2007 Domaine du Gros Noré Bandol & 2009 Kilikanoon Killerman's Run Shiraz Grenache

Grillviner, naturligtvis borde vi skriva om grillviner. Inte så lätt när man helst av allt sippar slanka norditalienare och käkar långkok. När sedan solen gassar och stan toppar värmeligan så funkar det bara inte längre. Bara att damma av grillen, plocka fram några lite kralligare grejer och hålla god min. Snart är det ju höst igen gudbevars...

2007 Domaine du Gros Noré Bandol är en traditionell blandning på 75% mourvedre som sekonderas av lite cinsault, grenache och carignan. Vinifierat som vin ska vinifieras och lagrat på 60-hl foudres. Till en början känns vinet vresigt och knutet men tre timmar på karaff ha en positiv inverkan på sakernas tillstånd. Doften är precis så redig som man kan förvänta sig. Södra Frankrike i ett nötskal. Generöst med mörk frukt, plommon och körsbär. Här finns lavendel, lakrits, olivtapenade och grillat kött.

Smaken är kraftfull och precis i linje med doften. Inget finlir här inte. Ruffigt, rustikt och rejält. Möjligen lite dålig balans mellan sötma och syra. Rejäla tanniner men lite klen eftersmak. Gör jobbet väl till en grillad entrecote och peperonata. Kostar 215 kr hos e-wine. Varuprov

2009 Kilikanoon Killerman's Run Shiraz Grenache är  en 60-40-blandning som lagrats i två år på en blandning av använda franska och amerikanska barriquer. Doften är stor och öppen med fullmogna mörka bär, eucalyptus, peppar, kryddörter och vanilj. Smaken fyllig, fruktig med anständig syra och mjuka tanniner. Publikt och inställsamt som det förslår. Inte dåligt men heller inte min grej. 150 kr hos e-wine eller 165 på systembolaget. Varuprov

2007 La Bastide Blanche

Billigt Vin har funnits drygt två år och under den tiden har det hunnit passera fyra årgångar av det enda Bandol-vinet i det fasta sortimentet. Fortsätter de i den här takten så har vi väl årgång 2022 år 2020. Skämt åsido så är de täta årgångsbytena förmodligen ett tecken på att vinet har god efterfrågan. Av de årgångar jag har provat så var inte den ena den andra lik. Jag minns särskilt 05:an som hade bland de tuffaste tanniner jag har stött på.

Efter en promenad i det kulna och råfuktiga skånska januarivädret så passade det utmärkt att värma på lite rester från lördagen. En mustig och värmande gryta och till det ett lika värmande glas sydfranskt 15%-igt raketbränsle.

2007 La Bastide Blanche är riktigt mörkrött och nästintill opakt. Det händer massor i karaffen. Det här är ett vin som i nuläget ska luftas länge. Till en början så ger vinet mandelmassa och en maffig kryddighet. Med lite tid kommer det en tung, mustig kryddighet med katrinplommon och övermogna mörka bär.Lägg till lite choklad och en del rått kött. En del alkohol känns också, lite rumtopfstuk på doften.

Smaken är fyllig, intensiv och värmande. En tydlig järnsmak ger direkt associantioner till blutsaft. Fyll på med lite bleckighet, kryddor, kärnbitterhet och maffiga tanniner. Det här är ett häftigt, personligt och krävande vin. Det vinner säkert massor på att lagras men har en häftigt burdus charm redan nu.

2005 La Bastide Blanche

Medan Trisse lyckas ligga i framkant och dricka nyheter så släpar jag efter och korkar upp fjolårets nyheter. Igår kväll blev det ett vin som jag med tillvänjning, och kanske viss lagring, lärt mig uppskatta, La Bastide Blanche.

Färgen är rätt märklig, brunröd med en del blå inslag. Jag tycker mig ana en viss grumlighet som möjligtvis kan tillskrivas betraktarens öga. Doften får mig att direkt associera till Astrid Lindgren, Emil och Griseknoen. Det måste ha varit precis såhär det luktade när de två sistnämda tog sig sitt första rus. Körsbär, alkohol och gödselstack. Sällan har jag upplevt gödselkomponenten så tydlig. Körsbären sekonderas av andra mörka bär Någonstans i bakgrunden anas engelsk piptobak och lite lakrits.

