Lördagseftermiddag hos IV

Vi satte oss till bords vid halvett. Lämnade bordet vid halvsju. Därimellan avverkades ett tiotal viner, diverse ostar och charkuterier, en ut sökt kalvstek och pere al barolo. Inget dåligt sätt att tillbringa en gråmulen novemberlördag på om du frågar mig. Särskilt inte när det görs i sällskap med familjen IV.

Här följer några summariska intryck av vinerna som dracks.

2012 Arndorfer Grüner Veltliner Strassertal. Doften domineras av äpplen med lite citrus och mineraler. Frisk, enkel smak som följer aromerna, balanserad syra. Enkelt men välgjort vin. Gott helt enkelt.

2012 Domaine Giachino Primitif. 100% Jaquere, 100% naturligt men bara 9% alkohol från Savoien. Nästintill färglöst. Fin äpplig doft. Smaken, ren, enkel, frisk med massor av syra. Patrik menar att det smakar som avslagen champagne fast gott. Kan bara hålla med. Ett vin som har den där kvalitén som gör att man vill ha ett glas till.

Och den kvalitén besitter naturligtvis 2009 Carbaiona Rosso di Montalcino också, fast på ett lite annat sätt. Fantastisk doft med massor av kryddor, körsbär och tobak. Efter hand allt flera nyanser. Verkligen fascinerande. Smaken är full med körsbär och sedan järniga mineraler. Syrorna lite lägre än förväntat. Mjuka men ändå distinkta, mycket finkorniga tanniner. Imponerande vin.

2012 Birichino Bechthold Vineyard Cinsault bjuder en väldigt charmerande sniff. Örtkryddig, rödbärig och blommig. Smaken är busig med frisk syra och mjuka tanniner. Helt okomplicerat och rakt vin. Mina fördomar om hur kaliforniskt vin smakar har fått sig en rejäl törn. Ser fram emot att prova Birichinos övriga viner.

Carussin Felice NA 12 har tydligen fått fel etikett. Det må vara hänt men i så fall är det det enda som är fel med den här flaskan. Innehållet talar om vad som händer om man pressar barbarescodruvor, macererar dem i trettio dagar, lagrar på tank och tappar på flaska. Inga tillsatser överhuvudtaget. Så ren nebbiolo det överhuvudtaget går. Doften är lite blommig med körsbär, kryddor och lite naturvinstoner. Smaken är frisk och rak med fyllig frukt, frisk syra och distinkta men klart medgörliga tanniner. På beskrivningen av tillvägagångssättet hade jag väntat mig något vrång och vresigt men det här är vänligt men bestämt.

Jag fortsätter att bekanta mig med Domaine Giachino. Här deras tolkning av en obskyr lokal druva, 2012 Persan. En väldigt personlig doft med kryddor och blommor som får mig att tänka på både ruché och lacrima di morro d'alba. Inte lika påträngande som den sistnämnda och inte fullt så parfymerad som den förstnämnda men lite åt det hållet. Här finns en del mörka bär och mineraltoner också. Smaken är medelfyllig, fruktig och frisk med rejäl syra och väl integrerade tanniner. Mycket personligt vin som ändå inte känns det minsta konstigt.

2010 Radikon "S" Slatnik är sonen Sasas projekt. Lite kortare skalkontakt och kortare fatlagring än pappans viner. Slatnik är gjort på 80% chardonnay och 20% tocai. Tre veckors skalkontakt och ett års lagring på stora fat. Doften bjuder på både färska och torkade aprikoser, österländska kryddor och mineraler. Smaken är väldigt ungdomlig och superfrisk. Hög syra och rätt lätta tanniner. Gott nu men jag saknar komplexiteten och djupet hos Radikons långmacererade och långlagrade viner. Resterande flaskor får ligga till sig några år.

2004 Franco Conterno Barolo Riserva Bussia Munie är rätt och slätt ett fantastiskt vin. Svalt, elegant och eteriskt. Det gör naturligtvis jobbet som partner till en kalvstek med gräddsås och karljohan på ett ytterst förtjänstfullt sätt men är precis lika bra till kontemplation. En strålande avslutning på en lika strålande inledning av november.

