Ikappkomningspost

 Det har har varit lite bloggtorka den senaste tiden. Det ska dock inte tolkas som att mina besök hos returglasholken blivit mindre frekventa. Tvärtom faktiskt. Här följer ett urval av vad som hunnits med sedan sist.

2004 Benanti Majora var ett felköp. Jag trodde att jag beställt något av Benantis Etna-viner. När jag upptäckte att jag lyckats med att välja ut ett av få Benanti-viner som inte kommer från Etna förpassades flaskan till hyllan för potentiella ek-monster. Och där har den blivit stående. Jag har liksom aldrig känt mig riktigt sugen på en siciliansk blandning av nero d'avola, tannat, petit verdot och syrah som lagrats två år på nya barriquer.  Med gäster runt bordet och biff på tallrikarna lockades den fram.
Doften visar begynnande mognad. Lite jordig, kraftiga bäraromer och lite kryddiga, väl integrerade fattoner. Inte så dumt men heller inget som jag riktigt går igång. Smakmässigt är det verkligen en munfull. Mycket frukt, mycket syra och fortfarande rätt rejäla tanniner. Kraftfullt men faktiskt inte tungt. Det som stör är en viss (ek)beska i avslutningen. Jag sörjer på inget sätt att detta var min enda flaska.

Desto roligare var det att plocka fram en favorit från allra första Fri Vin-mässan. Didier Chaffardon charmade alla han mötte med sitt exalterade kroppspråk och han hade viner som matchade. Allra mest rörelser gjordes när han presenterade Cuvée des mille Zincs och det var också vinet som verkligen stack ut. En allt annat än typisk representant för cabernet franc från Loire. Det är en stor, stöddig och ruskigt rustik doft som stiger ur glaset. Här finns hallon, svarta vinbär och grön paprika tillsammans med varmt skiffer. Det pågår en del funky business i bakgrunden. En skön sniff som verkligen väcker lust till en stor klunk. Smaken lever också upp till alla förväntningar. Massor av god, mogen frukt, frisk syra och sedan riktigt maffiga tanniner som knyter ihop paketet. Det här är vansinnigt gott. Trots åtta år på nacken har det här många år framför sig. Kostade 150 DKK hos Petillant/Skål. 05:orna såldes slut i fredags men det lär finnas 06:or kvar.

Om det förra vinet bjöd på rå, oborstad rusticitet så handlar  2007 Rosa Bosco Sauvignon Blanc om nobel förfining. Allt andas klass och elegans. När jag provade vinet för ett par år sedan var det överdådigt i sin aromatik men nu har det sansat sig, aromerna har smält ihop till en sömlös helhet och det är en ren fröjd att närma sig såväl doft som smak. Vinet är djupt guldgult. Doften är oerhört generös med mogen tropisk frukt, dyr vanilj och mineraler. Texturen är gräddigt krämig, smaken djup med tropisk frukt, mjölkchoklad och lång vaniljig eftersmak. Inte en stil jag vanligtvis går igång på men när den utförs med sådan här precision är det bara att kapitalt kapitulera. Alla motargument faller platt till marken. Sista flaskan som gick. Jag hoppas jag unnar mig fler i framtiden.

2007 Sao del Coster Terram är första Priorat-vinet på Billigt Vin och finns det fler som smakar som detta så lär det inte vara det sista. Här har vi en blandning av carignan, grenache och en liten del cabernet sauvignon/syrah. Vinet har lagrats två år på en blandning av nya och gamla barriquer. Producenten Sao del Coster arbetar biodynamiskt. Doften är kraftfull men inte överväldigande. Här finns mörk frukt i många lager, körsbär, hallon och plommon. Rejält med kryddor och mineraler. Smaken bjuder på bra balans mellan frukt, syra och tanniner. Kraftfullt utan att vara tungt. God kryddig avslutning som faktiskt får mig att tänka på någon elegant toskanare.

Jag avslutar med en gammal favorit,  ett vino da tvavola  från Trinchero. Ett vin gjort på sent skördad malvasia som fått ett par veckors skalkontakt och lystrar till det vackra namnet Sogno di Bacco. Årgången är 2006 och det har gått ett par år sedan jag drack vinet senast. Malvasia är en druva som inte viker ner sig för lite skalkontakt utan behåller sin karaktär. Sogno di Bacco är mycket blommigt aromatiskt. Nu har det sansat sig lite och inslag av torkad frukt, aprikoser och honung är mera framträdande. Smaken är fyllig och helt torr med frisk syra, lite oxiderade drag och finkorniga men synnerligen bestämda tanniner. Ett vin i en helt egen stil som verkligen är värt att prova. Jag drack det till gnocchi di zucca med smält smör och salvia, en nära nog perfekt kombination. Finns fortfarande kvar hos Winewise för 195 DKK. 

