2009 Sepp Moser Zweigelt Hedwighof

Vi borde ha något slags utmärkelse för den här typen av vin. De gör inte så mycket väsen av sig i provningar och får de någon gång några poäng så hamnar de på den  modesta änden av skalan. Samtidigt, tänk hur trist livet hade blivit utan de där vinerna som lyfter onsdagspytten, förgyller måndagspastan och sätter guldkant på korven. Och, ska jag kanske tillägga, sitter som en keps till lammsmäckan alla dagar i veckan. Jag minns mitt favoritavsnitt ur barndomens absoluta TV-måste Modiga Mindre Män. Vardagens Vapendragare hette det och det är en så god beskrivning av Sepp Mosers 2009 Zweigelt Hedwighof som någon.

Sepp Moser kan ses som en relativt ny producent, företaget startade 1987, men rötterna sträcker sig tillbaka till mitten 1800-talet. Familjeföretaget Lenz Moser hamnade i ekonomiska svårigheter när exportmarknaden kollapsade i samband med den österrikiska vinskandalen och Sepp bröt sig ut. 2000 tog sonen Nikolaus över verksamheten med nya idéer om hur jorden skulle brukas. Sedan 2006 är produktionen certifierat bio-dynamisk. Man har mark i både Kremstal där man odlar vita druvor och pinot noir och Neusiedlersee som är mera lämpad för rödvinsproduktion.

2009 Zweigelt Hedwighof  är mörkrött med lite violett i kanterna. Doften påminner rätt mycket om en pinot. Djupfrysta jordgubbar, körsbär, skogbär, pinot-kryddor och en lätt sumpighet. Frukten är verkligen ung, pigg och levande. Smaken är samma andas barn. Pigg frukt av det saftiga slaget, frisk syra och mjuka tanniner. Kryddtoner och en lätt jordighet. Ett perfekt vardagsvin för den som känner sig hemma i norditaliensk vardagsvinestetik. Emilie Vin säljer för 85 DKK.

                                                          

Rabl och Mulderbosch - rosérace i septembervärmen

Det finns all anledning att gå över ån efter vatten - hela det här vinbloggandet handlar ju om att vidga vinvyerna. Robert Frost valde den övervuxna, minst tagna stigen genom skogen och det gjorde hela skillnaden. Ja, ni fattar.

Men ibland behöver man inte göra det krångligare än det är. Rabl Zweigelt Rosé är det man behöver en sommarvarm septembersöndag. Den rosa blekfisigheten, det snustorra och ändå hallonfruktiga anslaget och den lilla milda pepprigheten är fortfarande på rätt plats.

Mulderbosch - som enligt personalen i butiken är en mycket populär rosé - är välgjort och ligger inte långt från österrikaren i doft- och smakregistret. Men jag behöver det inte så länge Rabl finns kvar i hyllan. Visst, kanske behövs inte rosé på det hela taget nu när hösten faktiskt verkar vara på väg. Men det borde väl snart bli rea på det rosa sortimentet och då kommer jag garanterat att slänga ner några buteljer i källaren. De bör kunna klara en vinter där nere för att, likt pigga vårlökar, lysa upp några soliga vårsöndagar om ett halvår eller så.

Turism

När i Berlin, gör som berlinarna - det vill säga drick prosecco och viner från Österrike. I alla fall om man ska döma av utbudet på de kvällsöppna jourbutikerna i Kreuzberg och på de näringsställen i kvarteret vi hinner besöka. Proseccon kostar ett par Euros och går att få direkt ur kylen i kvartersbutiken, för snabb och törstsläckande konsumtion under varma kvällar innan det är dags att leta upp någonstans att äta. På trevliga restaurangen Jolesch är det inte så konstigt att vinlistan består av viner från Österrike, då menyn består av sådant som Tafelspitz, knödlar och schnitzlar. Också vegostället Café V har grüner veltliner och blauer zweigelt som månadens vita och röda tjut.

