2008 Alain Chabanon Campredon

Häromveckan plockade jag med mig  blogghyllade Alain Chabanon 2007 Campredon till en provning med några grannbloggare. Det borde jag inte gjort. I blandningen av sirliga norditalienare, naturliga petillanter, amforalagrade orangeviner och annan vardagsmat för vinhipsters stack Campredon med sin överdådiga 07-frukt ut som en sårig tumme . Det en gång så älskade vinet fick utstå en rad invektiv där "marmeladklet" var ett av de vänligaste. Själv tyckte jag det var rätt gott. Men det vågade jag såklart inte säga då... Ikväll provade jag den ett år yngre utgåvan. Ensam.

2008 Campredon är en blandning på 48% syrah, 22%mourvédre, 16% grenache och 14% carignan. Vinet har lagrats 10 månader på ståltank. Doften har mycket syrahkaraktär med mörka bär, tapenade, grillkol och örtkryddor. Här finns också ett tydligt animaliskt inslag. Smaken är frisk, slank och sval. Bra syra men rätt lätta tanniner.

Det här skiljer sig rätt rejält från 07:an och jag tror 08:an hade funkat bättre hos mina asketiska medprovare. 2008 Campredon hade nog kunnat lura åtminstone mig till norra Rhône även om jag med facit i hand tycker mig hitta en del sydfranska drag.

2007 Domaine du Gros Noré Bandol & 2009 Kilikanoon Killerman's Run Shiraz Grenache

Grillviner, naturligtvis borde vi skriva om grillviner. Inte så lätt när man helst av allt sippar slanka norditalienare och käkar långkok. När sedan solen gassar och stan toppar värmeligan så funkar det bara inte längre. Bara att damma av grillen, plocka fram några lite kralligare grejer och hålla god min. Snart är det ju höst igen gudbevars...

2007 Domaine du Gros Noré Bandol är en traditionell blandning på 75% mourvedre som sekonderas av lite cinsault, grenache och carignan. Vinifierat som vin ska vinifieras och lagrat på 60-hl foudres. Till en början känns vinet vresigt och knutet men tre timmar på karaff ha en positiv inverkan på sakernas tillstånd. Doften är precis så redig som man kan förvänta sig. Södra Frankrike i ett nötskal. Generöst med mörk frukt, plommon och körsbär. Här finns lavendel, lakrits, olivtapenade och grillat kött.

Smaken är kraftfull och precis i linje med doften. Inget finlir här inte. Ruffigt, rustikt och rejält. Möjligen lite dålig balans mellan sötma och syra. Rejäla tanniner men lite klen eftersmak. Gör jobbet väl till en grillad entrecote och peperonata. Kostar 215 kr hos e-wine. Varuprov

2009 Kilikanoon Killerman's Run Shiraz Grenache är  en 60-40-blandning som lagrats i två år på en blandning av använda franska och amerikanska barriquer. Doften är stor och öppen med fullmogna mörka bär, eucalyptus, peppar, kryddörter och vanilj. Smaken fyllig, fruktig med anständig syra och mjuka tanniner. Publikt och inställsamt som det förslår. Inte dåligt men heller inte min grej. 150 kr hos e-wine eller 165 på systembolaget. Varuprov

Domaine La Bouissiere 2009 Gigondas & 2009 Vacqueyras

Det är inte grenachedominerade sydfransoser med 15% alkohol som dominerar inläggen i bloggosfären just nu. Åtminstone är det inte de flaskorna som inspirerar bloggare till panegyriska inlägg och får superlativen att stå som spön i backen. Så varför inte ta och titta lite närmre på ett par sådana flaskor när det är dags att äta de sista resterna av påsklammet. Jag provar Domaine La Bouissieres båda bas-cuveer

Domaine La Bouissiere ägs och drivs av bröderna Gilles och Thierry Faravel. De har nio ha i Gigondas och några i Vacqueyras. Familjen har odlat druvor länge och buteljerat själva sedan slutet av 70-talet. De gick över till ekologisk produktion några år senare. Idag intervenerar man så lite som möjligt i källaren. Man kör med spontan jäsning använder minimalt med svavel, filtrear inte. De har ett av områdets svalaste lägen på närmare 500 meters höjd. Domaine La Bouissiere tillhör alltid de som skördar senast i Gigondas.

2009 Gigondas är gjort 70% grenache och 30% syrah (och möjligen en liten skvätt mourvedre). 80% av druvorna avstjälkas. 30% lagras på cementank och resten på fat varav 10% nya. Vinet är djupt rubinrött med purpur i kanten. Doften är verkligen arketypisk för området. Dov, mörk bärfrukt med körsbär och skogsbär. Rejält med både garrigue och dofter från kryddboden. Mineralerna tar sig visar sig både som våta stenar och skiffertoner. Med lite luft dyker det även upp lite lakritskonfekt

Smaken är fyllig, rustik och rejäl på alla vis. Här är det öppna spjäll med körsbärspraliner och riktigt maffig frukt. Frisk syra som ger bra balans. Kryddigheten och mineraler tonar fram i avslutningen och tanniner stramar upp rejält. Lång eftersmak.

Till maten är det här riktigt bra redan nu. Perfekt till både lamm och vällagrade hårdostar. Ett vin jag gärna återvänder till om sådär tre till fyra år. Kostar 195 kr hos e-Wine

2009 Vacqueyras består av 60% grenach och 20% vardera av syrah och mourvedre. De sistnämda druvorna känns verkligen i doften och facit förvånar mig något. Utgångspunkten är densamma som i Gigondas-vinet men här går mina associationer till björnbär och svarta vinbär. Här finns lite grillkol, julkryddor och lakrits tillsammans med viltaromer.

Smaken är fyllig och kraftfull. Syran är något lägre än i det föregående och till en början känns det som att vinet inte riktigt har stoppning för att fylla ut 15% alkohol. Med rejäl luftning och en temperatur på under 18 grader så blir det mycket bättre. Fullmogna svarta körsbär dominerar smaken tilsammans med saftiga plommon och svarta vinbär. Frukten sekonderas av choklad och julkryddor. Trots allt anständig syra och rejäla tanniner. Kostar 174 kr hos e-Wine.

