Nordic Organic Food Fair och Älska Mat

I söndags hann jag med att bevista två mässor med fokus på mat och vin. Jag började tidigt med Nordic Organic Food Fair som gick av stapeln i Hyllie. Det mesta föll väl ganska mycket utanför ramarna för vad som vanligtvis avhandlas på Billigt Vin men i utbudet som spände över bredbara ostar gjorda på lupinprotein, slovensk veganpremiumglass och undergörande hudkrämer fanns även en del vin och olivoljor. Jag tillbringade en god stund med att prova tre rena varietal oljor, flera olika slags vinäger och ett druvkoncentrat på Pedro Ximenez från Monte Blanco utanför Cordoba.  Spännande och lärorikt att prova allt från  lätt och fruktig till häftigt pepprig olja. Riktigt hög klass på grejerna.

Mikro-koperativet Valdibella huserar i Camporeale på Sicilien. Jag har provat någon enstaka flaska av deras viner hos Cibi&Vini och hos Terroiristen/Winewise. På mässan fanns möjlighet att prova stora delar av sortimentet. Generellt tycker jag att vinerna gjorda på lokala druvor som grillo, nero d'avola, perricone och catarratto är klart bäst medan man lyckas sämre med internationella. Hög höjd ger friska, drickbara viner och prissättningen ytterst sympatiskt. Så länge man handlar någon annan stans än i Sverige. Kan inte någon importör ge dessa viner ett bättre hem än Expert Wine (kolla in deras hemsida. Underhållningsvärdet är högt).
2013 Arridu var ett av vinerna som verkligen stack ut. Druvren grillo med doft av äpple och citrus. Frisk, läskande mak med persika, örter och grapefrukt i avslutningen. Catarratto/grillo-blandningen 2012 Memorii som fått en diskret ekkyss har lite extra komplexitet och djup. Min stora favorit blev nog ändå 2013 Respiro, osvavlad druvren nero d'avola. Vital doft med hallon och skogsbär. Saftig och mjuk medelfyllig smak med fin syra. Lättdrucket, läskande och oförställt gott. 2013 Kerasos är också druvren nero d'avola. Hälften av vinet har lagrats på fat, hälften på ståltank. Lite mörkare frukt, lite mer struktur men också detta ett fint, rustikt matvin.

Det fanns ytterligare några sicilianska producenter närvarande på Nordic Organic Food Fair. Producenterna fanns inte närvarande utan vinerna presenterades av en agent som inte hade någon vidare koll. De vita serverades rumstempererade i fingerborgsstora plastbägare. Någon närmre information om vinerna gick inte att få. Nu talade i och för sig vinerna rätt bra för sig själv. Alessandro Viola är mannen bakom Uva Tantum. Han gör grillo under eget namn och sedan två syrah/nero d'avola-blandningar under Uva Tantum etiketten (det finns förresten ett tredje vin också, en mousserande catarratto). 2013 Note di Grillo är djupt guldgul och jag gissar att det finns skalmaceration med i bilden. Fyllig smak med frisk syra och lätt strävhet. Omständigheterna gjorde defintivt inte vinet rättvisa men nyfikenheten är väckt. Samma sak gäller de båda Uva Tantum-vinerna 2012 Argentum och Aurum. Uttrycksfulla, friska och kraftfulla viner som väcker intensiv lust att snart prova igen under vettiga förutsättningar.

Jag fortsatte till Älska Mat mässan på Slagthuset och tog en snabb vända. Det var verkligen en avtändande och ogenerös tillställning. Inträdet kostade 135 spänn. Dryckesbiljetterna kostade extra och man fick t o m hyra glas. Sniket och snipigt. Jag gjorde ett snabbt stopp hos Vinlådan. Språkade lite med genomsympatiska Emil Persson och Joel Bergström och blev rejält förtjust i vinerna jag provade. Utanför höstens låda men möjlig att beställa tillsammans med den var en röd, osvavlad och lätt mousserande  7 Lunes Glou Bulles. Otroligt läcker med viss sötma och mosig jordgubbsfrukt. Farligt gott och vansinnigt lättdrucket.Säljs i tre-pack och ett sådant lär inte räcka länge. Från höstens låda smakade jag 2012 Bela-Joka Blaufränkisch med kryddor, mineraler och livlig bärfrukt i främsta rummet. 2011 Campinuovi Montecucco Sangiovese bjöd på gedigen, bottilagrad sangiovese som längtade efter ett möte med lånkokt oxkött. Jag fick också ett par bonusglas i form av en förträfflig 2012 St Joseph från 7 Lunes och en fjäderlätt 2012 Beaujolais Fleurie från Julien Sunier. Överlag väldigt bra grejer och Vinlådan verkar vara en bra inkörsport för den som är nyfiken på genuina hantverksviner. Med det besöket hade jag sett allt som var värt att se på den mässan.

