Lördagseftermiddag hos IV

Vi satte oss till bords vid halvett. Lämnade bordet vid halvsju. Därimellan avverkades ett tiotal viner, diverse ostar och charkuterier, en ut sökt kalvstek och pere al barolo. Inget dåligt sätt att tillbringa en gråmulen novemberlördag på om du frågar mig. Särskilt inte när det görs i sällskap med familjen IV.

Här följer några summariska intryck av vinerna som dracks.

2012 Arndorfer Grüner Veltliner Strassertal. Doften domineras av äpplen med lite citrus och mineraler. Frisk, enkel smak som följer aromerna, balanserad syra. Enkelt men välgjort vin. Gott helt enkelt.

2012 Domaine Giachino Primitif. 100% Jaquere, 100% naturligt men bara 9% alkohol från Savoien. Nästintill färglöst. Fin äpplig doft. Smaken, ren, enkel, frisk med massor av syra. Patrik menar att det smakar som avslagen champagne fast gott. Kan bara hålla med. Ett vin som har den där kvalitén som gör att man vill ha ett glas till.

Och den kvalitén besitter naturligtvis 2009 Carbaiona Rosso di Montalcino också, fast på ett lite annat sätt. Fantastisk doft med massor av kryddor, körsbär och tobak. Efter hand allt flera nyanser. Verkligen fascinerande. Smaken är full med körsbär och sedan järniga mineraler. Syrorna lite lägre än förväntat. Mjuka men ändå distinkta, mycket finkorniga tanniner. Imponerande vin.

2012 Birichino Bechthold Vineyard Cinsault bjuder en väldigt charmerande sniff. Örtkryddig, rödbärig och blommig. Smaken är busig med frisk syra och mjuka tanniner. Helt okomplicerat och rakt vin. Mina fördomar om hur kaliforniskt vin smakar har fått sig en rejäl törn. Ser fram emot att prova Birichinos övriga viner.

Carussin Felice NA 12 har tydligen fått fel etikett. Det må vara hänt men i så fall är det det enda som är fel med den här flaskan. Innehållet talar om vad som händer om man pressar barbarescodruvor, macererar dem i trettio dagar, lagrar på tank och tappar på flaska. Inga tillsatser överhuvudtaget. Så ren nebbiolo det överhuvudtaget går. Doften är lite blommig med körsbär, kryddor och lite naturvinstoner. Smaken är frisk och rak med fyllig frukt, frisk syra och distinkta men klart medgörliga tanniner. På beskrivningen av tillvägagångssättet hade jag väntat mig något vrång och vresigt men det här är vänligt men bestämt.

Jag fortsätter att bekanta mig med Domaine Giachino. Här deras tolkning av en obskyr lokal druva, 2012 Persan. En väldigt personlig doft med kryddor och blommor som får mig att tänka på både ruché och lacrima di morro d'alba. Inte lika påträngande som den sistnämnda och inte fullt så parfymerad som den förstnämnda men lite åt det hållet. Här finns en del mörka bär och mineraltoner också. Smaken är medelfyllig, fruktig och frisk med rejäl syra och väl integrerade tanniner. Mycket personligt vin som ändå inte känns det minsta konstigt.

2010 Radikon "S" Slatnik är sonen Sasas projekt. Lite kortare skalkontakt och kortare fatlagring än pappans viner. Slatnik är gjort på 80% chardonnay och 20% tocai. Tre veckors skalkontakt och ett års lagring på stora fat. Doften bjuder på både färska och torkade aprikoser, österländska kryddor och mineraler. Smaken är väldigt ungdomlig och superfrisk. Hög syra och rätt lätta tanniner. Gott nu men jag saknar komplexiteten och djupet hos Radikons långmacererade och långlagrade viner. Resterande flaskor får ligga till sig några år.

2004 Franco Conterno Barolo Riserva Bussia Munie är rätt och slätt ett fantastiskt vin. Svalt, elegant och eteriskt. Det gör naturligtvis jobbet som partner till en kalvstek med gräddsås och karljohan på ett ytterst förtjänstfullt sätt men är precis lika bra till kontemplation. En strålande avslutning på en lika strålande inledning av november.

2007 Domaine du Gros Noré Bandol & 2009 Kilikanoon Killerman's Run Shiraz Grenache

Grillviner, naturligtvis borde vi skriva om grillviner. Inte så lätt när man helst av allt sippar slanka norditalienare och käkar långkok. När sedan solen gassar och stan toppar värmeligan så funkar det bara inte längre. Bara att damma av grillen, plocka fram några lite kralligare grejer och hålla god min. Snart är det ju höst igen gudbevars...

2007 Domaine du Gros Noré Bandol är en traditionell blandning på 75% mourvedre som sekonderas av lite cinsault, grenache och carignan. Vinifierat som vin ska vinifieras och lagrat på 60-hl foudres. Till en början känns vinet vresigt och knutet men tre timmar på karaff ha en positiv inverkan på sakernas tillstånd. Doften är precis så redig som man kan förvänta sig. Södra Frankrike i ett nötskal. Generöst med mörk frukt, plommon och körsbär. Här finns lavendel, lakrits, olivtapenade och grillat kött.

Smaken är kraftfull och precis i linje med doften. Inget finlir här inte. Ruffigt, rustikt och rejält. Möjligen lite dålig balans mellan sötma och syra. Rejäla tanniner men lite klen eftersmak. Gör jobbet väl till en grillad entrecote och peperonata. Kostar 215 kr hos e-wine. Varuprov

2009 Kilikanoon Killerman's Run Shiraz Grenache är  en 60-40-blandning som lagrats i två år på en blandning av använda franska och amerikanska barriquer. Doften är stor och öppen med fullmogna mörka bär, eucalyptus, peppar, kryddörter och vanilj. Smaken fyllig, fruktig med anständig syra och mjuka tanniner. Publikt och inställsamt som det förslår. Inte dåligt men heller inte min grej. 150 kr hos e-wine eller 165 på systembolaget. Varuprov

2006 Domaine Marc Kreydenweiss Barbabelle

Vårens besök i Costières de Nimes lämnade en massa lösa trådar efter sig. Vi provade en hel drös med viner som jag mer än gärna hade stiftat närmare bekantskap med. En del producenter kändes som direkt nödvändiga att följa upp. Det hade säkert blivit mycket mer CdN på bloggen om det inte varit för monopolet. Där hittar man idag totalt åtta viner från området.