Jag gillar båda vinerna för sin rejäla och ursprungstypiska framtoning. Inget fjäsk, inga inställsamma eftergifter. Ingen tvekan om att det är Gigondas vinet som är favoriten. Här finns en bättre syra, mer finess och en extra växel. Vinet är dessutom mycket rimligt prissatt.  Båda vinerna är varuprover.

2009 Famille Kreydenweiss Chateauneuf-du-Pape

Det är trängsel på slaktbänken just nu. Julen kom emellan och stoppade upp vinkonsumtionen. Dessutom är en Danmarkstripp nära förestående och det gäller att hinna kolla upp vilka av tidigare hugskott som det behöver fyllas på av.

Ett sådant som jag inte hunnit prova är 2006 Famille Kreydenweiss Chateauneuf-du-Pape. När jag och Jörgen i våras besökte familjen Kreydenweiss i Manduel gjorde 08:an av samma vin stort intryck. Jag passade på att köpa några flaskor hos Theis Vin när de sålde 06:an för strax över 200 DKK men har inte blivit färdig att prova förrän nu.

Vinet är gjort på köpta druvor som odlats biodynamiskt och 06:an är första årgången på marknaden. Druvorna kommer från en 2 ha stor vingård med 100 - 120-åriga grenache-stockar. Det finns en liten del, c a 5%, syrah och mourvedre i blandningen. Efter skörd transporteras druvorna c a 50 km från Chateauneuf-du-Pape till familjen Kreydenweiss anläggning i Manduel där vinet jäses och lagras på 600-litersfat.

Färgen är mörkt, tätt och purpurfärgat. Doften går lite i samma still. Det är en mörk, mäktig vägg av mosade jordgubbar och körsbärslikör som strömmar ur glaset. Bakom den mäktiga frukten finns typiska örtkryddor och mineraler tillsammans med en del fattoner

Smaken matchar inte riktigt doften fullt ut och vinet känns betydligt lättare än vad doften vittnar om. Första intrycket är kraftfullt med läcker kirsch- och jordgubbsfrukt men smaken är förvånansvärt kort. Bra syra hjälper upp och ger helheten fräschör och elasticitet. Tanninerna är lite trista och bittra och eftersmaken har inte den förväntade längden. Alkoholen slår dessutom igenom när vinet närmar sig sval rumstemperatur. Stoppningen som krävs för att ett sådant här vin ska funka saknas helt enkelt.

 Ett mer än passabelt vin men inget jag känner något behov att att fylla på lagret med. I samma stil, fast bättre,  och för mindre pengar, finns Philippe Gimels L'Argile och La Pierre Noir. I betydligt angenämare prisklass hittar man Marc Kreydenweiss Costieres de Nimes-produktion

2005 Domaine le Sang de Cailloux Cuvée Doucinello

Hmm, det är inte alla inlägg på Billigt Vin som jag har lust att läsa om. När jag provade 2005 Domaine le Sang de Cailloux Cuvée Doucinello för första gången tog nog entusiasmen och lusten att hitta träffande metaforer överhanden. Att prova om vinet var en betydligt angenämare upplevelse.

Det har nu gått dryga tre år sedan jag senast bloggade om 2005 Domaine le Sang de Cailloux Cuvée Doucinello och senaste smakprovet ligger ungefär ett år tillbaka i tiden. Att det hänt en del sedan sist står klart redan vid en okulär besiktning. Vinet är fortfarande mörkt och tätt men istället för blått har kanterna nu börjat anta en mera brunröd nyans.

Doftmässigt har vinet också sansat sig en del. Komponenterna är desamma men doften är nu betydligt mera sammansmält och den nästan liköraktiga körsbärsfrukten har rätat in sig i ledet. Nu domineras doften av läder och stalltoner medan frukten bildar fond tillsammans med provencalska örtkryddor,järn, blod och blöta stenar.

Smaken är djup och fyllig utan att kännas det minsta tung. Smakerna korresponderar perfekt med doftintrycken men jag upplever frukten och örtkryddorna som mera framträdande. De söta körsbären balanseras bra av syran. Finkorniga tanniner och lätt bitterhet i avslutningen.

2005 Domaine le Sang de Cailloux Cuvée Doucinello är i nuläget riktigt trevligt att dricka. Bra till mat och funkar även fint på egen hand. Om jag gillar det bättre nu än vid första försöket är jag däremot inte helt säker på nu. Nu känns vinet mera harmoinskt och som att alla bitarna fallit på plats. Den ungdomliga och burdusa charmen funkade dock föredömligt bra ihop med vinets rustika framtoning.

2007 Domaine Marc Kreydenweiss Perrières

Costières de Nimes är rätt svårslaget när det gäller att leverera intressanta viner för en billig peng. Kvällens vin är köpt hos danska Theis Vin för c a 70 DKK. Just nu kostar det 90 och har fortfarande fyndstämpel i min bok. Normalpriset på 130 DKK känns faktiskt helt OK.

Vinet är gjort på biodynamiskt odlade druvor. Blandningen, som varierat en del genom åren, består i årgång 2007 av 40% carignan, 20% syrah, 20% grenache och 20% mourvèdre. Carignandruvorna kommer från drygt 80-åriga stockar. Hur vinet lagrats har jag ingen uppgift om men jag tror inte att det sett någon ny ek.

Vinet har en djupt röd, ganska tät, färg. Direkt vid öppningen är vinet inte särskilt medgörligt. Doften ger läder, steniga mineraler och järn tillsammans med lite funkiga tongångar fast utan något större sväng. Med lite luft börjar det hända saker och vinet släpper loss. Det dyker upp saftiga röda bär, herbes de provence och lavendel. Riktigt trevligt att sniffa på. Rejält och jordnära.

Smaken fortsätter på den inslagna vägen. Aromerna är områdestypiska och känns igen i smaken. Vinets struktur känns dock betydligt mera norditaliensk. Här är ett slankt friskt vin med skinande ren, röd bärfrukt, riktigt fräsiga syror och lätta finkorniga tanniner. Ett superbt matvin som funkar riktigt bra till döttrarnas nya favoriträtt Biff Stroganoff.

2008 Château Poujeaux & 2007 Guigal Gigondas

Under de drygt fyra år som Billigt Vin existerat har vi med gemensamma krafter lyckats skrapa ihop 17 inlägg som taggats bordeaux. Det är sådär fyra per år och speglar nog rätt väl hur min konsumtion ser ut. Det finns hela tiden i mitt bakhuvud att jag borde prova mer. Om inte för annat så för att skaffa mig lite referenser. I septembersläppet dök så 2008 Château Poujeaux upp samtidigt som jag fick en förfrågan från några kollegor om att ordna en introducerande vinprovning på temat bordeaux, bourgogne och rhône. Ett par flaskor inhandlades och ikväll korkade jag upp den första.