Ikappkomningspost

 Det har har varit lite bloggtorka den senaste tiden. Det ska dock inte tolkas som att mina besök hos returglasholken blivit mindre frekventa. Tvärtom faktiskt. Här följer ett urval av vad som hunnits med sedan sist.

2004 Benanti Majora var ett felköp. Jag trodde att jag beställt något av Benantis Etna-viner. När jag upptäckte att jag lyckats med att välja ut ett av få Benanti-viner som inte kommer från Etna förpassades flaskan till hyllan för potentiella ek-monster. Och där har den blivit stående. Jag har liksom aldrig känt mig riktigt sugen på en siciliansk blandning av nero d'avola, tannat, petit verdot och syrah som lagrats två år på nya barriquer.  Med gäster runt bordet och biff på tallrikarna lockades den fram.
Doften visar begynnande mognad. Lite jordig, kraftiga bäraromer och lite kryddiga, väl integrerade fattoner. Inte så dumt men heller inget som jag riktigt går igång. Smakmässigt är det verkligen en munfull. Mycket frukt, mycket syra och fortfarande rätt rejäla tanniner. Kraftfullt men faktiskt inte tungt. Det som stör är en viss (ek)beska i avslutningen. Jag sörjer på inget sätt att detta var min enda flaska.

Desto roligare var det att plocka fram en favorit från allra första Fri Vin-mässan. Didier Chaffardon charmade alla han mötte med sitt exalterade kroppspråk och han hade viner som matchade. Allra mest rörelser gjordes när han presenterade Cuvée des mille Zincs och det var också vinet som verkligen stack ut. En allt annat än typisk representant för cabernet franc från Loire. Det är en stor, stöddig och ruskigt rustik doft som stiger ur glaset. Här finns hallon, svarta vinbär och grön paprika tillsammans med varmt skiffer. Det pågår en del funky business i bakgrunden. En skön sniff som verkligen väcker lust till en stor klunk. Smaken lever också upp till alla förväntningar. Massor av god, mogen frukt, frisk syra och sedan riktigt maffiga tanniner som knyter ihop paketet. Det här är vansinnigt gott. Trots åtta år på nacken har det här många år framför sig. Kostade 150 DKK hos Petillant/Skål. 05:orna såldes slut i fredags men det lär finnas 06:or kvar.

Om det förra vinet bjöd på rå, oborstad rusticitet så handlar  2007 Rosa Bosco Sauvignon Blanc om nobel förfining. Allt andas klass och elegans. När jag provade vinet för ett par år sedan var det överdådigt i sin aromatik men nu har det sansat sig, aromerna har smält ihop till en sömlös helhet och det är en ren fröjd att närma sig såväl doft som smak. Vinet är djupt guldgult. Doften är oerhört generös med mogen tropisk frukt, dyr vanilj och mineraler. Texturen är gräddigt krämig, smaken djup med tropisk frukt, mjölkchoklad och lång vaniljig eftersmak. Inte en stil jag vanligtvis går igång på men när den utförs med sådan här precision är det bara att kapitalt kapitulera. Alla motargument faller platt till marken. Sista flaskan som gick. Jag hoppas jag unnar mig fler i framtiden.