En av de producenter som gjorde allra störst intryck på oss var Marc Kreydenweiss, Alsace-biodynamikern som sedan 1999 även har en egendom i CdN. Tryffelsvinet har något av Kreydenweiss Alsace-viner men inget ur Rhône-portföljen. För att hitta de vinerna får man bege sig över sundet till Theis Vin.

2006 Domaine Marc Kreydenweiss Barbabelle är gjort på en blandning av syrah, carignan och cinsault. Jag är osäker på hur vinet lagrats men gissar på en blandning av använda barriquer och stora fat. Doften bär åtminstone inga som helst spår av någon ek. Istället finns här en läcker blandning av körsbär, björnbär, lavendel och bio-äpplen. I bakgrunden en del funkiga tongångar, lite rök och lätt jordighet. I mitt tycke en väldigt charmig och rustik doft.

Det är ändå smaken som får mig att helt kapitulera inför Barbabelle. Det är egentligen inte ett särskilt spektakulärt vin utan ett väldigt välgjort vardagsvin där perfekt balans och hög drickbarhet är trumfkorten. Vinet är medelfylligt med saftiga bär i centrum. Bra koncentration, frisk syra av nästan italienskt snitt och väl integrerade tanniner.

Vinet kostar runt 90 DKK hos Theis som ett riktmärke. Här åker priserna jo-jo hela tiden och ibland säljs Barbabelle för 60. Man säljer både Alsace- och CdN-vinerna men har inte plockat hem toppvinet Ka, en druvren carignan från 100-åriga stockar. Det är synd. Kanske en boll för Tryffelsvinet att springa på ? Eller för Vinik ?

2006 Saint Jean du Barroux L'Argile

Philippe Gimel är åter på ingång och det är väl ett skäl så gott som något att prova senaste årgången av vinet formerly known as Cuvée Oligocene och SJB 3. För den som inte stött på Gimel och Saint Jean du Barroux tidigare så handlar det om ett vin från apellationen Cotes du Ventoux i södra Rhone. Vi snackar ekologisk odling och traditionella metoder.

2006 L'Argile är en bladning på 75%Grenache, 15% syrah, 5% carignan och 5% cinsault. Skördeuttaget ligger på 20 hl/ha, 75% av druvorna har avstjälkats, 12 dagars skalkontakt och 18 månaders lagring på tank. Där har ni hårddatan som ju förstås bara berättar en liten del av storyn. Den som vill läsa mer kan titta här, här eller här

Färgen går i mörkrött med en aningen blått i kanten. Ur glaset strömmar en stor, mörk, mäktig och sammansatt doft. Det första som slår an är en grabbnäve fullmogna, svarta körsbär som efter ett tag får mig att associera till den där pralinen i Alladain-asken. Körsbärsfrukten sekonderas av olivpasta, köttsaft, multna löv, garrigue och regnvåt grusväg.

Smaken tar omgående rygg på aromerna och följer snällt efter. Vinet är mycket fylligt och kraftfullt utan att kännas tungt. Det är mycket välavvägt med perfekt balans mellan koncentration och elegans. Körsbärsfrukten är såklart i centrum men det händer massor med annat i munhålan. Syran, de finkroniga tanninerna och en lätt bitterhet från stjälkarna stramar upp och håller tillsammans med en kritighet ihop paketet. Någonstans i detta ligger 15% alkohol mycket väl inpackade.

Det här är helt klart den bästa årgången av L'Argile/Cuvée Oligocene hittills. Det är tillgängligt redan nu men kommer att utvecklas massor under ett antal år framöver. Under de senaste veckorna har jag druckit flera flaskor 2007 La Source som är helt oemotståndligt charmig just nu och enligt min mor det godaste vin hon någonsin druckit. Tyvärr slutsåld både hos producent och importör. Enstaka flaskor kan kanske hittas hos Superbest i Charlottenlund eller danske importören A Vinstouw

Ekologiska viner på Bjärhus

Igår kväll höll jag min första vinprovning utanför munskänkssammanhang. Platsen var loftet Bjärhus gårdsbutik. Temat ekologiska, hantverksmässigt framställda och ursprungstypiska viner. Det stora flertalet av gästerna var inte särskilt vana vinprovare. För mig känns platsen som det nära nog perfekta sammanhanget för de viner jag gillar. Deras syn på hur mat bör produceras speglar precis mina åsikter om hur man åstadkommer bra vin. Philippe Gimel höll en provning på Bjärhus för ungefär ett år sedan. När vi den gången klev ur bilen på gårdsplanen sa han direkt att han kände sig hemma.

Inför provningen botaniserade jag bland Vinminvins viner. Trots att jag har haft en hel del kontakter med dem under det senaste året har jag inte haft riktigt koll på hur mycket intressant det finns att hämta där. En rätt stor del av deras sortiment fyller de kriterier jag satt upp för provningen. Jag bestämde mig för fyra viner ur Vinminvins sortiment och spetsade med en favorit som just lanserats i beställningssortimentet. Två vita och tre röda, två franska och tre italienska. Först provade vi utan mat och sedan till långkok på fransyska. Lite mer än vanliga provningsskvättar i glasen.

Första vinet är 2009 Frantz Saumon Mineral+ från Montlouis i Loire. Ekologisk produktion, naturjäst, jäst o lagrat på ekfat av varierande storlek. 100% chenin blanc. Guldgult i färgen, intensiv, ungdomlig doft av äpple, citrus och örter. Smaken är verkligen instant pleasure. Omöjlig att inte falla för men inte det minsta inställsamt. Lever verkligen upp till namnet med flintiga mineraltoner. Massor av äpplen och citrus i smaken, uppfriskande syra som packas in i en lenande restsötma. Supertrevligt bersåvin, säkerligen en utmärkt ackompanjatör till asiatiska rätter och ost.