Vinet är tätt mörkrött med lite blå inslag. Doften är precis som jag föreställt mig att bordeaux ska vara. Det är svarta vinbären, plommonen, kaffearomerna och salmiak i skön förening. Det är elegant, stramt och klassiskt. Inget flamsigt flörtande men heller inte alltför uppsträckt. En doft jag känner mig rätt bekväm med.

Smaken fortsätter i samma stil. Medelfyllig, stram och klassisk. Frisk syra och lite småverisga tanniner. Frukten tillför en hel del - hör och häpna- charm och det är inte det minsta svårdrucket. Att det blir bättre med lagring är väl ingen djärv gissning men det är riktigt gott redan nu, även utan mat.

Jag är lite förvånad över att jag gillar det här såpass mycket och funderar på vad det kan vara som gör att det funkar för mig. Får jag en Chianti Classico gjord i samma stil uppskattar jag det sällan. Det kan ha att göra med att det verkligen är torrt. Kanske är det kombinationen fruktsötma och rostade fat jag ogillar.

Medan jag ändå var igång passade jag på att prova ett annat nysläppt vin, 2007 Guigal Gigondas som fått 94 poäng av Robert Parker och lovord av såväl vinskribenter som av ett par bloggare.

Doften kan man väl beskriva som lika ursprungstypisk som Château Poujeaux men anslaget är naturligtvis ett helt annat. Här är frukten i förgrunden och den domineras av mastiga körsbär och hallon. Fonden utgörs av lite mörkare tongångar i form av nystyckat kött, örtkryddor och trä. På något sätt känns det som att vinet är lite snöpt. Trots lång luftning kommer det aldrig riktigt loss. Det känns dovt och oförlöst.

Smaken går på i samma stil. Vinet är drygt medelfylligt. Allt finns på plats. Frisk syra och tydliga, lite torra tanniner. Kryddig, lite värmande avslutning. Trots det så övertygar det här vinet mig inte riktigt. Jag hittar inte något som fångar min uppmärksamhet, något som väcker mitt intresse. OK, men rätt tråkigt kan väl sammanfatta mina intryck. Och vem vill väl dricka tråkiga viner en fredagskväll?

Chateau d'Or et de Gueules 2007 La Bolida & 2009 Qu'es Aquo

Under vår resa till Costieres de Nimes i våras tillbringade jag och Jörgen en kväll tillsammans med Diane de Puymorin och provade hennes viner. Vi hade en rasande trevlig kväll tillsammans på en-stjärniga restaurangen Le Lisita. Vi var redan trötta efter två dagars intensivt provande, svårt charmade av sällskapet och så fullt upptagna av att ta in sammanhanget att vinerna på något sätt kom bort. Som tur var fick jag med mig två av Chateau d'Or et de Gueules toppviner hem och möjlighet att prova under mindre distraherande former. Jag provade båda vinerna under midsommarhelgen.

2009 Qu'es Aquo är gjort på 100% carignan från 80-åriga stockar. 80% av druvorna har genomgått kolsyrejäsning. Lagring 6 månader på tre år gamla barriquer. Vinet har en djup, tät blåröd färg. Doften är till en början inte helt inbjudande men rätt spännande. Funkig, animalisk och en antydan till brett. Med lite luft tittar frukten fram. Mörk frukt, viol och lakrits gör aromerna betydligt mera inbjudande och skapar en spännande helhet. En doft som verkligen gör något med mig och skärper mina sinnen.

Jag blir inte besviken på smakupplevelsen. Det här är förvisso ett av Chateau d'Or et de Gueules toppviner men det här är så långt ifrån ett traditionellt prestigevin man kan komma. Det här är ett redigt vin. Munnen fylls av vital, pigg ung fruktighet. Mörka bär är det bästa jag kan komma på för det är inte riktigt någon specifik arom som sticker ut. Syran är rejält frisk och lyfter smaken. Tanninerna är mycket finkorniga men bestämda och känns i kinderna. Mycket lång eftersmak med lakrits och viol. Ett ytterst charmerande och personligt vin. Vinet kostar 15.5 euro på gården.

2007 La Bolida är gjort på 90% Mourvedre och 10% grenache. mourvedre-stockarna är 90 år gamla och avkastning ligger på toklåga 10hl/ha. Vinet har lagrats 18 månader på fat av fransk ek. Vinet har en tät mörkröd färg. Återigen en spännande doft. Denna gång mer komplex. Även här finns en lätt funkighet. Tydlig doft av fullmogna körsbär och plommon. Sniffar man vidare kommer det inslag av grillat kött, torkad frukt, oliver, lakrits och torkad frukt.

Doften väckte en lätt oro om att vinet skulle vara lite väl tungt men så var inte fallet. Inte alls. Smaken är verkligen fullpackad med körsbärsfrukt och saftiga plommon. Det finns sötma från den torkade frukten som balanseras galant av den friska syran. Läckert silkiga tanniner och MYCKET lång eftersmak. Wow. Urgott. Ett vin att dricka i stora hedonistiska klunkar. 14.5% alkohol märks bara i form av allt mer svårtydda smaknoteringar. Vinet kostar 24.5 euro.

2004 Domaine La Soumade Rasteau Cuvée Prestige

Jörgens inlägg från igår blev en påminnelse om hur snävt perspektivet är i den svenska vinvärlden. Visst ältar jag om Friulien och gör utvikningar till Slovenien och Gerogien ibland. IV-Patrik lyfter fram okända piemontesiska appellationer. Ett och annat strö-inlägg på andra bloggar blir undantag som bekräftar regeln att perspektivet är snävt. Och handen på hjärtat, när läste, eller skrev, du ett inlägg om ett vin från Rasteau senast ?
Monopolet med ett av världens bästa sortiment har inte en enda flaska att erbjuda. Det mera blygsamma norska monopolet (skandinaviens bästa utbud ??)har sju.