Jag provar en klunk direkt vid öppnandet och det är sannerligen en stark upplevelse. Burdust och vildsint med smaker som spretar åt alla hål kombinerat med en besynnerlig strävhet. Min upplevelse är att strävheten följer med en bit ner i svalget. Efter några timmar i karaffen går det att närma sig vinet utan att bli attackerad. Nu är det förhållandevis njutbart med smak av körsbär, hallon kombinerat med lakritskonfekt. Strävheten är fortfarande högst påtaglig men inte plågsam.

05:an är väldigt annorlunda i jämförelse med 04:an. Betydligt bråkigare, mera ouppfostrad men med en rimligare alkoholhalt. Jag tänker definitivt glömma bort resterande flaskor några år.

Ur skamvrån - 2004 La Bastide Blanche och 2004 Ch Bouscassé

Jag har en speciell hylla i klädskåpet där jag placerar flaskor som inte fallit mig i smaken, de som jag inte känner för att dricka själv. Bra att ha till hands om man ska ha en flaska med till någon som inte är speciellt vinintresserad eller när man på förhand vet att mottagaren inte kommer att dela flaskan med en. På denna hylla placerade jag såväl 2004 La Bastide Blanche som Ch Bouscassé efter det att första smakproven blivit små besvikelser .

Häromkvällen skulle jag välja viner till en sammankomst med ett gäng kollegor som gillar vin, har rest mycket i södra Frankrike utan att vara uttalat vinintresserade och kom då att tänka på vinerna i skamvrån. Vi började med 2004 Ch. Bouscassé . Vinet är synnerligen kompakt mörkrött. Doften känns fortfarande rätt knuten. Åtminstone till en början. Sedan dyker det upp lite blyga björnbär, tobak och kryddighet. Klart bättre än förra gången. Smaken är stram med bra syra och mycket uttllad strävhet. Det finns en viss fruktighet och fatlagringen märks tydligt. Fortfarande inget jag går i spinn över men riktigt bra till de älgfärsbiffar med gräddsås och rödlöksmarmelad som hämtats från Anderssons Bar & Kök

Vi öppnade också en flaska 2005 Ch Bouscassé som kändes lite vänligare, mera komplext och spännande jämfört med det ett år äldre syskonet. Frukten var mer framtonad liksom de rostade ekfaten. Härlig doft med mörka bär, tobak, lite rök och charketurier. På egen hand var det lite i tuffaste laget men till maten satt det som en smäck. Det blir nog till att fylla på lagret rätt snart. Ett mycket användbart matvin.

Man kan ju fundera på vad det är som avgör om ett vin faller en i smaken eller ej. Självklart spelar de personliga preferenserna in men sammanhanget ska nog inte heller förbises. Till ostarna som följde älgfärsbiffarna var 2004 La Bastide Blanche perfekt. Den djupt vinröda, sjuttiotals murriga färgen är en perfekt illustration till hur vinet smakar och doftar. Här finns mycket aromer av stall, kött och mörka bär. Tänk dig ett lantkök där någon håller på och förbereder en maffig köttgryta och dofterna från matlagningen blandas med koskiten som fastnat på stövlarna som står i farstun. Dofter som får mig att associera till rustik inbjudande gästfrihet. Du är välkommen men du får ta det som det är. Smaken är fyllig, värmande med en viss syltighet. Jordgubbsmarmelad och hallonsylt. Den alkoholstickighet som fick mig att göra tummen ned vid förra provningen märks inte i smaken. Däremot gör sig den 15%-iga alkoholhalten påmind på annat sätt. För att kunna klara av digestiverna sparas halva flaskan. När jag provar vinet efter ett par dagar är det ännu godare och det har utvecklat tydliga portvinstoner. Jättegott till en bit riktigt mörk choklad.

Resterande flaskor kommer definitivt att förflyttas från shelf of shame till en mera hedersvärd position i klädskåpet.