2007 Sao del Coster Terram är första Priorat-vinet på Billigt Vin och finns det fler som smakar som detta så lär det inte vara det sista. Här har vi en blandning av carignan, grenache och en liten del cabernet sauvignon/syrah. Vinet har lagrats två år på en blandning av nya och gamla barriquer. Producenten Sao del Coster arbetar biodynamiskt. Doften är kraftfull men inte överväldigande. Här finns mörk frukt i många lager, körsbär, hallon och plommon. Rejält med kryddor och mineraler. Smaken bjuder på bra balans mellan frukt, syra och tanniner. Kraftfullt utan att vara tungt. God kryddig avslutning som faktiskt får mig att tänka på någon elegant toskanare.

Jag avslutar med en gammal favorit,  ett vino da tvavola  från Trinchero. Ett vin gjort på sent skördad malvasia som fått ett par veckors skalkontakt och lystrar till det vackra namnet Sogno di Bacco. Årgången är 2006 och det har gått ett par år sedan jag drack vinet senast. Malvasia är en druva som inte viker ner sig för lite skalkontakt utan behåller sin karaktär. Sogno di Bacco är mycket blommigt aromatiskt. Nu har det sansat sig lite och inslag av torkad frukt, aprikoser och honung är mera framträdande. Smaken är fyllig och helt torr med frisk syra, lite oxiderade drag och finkorniga men synnerligen bestämda tanniner. Ett vin i en helt egen stil som verkligen är värt att prova. Jag drack det till gnocchi di zucca med smält smör och salvia, en nära nog perfekt kombination. Finns fortfarande kvar hos Winewise för 195 DKK. 

2011 Valle dell' Acate Cerasuolo di Vittoria 6 Sesta

För mig, och för de flesta andra i den svenska vinbloggosfären är Arianna Occhipintis produkter måttstocken för hur viner från sicilianska Vittoria ska smaka. Även om hennes viner inte bär DOCG-märkningen så har de satt en hög standard. Trots detta försöker jag närma mig 2011 Cerasuolo di Vittoria 6 Sesta utan att kasta lystna blickar på en ännu oöppnad låda med SP68.

Valle dell' Acates Cerasuolo di Vittoria är en 59/50 blandning av frappato och nero d'avola. Vinet har jästs och lagrats på ståltank och fått en två månaders fransk ekyss innan buteljeringen. Vinet är ljust rubinrött i färgen. Doften är pigg och frisk och domineras av röda bär med lite mörkare frukt och kryddor i bakgrunden. Smaken är lätt, rak och okomplicerad med körsbär, god kryddighet och hygglig syra. Lite anonymt och opersonligt men levererar det man kan förvänta sig för 99 kr.

Sammanfattningsvis ett hyggligt vardagsvin som funkade till både ugnsstekt lax och lasagne.

Varuprov från Stellan Kramer

2010 Occhipinti SP68 Rosso

Här skulle jag egentligen ha publicerat mina intryck från förra fredagens 200for200. Ett par missriktade knapptryckningar ledde till att texten försvann och nu vete tusan om jag ids samla ihop mig en gång till. Nåväl, jag tror inte att detta innebär någon större förlust för mänskligheten. Särskilt inte som såväl IV-Patrik som PR-Niels har lämnat sedvanligt förtjänstfulla rapporter från tillställningen.

Haveriet ledde dock till en viss irritation hos mig och för att inte denna skulle spridas till övriga familjen öppnade jag snabbt en säker stämningshöjare.

Cibi&Vini har nyligen fått in en laddning av 2010 SP 68. Vinet som i årgång 2009 tog mig och många andra vinbloggare med storm. Då som nu handlar det om en ståltankslagrad blandning på frappato och nero d'avola. Vinet är helt transparent och klarrött i färgen med en del blå reflexer. Kanske en anings aning ljusare än föregångaren. Doften får direkt all irritation att lämna byggnaden. Det borde gå att förskriva på recept. Pigg, poppig hallon/jordgubb/körsbärsfrukt dominerar doftspektrat. I bakgrunden finns mineraler, apelsinskal och en lätt rökighet.

Smaken känns något lättare och kanske också elegantare jämfört med 09:an. Den ljuvliga frukten i centrum, riktigt pigg syra och mjuka tanniner ger ett vin med massor av charm och skyhög drickbarhetsfaktor.