För ett drygt år sedan provade jag 2004 Rasteau Cuvée Prestige från Domaine La Soumade. Ikväll, efter årets hittills längsta löprunda, kändes det som läge för ett återbesök. Jag behövde något värmande och det stod biffar av vildsvinsfärs med ugnssteka rotfrukter på menyn. Cuvée Prestige är en blandning på 80% grenache, 10% mourvedre och 10% syrah. Största delen av vinet har lagrats på cement och 20% har lagrats på använda barriquer.

Vinet har en tät, mörkt blåröd nyans. Doften är typiskt sydrhonsk och rätt rustik. Mycket tydliga animaliska toner, stall, mogna körsbär och jordgubbar. Jag hittar också lite piptobak, lakrits och mineraler. Det finns också en del alkohol men här uppfattar jag det som inbjudande, värmande och välkomnande snarare än störande. Körsbärslikör snarare än hembränt.

Smaken lever mer än väl upp till de löften som doften ger. Det här är ett rejält, hjärtligt och värmande vin. Även om det är väldigt att trevligt att dricka på egen hand så är det tillsammans med maten som det verkligen kommer till sin rätt. Vinet är drygt medelfylligt med bärfrukten i centrum. Frisk syra, rejäla men förvånansvärt finkorniga tanniner och bra, kryddig eftersmak. Skitgott helt enkelt.

Burgundergryta

I somras nackade odalmannen i släkten ett ungdjur, alltså finns det gott om styckdetaljer i frysen. Recept på burgundergryta finns det en uppsjö av. Jag hoppar över Julia Childs legendariska men omständliga recept. Jag tar dock till mig hennes tips att torka köttet på hushållspapper innan det bryns. Det gör faktiskt en märkbar skillnad.

Istället tittar jag i en tryckning från 1980 av Bonniers Kokbok, vars första upplaga kom 1960. Illustrationerna i boken verkar ha hängt med från den tiden. I kokboken finns två varianter, som jag blandar allt eftersom. Burgundergryta I ska puttra sakta 3-4 timmar (det blir bara drygt 2 till slut) men innehåller varken morötter eller champinjoner, så det plockar jag in från Burgundergryta II när ungefär en timme är kvar till servering. Ettan innebär även att man steker brödtärningar och strör över grytan innan serveringen, men det hoppar jag över och satsar på pressad potatis istället. Burgundergryta II innehåller inget rimmat sidfläsk och det känns som ett måste.

Att hälla i grytan föreslår man bourgogne - så klart - eller Rhône-vin. Jag råkar ha två Lirac-viner från 2007 till hands, båda associerade med storproducenten Antoine Ogier. Domaine Garcin, ett billigt tjut jag hittat på Irma, och Les Chenaies som kostar en hundring på Bolaget (fast vid det här laget är det årgång 2008 som gäller, om man inte har en jäkla tur och trillar över några kvarblivna 2007:or i en butik långt långt borta).

Jag blev inte förtjust i Domaine Garcin när jag provade i somras, och det infinner sig inte någon kärlek nu heller. Grovt uthugget, strävt, alkoholtungt. I grytan med det.

Les Chenaies är till 60 % grenache, med 25 % syrah och 15 % mourvèdre. Slånbärslikör och plommon, lagerblad och lakrits. Lite alkoholstickigt. Friskt och rent i smaken, tycks inte ha varit i närheten av några fat. Tilltalande och lättillgängligt, inget överjobbigt alkoholgenomslag där som tur är. Saftigt och sötfruktigt, med en pigg syra som gärna fått vara än mer framträdande. Till grytan passar det mycket bra.
_______

Burgundergryta tar sin tid att laga till och man behöver ett matlagningsvin inte bara i grytan. Nu blev det ett italienskt tjut från Marche, 2008 Rosso Piceno från producenten Azienda Agricola Aurora, en skvätt som blivit över sedan gårdagen. Mest sangiovese (65 %), med en andel montepulciano (20 %) och lite merlot (15 %). Nyligen uppkorkat - djupt och ogenomträngligt blårött som outspädd svartvinbärssaft i glaset - uppvisade vinet en lite funkig, men framför allt ungt bångstyrig och kantigt tvär sida som gjorde det svårt att ta till sitt hjärta.

Överraskande nog påminde det om de gomskrynklande slovenska, syrastinna teran-vinerna. Ändå hade det något eget, som gjorde det omöjligt att bara avfärda. Och efter ett dygn i öppnat tillstånd hade det också öppnat sig mer. Den friska syran hade lugnat ner sig något och kom mer till sin rätt, en trevlig pinjedoft smög runt i glaset och vi kom plötsligt mycket bättre överens. Inget märkvärdigt vin, men vad kan man egentligen begära av ett tjut som kostade 65 DKr/styck vid köp av två hos Cibi e Vini?

Etiketten är skum - tre till synes nakna figurer som värmer sig vid en eld, bär konstiga mössor och sysslar med ett obskyrt redskap. Kanske en typisk aktivitet i östra Italien.

2005 Domaine Santa Duc & 2008 Ioppa Uva Rara

Efter en månad med uteslutande italienska viner kändes det som att det var dags att att dricka något annat. När dessutom vädret slår om, temperaturen halveras och de mörka molnen drar in funkar det med något värmande från södra Rhône. Dock ingen 07:a utan ett av de första vin jag köpte med avsikt att lagra. 2005 Domaine Santa Duc provade jag för första gången för dryga två år sedan. Dags att kolla vad som hänt sedan sist.

Färgen har tappat de blåa inslagen och går nu i en tät mörkröd nyans. Doften har också tappat en del av babyhullet och den primära frukten är borta. Nu domineras den av körsbärslikör, rumtopf, läder och fataromer. Efter en stunds sniffande fyller det på med lavendel och örtkryddor. Smaken är mycket fyllig, värmande ochfortfarande närmast burdust. Smakerna följer aromerna väl och allt samlas ihop med bra syra och närmast brutala tanniner. Finalen är bittert och det känns väldigt tydligt att man inte gjort sig omaket att skilja druvorna från stjälkarna. Rustikt är bara förnamnet. Jag gillar det här skarpt men det är inte helt enkelt att hitta lämplig mat. Åtminstone inte mitt i sommaren. Jag tänker låta resterande flaskor ligga ett par år till och fylla på med några 07:or.