Nordic Organic Food Fair och Älska Mat

I söndags hann jag med att bevista två mässor med fokus på mat och vin. Jag började tidigt med Nordic Organic Food Fair som gick av stapeln i Hyllie. Det mesta föll väl ganska mycket utanför ramarna för vad som vanligtvis avhandlas på Billigt Vin men i utbudet som spände över bredbara ostar gjorda på lupinprotein, slovensk veganpremiumglass och undergörande hudkrämer fanns även en del vin och olivoljor. Jag tillbringade en god stund med att prova tre rena varietal oljor, flera olika slags vinäger och ett druvkoncentrat på Pedro Ximenez från Monte Blanco utanför Cordoba.  Spännande och lärorikt att prova allt från  lätt och fruktig till häftigt pepprig olja. Riktigt hög klass på grejerna.

Mikro-koperativet Valdibella huserar i Camporeale på Sicilien. Jag har provat någon enstaka flaska av deras viner hos Cibi&Vini och hos Terroiristen/Winewise. På mässan fanns möjlighet att prova stora delar av sortimentet. Generellt tycker jag att vinerna gjorda på lokala druvor som grillo, nero d'avola, perricone och catarratto är klart bäst medan man lyckas sämre med internationella. Hög höjd ger friska, drickbara viner och prissättningen ytterst sympatiskt. Så länge man handlar någon annan stans än i Sverige. Kan inte någon importör ge dessa viner ett bättre hem än Expert Wine (kolla in deras hemsida. Underhållningsvärdet är högt).
2013 Arridu var ett av vinerna som verkligen stack ut. Druvren grillo med doft av äpple och citrus. Frisk, läskande mak med persika, örter och grapefrukt i avslutningen. Catarratto/grillo-blandningen 2012 Memorii som fått en diskret ekkyss har lite extra komplexitet och djup. Min stora favorit blev nog ändå 2013 Respiro, osvavlad druvren nero d'avola. Vital doft med hallon och skogsbär. Saftig och mjuk medelfyllig smak med fin syra. Lättdrucket, läskande och oförställt gott. 2013 Kerasos är också druvren nero d'avola. Hälften av vinet har lagrats på fat, hälften på ståltank. Lite mörkare frukt, lite mer struktur men också detta ett fint, rustikt matvin.

Det fanns ytterligare några sicilianska producenter närvarande på Nordic Organic Food Fair. Producenterna fanns inte närvarande utan vinerna presenterades av en agent som inte hade någon vidare koll. De vita serverades rumstempererade i fingerborgsstora plastbägare. Någon närmre information om vinerna gick inte att få. Nu talade i och för sig vinerna rätt bra för sig själv. Alessandro Viola är mannen bakom Uva Tantum. Han gör grillo under eget namn och sedan två syrah/nero d'avola-blandningar under Uva Tantum etiketten (det finns förresten ett tredje vin också, en mousserande catarratto). 2013 Note di Grillo är djupt guldgul och jag gissar att det finns skalmaceration med i bilden. Fyllig smak med frisk syra och lätt strävhet. Omständigheterna gjorde defintivt inte vinet rättvisa men nyfikenheten är väckt. Samma sak gäller de båda Uva Tantum-vinerna 2012 Argentum och Aurum. Uttrycksfulla, friska och kraftfulla viner som väcker intensiv lust att snart prova igen under vettiga förutsättningar.

