Rött från Österrike

Direkt efter provet i druvkursen fortsatte kvällen med en provning på temat röda viner från Österrike. Provningen hölls av en medlem från den lokala föreningen vilket jag upplevde som oerhört positivt. Jag har gått på ett antal provningar ledda av in-flugna (eller -körda) vinproffs. Min upplevelse är att många av proffsen har något mer att förmedla än sådant som rör kvällens tema och vin. Ofta är det något som ska säljas eller så är det egna varumärket som ska framhävas. Ibland blir det något slags taskigt stand-uppande av det. De stora stora personligheterna skymmer vinerna som ska provas och detta skapar mest irritation hos mig. Kvällens provningsledare Matz Bengtsson var föredömligt koncis och mycket kunnig. Kärnfullt och koncentrerat skulle man också kunna säga.

Vinerna var inte så dumma de heller. Kvällens tema till trots var välkomstdrinken ett vitt vin, en 2007 Sattlerhof Sauvignon Blanc från Sudsteiermarkt. Ett väldigt trevligt litet vin och ett par kvalitetsklasser upp jämfört med vinet från druvkursen. Doften gav en del krusbär och svartvinbärsblad men här fanns också en god dos tropisk frukt. Smaken var förvånansvärt fyllig och avrundad. Syran relativt mjuk och balanserad av sötma från frukten. En riktigt bra och rätt elegant Sauvignon Blanc.

Bland de röda var tre direktimporterade av föredragshållaren och de finns således inte tillgängliga på systembolaget. Samtliga dessa tre kom från Burgenland-producenten Gesellmann. Först ut var en 2007 Blaufränkisch. Blårött i färgen men inte särskilt tätt. Ungdomlig doft med mycket bärfrukt och en viss pepprighet. Smaken var ungdomlig, bärfruktig, slånbär, klarbär och svarta vinbär. En viss bitterhet i slutet. Charmigt och sympatiskt vin. Kostar c a 9 euro direkt från odlaren.

Från samme odlare kom också en 2007 St. Laurent. Mig veterligen första gången jag provar ett vin på druvan. Mörkare och tätare i färgen än det föregående. Doften påminner lite om en fruktig Pinot Noir. Jordgubbar, hallon och mörka körsbär. Smaken är medelfyllig och har rätt hög syra. Även detta vin kostar c a 9 euro

Sista vinet från Gesellmann var en 2006 Siglos Pinot Noir. Jag drack en annan österrikisk PN häromveckan från Weingut Josef Lentsch. Den var mycket bra men Gesellmanns variant var faktiskt ännu bättre. Doften, med väldigt fin bärfrukt, vildhallon, jordgubbar, vittnar om varsam och skicklig fathantering . Smaken är följer doften, har fin syra och lätt strävhet. En mycket charmig och välgjord PN som verkligen imponerade.

2003 Föllikberg Zweigelt från producenten Kollwentz var tillsammans med det föregående min favorit. Ett vin som lagrats på väl använda barriquer. Spännande och komplex doft där bärfrukten tonats ned något och istället hittar jag en del animaliska toner, fin kryddighet och en aning kokta grönsaker. Medelfyllig smak, bra tanniner och fin balans.

Tyvärr blev 2005 Pannobile från producenten Heinrich en liten besvikelse. Vinet är en blandning av 70% Zweigelt och 30% Blaufränkich som legat 17 månader på ekfat. Doften är god med röda bär, en del kryddor, smörkola och vanilj. Smaken var lite kort och gles och eken får för mycket utrymme i smakpaletten.

Sammanfattningsvis en trevlig, intressant och lärorik kväll. Även om jag fortfarande kommer att betrakta Österrike som i första hand ett vitvinsland så finns det ingen anledning att missa deras bästa röda.

Gift i vinet!