Till maten öppnar jag istället en italienare. 2008 Ioppa Uva Rara är på många sätt föregående vins raka motsats. Ett utpräglat matvin som inte ställer några stora krav men erbjuder desto mer omedelbar charm. Doften bjuder på hela paketet av saftig bärfrukt. Solmogna jordgubbar, hallon och röda vinbär. Smaken är precis lika ämabel som doften. Bra syra, mjukt lent och fruktigt. Läskande och lättdrucket som saft. Glas efter glas slinker ner tillsammans med lite blandade charketurier från Bjärhus och innan man vet ordet av är flaskan tom. Tack till Piemonte-Patrik för flaskan

Jag kan inte låta bli att tänka att det är viner som detta som är det definitiva beviset på att ett område har god vinkultur. Att även de enkla matvinerna, vardagsvinerna håller hög klass och har något att ge.

2007 Domaine Garcin Lirac

Det blir inte alltid som man tänkt sig. Och det jag hade i tankarna var att köpa upp mig på Terra dei Re hos Stefan Jensen eller kika in hos Pétillant och se om de hade kvar någon av Matthieu Dumarchers grenache-granater.

Men Billigt Vins redaktionsmöte på Brew Pub drog ut på tiden. Storheter som James Brown (en brown ale), Fitzgerald (en livsfarligt god barley wine) och en VM-match som slutade illa för Italien fick oss att dröja oss kvar på innergården. På väg till tåget blev det därför i vanlig ordning en snabbtur inom Irma. En laddning billiga franska tjut, bland annat en Crozes-Hermitage man fick två för 95 DKr av, blev skörden.

IPA:n Neil Armstrong och brown alen James Brown grusar andra planer

2005 Domaine Garcin gav nyligen en Château-Neuf du Pape en match. Därför hugger jag genast några av 2007:an - det måste ju vara en höjdare?

Blåröd färg, ung lovande doft med körsbärslikör, svarta vinbär, kryddor och choklad. Men också ett tungt, stickigt alkoholgenomslag. 14,5 % håller vinet och det märks även i smaken. Alkoholen tar över och bränner hela vägen genom strupen ner i magen. Några varv lugnare på den fronten och det hade varit ett sjysst vardagstjut, som gjort för en lunchpaus i arbetet på fälten tillsammans med ett robust bröd indränkt med olivolja och med tomater, tunt skivad vitlök och nymald svartpeppar. Råkar man få med en flarra av den här hjärngroggen blir det kanske en munter stund i gröngräset, men inte mycket mer skött den dagen.

Nej, det var inte alls samma finess som i 2005:an. Jag är tveksam till om det blir bättre av vila, men de andra flaskorna får ligga några år ändå.

59 DKr är trots allt inte något överpris, snarare blir det mycket både YPK* och 2007 för slanten.

Tillägg dagen efter: rejält svalt - nästan direkt ur kylen, faktiskt - är vinet trevligare. Friskare, bärigare, rätt sträva tanniner som nu släpps lösa. Och det är ju logiskt: ljummen grogg är ju heller inte kul. Domaine Garcin tycks för övrigt tappa upp sitt vin för Château-Neuf-du-Pape-producenten Ogier, som verkar vara en stor leverantör av Rhône-tjut till Irma. Alla varianter jag fick med mig hem har Ogiers namn någonstans på etiketten.
____________
* Yrsel per krona

2006 Kartäuserhof Smaragd Riesling Achleiten

Kul

Om man har en gammal singelbelagd gårdsplan, utan markduk som skydd mot ogräset, är man aldrig arbetslös så här års. Efter en hård kamp är det enda som hjälper mot värkande rygg och torr hals - intalar jag mig - en kall riesling från Wachau.

Och det stämmer, banne mig. Efter tre kvart i öppnad falska doftar 2006 Kartäuserhof Smaragd Riesling Achleiten diesel, med honung och tropiska frukter som försångare i gospelkören. Sweet Jesus! - det här får bort dammet och ger livsandarna åter. I smaken finns ananas på burk, bra mineralitet, påtaglig syra och en kvardröjande beska i eftersmaken som gör att man blir törstig på mer. Intrikat utan att på något vis vara komplicerat. En sjysst produkt från österrikiska Wachau i fin form just nu. Inköpt på rea för halvtannat år sedan för cirka 150 kronor, om jag inte missminner mig. Den tålmodiga väntan har nog varit till fördel, för vinet och därmed för mig.

I kvällningen kan jag sitta och begrunda vad som egentligen skedde under Billigt Vins redaktionsmöte, när vi provade Clos du Mont-Olivets 2004. Den funkade liksom inte alls. Det var något oförlöst - alternativt redan dött - över den. Alkoholstickig, endimensionell och inte kul.

Jag provar om jämsides med ett glas Lirac från Domaine Garcin (2005), fyndat på Irma för några år sedan och öppen sedan några dagar. Och fan vet om jag inte föredrar det billiga tjutet. Det är friskt kryddigt och lite läder har kommit fram i doften sedan jag öppnade den. Pinjelund, tänker jag, utan att väl nånsin ha gått genom någon sådan. Smaken är läskande, med fin frukt och trevliga tanniner. Clos du Mont-Olivet har inte utvecklats som jag hoppades (för det fanns en viss progression efter karaffering och luftning kvällen innan). Men nu är vinet fortfarande tungt och stickigt. Lite mentoldoft finns det, men den lyckas inte lätta upp helhetsintrycket. I smaken dominerar beskan och alkoholtyngden, den frukt som fanns där vid öppnandet har inte precis tagit över showen.

Svårt veta vem det är fel på här - mig och Ingvar eller just det här exemplaret. Men
vilket fall som helst håller min relation till södra Rhône håller på att bli mer komplicerad. Och jag som trodde jag var i början av en livslång kärlek.

Inte kul

Säsongsavslutning

Igår höll Billigt Vin redaktionsmöte och säsongsavslutning. Semestern närmar sig och bloggandet får gå ner i viloläge ett tag. Jag och Jörgen konstaterar att umgänget med Italienska viner haft ett gott inflytande på oss och kvällen förflöt i allsköns ro utan incidenter. Vi han dock med att öppna en blandning av gamla favoriter och sådant vi var nyfikna på.

Första vinet blev 2003 Zidarich Vitiovska, ett vin från Carso gjort på en lokal druva. Zidarich var en av producenterna som medverkade på Fri Vin i Köpenhamn. Han arbetar efter biodynamiska principer. Druvorna till detta vinet odlas på c a 250 meters höjd, skördas i slutet av september/början av oktober. Musten har lång skalkontakt och vinet jäser utan temperaturkontroll i öppna kärl. Lagringen sker på stora ekfat. Vi provade vinet för ett par år sedan på Billigt Vins första extravaganza och blev förtjust.

