Att dricka utanför boxen

Jag läste för ett tag sedan en artikel, minns inte riktigt var, som uppmanade läsaren att dricka utanför boxen, att gå utanför komfortzonen och prova något nytt. Att utmana sig själv och sina smaklökar. För ett par år sedan gjorde gav jag mig ut på upptäcktsfärd rätt ofta och testade nytt. Ett stort antal ströflaskor bär vittnesbörd om de tidigare irrfärderna. Numera håller jag mig helst till områden, druvor, producenter och viner där jag känner mig hemma. Att vinet har ett sammanhang jag känner mig hemma i har fått allt större betydelse. Jag vill helst också dricka viner från producenter som har en hållning till vinmakandet som känns OK. Ska jag ge mig utanför boxen så krävs det att min nyfikenhet väcks och det sker numera oftast genom bloggläsning eller nyhetsbrev från danska importörer.

I början på sommaren fick jag ett mail från en importör, Modern Fluids, som undrade om jag ville prova några av deras viner. Jag tackade ja och i lördags hämtade jag ut en stor försändelse på posten. När paketet öppnatsstod det klart att jag skulle behöva lämna min komfortzon och dricka utanför boxen. Eller kanske snarare dricka boxen utanför.

I lådan fanns en samling viner som jag helt saknade referensram för; ett par budget-spanjorer, ett vitt från sydafrika och en australiensk shiraz-box. Nu slumpade det sig så lyckligt att det hölls gårdsfest i huset där jag bor. En gårdsfest där man grillar karré och korv, dricker fulöl och boxvin. Jag tog mina pavor, min box och gick ner för trapporna.

Det var redan uppdukat med fyra andra röda boxar så det fanns goda möjligheter att kalibrera smaken. Jag provade Umbala, Mauro Primitivo, Foot of Africa och Opal Springs. I det den konkurensen stod sig 2008 Ascender Cellars Shiraz väldigt väl. Rätt kraftigt, viss syrah-karaktär, mörk bärfrukt, kryddighet och vanilj. Vinet säljs i 1.5-liters box till samma pris som de övriga i tre-liters dunkar. Dubbelt så bra till dubbelt pris m a o. Jag måste säga att jag blev lite förvånad över hur usla de andra vinerna var.

2009 Viña Herminia Tempranillo gick i en lätt blåröd stil. Ungdomligt och bärfruktigt med lätt kryddighet. Mycket enkelt men någorlunda rent och korrekt med kort eftersmak. OK att dricka till lätt mat men försvann föga förvånande helt till det grillade köttet.

2008 Bodegas Castaño Sinfonia Syrah är trots namnet inte ett druvrent vin utan innehåller även en del monastrell. Vinet har tydlig doft av skumgodis, björnbär, kryddor och lakrits. Smaken är pepprig med uttalad fruktighet, bra syra och hygglig längd. Om jag har förstått saken rätt kommer vinet att släppas den 1:a september.

2009 Pridelands Chenin Blanc, Sauvignon Blanc Viognier förvånande mig med sin lätthet. Jag hade väntig mig något mera kraftfullt med den druvblandningen. En märklig doft som påminde mig om godisvarianter av äpple, citrus och melon. Smaken går i samma stil och vinet var på det hela taget ingen kul upplevelse. Kanske ändå i linje med vad man har rätt att förvänta sig av ett vin för 59 kronor.

Bland grannarna var det utan tvekan Ascender Cellars-boxen som gick hem bäst. Många gillade Pridelands vita medan Viña Herminia inte föll någon i smaken. Själv längtade jag mest efter mogen nebbiolo.

Tävlingsdags

När jag för ett par år sedan stod uppställd på startlinjen för att springa Göteborgsvarvet väcktes plötsligt frågor som Vad gör jag här ? och Varför utsätter jag mig för detta ?. Idag infann sig precis samma frågor när jag satt med sex tomma glas och ett svarsformulär framför mig och inväntade startsignalen för Regionfinalen i Munskänkarnas vintävling 2010. Blindprovning är ångestväckande grejer. Prestationsångesten dämpades något av det faktum att det handlade om två-mannalag. Man slapp med andra ord att bära ett eventuellt hundhuvud själv.

Tävlingsreglerna är enkla. Man provar sex viner helblint. För tre röda och tre vita ska druva, region och land anges. Man har 40 minuter till sitt förfogande. Rätt druva ger två poäng, rätt land och region vardera en poäng. Man får också ange andrahandsalternativ som ger halva poängskörden. Maxpoängen blir således 24 poäng. Jag och min lagkamrat kom överens om att fördela tiden mellan 20 minuters individuellt provande och 20 minuters resonemang.