2009 San Savino Ciprea på 100% pecorino fick den något otacksamma uppgiften att ta vid. Jag insåg direkt att jag placerat vinerna i fel ordning. Givetvis skulle detta inlett. Mycket personlig doft. Lite jästig med aromer av citrus och päron. Tydliga mineraltoner och viss kryddighet. Smaken frisk, balanserad och med bra längd. Ett mycket intressant och personligt vin som säkert skulle vinna på några års lagring.

Vi fortsatte provningen med 2004 Bressan Schioppettino som jag bloggat om ett antal gånger tidigare. En stor personlig favorit som varit med på varje provning jag hållt. Jag ser ännu ingen anledning att bryta den traditionen. Precis som vanligt fin bärfrukt och lätt pepprighet. Över hela härligheten en lätt fläderaktig blommighet. Det känns också som att vinet har börjat utveckla lite tydligare mognadstoner med inslag av läder och tryffel. Smaken uppvisar perfekt balans. Bra frukt, frisk syra och perfekt tanninstruktur. Om mina beräkningar stämmer har jag korkat upp 30 flaskor av just detta vin. Den jag smakade under provningen den hittills bästa. I eftermiddag blir det en till.

2007 San Savino Fedus kommer från Marche och är gjord på 100% sangiovese. Intensiv och kraftfullt mörk doft med körsbär, choklad, bittermandel och nästan portvinsliknande aromer. Smaken går i precis samma still med frukten i centrum. Mycket kraftfulla tanniner och lång eftersmak. Ett välgjort vin men det finns en liten restsötma som stör mig. Det känns också som att det faller lite utanför ramen i detta sammanhang.

Provningen avslutades med 2006 SJB L'Argile. En ny årgång av vinet som i tidigare årgångar hette Cuvée Oligocene. Det handlar om en grenachedominerad blandning med 15% syrah och en liten del carignan och cinsault. Komplex doft med skogsbär, tobak, våta stenar och en del animaliska toner. Smaken mångfacetterad, fyllig, balanserad och kraftfull. Väl integrerade tanniner och en eftersmak som hänger kvar länge. För mig är detta bästa årgången hittills.

Sammanfattningsvis var det här en oerhört positiv upplevelse som verkligen gav mersmak. Jag kände en viss oro för hur vinerna skulle tas emot av en publik som inte provat så mycket men de möttes av stor öppenhet och lust att upptäcka. Mineral+ blev såklart den vita favoriten medan rösterna fördelades precis jämt på de tre röda. Flera som uttryckte en viss tveksamhet till Bressans Schioppettino förundrades över hur gott vinet var till maten. När det gällde Fedus var förhållandet det omvända. Många hade det som favorit vid den inledande provningen men tyckte att det tog över för mycket som matvin.

Samtliga viner, förutom Bressans Schioppettino som du hittar i BS, går att beställa från Vinminvin. De båda vinerna från San Savino finns även i beställningssortimentet via Ad Libitum.

Läs mer om Bjärhus här

2006 Les Verrieres Clos des Soutéres

Vinbloggarnas eventuella inflytande är något som diskuterats på sistone. Precis som Jörgen skrev i sitt inlägg häromveckan så tror jag att vår påverkan på vad som hamnar i varukorgen hos den genomsnittlige konsumenten är rätt marginellt. Inte ens med en gemensam kraftansträngning, hur det nu skulle gå till, så skulle det gå att göra en Kronstam och få in Claude de Val i ordinarie sortiment. Nej, bloggarnas påverkan är marginell men inte oviktig. Åtminstone inte för en del små och nischade producenter. I förra veckan fick jag ett mail från Bristly som talade om att 2006 Les Verrieres Clos des Soutyéres åter fanns på lager. I mailet citerade importören MMM Vins omdöme och det fick mig att omgående ringa min lokala systembutik (e-beställningen låg i vanlig ordning nere. Finns det någon som fått igenom en beställning ?) och beställa en laddning. Superlativ från en dagstidningsskribent tar jag i regel lätt på och en importör som sjunger sina egan produkters lov tar jag knappast någon notis om. Lovord från MMM för ett 150-kronorsvin får mig däremot att lyfta luren direkt. Bristly har förstått hur det funkar och använder sig skickligt av bloggarna i sin marknadsföring. Idag kom SMS:et som talade om att flaskorna fanns för avhämtning.

2006 Clos des Soutéres är Les Verrieres toppvin. Det är gjort på en blandning av 70% Syrah, 20% Grenache och 10% Cinsault. Vinet går i en rubinröd färg. Doften är mycket tilltalande. Den typiska syrah-bärigheten finns där men rått kött ( inte råttkött alltså),grillkol, lakrits, tjära och viol dominerar. Likaså finns det en del vanilj. Smaken är mycket kraftfull och följer leker följa John med aromerna. Det brakar på rejält med väl mogna björnbär och svarta vinbär, blöt utegrill, tjära, piptobak och lakrits. Syran är frisk och balanserar upp tillsammans med tydliga, mycket finkorniga tanniner. Lång god eftersmak med lakrits, vanilj, viol och svarta vinbär. Efter att ha svalt undan hänger smaken kvar länge tillsammans med en lätt kittlande sensation i kinder och tandkött.

Det här är riktigt bra och ett klockrent fynd för 149 kronor. Ett vin som kör åttor runt Ch Pesquies Le Quintessence

2005 SJB Cuvée Oligocéne

Torsdagen den 18/11 kommer Philippe Gimel till Munskänkarna i Ängelholm och håller en provning. Som en liten förberedelse inför den stundande genomgången av St Jeann du Barroux's viner öppnade jag en 2005 Cuvée Oligocène (SJB 3). Så hette åtminstone vinet när jag köpte det. Numera kallar Philippe Gimel det för L’Argile.

Vinet är gjort på 75% grenache, 15% syrah, 5% carignan och 5% cinsault som växt på c a 400 meters höjd. Odlingen är helt ekologisk och enbart naturjäst har använts. Skördeuttaget ligger på 20hl/ha. Vinet har lagrats 18 månader på tank.