Vinet har en lite grumlig gulorange färg. Doften tar nästan andan ur mig. Det känns moget men ändå mycket vitalt. Till en början associerar jag till vita persikor, tydliga mineraltoner och stendamm. Efter lite tid i glaset får doften en behaglig rondör och tankarna far iväg mot gammaldags kompott på torkade frukter och en lätt ton av kanel. Smaken svarar precis mor aromerna. Vinet är mjukt och behagligt. Den relativt höga syran bäddas in i frukten och mineralerna stramar upp och ger karaktär. Vinet känns mycket rent och rensande. Mot slutet finns en lätt strävhet och en liten bitter touch. Lång eftersmak. Fullständigt lysande och ett av årets bästa vinupplevelser. Finns att köpa hos Winewise i senare årgång.

För några månader sedan hade jag en vag aning om att det fanns något slags koppling mellan pinot noir och spätburgunder men mer var det inte. Finare Vinare ändrade på det och med en serie entusiastiska inlägg sjöng de krautpinotens lov. Jag blev såklart nyfiken och en tvekade inte när jag sprang på 2008 Meyer-Näkel Blauschiefer Spätburgunder. Vi häller upp och beundrar vinets ljust blåröda färg. Först blir jag rätt förtjust i den goda, parfymerade hallon/blåbärs-frukten. Kryddigheten och en lätt sumpighet tar vid och allt är fortfarande OK. Tyvärr känner jag efter en stund en viss alkoholstickighet och en påtaglig fatkararktär vilket drar ner helhetsintrycket.
Smaken fortsätter på samma tema. Rar frukt med en del sötma, bra syra och god kryddighet. Alkoholen slår desvärre igenom och jag kommer heller inte överens med fathanteringen. Vinet håller inte ihop utan de olika komponenterna drar åt olika håll. Troligen för ungt men också för tillrättalagt och snällt för min smak.

Jörgen ropar efter kraftigare doningar och plockar fram en flaska 2004 Clos du Mont Olivet. Vi häller upp varsitt litet glas och resten får gå i karaffen. Vinet går i en brunröd, läderaktig ton. Doften är en headache waiting to happend. En dov sötma och alkohol. Efter en timme i karaff har det inte hänt särskilt mycket. Smaken är sötfruktig och alkoholtung med en påtaglig bitterhet. Vinet känns inte uttalat defekt utan det som stör är en avsaknad av en rad komponenter.

Sittningen avslutas med 1999 Clos de Saint Yves Savennieres gjort på 100% Chenin Blanc. Vinet går i guldgult. Doften har en uttalad mineralitet men en mycket påtaglig kritdoft och faktiskt en liten pust petroleum. Här finns ett animaliskt inslag som påminner om lätt härsken fårtalg. En god äppelton och lite mynta friskar upp. Första sippen är som att bita i ett omoget Granny Smith-äpple som spetsats med citron, en syra som får det att hugga till i magtrakten. Vinet är heltorrt och mineralstinnt med äppeltoner och en vag förnimmelse av honung som förmildrande drag. Syran bär eftersmaken som hänger kvar länge. Ett intressant vin med massor av karaktär. Det kommer att bli mer chenin blanc vad det lider

2005 Château La Reyne Prestige och 2006 Château Etienne Vieilles Vignes

Förra gången jag drack 2005 Château La Reyne - för nästan precis två år sedan - skedde det av misstag. Flaskorna skulle sparas några år var det tänkt, men innan jag hunnit förpassa dem till källaren hade en av dem korkats upp i hastigheten. Så vad gör man? Då var vinet kärvt och vresigt, men där fanns en fin frukt som kikade fram bakom butterheten.

Nu är det dags för ett mer planerat smakprov. Jag kan konstatera att tiden i källaren gjort gott (och att jag kan konstatera det innebär ju att det är en bra idé att göra ett test innan man lägger på lager, för att ha något att jämföra med). Nu har det gått några dagar sedan jag drack vinet och min vana trogen gjorde jag inga noteringar, men summa summarum framstår det som mer harmoniskt. Tanninerna har slipats ner och lugnat sig utan att för den skull ha sjappat från scenen. Frukten är pigg i huvudrollen och syran har en biroll som är viktig för handlingen. Jag gillar det som det är precis nu. Ett bevis på att tålamod kan löna sig. Förmodligen lönar sig inte mer tålamod - fem år verkar vara en bra ålder för La Reyne Prestige. Men jag ska ändå låta någon flaska ligga ett par år till bara för att kolla.

Den aktuella årgången på Systemet är 2007, ser jag när jag besöker Hansakompaniet. Borde förstås provas. När jag frågar den vänliga av de båda äldre damer som jobbar där har hon inte testat den årgången. Men hon har många andra tips, ett från Cahors: 2006 Antisto, också malbec eller côt noir som druvan heter i trakten. Gjorde succé på senaste kundprovningen.

Häromsistens kom det ett nytt Cahors-vin i samma prisklass, 2008 Reserve du Vieux Noir. 80 kronor kostar det. När jag nu puffar till Räknetrissen grymtar han i sin slummer att jodå, det ligger nog i topp på kritikerlistan. Dyrare 2006 Un Jour (198 kr) kanske går att uppbringa i något ex, sedan är det slut på Cahors-viner i ordinarie sortimentet. Men en liten jämförande provning kanske hade varit på sin plats.

Den vänliga och uppenbart engagerade damen kommer igång och skyndar iväg till nästa hylla. "Det där", säger hon och pekar på 2007 Lirac Les Chesnaies för hundringen jämt, "är riktigt bra, på provningen trodde de mig inte när jag avslöjade priset". Jag har faktiskt druckit det - under svårt oordnade former när schlager-finalen sändes från Globen - och vad jag minns var det helt OK. En påminnelse om att jag borde prova det igen...