2008 Château Poujeaux & 2007 Guigal Gigondas

Under de drygt fyra år som Billigt Vin existerat har vi med gemensamma krafter lyckats skrapa ihop 17 inlägg som taggats bordeaux. Det är sådär fyra per år och speglar nog rätt väl hur min konsumtion ser ut. Det finns hela tiden i mitt bakhuvud att jag borde prova mer. Om inte för annat så för att skaffa mig lite referenser. I septembersläppet dök så 2008 Château Poujeaux upp samtidigt som jag fick en förfrågan från några kollegor om att ordna en introducerande vinprovning på temat bordeaux, bourgogne och rhône. Ett par flaskor inhandlades och ikväll korkade jag upp den första.

Vinet är tätt mörkrött med lite blå inslag. Doften är precis som jag föreställt mig att bordeaux ska vara. Det är svarta vinbären, plommonen, kaffearomerna och salmiak i skön förening. Det är elegant, stramt och klassiskt. Inget flamsigt flörtande men heller inte alltför uppsträckt. En doft jag känner mig rätt bekväm med.

Smaken fortsätter i samma stil. Medelfyllig, stram och klassisk. Frisk syra och lite småverisga tanniner. Frukten tillför en hel del - hör och häpna- charm och det är inte det minsta svårdrucket. Att det blir bättre med lagring är väl ingen djärv gissning men det är riktigt gott redan nu, även utan mat.

Jag är lite förvånad över att jag gillar det här såpass mycket och funderar på vad det kan vara som gör att det funkar för mig. Får jag en Chianti Classico gjord i samma stil uppskattar jag det sällan. Det kan ha att göra med att det verkligen är torrt. Kanske är det kombinationen fruktsötma och rostade fat jag ogillar.

Medan jag ändå var igång passade jag på att prova ett annat nysläppt vin, 2007 Guigal Gigondas som fått 94 poäng av Robert Parker och lovord av såväl vinskribenter som av ett par bloggare.

Doften kan man väl beskriva som lika ursprungstypisk som Château Poujeaux men anslaget är naturligtvis ett helt annat. Här är frukten i förgrunden och den domineras av mastiga körsbär och hallon. Fonden utgörs av lite mörkare tongångar i form av nystyckat kött, örtkryddor och trä. På något sätt känns det som att vinet är lite snöpt. Trots lång luftning kommer det aldrig riktigt loss. Det känns dovt och oförlöst.

Smaken går på i samma stil. Vinet är drygt medelfylligt. Allt finns på plats. Frisk syra och tydliga, lite torra tanniner. Kryddig, lite värmande avslutning. Trots det så övertygar det här vinet mig inte riktigt. Jag hittar inte något som fångar min uppmärksamhet, något som väcker mitt intresse. OK, men rätt tråkigt kan väl sammanfatta mina intryck. Och vem vill väl dricka tråkiga viner en fredagskväll?

Utanför boxen del 2

När jag nu har hamnat utanför boxen kan jag väl lika gärna hålla mig där ett tag till. En strålande sensommarkväll, bra fart på grillen, marinerad eko-gris, ett par smakrika guckor och klyftpotatis kan kanske utgöra ett passande sällskap till två udda existenser bland mina flaskor. Ett tilbudsköp som kändes kul att göra i våras men som bara blivit liggande och sedan näst sista flaskan i lådan från Modern Fluids.

2007 Nugan Estate Manuka Grove Durif har jag druckit och gillat för ett par år sedan. Det var då och jag kan bara konstatera att det hänt en del med mina smaklökar sedan dess, på gott och ont. Vinet är tätt och mörkrött, nästan svart. Doften är lika massiv den. Mycket ektoner med vanilj, kryddor. Frukten överväldigar också med fullmogna björnbär, mörka körsbär och plommon. Smaken är som väntat mycket fyllig. Det är fullt pådrag hela vägen från början till slut med massor av allt. Tack vare bra syra och stadiga tanniner håller det här 14.5-procentiga kraftpaketet balansen. Till maten funkade vinet helt perfekt. Inget jag vill dricka ofta men jag kan nog tänka mig att ha ett par flaskor på lut till nästa grillsäsong. Kostade 80 DKK hos dnaska Superbest Finns även på SB i annan årgång

Jag provade ett kraftpaket till. 2005 Altos del Cuadrado VVV kommer från spanska Jumilla. Vinet är gjort på 85 % monastrell och 15% petit verdot. Efter en koll i ett vinlexikon får jag veta att monastrell är ett annat namn för mourvedre. Vinet går i en mörkt brunröd nyans. Doften har en del animaliska toner, tydlig körsbärsfrukt, bittermandel och vissa fattoner. Smaken är drygt medelfyllig med frukt i form av surkörsbär. Syran är förvånansvärt hög och bär smaken tillsammans med den höga alkoholhalten. Rustikt, jordnära och inte dumt alls till det feta, smakrika köttet.

