2015 Cardone Falera Fiano

Det här vinet önskar jag att jag kunde gå in och köpa på systembolaget för sådär en åttionio spänn, en enkel, ren och rak fiano från Apulien. Tyvärr finn det inte en endaste fiano att tillgå utanför beställningssortimentet....

Vinet är ljust guldgult och helt klart. Doften är ungfruktig och inbjudande. Äpplig, lite citrus, vita blommor och örter. Okomplicerat, enkelt och väldigt sympatiskt. Smaken funkar på precis samma sätt. Friskt, fruktigt, välbalanserat och med bra syra.

Jättefint vardagsvin och väldigt användbart matvin av en typ som jag verkligen tycker förtjänas att lyftas fram.

2006 Candido Salice Salentino La Carta

I min lokala Munskänksförening har vi vinlotterier. Jag brukar vinna ungefär vartannat år vinna en flaska av föregående provnings matvin. Denna gången plockade jag hem en flaska 2006 La Carta medan min bordsgranne vann en något mer åtråvärd pava 2007 Aurora Barricadiero.

Jag minns inte när jag provade ett sextioniokronorsvin senast. Lite kul att se vad man kan få för vin för de pengarna idag.

Vinet har en mörkt tegelbrun färg. Doften är riktigt sympatisk och talar direkt om sitt syditalienska ursprung. Här finns generöst med torkad frukt, kryddor, tobak och läder. På något märkligt sätt får jag både botti- och barrique-vibbar på en och samma gång. Fattonerna är mycket framträdande men inte direkt störande. Hemsidan talar om botti-lagring men min känsla är att det inte är hela sanningen.

I smakbilden är den torkade frukten i centrum. En publik dos sötma som hjälpigt stagas upp av syrorna som gärna hade fått vara snäppet högre. Tanninerna är närvarande men gör inte mycket väsen av sig. Kryddig och lite bitter avslutning.

På det hela taget är La Carta en mycket positiv överraskning. Det är såklart väldigt mycket mainstream men ändå med en hel del karaktär. Jag saknar balans mellan sötma och syra vilket gör att jag blir nöjd fortare än vanligt. Mycket vin för en relativt liten peng är det hursomhelst.

Tillägg efter avslutad måltid: Jag drack vinet till hemkörd lasagne och här kom det inte riktigt till sin rätt. Efter att ha avslutat måltiden med en rejäl bit chokladdoppasd mandelmassa upptäckte jag att det fanns ett halvy glas av vinet kvar. När jag drack sista klunkarna med allt det söta kvar i munnen smakade det mogen Barolo.

3xPirro Varone

Ibland dyker det upp ett vin som påminner en om varför man började blogga och varför bloggen heter som den gör. För ett par månader sedan fick jag en förfrågan från Vinomatik om jag ville prova vinerna från deras nya Apulien-producent Pirro Varone. Jag har blivit lite mer återhållsam med att nappa på dylika erbjudande och tackar oftast nej om det inte känns intressant.

Vinerna från Pirro Varone lät dock lockande. Pirro Varone är en relativt ny producent i Manduria, i hjärtat av primitivo-land som kör ekologiskt och satsar fullt ut på lokala druvor. Namnet har man lånat av en judisk adelsman från trakten som konverterade till katolicismen och använde sin förmögenhet till välgörande ändamål. Pirro Varone har 15 ha vinmarker och man gör ett tiotal olika tappningar. Genomgående en-druveviner och som sagt bara lokala druvor eller åtminstone druvor med stark lokal förankring

2009 Grecale har en spektakulär, djupt guldgul färg. Doften är initialt lite knuten och återhållsam. Med lite luftning så dyker det upp lätt blomstrig parfym. Tittar man djupare iglaset finns det vit persika, kanderade citronskal och mineraler.

Vid första klunken själv munkänslan hela showen. Vinet har hög viskocitet. Det känns fett, mjukt och fyllande. Samtidigt är vinet bentorrt med frisk syra. Smak av gula plommon och de där läckra citronskalen minglar med en lätt bitterhet i finalen. Jag gillar verkligen det här. Ett suveränt munrensande matvin som funkar till det mesta och vore klockrent till en bit grillad tonfisk.

