Tahbilk

Min själs älskade kommer hem sent från arbetet och önskar vin - ett initiativ som naturligtvis inte får rinna ut i sanden. En hastig inventering av förrådet ger mager utdelning, men här finns en Tahbilk att slänga in i frysen en stund. Den har vi med framgång prövat på ett par ställen, till mat.

Så medan Espings strida ström av inlägg droppar in kan jag sitta tillbakalutad i soffan på kvällskvisten och sippa på den här fryntligt fruktiga och piggt pillemariska australiensaren. Till skillnad från de halvtorra tyskar som kantat min väg på sistone ett vin jag inte tröttnar på - snarare tvärtom. Doften är spännande och intagande, smaken kryddig och blommig. Åh så trevligt att umgås med - bör alltid finnas till hand om andan skulle falla på.

Surkål & korv

Sagt och gjort. Hemkommen efter en slitsam arbetsdag fann jag inte bara en slatt Tahbilk i kylen, utan också en skvätt Ca' Rugate Monte Fiorentine sen i fredags. Utan att grubbla alltför mycket över hur detta kunde vara möjligt genomförde jag en liten provning. Efter min besvikelse över Monte Fiorentinen och förtjusning över Tahbilk var jag naturligtvis allt annat än objektiv, och fann förstås även nu Tahbilk mer tilltalande - mer komplext och långlivat i näsan och munnen. Det var något att fundera över medan jag blandade konservburks-surkål, grönt äpple, rödlök, kummin och några droppar av vinet i en kastrull och lät det hela puttra sig samman.

När min kära hustru dök upp bad jag henne göra ett halvt om halvt blint test. Hon tyckte Monte Fiorentino var godast, medan Tahbilk fick omdömet att det luktade och smakade vått ylle. Det är kanske det jag gillar, den där lite unkna doften som jag så gärna förlorar mig i. Tillsammans med den friska frukten som dominerar i smaken blir det intagande tycker jag. Nåväl - inget entydigt omdöme, som sig väl bör. Vi enades i alla fall om att surkålen blev ovanligt lyckad. Jag har - till skillnad från Esping - aldrig varit i Alsace och festat på choucroute och vitt vin, men den dagen kanske kommer. Däremot har jag gått loss på bigosz i Polen, med öl till. Man får ta seden dit man kommer

2005 Tahbilk Marsanne

Lördagen innebar allmän arbetsdag i huset. Ett antal av hyresgästerna - däribland jag - dök upp och bar trädgårdsmöbler, beskar buskar och körde skräp till återvinningsstationen. Redan vid lunchtid korkade de törstigaste upp dagens första burkar med dansk öl. Samtidigt började man längtansfullt se fram emot kvällens pubafton, när det skulle vankas grillning och superi. Till råga på allt var det min tur att vara värd för spektaklet. Jag kände en plötslig trötthet komma över mig, en rent fysisk matthet som inte stod i relation till den ansträngning jag gjort eller ens de dystra utsikterna för kvällen. Måhända höll jag på att bli sjuk? En tur på stan tillsammans med min kära hustru och en trevlig fikastund med L gjorde mig på bättre humör. L hade påpassligt införskaffat chokladpraliner från det närbelägna chocolateriet, vilka vi under förtjusta suckanden avnjöt i solskenet på uteserveringen. Le printemps! La primavera! Våren!


Väl hemma igen rustade jag mig ytterligare med några huvudvärkstabletter och dyra löften att hålla mig från ölen, jägermeistern och whiskyn. Det lyckades jag också med, faktiskt. Visserligen lämnade det mig med en allt dystrare undergångskänsla i takt med att pubgästerna stadigt fyllnade till, men när min själs älskade uppenbarade sig med rosa rostbiff direkt ur ugnen, fransk potatissallad och en sval flaska Tahbilk Marsanne var jag gladare för det uns av karaktärsfasthet jag faktiskt besitter än på mycket länge. I stormens öga satt vi sedan och spisade. Vinet smakade förträffligt - en rent klingande, torr friskhet som harmonierade med syrligheten i salladsvinegrätten. Mycket bra till sitt pris, 90 kronor. Marsanne-druvan har jag tidigare främst stött på i The Hermit Crab (också det en australiensisk produkt), då tillsammans med viognier. Mitt smakminne säger mig att Eremitkrabban - i den årgång som ett tag fanns som tillfällig nyhet - var mer avrundad och med en intressantare efterklang, vilket motiverar det extra besväret att beställa hem det och de tre kronor till det kostar. Men jag är nöjd att äntligen ha provat Tahbilk, som säkert kommer att återfinnas i glaset inom kort. Faktiskt, nu när jag tänker på det så här på lunchen, blev det nog en skvätt över. Hm - man blir sugen...