Vinet går i en rubinröd nyans. Doften är inte överdrivet flörtig och behöver en hel del tid för att öppna upp. Efter utvecklas en härlig blandning körsbär, hallon och kryddörter. Vidare en del rått kött, piptobak och så ett mycket tydligt inslag av regnvåt grusväg.

Smaken är fyllig och kraftfull. Det råder perfekt balans mellan frukt, syra och de markanta men finkorniga tanninerna. I mellanpartiet är smaken kanske något gles och en kort stund gör sig de 15% alkoholen påminda. Det rättar till sig i en lång, läcker eftersmak som är ett crescendo av hallon/körsbär, mineraler och sötlakrits med lätt bitterhet och uppstramande tanniner.

2005 Cuvée Oligocéne är ett riktigt bra vin som på något märkligt sätt lyckas vara motsägelesufullt och ändå få ihop det. Det är både maffigt kraftfullt och elegant, eldigt och svalkande på samma gång. Den tydliga mineraliteten ger en extra dimension. Vinet kostar 205 kr och kans beställas hos Vinminvin för direkt leverans till dörren

Philippe Gimel kommer att vara i Sverige från den 17/11 och några dagar framöver. Har du chansen att komma till någon av hans provningar så ta den. Det blir också ett Danmarksbesök i början av december med ett gästspel hos Superbest i Charlottenlund.

Tidigare inlägg om Philippe Gimel och St Jean du Barroux här

2005 Domaine Santa Duc & 2008 Ioppa Uva Rara

Efter en månad med uteslutande italienska viner kändes det som att det var dags att att dricka något annat. När dessutom vädret slår om, temperaturen halveras och de mörka molnen drar in funkar det med något värmande från södra Rhône. Dock ingen 07:a utan ett av de första vin jag köpte med avsikt att lagra. 2005 Domaine Santa Duc provade jag för första gången för dryga två år sedan. Dags att kolla vad som hänt sedan sist.

Färgen har tappat de blåa inslagen och går nu i en tät mörkröd nyans. Doften har också tappat en del av babyhullet och den primära frukten är borta. Nu domineras den av körsbärslikör, rumtopf, läder och fataromer. Efter en stunds sniffande fyller det på med lavendel och örtkryddor. Smaken är mycket fyllig, värmande ochfortfarande närmast burdust. Smakerna följer aromerna väl och allt samlas ihop med bra syra och närmast brutala tanniner. Finalen är bittert och det känns väldigt tydligt att man inte gjort sig omaket att skilja druvorna från stjälkarna. Rustikt är bara förnamnet. Jag gillar det här skarpt men det är inte helt enkelt att hitta lämplig mat. Åtminstone inte mitt i sommaren. Jag tänker låta resterande flaskor ligga ett par år till och fylla på med några 07:or.



Till maten öppnar jag istället en italienare. 2008 Ioppa Uva Rara är på många sätt föregående vins raka motsats. Ett utpräglat matvin som inte ställer några stora krav men erbjuder desto mer omedelbar charm. Doften bjuder på hela paketet av saftig bärfrukt. Solmogna jordgubbar, hallon och röda vinbär. Smaken är precis lika ämabel som doften. Bra syra, mjukt lent och fruktigt. Läskande och lättdrucket som saft. Glas efter glas slinker ner tillsammans med lite blandade charketurier från Bjärhus och innan man vet ordet av är flaskan tom. Tack till Piemonte-Patrik för flaskan

Jag kan inte låta bli att tänka att det är viner som detta som är det definitiva beviset på att ett område har god vinkultur. Att även de enkla matvinerna, vardagsvinerna håller hög klass och har något att ge.

Säsongsavslutning

Igår höll Billigt Vin redaktionsmöte och säsongsavslutning. Semestern närmar sig och bloggandet får gå ner i viloläge ett tag. Jag och Jörgen konstaterar att umgänget med Italienska viner haft ett gott inflytande på oss och kvällen förflöt i allsköns ro utan incidenter. Vi han dock med att öppna en blandning av gamla favoriter och sådant vi var nyfikna på.

Första vinet blev 2003 Zidarich Vitiovska, ett vin från Carso gjort på en lokal druva. Zidarich var en av producenterna som medverkade på Fri Vin i Köpenhamn. Han arbetar efter biodynamiska principer. Druvorna till detta vinet odlas på c a 250 meters höjd, skördas i slutet av september/början av oktober. Musten har lång skalkontakt och vinet jäser utan temperaturkontroll i öppna kärl. Lagringen sker på stora ekfat. Vi provade vinet för ett par år sedan på Billigt Vins första extravaganza och blev förtjust.

Vinet har en lite grumlig gulorange färg. Doften tar nästan andan ur mig. Det känns moget men ändå mycket vitalt. Till en början associerar jag till vita persikor, tydliga mineraltoner och stendamm. Efter lite tid i glaset får doften en behaglig rondör och tankarna far iväg mot gammaldags kompott på torkade frukter och en lätt ton av kanel. Smaken svarar precis mor aromerna. Vinet är mjukt och behagligt. Den relativt höga syran bäddas in i frukten och mineralerna stramar upp och ger karaktär. Vinet känns mycket rent och rensande. Mot slutet finns en lätt strävhet och en liten bitter touch. Lång eftersmak. Fullständigt lysande och ett av årets bästa vinupplevelser. Finns att köpa hos Winewise i senare årgång.

För några månader sedan hade jag en vag aning om att det fanns något slags koppling mellan pinot noir och spätburgunder men mer var det inte. Finare Vinare ändrade på det och med en serie entusiastiska inlägg sjöng de krautpinotens lov. Jag blev såklart nyfiken och en tvekade inte när jag sprang på 2008 Meyer-Näkel Blauschiefer Spätburgunder. Vi häller upp och beundrar vinets ljust blåröda färg. Först blir jag rätt förtjust i den goda, parfymerade hallon/blåbärs-frukten. Kryddigheten och en lätt sumpighet tar vid och allt är fortfarande OK. Tyvärr känner jag efter en stund en viss alkoholstickighet och en påtaglig fatkararktär vilket drar ner helhetsintrycket.
Smaken fortsätter på samma tema. Rar frukt med en del sötma, bra syra och god kryddighet. Alkoholen slår desvärre igenom och jag kommer heller inte överens med fathanteringen. Vinet håller inte ihop utan de olika komponenterna drar åt olika håll. Troligen för ungt men också för tillrättalagt och snällt för min smak.