2008 Terre Nere går i en tät mörkröd nyans. Vinet är gjort på 100% negroamaro från 30-åriga stockar. Doften är ren och rak men inte utan nyanser. Frukten i centrum med en kompott på björnbär, hallon och körsbär. Det finns en lätt rökig ton och generöst med kryddor. Smaken gör i samma okomplicerade stil. Härlig bärighet, mycket frisk syra, fin kryddighet och lätta tanniner.

Omdömet från det förra vinet går igen. Ett allroundvin som jag skulle kunna tänka mig att dricka till det mesta. Rustikt och rejält så det förslår.

2008 Pirro Varone Primitivo di Manduria är förstås en druvren primitivo. Min erfarenhet av primitivodruvan är varken särskilt stor eller särskilt god. Jag har gått i väggen av alltför många tre-för-en-hundring-erbjudande. Samtidigt börjar jag ana att det här vinet kommer att vilja utmana mina fördomar. Vinet är mörkrött och mycket tätt i färgen. Doften är stor och mättad med blåbär, mörka körsbär och medicinalörter. Man känner också av att vinet innehåller 15% alkohol.

Smaken är inte så tung som jag befarat. Bärfrukten är i centrum. Det finns en frisk syra som verkligen lyfter och balanserar smaken. God kryddighet och inga tendenser till alkoholgenomslag. Tydliga men väl inpackade tanniner. Ganska trevligt, utan tvekan välgjort med bra balans men ändå ett vin där jag passar ett andra glas. Det blir lite för mycket av det goda.

Grecale och Terre Nere är viner som jag gärna dricker igen. Tyvärr säljs vinerna bara i Stockholmsregionen och då i tre-pack. Grecale kostar 134 kr/flaska, Terre Nere 142 och primitivon närmare 180. De två billigare varianterna känns som bra köp medan jag nog passar på primitivon.

2008 Tenute Rubino Aglianico

Man skulle kunna tro att Billigt Vin och Italienska Viner har gjort gemensam sak i en aglianico-drive. Så pass utstuderat är det inte, men kanske var det lite inspiration från kollegorna som gjorde att jag plockade hem 2008 Tenute Rubino Aglianico, som finns med i majsläppet. Dessutom kvalade det in på kritikertopplistan bland de billigare rödtjuten, med ett medelbetyg på 3,5.

Ibland vill jag bara ha något lättsamt när jag står vid spisen efter en lång arbetsdag - ett vin som öppnas, prompt hälls i glaset och sedan hälls i mig. Den här aglianicon är inte det vinet. Om Ingvar kallar Vultur från Terra dei Re ouppfostrat, framstår detta som en jävelunge i riskzonen för att utveckla ett gravt destruktivt beteende. En inställsam, manipulativ sötfruktscharm som nödtorftigt döljer de obalanserade utbrotten och beska efterslängarna. Bittersweet, med betoning på bittert och i avsaknad av harmoni. Jag överväger starkt att spara vinet till lämplig tomatsås, men tycker till slut synd om såsen. Istället gör jag ett tvångsomhändertagande, häller illbattingen i karaffen och slänger bort nyckeln.

Och faktiskt, halvannan timme senare när pizzan är klar har ligisten lugnat sig betydligt. Den beska eftersmaken har sjunkit undan, med lite god vilja kan man kalla vinet kryddigt. Frukten (körsbär) är inte särskilt subtil och det hade behövts mer syra för att balansera upp den. Men nu visar det sig alltså vara ett helt ok pizzavin. Ytterligare någon timme senare häller jag i mig sista slatten ur karaffen. Då känns det så där lättsamt som jag ville ha det från början. Bättre sent än aldrig.

"Årets bästa viner"

Det är så klart inte bara bloggarna som gör "årets bästa"-listor vid den här tiden. Det påminns jag om när jag skummar förbi en DN-artikel av Bengt-Göran Kronstam. Här refereras en omröstning som gjorts bland landets vinkritiker för tidningen Allt Om Vin (det framgår inte vilka kritiker som deltagit).

Artikeln har rubriken Här hittar du årets bästa viner. Det är förstås ljug, precis som alla andra listor som påstår sig vara det bästa av någonting är det. Det är alltid ett subjektivt urval. Urvalet här är dessutom begränsat till vad som finns att tillgå i Systembolagets sortiment. Ändå gillar Räknetrissen inom mig förstås sådana här uppställningar.