Damen tar inte alls sitt ansvar som Systembolagsanställd att främja måttligt drickande. Tvärtom blir jag allt mer sugen på att ruinera mig, avvika från arbetet och gå hem och prova hejdlöst istället. Men jag lägger band på mig och frågar avslutningsvis om Languedoc-tjutet (från Saint-Chinian) 2006 Château Etienne Vieilles Vignes, som reas ut för 68 kronor. Tidigare kostade det 85. Nej, damen tror inte att det är på utgång, prisnedsättningen är förmodligen en justering nedåt för att man inte sålt så mycket som man förväntat sig. Om fler är som jag, det vill säga ofta tittar på det och erinrar mig att det är ett rätt bra vin men alltid köper något annat istället, kan det säkert stämma.

Château Etienne, i årgång 2005, var det vin jag tänkt dricka i mars 2008 när det blev La Reyne istället. Helgen som gick provade jag den billiga 2006:an och blev först inte så imponerad. Platt och endimensionellt syrligt, tyckte jag. Femtio år gamla stockar eller ej, det första glaset var inte så kul.

Men där fanns ändå något som väckte intresse, och när jag dagen efter nådde slutet på flaskan hittade jag vitpeppar, viol och annat gott i doft och smak. Då var vi riktiga kompisar, Château Etienne och jag. Jag bestämde mig för att behålla resterande flaskor och inte glömma att låta vinet lufta sig i karaff någon timme nästa gång. Damen och jag är överens om att lagringspotentialen inte är stor - ett rekorderligt matvin att ta till under vårens och sommarens fläsk- och lammgrillningar.

2007 Chateau des Mongettes

Kvällens påskölsprovning blev inställd. Gårdagskvällens sittning tog ut sin rätt och varken jag eller herr K kände oss upplagda för att gå i klisnch med fyra nya påsköl. Vi får väl se om det hinns med innan påsk. Om inte så är Sigtunas båda varianter ett hett tips liksom Dugges och Oppigårds. Väljer du någon av dessa så kan det inte bli fel.

Kvällen ägnades istället åt förberedelse inför morgondagens herrmiddag. För att inte vara alltför förutsägbar bestämde jag mig för att inte laga boeuf bourgignon. Istället blev det Cog au vin efter ett recpet från Julia Childs via Anders Öhman. Rätten behövde 7 dl "fylligt ungt rödvin". Det fanns en slatt med 2 dl chianti i köket som väl får anses uppfylla kravprofilen. För att fylla upp resten av grytan öppnade jag ett danskt snabbköpsvin, 2007 Chateau des Mongettes, från Costiéres de Nimes. Fem dl till grytan betyder tvåochenhalv till mig. Kan väl duga till kvällens uppvärmda gulasch.

Jag har gillat de flesta 07:or från Costieres de Nimes som jag provat. De har ofta en charmerande, lättsam fruktighet som ibland får mig att undra om de tillämpar maceration carnbonique på en del av frukten. Chateau des Mongettes görs på en blandning av 60% syrah, 20% grenache och 20% mourvèdre. Vinet går som sig bör i en ganska tät, men genomskinlig, blåröd nyans. Doften är intensivt bärig och saftlik. Blåbär, björnbär och svarta vinbär tillsammans med en näve vingummi. Här finns också typiska sydfranska kryddor. Mycket trevligt men helt utan några stora åthävor.

Smaken är lättsam och skulle inte skrämma någon B-I-B-drickare. Den unga, vårystra frukten såklart i centrum och lite lakritstoner i slutet. Emkelt och med rätt kort eftersmak. Jag måste tillstå att jag är rätt förtjust i enkla viner som smakar enkelt men korrekt. Bra vardagsvin. Varken mer eller mindre. Två för en dansk hundring på Superbest.

2004 Château de Lancyre Pic Saint-Loup Vieilles Vignes

Sanningens minut. Har det frusit i källaren? En ockulärbesiktning – i en källare som nu håller cirka 5 plusgrader – ger inga indikationer på att innehållet i flaskorna har nått fryspunkten. Inga sprängda buteljer, inga skruvkorkar som buktar ut och inga naturkorkar som trängt ur sina halsar. Men det måste ju till en avsmakning för att avgöra saken.

När jag drar korken ur en 2004 Château de Lancyre Pic Saint-Loup Vieilles Vignes luktar det strumpa som omslutit svettig fot och sedan glömts kvar i tvättkorgen ett tag. Inte den mysigaste första bekantskap med ett vin jag varit med om

När det kommer i glaset är färgen djupt rödsvart, i kanterna något genomskinlig. Jag har aldrig riktigt hajat det där med att viner doftar järn, köttsaft och slakteri, men nu gör jag det när strumpdoften väl har klingat av. Särskilt smaken leder inledningsvis till en något ankommen bit fläskkarré, som jag för ett tag sedan funderade en god stund på om jag skulle slänga eller tillaga. Som jag minns det chansade jag och ingen blev matförgiftad.

Även Château de Lancyre visar sig vara en chansning som går hem. Efter någon timme i glaset är det en riktigt mångfacetterad doftbukett som slår upp, med lagerblad, vitpeppar och en pigg syrlig frukt. Den köttiga doften känns nu mer nyttig än tidigare. MSÄ drar en sniff och tycker det luktar svamp, närmare bestämt mögelsvamp, men det tycker jag är att ta i.

Tanninerna är fortfarande på hugget, men låter frukten – som inte är enbart syrlig utan även har ett mörkare stråk - spela en catchy och tydlig melodi rätt långt bak i mixen. Först tänkte jag svänga mig med en musikreferens till Dinosaur Jr’s snällare låtar, men vid närmre eftertanke ligger nog Buffalo Tom närmre. I eftersmaken – och särskilt i en liten rap som bubblar upp – finns det en småvresig beskhet men framför allt smultron och jordgubbar.

Ni kan ha gissat vid det här laget att det här är en cuvée på syrah, grenache och mourvèdre. Tro det eller ej, men det gjorde jag också innan jag kollade baksidestexten. Coteaux du Languedoc är distriktet. Vinet kom på tillfälligt besök i maj 2007 och kostade då en jämn hundralapp. Jag är ganska säker på att jag inte provat det tidigare, utan förpassade ett par flaskor direkt till källaren. Ett bra beslut, tror jag. Nu önskar jag att jag hade ett dussin pavor att beta av de närmsta två åren. Det har jag inte, så klart.

Som test av eventuella frostskador var det här kanske inte bästa valet: ett vin jag inte har några tidigare referenser till, en producent och ett distrikt jag inte känner till och fortfarande vet jag inte riktigt vad jag ska förvänta mig av ett vin som är några år gammalt. Men syrah/grenache-blandningen har jag börjat få lite koll på, och här visar den sig från sin bästa sida. Inget tyder på skador och jag kan andas ut. Håller sig källaren frostfri den här skånska vintern lär den göra det alla skånska vintrar framöver.