Jörgen ropar efter kraftigare doningar och plockar fram en flaska 2004 Clos du Mont Olivet. Vi häller upp varsitt litet glas och resten får gå i karaffen. Vinet går i en brunröd, läderaktig ton. Doften är en headache waiting to happend. En dov sötma och alkohol. Efter en timme i karaff har det inte hänt särskilt mycket. Smaken är sötfruktig och alkoholtung med en påtaglig bitterhet. Vinet känns inte uttalat defekt utan det som stör är en avsaknad av en rad komponenter.

Sittningen avslutas med 1999 Clos de Saint Yves Savennieres gjort på 100% Chenin Blanc. Vinet går i guldgult. Doften har en uttalad mineralitet men en mycket påtaglig kritdoft och faktiskt en liten pust petroleum. Här finns ett animaliskt inslag som påminner om lätt härsken fårtalg. En god äppelton och lite mynta friskar upp. Första sippen är som att bita i ett omoget Granny Smith-äpple som spetsats med citron, en syra som får det att hugga till i magtrakten. Vinet är heltorrt och mineralstinnt med äppeltoner och en vag förnimmelse av honung som förmildrande drag. Syran bär eftersmaken som hänger kvar länge. Ett intressant vin med massor av karaktär. Det kommer att bli mer chenin blanc vad det lider

2007 Domaine de Cressance Rencontres Rouge

Efter dagens barolosafari tillsammans med Patrik från Italienska viner där vi hann med att besöka fler vinimportörer än det finns nebbioloviner på mitt lokala systembolag innfann det sig ett visst sug efter något piemontesiskt tjut. På tåget hem hann jag med att mentalt avsmaka en rad läckra viner. Väl hemma blev det inte riktigt som jag tänkt mig. På diskbänken stod 2007 Rencontres Rouge från Domaine de Cressance och grinade räligt mot mig. Min lutheranska uppfostran gjorde sig påmind. Flaskan öppnades igår och innehållet lockade inte till mer än ett par glas. Frysen redan så full av såsviner att jag klarar mig året ut och man kan ju inte bara hälla ut. Dessutom är det ju bara måndag gudbevars...

Nåväl, 2007 Rencontres Rouge är ett steg upp från Myriades Rouge som gjorde ett starkt intryck häromveckan. Recontres är en Cinsault-dominerad blandning som går i en tät ungdomligt blåröd nyans. Doften är frsik och bärig med svarta och röda vinbär och en viss jordighet i doften. Här finns också ett märkligt viltdoftande inslag som jag fann alltför påträngande hos Myriades. Här ger det vinet en intressant touch och stör inte.

I munnen känns vinet friskt och slankt. Det påminner till en lite om ett okomplicerat Rhône-vin. Charmig bärfrukt, bra syra och trevligt i största allmänhet. Det händer inte så värst mycket men det animaliska inslaget ger karaktär liksom de mycket finkorniga tanninerna. Till en enkel vardagspasta var det en bra följeslagare.

Jag hade egentligen inte tänkt att blogga om vinet men när jag skurit mig en bit vällagrad sardisk getost och ätit den till ett sista glas tänkte jag om. Kombinationen var klockren där smakerna verkligen lyfte varandra. Jag påmindes om Lennart Perssons visdoms ord - Döm aldrig ut en garagerocksingel förrän du hört gitarrsolot - och tänkte att förmodligen hade han haft en del kloka saker att säga om vin också.

2007 Saint Jean du Barroux The Danish Cuvée (SJB 4)

Jörgen diskuterar transparens i sitt senaste inlägg. Det kanske är på sin plats att göra något slags klargörande när det gäller mitt förhållande till vinerna från Saint Jean du Barroux. Det har ju blivit ett antal flaskor sedan första inlägget i höstas. Alla flaskor som provats är betalda av mig. Möjligtvis är någon flaska köpt til tilbudspris. Nu på fredag den 26/3 ordnar jag en provning med Philippe Gimel på Bjärhus gårdsbutik i Klippan. När nu branschen inte bjuder in oss (eller bara erbjuder märkliga blanddrycker) så får väl vi bjuda in branschen.

Som en liten uppladdning inför fredagens övningar provade jag en 07:a från Saint Jean du Barroux, SJB#4, även kallad the Danish Cuvée. I en skamlös flört med den danska markanden har Philippe Gimel prytt etiketten med Dannebrogen placerad på toppen av Mont Ventoux. Doften från 2007 SJB #4 är nästan lika skamlöst flörtande som etiketten. Här finns massor av söt frukt; körsbär i likör, björnbär och vildhallon. Här finns tydliga mineraltoner, piptobak, grillat kött och svarta oliver. I munnen känns inte vinet riktigt som den bomb jag förväntade mig. Visst är det kraftfullt men munkänslan är ändå rätt slank och jag upplever vinet på något märkligt sätt som lite "kyligt". Aromerna går igen med körsbären i spetsen. Tanninerna ligger väl inpackade och allt klingar ut i en lång eftersmak med piptobak och lakrits. En 07:a från södra Rhòne som precis prickar mina smakpreferenser


Två av vinerna från Saint Jean du Barroux finns nu tillgängliga på den svenska markanden. Inte via systembolaget dock. Importören Vinminvin är Danmarksbaserade levererar med hemtransport. SJB 4 kostar 149 kr plus transportkostnad
Tidigare inlägg om Saint Jean du Barroux hittar du här, här, här, här och här

2006 Saint Jeand du Barroux Danish Cuvée

Philippe Gimel och vinerna från hans egendom St Jean du Barroux har förekommit rätt frekvent på Billigt Vin under det senaste halvåret. Den som är intresserad kan läsa här, här och här Det är verkligen spännande att vara med nästan från början och följa vinernas och vinmakarens utveckling. Danish Cuvée är speciellt framtagen för SJB's största exportmarknad som ett förhållandevis lättillgängligt och snabbmognande alternativ. Det är också det billigaste vinet i kollektionen och säljs oftast för en dansk hundring.