Jag fortsatte till Älska Mat mässan på Slagthuset och tog en snabb vända. Det var verkligen en avtändande och ogenerös tillställning. Inträdet kostade 135 spänn. Dryckesbiljetterna kostade extra och man fick t o m hyra glas. Sniket och snipigt. Jag gjorde ett snabbt stopp hos Vinlådan. Språkade lite med genomsympatiska Emil Persson och Joel Bergström och blev rejält förtjust i vinerna jag provade. Utanför höstens låda men möjlig att beställa tillsammans med den var en röd, osvavlad och lätt mousserande  7 Lunes Glou Bulles. Otroligt läcker med viss sötma och mosig jordgubbsfrukt. Farligt gott och vansinnigt lättdrucket.Säljs i tre-pack och ett sådant lär inte räcka länge. Från höstens låda smakade jag 2012 Bela-Joka Blaufränkisch med kryddor, mineraler och livlig bärfrukt i främsta rummet. 2011 Campinuovi Montecucco Sangiovese bjöd på gedigen, bottilagrad sangiovese som längtade efter ett möte med lånkokt oxkött. Jag fick också ett par bonusglas i form av en förträfflig 2012 St Joseph från 7 Lunes och en fjäderlätt 2012 Beaujolais Fleurie från Julien Sunier. Överlag väldigt bra grejer och Vinlådan verkar vara en bra inkörsport för den som är nyfiken på genuina hantverksviner. Med det besöket hade jag sett allt som var värt att se på den mässan.

Pittnauer: 2012 Pinot Noir Fuchsenfeld, 2010 Pannobile & 2012 Blaufränkisch Dogma

Varför gå över ån efter vatten ? Jag måste erkänna att jag har betydligt bättre koll på danska vinhandlare än på vad de svenska importörerna har att erbjuda. Lusten till vinsafari på andra sidan sundet har nog fått åtminstone mig att inte kolla upp vad som finns att få via beställningssortimentet och privatimport. Måste erkänna att jag blev rätt förvånad när jag upptäckte att Wicked Wine, en importör jag mest förknippar med högklassig öl, hade ett brett utbud av österrikiska biodynamikern Pittnauers viner via beställningssortimentet. Till riktigt bra priser dessutom.

2012 Pinot Noir Fuchsenfeld är nog det minst intressanta av de tre vinerna. Det doftar väldigt typiskt av både druva och ursprung. Varma jordgubbar, både färska och fjolårssylt, skogstjärn och krydderier. Smaken är varm, relativt fyllig med frukten i centrum. Vinet är mjukt, nästan helt utan tanniner och syrorna dämpas av den söta frukten. I avslutningen finns en del smörkola och lite bitterhet. Ganska gott, definitivt lättdrucket men inte särskilt intressant. Inget jag kommer att fylla på av.

Då är 2010 Pannobile betydligt mer intressant. Vinet är en blandning av 50% blauer zweigelt, 40% blaufränkisch och 10% st laurent som lagrats 20 månader på begagnade barriquer. Mörkt, nästan ogenomskinligt i färgen. Doften till en början rätt återhållsam men med lite tid på karaff öppnar vinet upp och bjuder på mörk djup frukt, kryddor, animaliska toner och mörk choklad. Smaken är djup, fyllig och väldigt balanserad. Mina associationer drar iväg åt olika håll, lite bourgogne, lite beaujolais och lite nord-rhonsk syrah. Riktigt bra.

2012 Blaufränkisch Dogma är vinet som verkligen får mig att dra efter andan. Här har vi druvren, osvavlad blaufränkisch som fått ett år på begagnade små franska fat. Doften är sanslöst vital med massor av körsbär och andra röda småfrukter, violer, mineraler och peppar. Det är så totalt avväpnande charmigt men ändå med ett väldigt seriöst djup. Smaken är direkt våldsam med pigg frukt i drivor, syror av italienskt snitt och en eftersmak som hänger kvar länge. 2012 är första årgången av Dogma. Jag ska definitivt lägga undan några flaskor. I nuläget kräver vinet mat, gärna något fett och salt. Någonting säger mig att om ett par år blir det här sensationellt bra med en svamprisotto.

2009 Sepp Moser Zweigelt Hedwighof

Vi borde ha något slags utmärkelse för den här typen av vin. De gör inte så mycket väsen av sig i provningar och får de någon gång några poäng så hamnar de på den  modesta änden av skalan. Samtidigt, tänk hur trist livet hade blivit utan de där vinerna som lyfter onsdagspytten, förgyller måndagspastan och sätter guldkant på korven. Och, ska jag kanske tillägga, sitter som en keps till lammsmäckan alla dagar i veckan. Jag minns mitt favoritavsnitt ur barndomens absoluta TV-måste Modiga Mindre Män. Vardagens Vapendragare hette det och det är en så god beskrivning av Sepp Mosers 2009 Zweigelt Hedwighof som någon.

