord på riktigt späda maskrosblad, vinäger och smält rökt grisfett. Känslan är inte att jag dricker ett monsteröl. Här råder harmoni och perfekt balans. Ett öl att dricka i små klunkar och sedan låta eftersmaken klinga ut innan nästa lilla sipp. Jag är full av respekt för bryggmästaren som åstadkommit detta.

Trisse, jag föreslår att vi å det snaraste beger oss till Hilleröd och besöker bryggeriet. Jag vill prova en riktigt färsk Epic IPA som inte utsatts för min tvehågsenhet när det gäller öl med 9.5% alkoholstyrka med påföljande onödigt långa väntan mellan produktion och konsumtion.

Vidare föreslår jag en mailkampanj riktad till Galatea Spirits med uppmaning att ta in Epic IPA. Nu tänker jag gå och avsluta drickandet.