PS. En koll med den som importerade Château de Lancyre då det begav sig våren 2007 ger vid handen, att det i dagsläget inte finns planer på att ta hit senare årgångar.

2005 Château Courac Laudun & några andra kompisar

I källaren finns en ganska disparat samling flaskor. Här, skulle kanske en vän av ordning tänka, huserar en förvirrad person. Men det har ändå, utan att det funnits någon medveten strategi, bildats ett slags grund i det hela. När det gäller rött består denna av viner från södra Frankrike, ofta upplockade ur det tillfälliga sortimentet och ibland fyndade på bolagsrean. Inköpspriset har i snitt legat en liten bit under hundralappen.

Ikväll är det 2005 Château Courac Laudun, som påminner mig om varför jag jagar runt som en vettvilling och släpar hem kassar med flaskor. Som så ofta på senare år ett tips från bloggosfären. Bland många andra gillade Finare Vinare det för ett och ett halvt år sedan.

Något år efter första mötet korkar jag upp igen och häller i karaffen. Den mörka, varma färgen har börjat dra åt det brunröda hållet, även om de blåröda reflexerna dröjer kvar. Mycket sötaktig frukt i doften, järn och peppar. Efter några timmars luftning är vinet fenomenalt gott att dricka till entrecôte och en sallad på avocado, mache-blad, groddar och blodapelsin. Också smaken är varm och fyllig. Det finns en balanserande, småkärv strävhet som nu är väl integrerad med frukten och syran. Det är elegant och läskande, komplext utan att slå på stora trumman - ett vin som gör ett strålande jobb som matvin. En gräddig potatisgratäng hade funkat som tillbehör. Ännu bättre än vad jag minns från tidigare och jag hoppas det finns några exemplar kvar i källaren.

Andra plock på senaste tiden inkluderar 2006 Château Laquirou Champs Rouge från La Clape i Languedoc och 2007 Château Saint-Bénézet Cuvée Prestige från Costières de Nîmes. Det förra inhandlades på rea under hösten 2008 och det senare var tillfälligt på besök på bolaget sommaren 2009. Båda är på fint humör nuförtiden, i synnerhet Champs Rouge som jag gärna skulle vilja följa i senare årgångar om möjligheten funnes. En anledning till spretigheten i källaren är ju att mycket av det som väcker intresse bara finns tillgängligt på den svenska marknaden i en specifik årgång och under en kort period.

2004 Domaine la Soumade Rasteau Cuvee Prestige

För en tid sedan provade jag Domaine la Soumades billigaste vin, ett VdP på Merlot och blev glatt överraskad. Ikväll klättrade jag upp några pinnhål på prisskalan och drack ett av domänets Cotes du Rhône Villages-klassificerade viner.

Vinet är purpurfärgat och tätt, nästan ogenomskinligt. Doften är stor och kraftig på känt sydrhônskt manér. Generös dosering av mörka bär och örtkryddor med ett kostall i bakgrunden. När vinet fått en stund i glaset upptäcker jag järn och tjära.

Smaken är precis som väntat stor, kraftig och fyllig. Det känns att vinet har några år på nacken. Smakerna har smält samman och är väl integrerade. Syran balanserar fruktsötman bra och tanninerna avrundade men mycket påtagliga. En sympatisk och rustik grenache/syrah/mourvèdre-blandning från en by vars viner sällan återfinns på SB. I dagsläget hittar man ett vin, ett sött dessertvin i rea-sortimentet. I Danmark säljs Domaine la Soumade Cuvée Prestige på Superbest för 130DKK.

2007 Domaine D'Angayrac Cuvée Prestige

För ett par veckor sedan tog jag bilen över sundet för att bunkra upp med Barbaresco och en del annat från Philipson Wine. Jag lyckades köra vilse i ett förvirrande industriområde och tvingades stanna för att fråga efter vägen. Jag hamnade hos en annan vinimportör, Winegroup, och kom ut igen med vägbeskrivning och en låda vin. Den munvige försäljaren övertalade mig att prova
2007 Domaine D'Angayrac Cuvée Prestige och gav sig inte förrän jag stod där med en massa vin jag inte tänkt köpa. Den fria vinmarknaden har sina risker.

Vinet kommer från Costieres de Nimes, området som ligger precis mellan sydligaste södra Rhöne och Langedouc. Domaine D'Angayrac har funnits i cirka 250 år och drivs sedan 1982 av bröderna Thierry och Serge Baret. När de tog över egendommen moderniserade de vineriet, rev upp Carignanrankorna, men behöll de gamla grenachestockarna, och planterade istället syrah och mourvedre. Proportionerna i detta vinet är 60% syrah, 30% grenache och 10% mourvedre

Efter en dag i råkalla skånska skidbackar kändes gårdagen som rätt tillfälle att prova Domaine D'Angayrac Cuvée Prestige till en köttgryta med inspiration från sydfrankrike.

Vinet är nätt och jämt genomskinligt och går i en blåröd nyans. Doften frammanar bilder av hotpants, platåskor och svängande kroppsdelar. Slampigt och vulgärt ? Nej, här finns så mycket glimten i ögat, integritet, stolthet och självkänsla att det funkar.

Den höga syrahandelen märks tydligt. Det kommer en rejäl dos feta charkvaror och tydlig pepprighet paralellt med fantastisk frukt. Söta fullmogna björnbär, svarta vinbär och blåbär tillsammans med söt paprika, lakrits och fatvanilj. Det är en riktigt maffig doft. Smaken är inte riktigt den bomb jag hade väntat mig. Mycket smak men ändå balanserat. Här dominerar de svarta vinbären och blåbären men de andra aromerna hittar också plats. Vinet balanseras av bra syra och mjuka tanniner. Lång god eftersmak med lakrits och en lätt bitterhet. Alkometern stannar på i sammanhanget måttliga 13.5%

2007 Domaine D'Angayrac kostar c a 80 DKK. Om jag jämför med 2007 Chateau Saint-Bénézet Cuvée Prestige som provades i början av sommaren så är Domaine D'Angayrac en storlek större och ett vin jag mycket gärna skulle se i systembolagets sortiment.