Sepp Moser kan ses som en relativt ny producent, företaget startade 1987, men rötterna sträcker sig tillbaka till mitten 1800-talet. Familjeföretaget Lenz Moser hamnade i ekonomiska svårigheter när exportmarknaden kollapsade i samband med den österrikiska vinskandalen och Sepp bröt sig ut. 2000 tog sonen Nikolaus över verksamheten med nya idéer om hur jorden skulle brukas. Sedan 2006 är produktionen certifierat bio-dynamisk. Man har mark i både Kremstal där man odlar vita druvor och pinot noir och Neusiedlersee som är mera lämpad för rödvinsproduktion.

2009 Zweigelt Hedwighof  är mörkrött med lite violett i kanterna. Doften påminner rätt mycket om en pinot. Djupfrysta jordgubbar, körsbär, skogbär, pinot-kryddor och en lätt sumpighet. Frukten är verkligen ung, pigg och levande. Smaken är samma andas barn. Pigg frukt av det saftiga slaget, frisk syra och mjuka tanniner. Kryddtoner och en lätt jordighet. Ett perfekt vardagsvin för den som känner sig hemma i norditaliensk vardagsvinestetik. Emilie Vin säljer för 85 DKK.

                                                          

2009 Meinklang H9

För sådär tre år sedan gjorde Meinklangs 2007 Grüner Veltliner ett kortare gästspel på Systembolaget. Som jag minns det möttes vinet av ett allmänt gillande för att sedan bara försvinna. Lite märkligt kan tyckas men också något som kan tjäna som en god illustration över hur den svenska vinmarknaden fungerar. Jag har fortsatt att följa Meinklang då vinerna finns lättillgängliga och sympatiskt prissatta hos danska Emilie Vin.

Meinklangs produktion är biodynamisk men får väl i övrigt anses ligga rätt nära något slags mittfåra. Det brukar handla om välgjorda och lättgillade viner gjorda på inhemska druvor. Sedan några år tillbaka har Meinklang startat ett projekt på andra sidan Ungerska gränsen. I regionen Somló, på en en slocknad vulkan, odlar man druvor som sedan transporteras till den österrikiska sidan för vinifieringen.

2009 Meinklang H9 är gjort på en druva som heter harslevelü på ungerska eller die lindenblättrige på tyska. Den används ofta tillsammans med furmint till tokaji och andra dessertviner men i H9 får den spela solo helt torr. Hemsidan talar om ett lätt feminint vin som lagrats på en blandning av stora ekfat och ståltank. Vinet i mitt glas är guldgult och har en stor kraftfull doft med tydliga fattoner. Det första intrycket är honung, yppig tropisk frukt och citrus. Det finns trevliga aromer av vita blommor och en markant mineralitet som påminner om samarin.

Smaken är fyllig och kraftfull. Vinet är runt och har en lätt oljig textur. Generöst med tropisk frukt, citrus och honungstoner. Frisk syra ger bra balans och lyfter smaken rejält. I finalen anas ett uns vanilj. Läcker eftersmak med citruspastiller och mineraler med lätt sälta.

H9 är ett riktigt sympatiskt vin. Trevligt och tillrättalagt utan att på något sätt bli menlöst. Kostar 120 DKK

2010 Markowitsch Pinot Noir Classic

För ett par år sedan provade jag en tidigare årgång av Markowitsch Pinot Noir Classic. Jag gillade vinet, tyckte att det hade mer karaktär och var betydligt roligare att dricka än de flesta andra pinot-viner i jämförbar prisklass. Jag gjorde en mental notering om att det vore kul prova vinet igen. Något som jag såklart inte blivit färdig till förrän nu.