Listan innehåller inga överraskningar, det är i stort sett samma viner år från år. Förhoppningsvis är det för att de håller jämn och hög kvalitet, i sämsta fall är det för att kritikerna ger dem bra betyg av gammal vana eller slentrian.

Roligast är kategorin nykomlingar. Här påminns jag om ett vitt och ett rött jag länge tänkt prova:
2295 Mâcon-Villages Chardonnay, en bourgogne som knockade kritikerna av stolarna när den lanserades och som enbart kostar 79 kronor, samt 6010 Allegrini Valpolicella Superiore som i stort sett hade samma effekt på recensenterna. 99 kronor kostar det och påminner om att det var länge sedan Billigt Vin på allvar botaniserade just i denna trevliga priskategori.

I alla fall påminns jag om en del viner som jag ofta tänker att jag borde ha i gömmorna att ta till som pålitliga alternativ när fantasin tryter. Av de vita tänker jag framför allt på 6406 Tahbilk Marsanne , 2775 Gobelsburger Grüner Veltliner och 5588 Petit Chablis Domaine Sainte Claire. Det sistnämnda tycks dessutom ha sänkts i pris från 105 till 99 kronor.

Ett rött som verkar ha prissänkts några kronor är 29002 Allesverloren Shiraz, som även det finns med i 99-kronorsligan nu. Brukar alltid vara trevligt, även om det av hävd är tinta baroccan som är min favorit (den finns inte med på listan, i alla fall inte i Kronstams tabell vilken i och för sig kan vara ett urval. Vissa år har han dessutom - i kraft av sin självutnämnda titel som rikslikare? - mer utgått från sina egna placeringar än den samlade kritikerkårens). 12507 Vila Santa har däremot gått upp till 105 och 7306 Pio Cesare Langhe Nebbiolo har höjts snabbt från 99 till 119 kronor. Det gör en skillnad. 2560 Periquita Reserva för 79 kronor är däremot ett vin att hamstra, om det i den aktuella årgången 2005 är lika bra som den tidigare, liksom det skulle vara kul att se hur 7126 Montepulciano d'Abruzzo Bianchi skulle klara sig till en pizza nuförtiden. 61 riksdaler känns inte som en oöverkomlig investering.

Som synes är det framför allt billiga viner som kommer med, vilket definitivt måste innebära att den för så många i bloggosfären förhatliga prisvärdesfaktorn finns med i spelet. Jag tycker det finns en vits med att diskutera pris och prisvärde. För de allra flesta är det en faktor som vägs in vid köpet av ett vin. Bara en lite del av vindrickarna kan alls avvara så mycket pengar som merparten av det som finns på bloggarnas bästa-listor kostar, ens för att en gång smaka det. För att inte tala om de merkostnader i form av tid och pengar det skulle innebära att beställa hem det via nätet eller resa dit där det finns för att köpa det.

Det betyder inte att bloggarnas listor är ointressanta för andra än den ytterst trånga egna kretsen. Eller så är det så det är, och då får det väl vara så. I alla fall bidrar de - nå, kanske inte själva listorna men det idoga smakande och noterande som ligger till grund för dem - till att för den intresserade vidga vyerna, och kanske för en stund släppa just fokuset på priset och se till andra kvaliteter. Och till att man får upp ögonen för vinvärlden utanför Systembolagets sortiment, som kanske är bra men som inte kan göra anspråk på att härbärgera "årets bästa viner" alla kategorier.

Här är förresten ett vin jag saknar både i kritiker-listan och i en senare Kronstam-artikel som ger tips om snorbilliga viner till den som drabbats av ekonomiskt krank blekhet efter helgerna: 2077 Copertino Rosso, nu i årgång 2003. För 69 spänn får man ett vin på i huvudsak negroamaro som doftar läder och smakar körsbär och russin, bränt och kryddigt. Helt överraskande skojigt och personligt till det priset. Inte ett spår trendigt eller nydanande, tvärtom helt bonnigt och ur led med tiden. Från stövelns klack. Den i de apuliska nejderna allestädes närvarande Barbro Cuaccero tycks ha ett ord med i laget.