Vinet har en tät mörkt purpurröd färg. Utifrån tidigare erfarenheter ger jag vinet sex timmar på karaff och det behövs för att det ska komma loss. Efter luftningen bjuder vinet på ett regelrätt bombardemang av lukt- och smaksinnena. Doften ger massor av intryck med lager på lager av mörk frukt,körsbär, hallon och jordgubbar. Här finns lite återhållen sydstatsfunk, provensalska örtkryddor och tobak.

Smaken matchar doften lika väl som om den sökt smakråd hos en italiensk herrekipering. Vinet är sötfruktigt, fyller ut varje kubikmillimeter i munhålan med smaker från södra Rhône. Tanninerna är silkeslena och finalen mäktig med körsbärslikör och lakrits.

Visst är det här ett gott och på många sätt imponerande vin men samtidigt lite tröttande. . Det här känns lite väl tungt och mäktigt. Det bjuder heller inte riktigt på samma motstånd som de andra vinerna. Jag har uppskattat St Jean du Barroux andra tappningar mer. Svensk importör är på gång i vår. A Vinstouw importerar till Danmark

2004 St Jean du Barroux Cuvee Oligocène

Jag lovar att jag efter detta inlägg inte ska skriva något mer om vinerna från St Jean du Barroux på... ett tag. Det har varit svårt att styra korkskruven åt något annat håll ett tag och igår blev det en 2004 Cuvee Oligocène som hamnade i glaset. En blandning av 75% Grenache, 15 % Syrah och 5% vardera av Carignan och Cinsault. Vinet har lagrats på cementtank i två år.

Färgen gå i en rätt tät rödlila nyans. Doften som strömmar ur karaffen vid upphällningen tar nästan andan ur mig. Den är minst sagt kraftfull. Min första association är röda cocktailbär och rom. Sedan vecklas aromerna ut och det är som att stticka näsan i ett krus med rumtopf. De välmogna körsbären finns där liksom romen men nu fyller det på med andra, mörka kryddor. Lägg till lite provensalsk garrigue, några dra några varv på pepparkvarnen över en råbiff och du har återskapat doften av 2004 Cuvee Oligocène.

Smaken är mycket fyllig, koncentrerad och balanserad. Det maffigt sötfruktiga balanseras av bra syra och stadiga tanniner. Även i smaken dominerar de mogna körsbären men jag hittar också torkade frukter och lakrits i den långa avslutningen. Det finns en liten tendens till alkoholstickighet i finalen. Inte så förvånande med tanke på att vinet håller 15%.

Ett verkligen häftigt vin att dricka i hedonistiska klunkar och det är svårt att inte ta bara ett litet glas till...

Två år med billigt vin

Två år och fem hundra inlägg senare. Tur vi är två om det, annars hade det varit som att ha mjölkkor: varenda dag ut i stallet, grus i ögonen, in med kraftfodret, ut med gödseln. Ett jävla jobb men nån måste ju göra det...

Nå, inte riktigt. När Esping kom med idén var det en kul och liksom innovativ sak att ge sig på - en vinblogg, självklart! Att ingen tänkt på det innan! Och vin som är så gott! Sagt och gjort. i begynnelsen dricker jag Selvarossa Salice Salentino på ett buffékalas och skriver en rapport om det, och så sörplar jag Lungarotti Rubesco Riserva ur tandborstglas på ett spa i Sunne och tycker det är så där, lite överskattat.

Rätt snart förstod jag att det var rätt många som börjat vinblogga, och långt tidigare. Och som dessutom var kunnigare, skrev bättre och mer initierat och drack snofsigare viner än vad jag ens visste fanns eller hade råd med. En första existentiell kris infann sig - vem är väl jag att uttala mig? Jag har alltid haft svårt att skilja mellan doften av tall- och pinjebarr, och har mycket vaga uppfattningar om ifall något smakar av nya eller gamla ekfat. För att inte tala om att kunna urskilja olika druvor och ursprung. Man vill ju inte framstå som mindre vetande, eller höja ett vin till skyarna som alla andra dissar.

Det har tagit mig ett bra tag att komma över det där. Nu tänker jag mer på allt jag lärt mig under vägen, inte så lite faktiskt. Jag skulle säkert inte kunna pricka en cabernet sauvignon eller en malbec i en blindtest, men å andra sidan spelar det inte så stor roll heller. Men jag håller sakta på att lära mig lita på min egen smak: det här gillar jag, det där säger mig inget. Det är svårt, men bloggandet tvingar mig att försöka formulera mig kring varför.

Jag har också upptäckt helt nya vinvärldar, eller rättare sagt börjat uppmärksamma var vinet jag dricker egentligen kommer från. Det är bra. För då kan jag söka efter andra viner från det området, jämföra, söka vidare. En ständig fråga är om jag ska fortsätta fungera som något slags slumpgenerator eller koncentrera mig på några få regioner och verkligen försöka gå på djupet. Juryn är fortfarande ute. Tills den kommer in med ett utslag får det bli spretigt, men Rhône är ju alltid Rhône och grüner veltliner från Kamptal gör mig sällan besviken.

Jag hade med all säkerhet aldrig träffat Fulvio Bressan, Sutor-Primož eller Uros Rojac om det inte vore för Espings engagemang och Billigt Vins existens. Vår första resa i bloggens tjänst, till Slovenien och Friulien i februari 2009, blev en ögonöppnare på många sätt. Både i mötet med vingårdsmännen och i vinerna vi fick förmånen att smaka. Här fick vi träda in i en helt ny värld av viner framställda på naturlig väg, med så lite inblandning av kemikalier och tillsatser som möjligt. Märkliga viner med en koncentration i uttrycket som jag aldrig tidigare upplevt.