2010 Markowitsch Pinot Noir Classic är helt transparent ljusrött med lite blå reflexer. Doften är väldigt druvtypisk med hallon jordgubbar och kryddor. Doften bär en del spår av ekfat men det är inget jag upplever som störande.

ster

Smaken är lätt och rätt enkel. Den domineras av jordgubbarna. Jag får klockrena associationer till jordgubbskräm. Frisk syra, lätta, mjuka tanniner och ett kort slut där kryddigheten och en lätt bitterhet tittar fram. Markowitsch Pinot Noir Classic är ett enkelt, oförargligt och lättdrucket vardagsvin. Varken mer eller mindre.

2007 Meinklang Konkret St Laurent

I min bok låter inte Meinklang Konkret som ett vin. Mina associationer far istället iväg till skarven mellan 60- och 70-talen och den tyska Kosmische Musik-scenen. Låter lite som ett obskyrt band med en platta på Pilz eller Ohr. Och visst är producenten Meinklang lite kosmisk. Fast man kan ju också beskriva dem som väldigt jordnära...

Meinklang har sina marker i östra Österrike, i Burgenland nära gränsen mot Ungern. Det är en stor egendom som drivs helt efter biodynamiska principer. Man har 300 kor, odlar spannmål, frukt, brygger öl och gör vin. Man lägger med andra ord inte alla äggen i samma korg. Själva vinodlingen är rätt stor för att vara biodynamisk och omfattar 55 ha. Meinklang satsar framförallt på inhemska druvor som Gruner Veltliner, Zweigelt och Saint Laurent men odlar även en del internationella sorter.

Konkret är Meinklangs toppvin. Det är gjort på 100% St Laurent, en druva som lär vara besläktad med Pinot Noir och som verkar stortrivas i Österrike. Vinet har lagrats på 900-liter speciellt utformade betong-"ägg". Enligt producent kombinerar betongen de bästa egenskaperna hos ståltank och träfat. Betongen ger ingen smak, bevarar vinets fruktighet och ger vinet en långsam syresättning. Behållarens ovala form lär bidra till vinet klarnas på naturlig väg. Man kan ju ha mycket åsikter om biodynamik, gyllene snittet och allt det där. En del uppfattar det som kosmiskt flum andra ser det som förnuftig och hållbar produktion.

2007 Meinklang Konkret St Laurent har en vacker rubinröd färg som är transparent. Till en början fastnar jag för de Pinot-liknande aromerna med kryddighet och kokta grönsaker. Sedan träder den tjusiga bärfrukten fram med blåbär, hallon och körsbärsaromer. Det finns även en lätt aniston.

Smaken följer aromerna väldigt väl. Vinet är mycket frisk med en nästan vitvinsaktig syra. Fantastiskt ren och livlig bärfrukt och mer av den goda kryddigheten. Initialt störs jag av ett lätt alkoholgenomslag men med en stund i glaset blir vinet mera balanserat. Syran och alkoholen bär smaken till ett långt rent slut. Läcker slutknorr med en lätt strävhet och lite bitterhet. En fascinerande kombination av lätthet och djup i smaken.

Ett mycket intressant och spännande vin som tyvärr ligger lite högt i pris. Kostade 200 DKK hos Emilie Vin.

Kul med folie

Folieboken - för matintresserade och händigt folk, utgiven av Svenska Metallverken och med recept av Carin Tideström, kom 1956. Den andas en kombination av klassisk svensk matlagning och teknologisk landvinning. Allt blir bättre och skojigare med aluminiumfolie, är budskapet. Kanske kunde också folien, som titeln antyder, erbjuda en öppning för ett könsöverskridande samarbete i köksregionen?

Denna sommar har grillningen utvecklats genom just foliens införande i grillmomentet. Grill och folie - verkligen en kombination för matintresserat och händigt folk! Och naturligtvis är det kvinnorna som kommit på den goda idén, medan männen envisas med att bränna sönder köttstycken till sotiga, torra gummibitar.

