2009 Eikendal Pinotage

Det börjar bli trångt i bloggosfären nu. Tidigare var vi rätt ensamma om att fokusera på Friulien men nu är det slut med den friden.Terroiristen bloggar om både prestigeviner och vardagsviner med ackuratess Samma sak när det gäller måndagsinläggen om vardagsviner. Jag dröjer en dag med mitt inlägg och vips så är IV-Patrik där och trycker in tre vardagsfriulier i ett inlägg. Så vad göra. Det mesta är upptaget. Fast vänta nu det finns ju faktiskt en lucka att springa i eller en gräddfil där vi kan glida fram utan trängsel.

2009 Eikendal Pinotage är tätt mörkrött, på gränsen mot violett. Dov, sötfruktig doft med björnbär och svarta vinbär i första rummet. Mycket framträdande vaniljaromer och lätt rökighet. Alkoholen slår igenom rätt kraftigt och det finns också en aning björnklister. Dethär känns inte riktigt som min grej.

Smaken är såklart mycket kraftig och fyllig, fullpackad med sötfrukt och vanilj. Syran är frisk och ger tillsammans med alkoholen en lång och kraftig eftersmak. Syran känns inte helt naturlig utan är vass. I eftersmaken slår det över i en märklig beska.

Tillsammans med mat är vinet passabelt men på egen hand känns det väldigt spretigt, obalanserat och faktiskt artificiellt.

2009 Eikendal Pinotage börjar säljas den 1/4. Min flaska var ett varuprov. Vid närmare eftertanke tror jag att jag föredrar lite trängsel i bloggosfären framför att dricka viner som detta

Att dricka utanför boxen

Jag läste för ett tag sedan en artikel, minns inte riktigt var, som uppmanade läsaren att dricka utanför boxen, att gå utanför komfortzonen och prova något nytt. Att utmana sig själv och sina smaklökar. För ett par år sedan gjorde gav jag mig ut på upptäcktsfärd rätt ofta och testade nytt. Ett stort antal ströflaskor bär vittnesbörd om de tidigare irrfärderna. Numera håller jag mig helst till områden, druvor, producenter och viner där jag känner mig hemma. Att vinet har ett sammanhang jag känner mig hemma i har fått allt större betydelse. Jag vill helst också dricka viner från producenter som har en hållning till vinmakandet som känns OK. Ska jag ge mig utanför boxen så krävs det att min nyfikenhet väcks och det sker numera oftast genom bloggläsning eller nyhetsbrev från danska importörer.

I början på sommaren fick jag ett mail från en importör, Modern Fluids, som undrade om jag ville prova några av deras viner. Jag tackade ja och i lördags hämtade jag ut en stor försändelse på posten. När paketet öppnatsstod det klart att jag skulle behöva lämna min komfortzon och dricka utanför boxen. Eller kanske snarare dricka boxen utanför.

I lådan fanns en samling viner som jag helt saknade referensram för; ett par budget-spanjorer, ett vitt från sydafrika och en australiensk shiraz-box. Nu slumpade det sig så lyckligt att det hölls gårdsfest i huset där jag bor. En gårdsfest där man grillar karré och korv, dricker fulöl och boxvin. Jag tog mina pavor, min box och gick ner för trapporna.

Det var redan uppdukat med fyra andra röda boxar så det fanns goda möjligheter att kalibrera smaken. Jag provade Umbala, Mauro Primitivo, Foot of Africa och Opal Springs. I det den konkurensen stod sig 2008 Ascender Cellars Shiraz väldigt väl. Rätt kraftigt, viss syrah-karaktär, mörk bärfrukt, kryddighet och vanilj. Vinet säljs i 1.5-liters box till samma pris som de övriga i tre-liters dunkar. Dubbelt så bra till dubbelt pris m a o. Jag måste säga att jag blev lite förvånad över hur usla de andra vinerna var.

2009 Viña Herminia Tempranillo gick i en lätt blåröd stil. Ungdomligt och bärfruktigt med lätt kryddighet. Mycket enkelt men någorlunda rent och korrekt med kort eftersmak. OK att dricka till lätt mat men försvann föga förvånande helt till det grillade köttet.

2008 Bodegas Castaño Sinfonia Syrah är trots namnet inte ett druvrent vin utan innehåller även en del monastrell. Vinet har tydlig doft av skumgodis, björnbär, kryddor och lakrits. Smaken är pepprig med uttalad fruktighet, bra syra och hygglig längd. Om jag har förstått saken rätt kommer vinet att släppas den 1:a september.