Här uppstod en andra existentiell kris, bäst uttryckt med ett citat från Mr Rojac: "Once you taste these wines, there's no turning back!". Hemkomsten till Systembolagets väl upplysta gångar med deras väl kända och noggrant klassificerade sortiment var inte helt lätt. Jag brottas fortfarande med ett bryderi som enklast uttrycks i dikotomin kvantitet eller kvalitet? Jag lockas än i denna dag av Bolagets röda lista av prisnedsatta viner, men blir allt oftare besviken på det jag släpar hem.

Och här någonstans är vi tillbaka vid utgångspunkten. En blogg om vinerna vi dricker - en sådan god idé! Det måste ju alla som gillar vin gilla. Kanske - om det går att hitta en balans mellan udda och mer kostsamma prylar och sådant man kan smita inom närmsta bolag och greppa en onsdag i sena oktober. Det av mina inlägg som har flest träffar historiskt sett - förutom möjligen det om penicillin och alkohol och det som har rubriken "Vin till tacos" - är just det om Selvarossa Salice Salentino.

Den här jubileumsdagen greppade jag till slut en 2007 Domaine du Vieux Lazaret Château-Neuf-du-Pape. Ett dyrt vin (189 spänn) som ingår i det ordinarie sortimentet och därmed finns till hands när och om man så önskar. När jag kom hem hällde jag det i min present till mig själv dagen till ära: en karaff. Vinet fick lufta sig halvannan timme utan att jag så mycket som smuttade på det när jag lagade en linsgryta med rökt sidfläsk. Bara en sån sak!

När jag häller upp är vinet som utspädd körsbärssaft - ungt, tänker jag och det hade jag kanske inte gjort för två år sedan. Doften är lite stickig av terpentin och möjligen gamla dammiga tretexplattor, men därinuti spritter också en lustiger dans av tidiga sommarbär. Här, föreställer jag mig, har luftningen gjort susen. I smaken finns mycket jordgubbar och peppar, en sjysst strävhet och en beska som till att börja med stör mig en smula. Men man vänjer sig, och hela tiden dansar den där frukten runt det strama och stränga. Inte minst i eftersmaken som är lång som en följetong. På det hela taget publikfriande och vänligt, inget som helst problem att dricka det precis just nu. Första gången jag dricker ett vin från Château-Neuf-du-Pape för övrigt.

MSÄ, som följer mina äventyr i vinbranschen med stoiskt lugn, kommer hem och längtar efter Leth. Jag tvingar henne först prova lite av det röda från karaffen (jag har ställt tompavan i skafferiet).

"Japp", konstaterar hon ögonblickligen, "det smakar trä som vanligt. Och luktar målarfärg. Får jag öppna min Leth nu?"
"Jaja", säger jag, "men vad tror du det är för nåt då?"
"Château-Neuf-du-Pape."
"????..... Har du sett flaskan?"
"Klart jag inte har. Men jag fattar ju att det är ett bra vin. Alla smakerna hänger ihop, det är fylligt och kraftigt. Smakar gamla världen, som du brukar säga."
"Jaha, ja...."
"Så, får jag vara ifred med min Leth nu?"

Självklart.

2007 Tautavel Reserve

I Trisses inlägg Systembolagets oktobernyheter toppar 2007 Tautavel listan över viner som ska finnas tillgängliga i butikerna i ett helt år. Även i junisläppet placerade sig ett Tautavel-vin från Gérard Bertrand högt på bästa-listan. 2006 Tautavel Grand Terroir var dock enligt mitt förmenande ett riktigt stolpskott.

2007 Tautavel Reserve är bättre, mycket bättre. Vinet är gjort på 40% Syrah och 30% vardera av Grenache och Cinsault. Druvorna kommer från 60-åriga stockar och vinet lagras 10 månader på fransk ek.

Vinet har en ungdomlig blåröd nyans. I doften är det syrah-komponenten som dominerar med björnbär, svarta vinbär, charketurier och peppar. Här finns också en del kryddörter och röda bär parat med en lite inställsamt vaniljiga fattoner.

Smaken är medelfyllig med mer av den goda bärfrukten. Jag hittar också en viss jordighet. Jag hinner precis få lite obehagliga BiB-vibbar innan det rätar upp sig. Acceptabel syra, tanniner som stramar upp och en bra eftersmak får mig att tycka rätt bra om 2007 Tautavel Reserve. Inget märkvärdigt alls men helt ok en torsdagskväll till fetaspäckade färsbiffar och klyftpotatis stekt med massor av rosmarin. Samtidigt känns det lite trist att detta är vad den svenska vinkritikerkåren uppfattar som ett av de mest prisvärda vinerna i det fasta sortimentet. Nog borde det gå att hitta ett bättre vin i prisklassen som produceras i tillräckliga mängder. Särskilt när man har en så gynnsamm årgång som 2007 att arbeta med.

2007 Chateau Saint-Bénézet Cuvée Prestige

Här är vinet som toppade Trisses ambitiösa sammanställning av vinskribenternas omdömen av juninyheterna. 2007 Chateau Saint-Bénézet Cuvée Prestige kommer från området Costieres de Nimes. Det ligger inklämt mellan södra Rhone och Languedoc och vinerna är mycket präglade av detta. Apellationen tillåter hela 18 druvor men grenache, syrah och cinsault är de mest förekommande. Hur druvblandningen till Cuvée Prestige exakt ser ut vet jag inte. Systembolagets hemsida talar bara om att egendomen är planterad med de tre nämda druvsorterna. Jag gissar dock på en mycket hög andel syrah.

Vinet har ungdomligt kompakt mörkt blåröd färg. Vid första sniffen är min direkta association Bassetts svarta vingummi. Vinet doftar härligt av gummi och svarta vinbär blandat med lite hallon och björnbär. När vinet fått en timme i karaffen så dyker det upp lite sydfranska örter, ekfat och lakrits. Det är ingen stor och övervädigande doft men det hela känns väldigt sympatiskt och välkomnande.