Det blir ju hur enkelt och kul som helst, bara stoppa ner allt det godaste i ett foliepaket och lägg det på grillen. Potatis och knipplök, till exempel, eller en kyckling (som man med fördel kan grilla en stund först, sen in i folien). Olja, citron, vitlök, salvia, timjan, dragon kan vara bra kompisar i paketet. Plus salt, peppar och en aning socker så klart. Eller zucchini à la A: grilla zucchiniskivor lite lätt, lägg dem på folie. häll på olja, pressa över en citron eller en lime, riv över parmesan, gör ett paket och lägg det på grillen.


Vad dricker man till då? Ja, vad som helst som slinker ner lätt: varför inte Leth? Eller någon av de sista flaskorna Indomita Reserva, denna pinot noir som har varit en sådan god vän under sommaren.

Vi måste också tillsammans försöka hjälpa en törstande vän med ett gott råd. Sökningen "så nära chablis man kan komma fast billigare" kräver ett svar. Jag vet inte vad det skulle vara?

Lagerrensning med Trisse

Lagerrensningen fortsätter. Denna gång med benäget bistånd från Trisse vars gedigna insatser under kvällen gjorde att rensningen blev mer omfattande än vad som var tänkt. Våra ambitioner om att få något arbete gjort under kvällen ersattes av en glupsk nyfikenhet på nya erfarenheter.


Medan vi väntar på att maten ska bli färdig så öppnar vi, efter en rejäl attack av korkskruvsångest, 2003 Kaplja från den friulanske producenten Damijan Podversic, en Gravner-discipel och hardcore naturvin-producent. Kaplja är Damijans stora vin, en blandning på Tocai, Malvasia och Chardonnay. Det har haft lång skalkontakt och lång lagring på ekfat. Färgen är märklig. Det har en nyans mellan koppar och orange med en alldeles speciell lyster. Det har också något slags trolskt belöjad hazyness som förbereder oss för en speciell upplevelse. Doften är till en början inte mycket att skriva hem om. Alkohol och kola, möjligen lite nagellacksborttagningsmedel. Efter en tid på karaffen börjar det hända saker. Det dyker upp våta stenar och snäckskal, persika och hyacinter. Smaken är fyllig, djup och knastertorr med vital frukt och väldigt bra längd. Mot slutet känns en viss bitterhet och rätt sträva tanniner. Ett mycket spännande vin och förhoppningsvis början på en lång bekantskap.

Till maten öppnade vi 2001 D:vin, en flaska jag länge sneglat på men som det aldrig kännts riktigt rätt att öppna. D:vin är resultatet av dansken Jakob Schjerbecks ambition att producera det mest prisvärda vinet i Bordeaux. Han har tillgång till 1.7 ha på Chateau Lauduc och gör sedan 1997 c a 7.000 flaskor per år. Om han lyckas i sin ambition kan jag inte uttala mig om men visst smakar D:vin alldeles utmärkt. Det är gjort på 80% Merlot och 20% Cabernet Sauvignon. Doften ger plommon, mogna jordgubbar och cederträ. Här finns också lite stalltoner och tobak. Smaken är fyllig och kraftfull och mer generös än vad jag väntat mig. Jag hittar paprika, jordgubbar, cederträ, tobak och vanilj. Otroligt läckert vin som nog inte är särskilt ursprungstypiskt. Det hamnar nog mittimellan nya och gamla världen stilmässigt.

Två nyinköpta flaskor av senare årgång dämpade korkskruvsångesten och gjorde det rätt lätt att öppna 2000 Gelsaia. Ett vin gjort på 100% Raboso av Piave-producenten Cecchetto. Gelsaia är hans toppvin gjort på sent skördade druvor från de äldsta stockarna. 25% av frukten torkas i 35 dagar innan det vinifieras. Vinet lagras ett år på en bladning av små och stora fat. Vinet är mörkrött, tätt och kompakt i färgen. Doften är magnifik. Körsbärsmarmelad, mörk choklad och plommon är de första intrycken. Därefter kommer det engelsk piptobak och en näve fjolårslöv. Smaken är djup och fyllig. Den följer aromerna väl. Alkoholen ligger på 14% och ger värme. Trots en viss sötma så känns vinet inte klumpigt. Stort ja, men inte klumpigt.