Ja, det kunde man ju räknat ut. De senaste tjugo åren har jag känt mig ganska kymig emellanåt, och här kan finnas en förklaring: vinet jag hällt i mig har varit giftigt! Enligt uppgifter i Sydsvenskan har Pesticide Action Network analyserat fyrtio viner och hittat spår av bekämpningsmedel i alla de som var icke-ekologiskt framställda. Vilken överraskning - det förhåller sig alltså med vinet vi dricker som med ungefär 90% av alla grönsaker och all frukt vi äter, uppskattningsvis.

Jag erinrar mig en höst i min ungdom, då jag och ett glatt gäng hade påhugg som äppelplockare vid Bjäredalens Fruktodling utanför Förslöv. (Då var det rikets största sammanhängande fruktodling, numera är den utplånad för att ge plats åt schaktmassorna från Tunnelbygget genom Hallandsåsen.)

Det var många fina, soliga höstdagar uppkrupna i träden, som dignade av doftande Gravensteiner, Cox Orange, Lobo, Ingrid Marie etcetera. Härligt friska och syrliga äpplen att mumsa på under arbetets gång. Tills förmannen - den stränge Hansson, som skällde på oss när vi ovarsamt stjälpte ut Gravensteiner i de stora lådorna ("Naj for jävelen, akta! Dom e sköra som äggskal, begriper ni ente de!") - berättade att fruktträden besprutades åtta gånger under en säsong. Den oskyldigt paradisiska och överflödande äppellunden blev genast mer prosaisk och rent av hälsovådlig att vistas i.

Gud vet hur mycket giftiga ämnen vi sätter i oss under en livstid och säkert förkortar det vår umätta tid på planeten. Detta är den verklighet vi länge levt med, som resultat av en utveckling som bringat oss skit i maten men även välstånd och mättnad. Min morfar, som var bonde, kunde jämföra de skördar han kunnat få med hjälp av NPK (kväve-fosfor-kalium-konstgödning) och insektsgifter med dem han fick i början av sitt strävsamma odalmannaliv i slutet på trettiotalet. Då var kornet ofta så kortväxt - hävdade han - att gråsparvarna fick ligga på knä för att äta av det. Att, som en annan Don Quijote, komma dragande med romantiska drömmerier om giftfria odlingar, var att tala för döva öron. "Ha!", utbrast den gamle böjde mannen, "Vem skulle då gå dag ut och dag in och dra tistlar i åkrarna? Du kanske?". Nej, kanske inte. Ridå för idealismen.

Att vinodling skulle ha varit undantagen längtan och strävan efter säkra, goda skördar vore naivt att tro (och jag kan livligt föreställa mig den tröghet och den skepsis med vilken odlarna i gemen rör sig i riktning mot ekologisk odling). Men sakta börjar det ju hända saker även på den fronten. Det finns en del ekologiska viner och de som varit med i det aktuella testet - förvisso utfört av en intresseorganisation som väl förväntat sig och kanske hoppats på just det resultatet - uppvisar inga spår av gifter. Jo ett, men då förklarar man det med att druvorna besmittats av en granngård (?). Hursomhelst, det verkar ju nyttigare att välja ekologiskt.

Men det är något skumt med den misstänksamhet med vilken jag närmar mig eko-viner. Jag har en luddig föreställning om att de ska vara annorlunda, kanske inte så proffsiga och välsmakande. Kanske ser jag framför mig långhåriga idealister i vadmalskläder som handplockar sina druvor och trampar dem med lindrigt rena fötter. Eller förslagna affärsmän som rider på en trend för att roffa åt sig marknadsandelar. Vilket är ganska märkligt, när jag samtidigt utan att reflektera köper de "konventionella" vinerna, framställda enligt beprövade och - alltså - giftbemängda metoder.

Desto angenämare, då, att kunna rapportera om ett ekologiskt vin jag faktiskt drack den gångna helgen: österrikiska grüner veltlinern 2007 Meinklang från Burgenland. Ingår i Systembolagets ordinarie sortiment (nr 2931) i alla fall ett år framöver. Eftersom det är ett tilltalande vin - trots en rosalila ko på etiketten - är det ett välkommet tillskott i det magra utbudet av budget-grüner veltliner. Ett vin som smeker medhårs, med den typiska lite spritsiga friskheten. Det är inte som att slicka en gråsten, den mineraltorra sensation som g.v. med hög syra ibland kan påminna om (inte för att jag brukar gå omkring och slicka på stenar). Meinklang är mer av aperitif än matvin, med sin dragning åt päronsoda.