Enligt SB's hemsida lanseras vinet den 1/9 och ska kosta 89 kr. Enligt importören Modern Fluids hemsida kostar vinet det dubbla. Märkligt.

Nu börjar jag längta efter att komma tillbaka till mera välbekanta områden där jag kan orientera mig. Jag lovar att den närmaste månaden hålla mig till Friulien, Sicilien och Piemonte.

2004 Chateau Belgrave

Jag fortsätter med mina försök att närma mig Bordeaux röda viner. Bortsett från en fullträff med 2001 D:vin så har jag inte riktigt fått till det. I kväll blir det ett 5:e cru vin, det tidigare utskällda men nu något rehabiliterade Chateau Belgrave. Vinet köptes på tilbud i en danskt snabbköp för 100 DKK.

Färgen är djupt mörkröd. Till en början ger doften mest svarta vinbär men efterhand dyker det upp lite andra nyanser. Om det är självsuggestion ska jag låta vara osagt men jag tycker mig hitta ett uns av den berömda cigarboxen. Här finns också kaffe, torkad frukt och en viss stallighet. Inte så dumt alls faktiskt.

Smaken är knappt medelfyllig med mycket tydlig svartvinbärsfrukt, lite salmiak och kryddörter. Jag är lite förvånad över hur lätt vinet känns. Syran är frisk och tanninerna förvånansvärt mjuka men änså tydligt markerade. Tyvärr är eftersmaken väldigt kort, den nästan tvärdör när man svalt. Gott att dricka men godare att sniffa på.

Jag drack 2004 Chateau Belgrave till en klassisk söndagsstek och det funkade alldeles utmärkt även om vinet var i lättaste laget. Helt OK för sitt pris. Jag känner mig däremot mera tveksam till köp när det gäller aktuella årgången på systembolaget

Sås

När köttet till grytan putsades blev det en del skröfs över. Då kan man göra rödvinsås, ett trivsamt kvällspyssel när novembervindarna sliter i husknuten. Skröfset bryns tillsammans med rotfrukter, till exempel morot, rotselleri och palsternacka. Tomatpuré och vitlök fräses med en stund innan det är dags att slå på buljong och vin.
För ändamålet har jag en flaska Hidden Rock petit verdot cabernet sauvignon, som om jag förstått saken rätt är Systemets mest sålda vin. Jag kan förstås inte motstå tillfället att pröva denna storsäljare. I enlighet med diskussionen om standardiseringen av viner i tidigare inlägg kan jag konstatera att Hidden Rock följer formel 1A: bär, ek och alkohol i mängd, i det här fallet olyckligtvs mer som något slags rödavinbärssaft för vuxna än en mogen smakupplevelse. En förnimmelse av blaskiga, långdragna fester med alldeles för mycket rödtjut och en alltmer besvärande dålig smak i munnen kommer över mig. Särskilt en efterhängsen, oaptitlig eftersmak etablerar sig efter några klunkar och biter sig envist kvar. Nej, snabbt i med den i grytan. Sedan full gas på plattan så att det hela kokar upp. Skumma av väl och låt reducera.

Det tar en stund. Under tiden lämpar det sig att käka lite boeuf från gårdagen och ta sig ett glas bordeaux istället för australiensaren (efter att noga ha sköljt munnen med vatten). Le boeuf är än mörare efter ytterligare någon halvtimmes puttrande och vinet - måste jag säga - växer i jämförelsen till en riktig höjdare. Skillnaden mellan syltig bärsmak och kärnfull fruktighet, mellan bombastisk ytlighet och djup koncentration framstår med all tydlighet. Det franska vinet kostar nästan exakt det dubbla (116 spänn mot 56 för Gömda Klippan). Är det då dubbelt så gott? En sådan jämförelse är omöjlig att göra, men jag kan säga att jag mer än dubbelt hellre dricker bordeaux-vinet. Särskilt när jag tänker på att det prissänkts från 145 spänn sprider sig ett välbehag i kroppen.
När innehållet i grytan reducerats till hälften är det dags att sila ifrån gojan och låta såsen stormkokande reduceras ytterligare. Då kan man ju till exempel förströ sig med att försöka få tonårssonen att göra franskläxan, vilket inte är det lättaste. Mais mon dieu! Det gäller att hålla ett öga på kastrullen, för på slutet går det snabbt. Det är storleken på bubblorna som talar om när det är klart: små bubblor - reducera mera, stora bubblor - färdigt. Men om man inte är vaksam blir det inga bubblor alls utan en fastbränd smet och det är inget kul när man nu ansträngt sig så för den goda såsens skull.