2009 Pridelands Chenin Blanc, Sauvignon Blanc Viognier förvånande mig med sin lätthet. Jag hade väntig mig något mera kraftfullt med den druvblandningen. En märklig doft som påminde mig om godisvarianter av äpple, citrus och melon. Smaken går i samma stil och vinet var på det hela taget ingen kul upplevelse. Kanske ändå i linje med vad man har rätt att förvänta sig av ett vin för 59 kronor.

Bland grannarna var det utan tvekan Ascender Cellars-boxen som gick hem bäst. Många gillade Pridelands vita medan Viña Herminia inte föll någon i smaken. Själv längtade jag mest efter mogen nebbiolo.

2005 Kevin Arnold Shiraz

För drygt ett år sedan provade jag 2004 Kevin Arnold Shiraz. Vinet var många vinskribenters favorit men gjorde ett rätt så slätstruket intryck på mig. Nya årgången 2005 har mötts av samma goda vitsord och jag fattar i vanlig ordning ingenting. Låt oss titta närmre på vad det är som saknas hos 2005 Kevin Arnold Shiraz

Färgen är väl helt i sin ordning. Mörk, tät och kompakt i en typisk rödblå nyans. Doften känns lite återhållen men rätt ok. Det är utan tvekan syrah (och faktiskt 6 % mourvedre) det handlar om. Här finns björnbär och svarta vinbär liksom fattoner, en viss pepprighet och en lätt charkton. Några bildäck hittar jag dock inte.

Smaken är lfyllig, har tydligt markerad strävhet och syra. Mycket av aromerna går igen med tillägg av lite lakrits. Mot slutet känns det som att de 14.5% alkoholen inte är riktigt inpackade utan sticker till.

Hade vinet kostat hälften hade jag fortfarande inte gillat det men jag hade heller inte känt mig blåst. Det är ett anständigt matvin som väl skulle duga till vardags. Jag tycker dock att det är skriande opersonligt och slätstruket. För 175 spänn så finns det en uppsjö av spännande och myclket personliga viner. Att någon kan anse senaste årgången av Kevin Arnold Shiraz som prisvärt är ett stort mysterium för mig. Vill man ha relativt enkel och medioker shiraz finns det massor av sydafrikanska, amerikanska och framförallt australiensiska viner för långt under hundralappen. Är man beredd att betala nästan två hundringar så varför inte satsa på bra Crozes-Herimtage eller St Joseph ?

2004 Waterford wines Kevin Arnold Shiraz

Om man är beredd att töja på gränserna lite så kan man säga att kvällens vin är en syntes av de två viner som föregått det. Det har ursprunget gemensamt med vinet som dracks här och hämtat en del inspiration från Rhone som jag skrev om här (ok, det är lite långsökt och egentligen är nog inspirationen hämtad från Norra Rhone, inte södra). Waterford wines producerar viner i den Sydafrikanska regionen Stellenbosch. Deras 2004 Kevin Alrnold Shiraz är gjord på 95% Shiraz (eller Syrah som man säger i gamla världen) och 5 % av en annan Rhone-druva, Mourvedre. Vinet har funnits ett tag på den svenska marknaden och blivit något av vinskribenternas favorit. Varken förvånande eller oförtjänt men jag är inte helsåld.

Det är inte helt enkelt att beskriva varför. Jag tycker mig märka att mina beskrivningar av vinerna jag dricker har en tendens att likna varandra. Det är ju dessutom så att ett vin med likartade aromer och smaker ändå kan ge olikartade upplevelser. Förmodligen är mitt vinvokabulär för litet och för torftigt för att fånga nyanserna.

Här har vi ännu ett vin som doftar riktigt mörka välmogna körsbär. Det finns en viss rökighet, lite charkvaror och en mild kryddighet. Smaken är lite drygt medelfyllig med ett riktigt bra slut där finalen klingar ut rent utan några störande bitoner. Syran finns där men den är väl inpackad i ett hölje av fullmogna bär. Igår trivdes vinet väldigt väl ihop med en lammstek med rosmarin, vitlök och potatisgratäng. Inte alls dumt till lite blandade ostar heller. Bäst gillade jag det dock till dagens traditionella pasta från Veneto med speck, tomater, gröna ärter och lite vitlök som fått puttra på låg värme en bra stund innan det togs av spisen för att svalna och vila ett par timmar. . Sötman från ärterna och rödlöken, rökigheten från lo speck och lite nymald svartpeppar hittade perfekta partners bland vinets aromer.

Kevin Arnold Shiraz är ett på alla sätt gott och välgjort vin. Jag dricker det mer än gärna igen men jag tror inte jag kommer att längta efter det. Det känns lite för korrekt, välpolerat och lagom. I stilen ligger det någonstans mittimellan nya och gamla världen. Det är helt enkelt väldigt mycket lagom.