2004 La Bastide Blanche Bandol Rouge

Efter ett besök på La Petite blev jag väldigt förtjust i 2004 Domaine Lafran-Veyrolles, min första bekantskap med distriktet Bandol. Efter att ha kollat systemets Bandol utbud och läst bloggakollegors omdömen la jag upp ett litet lager med 2004 La Bastide Blanche(bestnr. 2262 124 kr). I kväll korkades den första flaskan upp. Färgen är imponerande. Vinet är nästan ogenomträngligt, djupt mörkrött. Man skulle kunna säga att looken fångar vinets övriga karaktär. Jag associerar direkt till Ken Nordines makalösa album "Colors"
"Burgundy is fat...
sorry to be so blunt but that's Burgundy
FAT
Burstingly Burgundy So
But also soft, so fatly soft, so softly fat..."

Nordine beskriver inte röd bourgogne utan färgen Burgundy och precis så smakar och doftar La Bastide Blanche. Det ÄR djupt mörkrött. Här finns läder, mörkröda bär och piptobak. Smaken är lång och avslutningen med rätt sträva tanniner är det enda som inte är mjukt och fett. Jag har generellt lite svårt för syltiga viner men här blir det inte alltför påträngande. På egen hand tycker jag La Bastide Blanche är för mycket. Med en mustig köttgryta var det OK. Tillsammans med en hastigt improviserad ostbricka bestående av parmesan, baskisk bondost, sicilianska valnötter (bättre än de från Grenoble) och Gränna knäcke försvann de flesta av mina reservationer.

Jag tror att resterande flaskor kommer att läggas undan, glömmas bort och förhoppningsvis återfinnas någon gång i framtiden.

Representation

Livet är fyllt av plikter, vissa mera tyngande än andra. Gårdagen innehöll representationsmiddag, en av de delar av arbetet som jag har lättast att förlika mig med . Kvällen inleddes med ett besök på Dunkers kulturhus, den utställning som vernissage-lejonet Trisse besökte och rapporterade om den 23/11. "En flugskit i Kosmos" är på ett plan en fantastisk utställning om Klippan-popens glansdagar. På ett annat plan berättar utställningen om förutsättningar för att få kreativitet och konstruktiva krafter att växa. Bör inte missas.

Representerandet fortsatte på Bishop's Arms som gjort en rejäl uppryckning vad gäller fatöls-utbudet. Tyvärr ingen Bad Elf på fat men väl Mysingen Midvinterbrygd från Nynäshamn samt Oppigårds Winterale och Smithy Ale. Valet föll på den hyggligt tempererade Mysingen som är årets hittills bästa julöl och verkligen smakar jul. Lätt rostade malttoner, bränt socker,kaffe och kryddor i smaken. Jag hittade kanel, kardemumma och en aningen pomerans. Lite som en blandning av ale och porter förstärkt med julens smaker Given på julbordet, skulle kanske till och med fungera till den engelska fruktkakan

Middag åts på en av Helsingborgs kulinariska institutioner, La Petite. I dryga 30 år har Jean Louis Marchandise och hans personal serverat Helsingborgarna rustik fransk mat lagad med utmärkta råvaror men utan krusiduller. Lokalen har sett likdan ut så länge jag kan minnas och har nu uppnått ett slags patinerad charm. Murrigt och trist tycker kanske någon, ombonat och inbjudande tycker jag.

Menyn är föredömligt kort. En handfull förrätter (varav tre är soppor), några fisk- och några kötträtter. För mig kom valet att stå mellan anka och lamm. Det blev lammet som fick göra den gratinerade löksoppan sällskap. En perfekt rosastekt filé sekonderades av provensalsk grönsaksröra och en gräddstinn och vitlöksmättad potatisgratäng. Enkelt, jordnära och alldeles fantastiskt gott. Köttet var supermört och bland det bästa lamm jag ätit.

Så var det vinet. La Petites vinlista är också den kortfattad och som sig bör nästan till 100% fransk. Vi bestämde oss för att följa krögarens rekommendation och drack 2004 Domaine Lafran-Veyrolles. Ett typiskt sydfranskt vin, fylligt, god bärfrukt och tydliga men sammetslena tanniner. Lite väl ungt kanske, till en början något slutet men det öppnade sig efter en tid i glaset.Urgott och perfekt till maten.

Vi lämnade La Petite mätta och synnerligen väl till mods. Det finns på tok för få restauranger som La Petite där bra råvaror och gott handlag får spela huvudrollen. Inte så märkvärdigt kanske, bara märkvärdigt gott och väldigt, väldigt trevligt. Min enda invändning är att vinet hade förtjänat en rejäl karaff och lite bättre glas.