En annan sak att göra för att smälta in är att cykla eller gå omkring på gatorna med en ölflaska i handen, företrädesvis Becks. Det är att gå lite för långt, hellre då slå sig ner med jämna mellanrum i turistandet och svalka sig med en Hefe. Den här, spritsiga Schöfferhofer från Frankfurt, var ganska god i värmen:
Men bäst - under ett stopp vid en klassisk Biergarten i Tiergarten - var ändå gamla goda Erdinger från Bayern. Hemma, från flaska, har jag aldrig förstått dess storhet, men här var det helt rätt och riktigt.
Den där flaskan sekt med Brandenburger Tor på, då? Inget att tala om, för 1 Euro 69 cents fanns den färdigkyld i en livsmedelsaffär på Bahnhof Friedrichststrasse och hade en sockersörja i botten av flaskan. Men tillsammans med en bit melon framför riksdagshuset var det en typisk tågluffarmeny - det vill säga före promenaden till Bertolt Brechts hus för en stadig måltid innan avfärd, en mer medelålders aktivitet. Menyn består av recept som Brechts hustru helene Wiegel serverade Den Store Författaren och hans teatersällskap. Ordentlig husmanskost med tydlig prägel av Centraleuropa: gulasch, knödlar, schweinhaxe. "Mit speck" är en vanlig och tillräcklig förklaring till rätternas innehåll. Naturligtvis är stora delar av vinlistan också här hämtad från Österrike. Vi dricker husets blandning på blaufränkisch och zweigelt: med god doft av vitpeppar, lagom kärvt och med trevlig frukt, helt ok till hönan som puttrat i zweigelt-sås.

2008 Rabl Zweigelt Rosé

Rosévin? Det där är information som jag filtrerat bort i nyhetsflödet, även om jag inte kunnat undgå att se att det kommit mängder av tillfälliga flörter i rosa inför sommarsäsongen. Sen var det nåt bråk också, där EU efter protester från de europeiska vintillverkarna till slut har fått dra tillbaka sitt förslag om ändrade spelregler, där det skulle bli tillåtet att blanda rött och vitt vin för att få en rosa dryck.

Men så råkade jag titta in hos Mise en bouteille, som skriver om en lockande rosé här. Kombinationen Kamptal, vinhuset Rabl - som jag inte tidigare fått tillfälle att göra mig bekant med men som jag länge velat närma mig - och löften om "mineralitet, stramhet och ett torrt avslut" är mer än tillräckligt för att jag ska hasta iväg och införskaffa en laddning 2008 Rabl Zweigelt Rosé.

Första mötet sker hastigt. Flaskan direkt ur kylen, en snabb skål för P som fyller år och tillsammans med M är på väg ut på stan för att fira på Indian Haweli. Jag konstaterar mest att det är "ungt, fräscht och fruktigt" för att citera en känd vinskribent.

Nu är det fredag och läge för lite mer koncentration. Färgen är absolut blekfisig, åt det laxrosa hållet. Jag håller med Mise en bouteille att det ser menlöst ut i flaskan och i glaset, men varken doften eller smaken lever upp till det epitetet. Doften en smeksam knockout i sig när den möter en suktande näsa: blommigt sötaktig och lätt parfymerad, det är som M en B säger tutti-frutti men på en bädd av fuktig gråsten. Man blir glad, helt enkelt: det finns viner jag ler för mig själv när jag sniffar på och detta är ett av dem.

MSÄ tar en smak, säger "grape" och menar att det är för beskt, som när man äter en apelsin eller nåt och råkar bita i en kärna (fast hon gillade det bättre första försöket, vilket säger en del om hur tillfällets alla aspekter kan förändra upplevelsen av ett vin). Och jag skriver inte alls under på hennes omdöme. Visst finns det en beska här, eller snarare en kryddighet, men den balanseras fint mot draget av hallon/smultronsoda. Dessutom en riktigt fin syra som rensar upp och friskar i kompletterar det hela - zzziiing! säger det i munnen, en koncentrerad och livlig attack mot sinnena. I eftersmaken umgås syran, den örtiga pepprigheten och den söta frukten på ett föredömligt sätt.

Inte inställsamt alls men ack så livgivande. En kall, regnig och blåsig Malmödag som den här kommer det förstås inte till sin fulla rätt, eller snarare såhär: det är väl precis vad som ska till för att rädda en sådan dag från att helt tippa över i svårmod.

Sammanfattningsvis tycker jag det är suveränt som rosé betraktat, klart bättre än Réserve de Bonnet Rosé, som ligger i samma prisläge och är helt okej med sitt insmickrande smultron men som saknar det lilla extra och den fyllighet som finns här. Kamptal regerar, återigen!