I munnen känns vinet slankt och läskande. Först kommer god bärfrukt som nu får mig att tänka på blåbär. Faten känns mer i smaken än i doften men är inte alls påträngande utan ger en lätt vaniljtouch. Sedan kommer en fin syra och de svarta vinbären dyker upp igen i form av lite créme de cassis. Det är bra bett i tanninerna, inte så att det stramar i kinderna, men de känns. Ganska lång eftersmak med lakrits och peppar. Alkoholhalten ligger på stöddiga 14% men det är absolut inget som känns.

Ett mycket sympatiskt vin. Enkelt, charmigt, rättframt och alldeles perfekt till grillad merguez. Det är precis såhär jag vill att ett budgetvin ska smaka.

2006 Grand Terroir Tautavel

I Trisses omfattande genomgång av juninyheterna placerade sig 206 Grand Terroir Tautavel långt framme i kön. Kritikerkåren var inte helt enig. Ikväll bestämde jag mig för att bilda mig en egen uppfattning.

Gerard Betrand är föra detta rugbyspelaren som blivit storfräsare i vinbranschen. Han har lagt anseeliga arealer under sin kontroll och producerar flera olika produktlinjer, från snabbköpsvin till mera exklusiva varianter. Grand Terroir Tautavel, hög andel grenach med lite cinsault och syrah, ligger nog närmst den förstnämda kategorin med ett pris precis på rätt sida 100-kronorsgränsen.

Vinet har en mycket tät, mörkröd färg med lite blått. Doften är initialt rätt knuten och det finns någon, lite otäckt stickig biton. Lite luftning hjälper vinet att öppna upp och vädrar bort otrevligheterna. Det blir aldrig någon stor eller fullpackad doft men efter en stund känner man igen det sydfranska. Örter och kryddor, rosmarin och peppar. Frukten domineras av svarta vinbär och björnbär. Man hittar också lite tobak och fattoner och faktiskt en klick björnklister.

I Smaken dominerar en söt fruktighet med de tidigare nämda bären. Mittsmaken är rätt söt, sedan kommer syran och även lite lakrits. Smaken är förvånansvärt kort och slutet domineras av en lite trist bitterhet och alkohol som inte packats in särskilt väl.

Att dricka vinet på egen hand var ingen hit. Till en smakrik köttgryta kändes det helt ok och det fungerade riktigt bra till en bit opastöriserad brie. Definitivt inget jag kommer att köpa igen. Kanske vinner det på lagring, kanske funkar det bättre till hösten när man vill bli lite värmd

Jag vill också passa på att påminna ölintresserade läsare om att köpa ett par flaskor Saison d'Erpe-Mere till misommarhelgen. Jag kan inte tänka mig en bättre, friskare och mera uppfriskandesommardryck.

Rölibb - 2000 Chateau Musar

Söndagen bjöd på ett riktigt fint höstväder. Sol, ganska stilla och en temperatur på 15 grader. Som gjort för en höstpromenad, kolla höstfärger och jobba upp aptiten. Hemma väntade en boeuf bourgignon som förberetts dagen innan och på karaffen en 2000 Ch. Musar. Jag har länge varit nyfiken det libanesiska vinet men alltid passat när det gäller inköp. Det finns ju en del att välja på i denna prisklass. Ch. Musar verkar också vara ett rätt kontrversiellt vin som delar vinvärlden i två läger. Det är sällan man hör någon säga sådär om vinet.

Vinet får ett par timmar i karaffen innan middagen. Det är helt genomskinligt och påminner i färgen om en bourgogne med begynnande mognad. Vackert rött med en begynnande dragning åt det tegelfärgade. Doften är intressant och byter skepnad några gånger under dagens lopp. Först känns en tydlig stalldoft och läder med en pust aceton. Sedan en del kryddighet; nejlika, kryddpeppar och lite piptobak. Frukten finns där, plommon och fikon. Allt detta utspelar sig mot en fond av fjolårslöv och vissna rosor. Intressant doft som mest av allt får mig att associera till dekadans och förfinat förfall.

Det är väldigt trevligt att sitta och sniffa på Ch. Musar. Första klunken är också intressant. Det är liksom mycket på gång även här. Jag hittar samma fikon, rosor och läder. I början tycker jag mig även förnimma lite röda cocktailbär och mynta mot slutet. När jag dricker av vinet framåt kvällskvisten är det syra som möter sötma i en balsamicoliknande smak som tagit över. Här känns Konjärens koppling till en blandning mellan mogen Bordeaux och Barolo väldigt välfunnen. Sammanfattningsvis en mycket intressant vinupplevelse med ett högst personligt vin

Till boeuf bourgignon som spetsats med en liten bit apelsinskal fungerade vinet helt perfekt. Faktiskt en av de bästa mat-vin kopplingar jag fått till på länge. Bild dyker upp imorgon.

2005 Domaine Du Vieux Lazaret Chateneuf-du-Pape

Trisse är i Lyon. Tanken var från början att vi skulle rest tillsammans men så blev det inte. Nu kryssar Trisse mellan stjärnkrogarna och jag sitter härhemma. Olika falla ödets lotter. För att åtminstone göra avunden hanterbar försökte jag trösta mig med en ett Rhone-vin.

Färgen är djupt röd med lite blått. Doften är inbjudande och bärfruktig. Min första association är jordgubbar och hallon. Sedan kommer det lite lakrits och en fin kryddighet. Munkänslan är förvånansvärt slank och vinet bjuder på en överraskande friskhet. Smaken är medelfyllig och bjuder på mer av de röda bären. Jag hade förväntat mig ett lite tuffare slut men tanninerna är mycket mjuka. Så långt är allt väl men här tar det roliga slut för min del. Etiketten talar om 14:5% alkohol och jag gissar att det är något i underkant. Mot slutet slår alkoholen igenom i en inte helt angenämbeskhet. Tillsammans med mat och några bitar ost störde det mig inte men utan tilltugg var inte vinet så kul. Det känns oprecist, lite slappt och sladdrigt.