Vi fortsatte med en chilensk sauvignon blanc, 2005 Casa Marin Cipreses Vineyard. Vinet har fått några år i Trisses källare. Det har inte den druvtypiska ljusa färgen med lite gröna stick utan bjuder på en halmgul nyans. Det allra första doftintrycket får mig att associera till rabarberris, sedan kommer den mest klockrena krusbärsdoft jag känt följt av paprika och svartvinbärsblad. Smaken är medelfyllig med den mycket friska syran inakt. Långt slut där fruktigheten breder ut sig. Mycket gott men kanske lite väl intensivt och påträngande i stilen.

Därefter följde en 2007 Saint Joseph Blanc från en av områdets mindre domäner, Domaine Monier. Vi har blivit barnsligt förtjusta i Moniers röda viner som provats både här och där. Detta vin är gjort på 100% Marsanne. Färgen är djupt guldgul. Doften är mycket inbjudande och älskvärd med gula plommon, persikor, honung och mynta. Smaken är fyllig, kryddig och bastant med en lite oljig munkänsla. Ett personligt och spännande vin

Vi avslutar med 2005 Riesling Steinbreiten Suss som Trisse rapporterat om här . Det finns inte mycket att tillägga mer än att det enda oanständiga jag kan hitta i doften är att den är oanständigt god samt att det fortfarande finns några rabatterade pavor kvar.

Rött från Österrike

Direkt efter provet i druvkursen fortsatte kvällen med en provning på temat röda viner från Österrike. Provningen hölls av en medlem från den lokala föreningen vilket jag upplevde som oerhört positivt. Jag har gått på ett antal provningar ledda av in-flugna (eller -körda) vinproffs. Min upplevelse är att många av proffsen har något mer att förmedla än sådant som rör kvällens tema och vin. Ofta är det något som ska säljas eller så är det egna varumärket som ska framhävas. Ibland blir det något slags taskigt stand-uppande av det. De stora stora personligheterna skymmer vinerna som ska provas och detta skapar mest irritation hos mig. Kvällens provningsledare Matz Bengtsson var föredömligt koncis och mycket kunnig. Kärnfullt och koncentrerat skulle man också kunna säga.

Vinerna var inte så dumma de heller. Kvällens tema till trots var välkomstdrinken ett vitt vin, en 2007 Sattlerhof Sauvignon Blanc från Sudsteiermarkt. Ett väldigt trevligt litet vin och ett par kvalitetsklasser upp jämfört med vinet från druvkursen. Doften gav en del krusbär och svartvinbärsblad men här fanns också en god dos tropisk frukt. Smaken var förvånansvärt fyllig och avrundad. Syran relativt mjuk och balanserad av sötma från frukten. En riktigt bra och rätt elegant Sauvignon Blanc.

Bland de röda var tre direktimporterade av föredragshållaren och de finns således inte tillgängliga på systembolaget. Samtliga dessa tre kom från Burgenland-producenten Gesellmann. Först ut var en 2007 Blaufränkisch. Blårött i färgen men inte särskilt tätt. Ungdomlig doft med mycket bärfrukt och en viss pepprighet. Smaken var ungdomlig, bärfruktig, slånbär, klarbär och svarta vinbär. En viss bitterhet i slutet. Charmigt och sympatiskt vin. Kostar c a 9 euro direkt från odlaren.

Från samme odlare kom också en 2007 St. Laurent. Mig veterligen första gången jag provar ett vin på druvan. Mörkare och tätare i färgen än det föregående. Doften påminner lite om en fruktig Pinot Noir. Jordgubbar, hallon och mörka körsbär. Smaken är medelfyllig och har rätt hög syra. Även detta vin kostar c a 9 euro

Sista vinet från Gesellmann var en 2006 Siglos Pinot Noir. Jag drack en annan österrikisk PN häromveckan från Weingut Josef Lentsch. Den var mycket bra men Gesellmanns variant var faktiskt ännu bättre. Doften, med väldigt fin bärfrukt, vildhallon, jordgubbar, vittnar om varsam och skicklig fathantering . Smaken är följer doften, har fin syra och lätt strävhet. En mycket charmig och välgjord PN som verkligen imponerade.