Vin 1 var mycket ljust gult till färgen, möjligen med lite gröna refelexer. Doften gav svarta vinbärsblad, krusbär, nässlor och en del mineraler. Smaken är mycket frisk med hög syra och nästan lite plåtaktig eftersmak. Sauvignon Blanc känns som ett rätt självklart förstahandsval. Ursprunget är svårare men vi resonerar oss fram till att vinet är för påträngande för att vara franskt. Nya Zeeland med Sydafrika som gardering.

Facit: 2008 Henry Boureois Sancerre Les Baronnes
Tusen också. Vi tränade med en Pouilly Fumé häromdagen och den var mycket mera återhållsam.

Vin 2 ger ett nästan identiskt synintryck. Ljust gult. Doften ger lite honungssötma, päronmer och en anings aning petroleum. Ren smak med mycket hög syra, gröna äpplen och citrus. Att det handlar om riesling kände vi oss helt säkra på men varifrån ? Vi utesluter Alsace p g a stramheten och chansar på Rheingau. Andrahandsvalet blir Chablis.

Facit: 2008 Riesling Hugel
Samma sak här. Vi provade en betydligt mera generös och fet Alsace-riesling på träning.


Vin tre är nästan identiskt med de två föregående. Doften är mycket aromatisk, blommig och sötaktig. Pommac, mogen banan och tropisk frukt står det i mina anteckningar. Min kollega hävdar Kalifornisk Viognier och jag tror benhårt på Pinot Blanc från Alsace.

Facit: 2009 Divino Nordheim Sommeracher Katzenkopf Silvaner Kabinett trocken
Inte en siffra rätt. Tror aldrig jag druckit någon Franken-sylvaner tidigare. Jag noterade att kunnigare personer än vi missade och satsade på Viognier.

Vin nummer 4 är det första röda. En rätt tät mörkröd färg med lite blått i kanterna. Doften bjuder på rostade fat, kaffe, choklad, körsbär och lite kött. Smaken fyllig och frisk med rejäl syra och kraftiga tanniner. Kryddigt slut med lite bitterhet. Vi är helt överens om att det är en toskansk sangiovese. Vi garderar med corvina från Veneto mest för att skriva något.

Facit: 2007 Fonterutoli Chianti Classico.
Första fullpoängaren, skönt.

Vin nummer fem har tegelröd färg och är helt transparent vilket leder in oss på vissa spår. Efter lite sniffande som ger mycket fatvanilj, torkad frukt och lite dill går tankarna snabbt till Rioja. Smaken är medelfyllig med hög syra och trista tanniner. Vinet känns tråkigt och för gammalt vilket konsoliderar vår ursprungliga hypotes. Vårt andrhandsval blev Brunello

Facit: 1998 Marques de Arienzo Gran Reserva.

Vin nummer sex har en väldigt tät blåröd färg. Doften nästan skriker syrah med vanilj, blåbär, björnbär och charketurier. Här finns också den urtypiska syrahparfymen. Smaken är fyllig och kraftfull och känns lika druvtypisk som doften. Vi har tränat på både amerikansk syrah och Hermitage de senaste dagarna. Det här känns definitivt som nya världen med mer kraft än nyans. Samtidigt är det ingen riktig bomb. Vi enas om Sydafrika med Australien som gardering

Facit: 2007 Tatachilla Shiraz
Klart att det var en aussie när vi bestämt oss för Sydafrika. Jag är kass på nya världen och borde såklart satsa på att lära mig mer. Samtidigt trivs jag så mycket bättre i Europa.

Sammanfattningsvis en lärorik eftermiddag som var mycket nyttig. Inte jättelätt men heller inte omöjligt att klara en del. Således fick både ödmjukheten och självförtroendet sitt. Jag hyser den största respekt för paret som håvade in 20 pinnar. Vi placerade oss någonstans i mitten med våra 15.5 pinnar vilket jag är nöjd med. Mest lättad är jag över att nattens mardröm inte besannades, att missa ett Collio-vin.

Iberisk afton

Långkok är en jättebra idé... eller inte. Fredagskväll och planer på "riktig chili". Det vill säga inte den vanliga på köttfärs och vita bönor utan på tärnad högrev (en styckdetalj som skåningar traditionellt gör kalops på) som ska puttra flera timmar i vin och grejer för att långsamt falla sönder.