Ingen har vad jag sett bloggat om Copertino. Den provade flaskan var en gåva. Jag hade aldrig själv kommit på att köpa den.

Copertino, ett bra köp. Den där Gestos - argentinsk cabernet sauvignon från Finca Flichman för 85 bagare - var det väl i och för sig inget fel på, men heller inget man behöver lägga sina surt förvärvade sekiner på

Pizza extravaganza

Vi har fått förtroendet att vara barnvakter till helgen. Som en förberedelse kom K & L förbi med dotter - som vanligt med all charm påkopplad - och en hög med pizzor, för att alla skulle kunna vänja sig vid tanken. En mycket angenäm förberedelse, som borgar för att alla parter ska känna sig avslappnade och bekväma då fredagskvällen stundar.

Till pizzorna 2 italienska viner ur det ständiga sortimentet: vita Casal di Serra Verdicchio dei Castelli di Jesi från Umani Ronchi och röda A Mano Primitivo från Fusione-Mark Shannon, båda av årgång 2006. Verdicchion väckte omedelbar förtjusning, lätt och läckert. Ett vin som alltid blivit förbigånget, trots att det ständigt får goda omdömen i vinspalterna. Antagligen har jag ratat det för att det känts för mainstream och ospännande, en snobbism som kan straffa sig. Nu kommer det att bli ändring på det, 78 pix säger att Casal di Serra kan bli ett stående alternativ till somriga sallader med kyckling och bulgur, till fänkålsfyllda foreller och annat gott. Flera källor (Camilla och Ulrika i Aftonbladet och Kronstam i DN) menar att det är lagringsbart, vilket gör det hela än mer intressant. Priset gör det möjligt att skaffa några flaskor av varje årgång och se hur det utvecklar sig över tid.

A Mano är också ett vin som brukar få lovord. Jag har aldrig till fullo förstått dess storhet, så inte heller denna kväll. Tricket kan vara dekantering och luftning, något som ofta får stryka på foten på grund av dålig planering och tidsbrist. Nu hällde jag vinet i en karaff någon halvtimme inann servering. Först nåddes näsan av en oangenäm, rätt instängd doft av gödsel. Ett litet smakprov var surt och strävt. Inget vin att dricka på fastande mage. Till pizzorna - och alltså något mer luftat - var det mycket bättre, smakrikt och kraftigt med framträdande syra. Det första, primitiva intrycket blev efter hand mer nyanserat, men jag tror inte A Mano för 77 kronor blir stående inslag i vinkassarna framöver. Här finns mycket annat italienskt rödtjut i samma eller lägre prisklass, för att inte tala om vad som finns för någon tia till, att lägga slantarna på när andan faller på.

Vårvintervin

En period av intensivt arbete har drastiskt kringskurit möjligheterna att sköta plikterna här på bloggen. Helt torrlagt har dessbättre inte livet varit - nästan uteslutande tack vare generösa och gästfria vänner. Från de senaste veckorna minns jag särskilt några höjdpunkter:

Ett besök hos svärföräldrarna, där förmågan att blint avgöra ett vins ursprung och innehåll blev satt på prov. Här hamnade jag åtminstone i rätt land - Italien - men hade svårare att bestämma druva och region. Svärfar fick efter hand ge allt tydligare ledtrådar (som att druvan börjar på "s" och producenten på "r") innan jag slutligen kunde gissa att det var toskansk sangiovese i Barone Ricasolis boxutgåva. Att det var gott till den hemlagade pizzan var inte svårt att avgöra, men naturligtvis borde jag ha prickat in detta utmärkta vin, som med jämna mellanrum korsat min väg sedan det lanserades. Jag valde emellertid att inte gräma mig alltför mycket utan istället njuta av maten, vinet, sällskapet och den påföljande skogspromenaden.

Ett annat gästabud hos goda vänner bjöd också på italienskt rödtjut, den här gången Copertino Rosso från Apulien. Till sitt pris 64 kr är det ett bra och lättgillat vin. Till köttgrytan, Boeuf Bourgignone, hade jag kanske valt ett lite kraftigare och mer strukturerat vin från exempelvis Rhône.

När tillfälle givits att korka upp i hemmet antar jag att det gärna blivit ännu mer sauvignon blanc från chilenska Veramonte - ett trevligt vin som gör vardagen lite festligare.