2003 Föllikberg Zweigelt från producenten Kollwentz var tillsammans med det föregående min favorit. Ett vin som lagrats på väl använda barriquer. Spännande och komplex doft där bärfrukten tonats ned något och istället hittar jag en del animaliska toner, fin kryddighet och en aning kokta grönsaker. Medelfyllig smak, bra tanniner och fin balans.

Tyvärr blev 2005 Pannobile från producenten Heinrich en liten besvikelse. Vinet är en blandning av 70% Zweigelt och 30% Blaufränkich som legat 17 månader på ekfat. Doften är god med röda bär, en del kryddor, smörkola och vanilj. Smaken var lite kort och gles och eken får för mycket utrymme i smakpaletten.

Sammanfattningsvis en trevlig, intressant och lärorik kväll. Även om jag fortfarande kommer att betrakta Österrike som i första hand ett vitvinsland så finns det ingen anledning att missa deras bästa röda.

2007 St Joseph

På långfredagen tog jag och herr K tåget till Helsingborg och färjan till Helsingör. Där blev vi hämtade av Emelie Vins Ole Sörensen för vidare transport till Fredensborg och en provning av några 07:or från St Joseph. Vi hann med en del annat också men jag fokuserar på syrah-vinerna i detta inlägg.

Vi började med ett par nya viner i Emelie Vins katalog. Domaine Barou har marker i såväl Condrieu som i St Joseph och har bedrivit ekologiskt lantbruk sedan 1971. Vi börjar med deras enklaste syrah, en VdP som heter 2007 Cuvee des Vernes lagrat ett år på 4- 5 år gamla barriquer. Vinet är som sig bör intensivt blårrött. Det doftar urtypiskt syrah. Härligt ung parfymerad syrahdoft med blåa bär, peppar, violer och chark. Inte så komplext men med desto mer charm. Smaken är frisk fyllig och inte särskilt sträv. Ett rustikt och lite bonnigt syrahvin. Precis som vi vill ha det. Definitivt ett vin att dricka nu och väldigt mycket för 67 DKK.

Vi fortsatte med ett annat vin från samma producent, 2007 St Joseph. Mycket går igen från det föregående vinet men här har man användt nyare fat. Doften är mer komplex och fylligare. Här hittar jag också hallon och lakrits. Smaken är fylligare, lite strävare och med längre eftersmak. Urcharmigt, väldigt gott och väl värt sina 110 DKK.

Nu följde tre viner från Domaine Monier som charmade mig svårt på vinfestivalen i Helsingör. 06:an provades här men nu var det dags för 07:an. Mina förväntningar var mycket höga och jag blev inte besviken. 2007 St Joseph Cuvee Tradition var precis som 06:an mycket direkt och älskvärt. Massor av busig bärfrukt med blåbär och hallon. Jag hittade även lite bildäck och lite medwurst. Smaken är frisk med bra syra, sötma från bären och bra längd.Något mer återhållsamt än 06:an men då snackar vi marginella skillnader. 115 DKK.

Nästa vin var 2007 Terre Blanche. Det skiljer sig inte mycket från Cuvee Tradition men har lite mer sötma och fatlagringen känns en anings aning mer. Kostar en tjuga mer än det föregående som jag faktiskt uppskattade mer.

Domaine Moniers toppvin är 2007 Les Serves som görs i en väldigt begränsad mängd. Det känns på alla sätt en storlek större än de två föregående vinerna. Det är mindre omedelbart och lite knutet. Frukten finns där men är inte lika mycket in your face. Här finns också en tydlig lakritssmak och rätt tuffa tanniner. Helt klart ett vin att spara några år.

Vi avsluta provningen i Österrike med en 2007 Blauer Zweigelt från Meinklang. I grenen charm är detta ett mycket svårslaget vin. Det är urbussigt med massiv bärfrukt men med tillräckligt mycket struktur för att passera som ett seriöst vin. När får vi se detta på systembolaget ?