Det är väldigt kul och liksom rogivande att pyssla med sådant i köket: köttet bryns i omgångar i järnet. Järnet kokas ur med rödvin. Kött och vätska hälls i en gryta. Massor av lök skivas och fräses tillsammans med vitlök, spiskummin, fänkålsfrön och chili. Hälls ävenså i grytan. Lagerblad och vatten tillföres. Sedan tar det tid: när locket läggs på ska det hela glömmas bort ett par timmar.

Under tiden kan man fixa en bönröra. Vita bönor, matlagningsyoughurt, citronskal och -saft, vitlök igen, en skvätt socker för säkerhets skull, salt, svartpeppar. Vroooom i matberedaren, låt stå.

Vid det laget har fredagsfinalen i Idol-såpan hunnit börja. Den håller på och håller på. Vi dåsar i soffan och vaknar bara till liv när jury-Andreas efter att en av tjejerna sjungit (mycket bra) säger att hon "rest hela ribban". Sedan blir det jämngrått igen. Alla somnar. Chilin puttrar. Det doftar förföriskt. Alla sover. Någon stapplar upp och stänger av gasen. Caroline blir utröstad utan att det registreras.

Javisst ja, under tiden var det spansk rea-afton. 2007 Aventino Tempranillo (Ribera del Duero) är ett helt ointressant, platt vin som jag hellre häller i grytan än i mig. Bengt-Göran Kronstam hävdar i en krönika att det går i "den slickade Stureplansstilen /.../ i en mer modern spansk stil med en örtig underton och tät, koncentrerad smak av mörka bär". Inte vet jag vad man hinkar på Stureplan, men om det är sådant här rödtjut stannar jag hellre i Malmö och dricker utspädd fatöl på Möllan.

2006 Luna Beberide från Bierzo är roligare och startar ut riktigt lovande med torkade frukter i smakpaletten, tillsammans med en liten och naggande god strävhet. Rätt trevligt på druvan mencia för priset 63 kronor. Tyvärr slår smaken över i en besk och oren slutton. Riojan 2006 Ramón Bilbao Finca Valpierre är storleken större, men inte jättekul för det. Det är endimensionellt, rangligt och tämligen tråkigt med sin vaniljefärgade fatkaraktär. Visst skulle det kanske kunna fungera till middagen vi väntar fåfängt på denna afton, men det är inte ett vin jag kommer att längta efter att få återvända till.


Bortslösade sekiner på det hela taget och ett reasvep jag kunde varit utan. Jag är beredd att lämna den iberiska halvön åt sitt öde för överskådlig framtid. Men vänta nu... vad var det där vi provade till kantarellmackorna, innan Idol knockade oss sanslösa av fredagströtthet? Jo, Espings och Korkdragarens rekommendation, vita 2006 Maritávora Reserva Branco från portugisiska Douro. Det här är intresseväckande från den intrikata doften till den långa eftersmaken. Här funkar fattonerna bättre tillsammans med en skön, blommig fruktighet. Tätt, oljigt, bra syra. Längtar efter en krämig ost till sällskap. Vore riktigt kul att hälsa på igen 2011 eller 2012, då kanske eken och frukten ingått en något mer harmonisk relation.


Det bästa med långkok, förresten, är att det brukar bli ännu godare dagen efter.

2006 Tierras De Luna

En vänlig men anonym läsare tipsade i en kommentar om att nya årgången av Tierras de Luna skulle vara riktigt bra. Jag gillade 04:an. Även 05:an slank ner utan några som helst problem så det kändes rimligt att även ge 06:an lite utrymme. Det är ju inte precis så att Systembolaget översvämmas av intressanta viner under sjuttio spänn.

Tierras de Luna har in mäktig färg. Den är riktigt mörkt blåröd och klart lila i kanterna. Juvenilt så det förslår. Doften är initialt väldigt fruktig. Bärig med blåbär och svarta vinbär som dominerande inslag. När vinet får lite tid i karaffen känns de rostade fattonerna lite tydligare. Kaffe, choklad och tobak. Inte så värst subtilt eller förfinat men rätt häftigt. Mer rock'n'roll än jazz om man så vill.

Smaken bjuda också den på feta powerchords. Först med massiv svartvinbärsfkrukt men med lite tid så hänger de andra aromerna också med. Bra syra och rejäla tanniner hindrar det hela från att tippa över. Mot slutet en viss eldighet och lite bittra toner. Den mastiga alkoholhalten känns men det stör inte på allvar.