Flaskan går snabbt åt och jag beger mig ner i källaren på jakt efter mer. Hittar en 2005 Tegernseerhof Selection, alltså en g.v. med några år på nacken. Jag fann den snarlik Meinklang i utförandet, det vill säga med en avrundad och lite nedtonad syra som möter honung/päron i smaken. Min själs älskade föredrog den yngre, något fräschare varianten.

Men bäst i den gångna helgens grüner veltliner-bukett var nog ändå 2006 Josef Dockner Exklusiv Grüner Veltliner Frauengrund. Har kvar all sin citrusfruktiga friskhet, bra mineraltoner och en pepprig eftersmak som dröjer kvar. Rebensaft mit alle Hönsen zu Hause! Kremstal forever!

Födelsedagskalas

Födelsedagskalas med massa godis! Värdparet envisas med att kalla undertecknad Kapten Haddock, som förutom diverse eder tydligen plägar utbrista: "Ah - en flaska vin! Den drar vi korken ur och dricker upp!". Nåväl. Våra medburna flaskor var det andra - och tyvärr sista -exemplaret av den burgenlandska grüner veltlinern, samt husets röda för tillfället: Ca' Maggiore langhe rosso. På plats fanns också en box Gato Negro cabernet sauvignon: mjukt, bärigt och varmt i tilltalet, ett förträffligt festvin.
Senare under kvällen dök det också upp en hela Grönstedts trestjärniga. Är det konstigt om gästerna brister ut i sång? Nej, inte alls. Särskilt inte då Emmylou leder allsången med Pancho & Lefty, Hello Stranger eller Tulsa Queen. Och alldeles i synnerhet när Dolly klämmer i med Tom T. Halls klassiker Harper Valley P.T.A och Tammy Wynettes D.I.V.O.R.C.E. En alldeles underbar countryafton!

Schmelzer Grüner Veltliner 2006

Ännu en arbetsveckas slut avfirades med hjälp av Schmelzer Grüner Veltliner 2006. Det var ett tag sedan vi drack denna druva, som annars är något av husets standard. Kanske har det med säsongen att göra, en sval grüner veltliner hör ljumma sommarkvällar till. Men ibland blir längtan övermäktig även andra tider på året.
Det här smakprovet, från en vingård i byn Gols i Burgenland, skäms inte för sig. Herrarna Schmelzer berömmer sig av att göra fina viner på blauer zweigelt och blaufränkisch, men under Kronborgs vinfestival var det den okomplicerade och uppfriskande grüner veltlinern som tog hem spelet. Friskt, spritsigt och väldigt lättdrucket, så också ikväll. De rätta metalliska klangerna och grapefrukttonerna sitter där de ska och ger lite stuns åt upplevelsen. Inte något värstingvin men trevligt att ha att göra med. Maten: ugnsbakad rödspätta, rätt upp & ner utan konstigheter. Varm rödbetssallad med kapris. Grönsallad på äpple och spenatblad. Smörfrästa champinjoner.
Burgenland är Österrikes östraste provins, har en lång gräns mot Ungern och i söder finns grannen Slovenien, som alltså ska kollas upp vinmässigt i januari. Burgenland kunde vara värt en resa någon gång, kanske i kombination med en tur söderut mot Istrien och Adriatiska havet. En centralt belägen plats i Europa, onekligen.
Närmsta stället för den sugne nordbon att få korn på Schmelzer-viner är (enligt Horst und Georgs hemsida) en importör vid namn Helsingborgs vinhus. Annars får man åka över Sundet till Helsingör och leta upp Bacchus vinimport. Det var de som var på plats i Kronborgs vinkällare.