2007 Occhipinti Siccagno

Det är inte alltid de "bästa" eller mest spektakulära vinerna som sätter störst avtryck. När vi förra helgen provade en hel hög viner tillsammans med Patrik stod de två oranga vinerna från Trinchero, Biancho och Palmé, helt i en klass för sig själva. Det är dock inte dessa båda viner jag har gått och tänkt på i veckan. Nej, vinerna som satte fart på min tankeverksamhet och som verkligen väckte min nyfikenhet var Arianna Occhipintis SP 68 och Il Frappato. Två lockande och lekfulla viner från en producent som jag aldrig tidigare hört talas om. Ännu mer har jag funderat på det av hennes viner som vi inte drack, den druvrena nero d'avolan Siccagno
Jag har druckit få nero d'avola som jag verkligen gillat. Oftast har det handlat om överextraherade, syltiga och lite grova viner. Så spännande då att se vad en producent som ger viner i en helt annan stil kan åstadkomma med druvan.

Arianna Occhipinti är en ung, 27 år, men mycket erfaren vinmakare. Hon arbetade under flera år tillsammans med sin farbror Giusto Occhipinti på hans egendom COS. Efter avslutad enologutbildning i Milano gjorde Arianna sin första årgång i eget namn 2004. Arianna har sina marker utanför Vittoria på sydöstra Sicilien. Hon förfogar över totalt 16 ha och producerar även olivolja. Produktionen är helt biodynamisk och Arianna är influerad av vinmakare som Josko Gravner, Nicolas Joly och Frank Cornelissen.

2007 Siccagno är ljust rödlila i färgen och helt transparent. Druvorna skördades i oktober, genomgick 15 dagars maceration och vinet har lagrats ett knappt år på 600-liters fat av fransk ek. Till en början finns det en del reduktiva drag som snabbt luftas bort. Kvar blir lite multna höstlöv Här finns en litet men tydligt inslag av brett i doften. En del rökiga mineraltoner. Frukten domineras av friska körbär och vinbär.

I munnen känns vinet väldigt slankt och elegant. Ren, tydligt definierad frukt med körsbär, lingon, vinbär och ett blommigt element. Även i smaken finns en tydlig rökig mineralitet. Syrorna klingar med spröda klocktoner. Lång, läcker eftersmak. Ganska mjuka och väl integrerade tanniner.

Jag drack vinet till ett tomatbaserat långkok på kalvbringa och jag har svårt att tänka mig en bättre kombination. Det ska bli riktigt spännande att följa Arianna Occhipintis fortsatta karriär. Jag är helt övertygad att vi kommer att få höra betydligt mer av och om henne i framtiden.

Vinet köpte jag i Köpenhamn hos Cibi e Vini och det kostade 179 DKK. Tyvärr finns ingen svensk importör. Visst vore det kul med en Vinik med Italiensfokus ?

2006 Gulfi Nerojbleo

Jag har ännu inte riktigt samlat ihop mina intryck efter Fri Vin-tillställningen i Lördags. Inlägg kommer när jag funderat färdigt över vad det var jag var med om. En av de dryga 40-talet producenter som deltog var Gulfi från Sicilien. Av någon anledning så missade jag att hans viner Viner. När jag i förmiddags gjorde ett spontanbesök på ett välsorterat systembolag sprang jag till min förvåning på 2006 Nerojbleo.

Jag har just börjat upptäcka att Sicilien har rätt mycket mer att erbjuda än kraftfulla och alkoholstarka viner med. De viner från Etna jag har provat har verkligen utmanat den bilden och väckt min nyfikenhet på om det finns mer intressant att upptäcka. Gulfi är specialserade på Nero d'Avola, Siciliens mest kända röda druva. De producerar tre vingårdsbetecknade viner utöver instegsvinet Nerojbleo.
Produktionen är helt ekologisk. Odlingarna ligger på drygt 400 meters höjd över havet. Vingårdarna är mycket tätplanterade med upp till 9.000 rankor per ha. Vinerna genomgår lång maceration och lagras ett år på en blandning av barriquer och 500-liters fat.

2006 Nerojbleo har en tät mörkröd, nästan lila färg. Doften bjuder på inledningsvis på röda bär som hallon och smultron. Det dyker upp en del österländska kryddor, torkad frukt,lakrits och tobak. Diskreta fattoner med kakao och vanilj. Hur trevligt som helst.