2006 Tierras de Luna är riktigt bra, sett till priset sensationellt. Nästa gång du ska grilla brontosaurusburgare, servera dem med smakrika tillbehör så är detta vinet att dricka till.

2006 Pena Roble

Det är inte så ofta vi vänder blickarna mot den iberiska halvön men ett besök i Helsingör i veckan ledde till några impulsköp. Hos Strandgades Vinhandel köptes kvällens vin från poppiga Ribera Del Duero, 2006 Pena Roble. Att handla där innebär inte att man per automatik får ett ett bra vin med hem men stället bjuder på god underhållning. Försäljaren menade att vinet skulle ge en smakupplevelse värd minst 300 kr. Jag kunde inte låta bli att fråga om det gällde svenska eller danska kronor. Oavsett vilket så är det ju svårt att stå emot ett sådant erbjudande när vinet ifråga kostade 89 DKK.

Pena Roble är mörkrött i färgen med violetta reflexer. Doften är mycket intensivt fruktig; hallon, jordgubbar och plommon. Efterhand kommer det lite engelsk piptobak och visst kan man ana spår av försiktig fatlagring. Smaken är fyllig och lite sötfruktig men lite stum. Hygglig syra men ändå något för låg för att vinet ska kännas riktigt bra balanserat. Det funkar ändå hyggligt när det stramas upp i ett strävt avslut. Etiketten talar om att vinet bör serveras vid 16 grader. När temperaturen stiger märks en viss alkoholbitterhet.

Nej, det här är inget 300-kronorsvin, kanske i isländska kronor men ett bra och på alla sätt sympatiskt vin mera lämpat som följeslagare till en chili än som analysobjekt.

2004 Tierras de Luna

Här är ett vin som jag snappade upp genom en diskussion bland kommentarerna på någon, jag har glömt vilken, vinblogg. Kommentarförfattaren såg Tierras De Luna som ett av de största fynden på SB och ansåg dessutom att årgång 2004 var klassen bättre än den nu aktuella 05:an. Jag gav mig ut på jakt och minsann, längst bak i hyllan bakom ett dussin nollfemmor så gömde sig ett par flaskor av rätt sort. Den som söker skall finna, lyckan står den djärve bi osv.

Var det då värt besväret ? Ja, jag tycker nog det. I karaffen är vinet imponerande med en ståtlig, ogenomskinlig blåröd färg. Doften är ungdomlig med mycket bärfruktighet, mycket cassis, balanserade fattoner och choklad. En viss syltighet kan anas men det blir inte besvärande.

Smaken är fyllig med mera av de svarta vinbären, kryddighet och lite lakrits Alkoholen känns i smaken och vinet balanserar på gränsen till klumpighet. Det räddas av en hygglig syrlighet som tillsammans med alkoholen gör att smaken hänger kvar en bra stund. Vinet smakar verkligen mycket men känns ändå hyggligt balanserat. Vid en blindtest hade jag troligtvis placerat vinet i sydfrankrike och inte i Spanien.

Tilägg dagen efter: Tack vare Mina Vinare vet jag nu varifrån jag fick tipset, Johan P:s utmärkta mat och vinblogg.

Spontan-grill

Vi sölade med att komma iväg från stan och hade bestämt att stanna en natt till när F ringde på seneftermiddagen: grillen är på gång och solen skiner, sa han. Då var det liksom inget att be för, vi skyndade oss att packa och pep iväg ut i spenaten.
Det var bara att tacka för sparken i baken. Vi togs emot med ett litet glas tigermjölk – ouzo och en skvätt vatten – medan köttet grillades klart: kyckling, fläsytterfilé, kyckling, kotletter och en bit oxfilé. Finfin aubergine som marinerats i olja och vitlök och sedan brynts varsamt i pannan.
Det var en fin kväll och tillgången på rödtjut var god:

2001 Viña Albali Gran Reserva, tempranillo-traditionellt med fatkaraktär och vanilj i smaken. Typisk spansk prägel, bra till maten och inte plågsamt alls att dricka, men kort i rocken i jämförelse med…

2004 Musella Valpolicella Superiore, tjugo kronor dyrare än spanjoren men värt det extra utlägget. En nyhet från april-släppet, vilket betyder att vinet ska finnas tillgängligt åtminstone ett år. Förhoppningsvis längre än så – omedelbart tycke uppstod för min del och det här är helt klart en ny favorit i 99-kronorsgänget. Inbjudande och generöst, mycket varmt i tonen och smaskigt fruktigt – torkad frukt och moreller. Utmärkt till det grillade ljusa köttet. Skulle gå väl ihop med en bit parmesan. Drickbarheten på topp, men kanske kan utvecklas ytterligare ett snäpp under ett eller ett par år.

Efter maten var det EM-final. Spänningen och stämningen på topp och mer vin var ett måste. Det hade varit klokt att fortsätta med Musella, men jag hade redan korkat upp en flaska 2006 Brolio (som jag trodde var en 2005:a tills jag fick det i glaset och kollade etiketten). Ett misstag i turordningen - som skulle varit den omvända. I Brolion var det mer klarbär och en kärvare strävhet och syra, ett vin som kräver mat för att fullt ut komma till sin rätt. Jag tänker mustiga höstgrytor snarare än sommarmat. Kändes ung, lite knuten och inte fullt utvecklad efter den publikfriande Musellan i full blom. Ett par timmars luftning i karaff hade kanske gjort susen.

2004 Marques de Caceres Vendimia Seleccionada Crianza

Espings dator har för tillfället kraschat, men här är ändå en rapport från fronten. Posten måste fram!

Det är inte särskilt ofta jag öppnar en rioja nuförtiden. Kombinationen vanilj och dill känns allt mindre lockande. En gång i tiden var det rioja som fick mig att känna mig som vinkännare, det var liksom inte så mycket att ta fel på. Nu har tiderna förändrats och det finns både traditionell och modern rioja. Inget får vara enkelt längre och så snabbt min kunskap åldras.

Marques de Cacera tillhör modernisterna och vid en blindprovning hade jag inte placerat detta vinet på den iberiska halvön. Förmodligen inte någon annan stans heller.

Det är ett rätt ljust rött och genomskinligt vin i glaset. Doften är rätt trevlig med jordgubbar, gräddkola och lite kryddpeppar. Smaken drar åt samma håll. Medelfylligt, mjuka tanniner och hyggligt lång smak. Trevligt och lättdrucket. Inget att klaga på men heller inget att yvas över. Bra och korrekt men lite väl opersonligt.

Conde de Valdemar Gran Reserva 1999

Hösthelg i Ängelsbäck med promenad över Grevie backar - där vi såg enstaka blommande vitsippor! - och sedan ner mot Skälderviken i solskenet. Hemma värmde solen in genom fönstren så att det knappt behövdes någon brasa förrän i skymningen. Då blev det å andra sidan snabbt kallt. Jag isolerade källarfönstret inför vintern, så att inte temperauren ska sjunka till skadlig nivå för vinerna.

Till lammsteken och potatisgratängen blev det Conde de Valdemar Gran Reserva 1999 (nr 12601), det andra impulsköpet från Burlöv. Fantasier om tempranillo och lamm hade följt mig sedan fredagsmorgonen när jag kikade på Muga på systemets hemsida, så det var följdriktigt. Under matlagningen hittade jag den sista slatten i den sista flaskan Mas Viló (det billiga priorat-vinet som var tillfällig nyhet för något halvår sedan), som blivit kvar sist vi var i huset. Det var fortfarande i stort sett drickbart och så var det snabbt slut på det roliga. Valdemar däremot var riklig och god till lammet, rätt så kraftigt och kärnfullt med en lite kärv eftersmak. Inte oangenämt mycket vanilj utan mer av frukt i doft och smak. I brasvärmen efter middagen bidrog det till en påtaglig och behaglig dåsighet.

Söndagkvällen innebar Lucinda Williams på Kulturbolaget och blaskig öl, inget att skriva hem till bloggen om. Man vet att man börjar bli gammal när man nostalgiskt minns ölkriget i skiftet åttio/nittiotal, när ölpriserna på krogarna sjönk ner mot 20-25 spänn för en stor stark. Nu är de uppe runt 45-50 kr. På KB har de små Staropramen för 46, medan en Hof från kran kostar 45 så det fick det bli. Någon för mycket, märkte jag när jag kom hem. Ännu mer kändes det så på måndagmorgonen, då jag på pendlartåget ångerköpt lovade mig själv en vit vecka. Och om jag fortfarande inte varit övertygad om min överkonsumtion blev jag det nu på kvällen. Då upptäckte jag att jag glömt ta ut den flaska Sileni sauvignon blanc, som jag innan konserten lagt på snabbkylning, ur frysen. Lätt fånget lätt förgånget. Flaskan hade inte sprängts och bitter till sinnes sitter jag nu här och väntar på att vinet ska tina, så att jag kan konstatera att det blivit förstört. Åt skogen med vit vecka.