Smaken är fyllig och rätt kraftfull. Bra balans mellan fruktsötma, syra och tanniner. Bärfrukten är inte lika framträdande i smaken. Här dominerar den torkade frukten, chokladen och tobaken.

Sammanfattningsvis ett bra och mycket välgjort vin som kanske inte träffar mina smakpreferenser i bullseye. Jag tänker dock försöka att prova Gulfis övriga viner för jag misstänker att inte alla viner går i riktigt samma, förhållandevis moderna stil som Nerojbleo.

2006 Calatrasi Terre Di Ginestra Nero d'Avola

Just hemkommen efter en kväll där HIF:s hemmamatch sammanträffade med första höststormen. Trots keps, vinterkängor, fleecejacka och regnrock så blev jag genomblöt och frös som en hund vid hemkomsten. Således inte läge för ett svalt vitt. Jag längtade efter något värmande, mustigt, kryddigt syditalienskt och öppnade därför en siciliansk Nero d'Avola.

Ogenomträngligt intensivt mörkrött i färgen. Ingen tid till en tur i karaffen och därför lite knutet till en början. Efter hand god doft av kryddor, rumtopf och tobak. Tusan vet om det inte finns lite gödselstack också. Gott luktar det iallafall.

Smaken är varm, fyllig och lång. Körsbär, lite russinsötma som balanseras av en frisk syra och viss strävhet mot slutet. Ett förhållandevis långt slut. Bra och balanserat men rustikt. Funkar perfekt till lite kraftigare pastarätter, vällagrade hårdostar och grillat.

Ett riktigt trevligt sicilianskt vin. Finns i beställningssortimentet i tidigare årgång. Kan vara värt att prova då 2006 kändes i yngsta laget. Kanske det bästa sicilianska jag provat under hundringen och väldigt mycket bättre än något av vinerna från Inycon

Kitchenchair Boogie

"Drinking in the morning...Mama Don't you scold

That's the best time to drink...That's when it takes a hold"

Michael Hurley

I söndags var det dags att fira Billigt Vins hundrade inlägg. Trisse kom upp från Malmö och Herr K var inbjuden som hedersbloggare. För att balansera de stundande enogastronomiska excesserna inledde jag dagen med en dryg mils löpning och därefter dusch och grötfrukost. En bra grund för att stå emot. Dagens rödviner korkades upp, ett vin på dekanterades och ett fick vara kvar i sin flaska. Trisse anlände vid tolv och vi skålade för bloggen i 2003 Vitovska från Zidarich. Michael Hurley vet vad han talar om. Det är något speciellt med att börja i tid, det slår an en viss ton, sänker ambitionerna och får en att spänna av. Det blir liksom tydligt med en gång att idag ska det inte skötas något ordentligt, ramen handlar om att vara, inte om att göra.

Efter den inledande avsmakningen skötte den förvånansvärt IT-kunnige Trisse om lite teknikaliteter med bloggen medan jag tog tag i matlagningen. När den ständigt försenade Herr K anlände fick även han ett glas Vitovska och därefter ställdes baconlindad lammfilé kryddad med rosmarin och vitlök på bordet tillsammans med le puy-linser kokta i rödvin med fläsk och vitlök, blomkålspuré (tack till finare vinare för inspirationen)och ugnsstekt potatis på bordet. Vi åt länge och mycket.

Sedan kom ostarna. Pecorino. Spansk ost på get-, får- och ko-mjölk. Gorgonzola. Brie. Efter osten följde en lång paus och sedan Herr K's skånska äppelkaka med gräddstinn vaniljsås. Kaffe och digestifer. Nocino och päronbrännvin. Eftermiddagen övergick i kväll och efter nästan sju timmar bröts taffeln för att Trisse skulle hinna med Malmö-tåget.

Billigt Vins hundrade inlägg kunde inte ha firats på ett mycket bättre sätt.

Vad vi drack och hur det smakade ? Vi började med 2003 Vitovska från Zidarich. Vitovska är en vitvinsdruva som i stort sett bara odlasi sydöstra Friuli, i trakterna runt Trieste. Vinet är ljust och lätt grumligt, lite cideraktigt. Det präglas av mineraler, citrus och bra syra. Efter hand som eftermiddagen gick utvecklades vinet alltmer, blev mer aromatiskt och komplext. En klart annorlunda vinupplevelse. Nästa flaska ska få vara en stund i karaff.

På detta följde en annan udda druva, en Raboso från Confraternita di Raboso. Raboso är en druva som bara odlas i allra östligaste Veneto runt Treviso. Vinet har odlats i dessa trakter sedan urminnes tider och var länge den dominerande druvan. Under 60- och 70-talet försvann Raboson nästan helt från fälten för att ge plats åt Cabernet och Merlot. Den traditionella Raboson har vad vinskribenter brukar kalla volatila syror. Med moderna vinmakartekniker har man lyckats tämja syrorna och fått fram ett modernt men ändå mycket personligt vin. För att försöka ge Raboso di Piave DOCG-status har en grupp odlare bildat Confraternita di Raboso som ägnar sig åt marknadsföring och utveckling av druvan. Varje år väljer man ut ett vin, det som man anser bäst speglar årgången och säljer det under brödraskapets etikett. Vi drack Selezione 2002, gjord på druvor som skördades 1998. Här kan man tala om ett vin som stod på topp. Såväl färg som doft talade om ett moget vin. Tegelfärgat med dragning åt det bruna hållet i kanterna. Moget med det mesta av frukten intakt, solmogna björnbär, plommon viol och tobak . Runt och fylligt med en lång eftersmak. Tyvärr var det sista flaskan som gick men det var definitivt rätt tillfälle.

Vinet i karaffen var ett 2000 Mastroberardino Taurasi Radici Riserva. Bara två år yngre än det förra men såväl färg som doft och smak talade om ett vin med en lång framtid framför sig. Doften var helt underbar med söta röda bär, björnklister och fat som dominerande inslag. Smaken speglade doften, lång, fyllig och med ett tufft slut. Rätt friska syror fick mig att associera till en riktigt bra, modern barolo. Ett superbt vin redan nu men de resterande flaskorna får nog ligga ett par år till. Jag räddade ett rejält glas till omprövning dagen efter vilket ytterligare stärkte min uppfattning att vinet bör ligga ett tag till.

Till herr K's skånska äppelkaka dracks 1983 Anjou Blanc Reserve du Fondateur, Moulin Touschais andravin som bara producerats vid ett enda tillfälle. Vinet fanns för några år sedan på systembolaget till det ytterst facila priset av c a 125 kr. Vackert bara att titta på med en djup bärnstensfärg. Underbar doft med vått ylle, viol och nötter. Smaken söt men med uppfriskande syror som balanserar sötman. Riktigt bra till en bit gorgonzola men äppelkakan var den perfekta kombinationen. Ett vin som detta behöver egentligen ingen ytterligare dessert. Det är en dessert i sig själv.

Vi hann med ytterligare ett vin, 2006 Due Leopardi Nero d'Avola IGT. Det var vinet som linserna koktes i och När Trisse och Herr K gjort tabberas på de övriga vinerna vändes deras glupska blickar mot resterna av kockvinet som de gjorde processen kort med. Ett bra om än lite väl ungt vardagsvin med god kryddighet och bra syra.

En lyckad söndag där det kändes som om vi lyckades omsätta de tankar som legat till grund för Billigt Vin i praktiken. Bra och personliga viner i ett måttligt överflöd. Mat som smakar bra men inte kräver alltför mycket uppmärksamhet varken att laga eller att uppskatta. Gemenskap, samtal och den samlade upplevelsen i centrum. Såhär i efterhand kan jag inte låta bli att förvånas över att vi aldrig lämnade köksstolarna på sju timmar. Vi kom aldrig på tanken att förflytta oss till bekvämare sittdon. Å andra sidan hade vi det rätt bra runt bordet med alla flaskorna inom räckhåll. Hmm, undrar om Vitovskan funkar till pecorinon och om jag skulle testa en bit brie till Raboson. Det var nog inte så konstigt trots allt.