Så har vi ju även kommit in i schlagersäsongen, vilket är en given anledning att släppa loss alla förtöjningar och ge sig hän. Hembjudna till vänner vid Möllevångstorget - denna mainstreamkulturens bastion - bjöds på en överdådig buffé, ostar och goda viner. Här fanns till vår oförställda glädje Leths grüner veltliner, Yalumbas riesling samt en Wolf Blass sauvignon blanc från South Eastern Australia. Så mycket godsaker övervägde med råge även de mest mediokra bidragen i tävlingen. Till yttermera visso avrundades kvällen med grappa på chardonnay och calvados, en mycket behaglig och välsmakande förhöjning av sinnesstämningen. Värdarnas hemlagade countryblandning - där John Prine, Iris de Ment och Guy Clarke var några av huvudingredienserna - blev en bitterljuv kontrapunkt till den glättiga schlagersalladen.

2000 Azienda Agricola Taurino Notarpanaro Salento

Taurinos viner tillhörde under många år mina absoluta favoriter. Med hjälp av legendariske vinmakaren Severino Garofano lyckades man kombinera storproduktion med personlighet och hög kvalité. Fylliga, kryddiga och lättgillade viner.Taurinos vanliga Salice Salentino har alltid varit ett säkert kort och nästa steg på pris- och kvalitetstrappan, Notarpanaro är ett extremt prisvärt vin. Eller kanske jag borde skriva var.

En impulsköpt och välhängd T-bensstek fick tillsammans med potatisgratäng, grönpepparsås och frissésallad utgöra kvällsmaten. Mat som kräver ett kraftfullt vin. En Durif hade varit perfekt men fanns inte tillgänglig. Genomgången av vinlagret (som gick oroväckande snabbt) erbjöd få öppningsbara alternativ. Notarpanaron, gjord på 85% Negro amaro och 15% Malvasia Nera, framstod som det enda gångbara alternativet. Redan när jag hällde upp vinet på karaffen tyckte jag att vinet var något ljusare än sist . Doften sa att allt var som vanligt; söta bär, tobak, läder och en viss rökighet. Smaken var friskare och med skarpare syra än tidigare årgångar. Här fanns väldigt lite av den amarone-aktiga russinsötma man brukar hitta, däremot tydliga drag av klarbär och plommon. 00:an kändes också mindre fyllig än vanligt och hade ett kort slut. Alldeles för lätt för kvällens mat

Notarpanaro 2000 är inget bra vin. Det känns enklare, tunnare och betydligt mera alldagligt än tidigare årgångar. Min flaska köptes på danska Fötex för c a 80 DKK. I SB's beställningssortiment kostar det mellan 120 -130 kr. Den aktuella årgången är inte prisvärd.

Tillägg gjort dagen efter: Jag var nog lite orättvis och snål i mitt omdöme. Jag tog ett glas dagen efter och det smakade ett par klasser bättre. Förmodligen har luftningen gjort sitt och vinet gjorde sig bättre utan det påtvingade sällskapet av en T-bensstek. Jag vill dock fortfarande med bestämdhet hävda att Notarpanaro var klart fylligare i årgångarna 97 och 98.

Middag hos Mor

Det finns ett rätt litet gemensamt kulinariskt arv när det gäller Sverige och Svenskarna. Vi har julmaten, påskmaten, möjligtvis (de kinesiska eller turkiska) kräftorna, köttbullar och några ytterligare rätter. Jag pratar rätter där de flesta av oss har en klar uppfattning om hur det ska smaka, där vi kan dela välgrundade uppfattningar. Det är mat som jag uppskattar, som nästan alltid är god (om den tillagats med omsorg) och som dessutom lämnar oss runt bordet ifred. Den kräver inte all vår uppmärksamhet utan vi kan spänna av, njuta och ägna oss åt samtalet. För mig är söndagsmiddagen en sådan klassiker som kan läggas till den ofullständiga listan ovan. Ett slags ritualiserat ätande , en måltid med sin egen liturgi som skapar trygghet, förutsägbarhet och ger ramar som man kan ut svängarna inom

I lördags (som ju var en röd dag och därmed kan passera som söndag) vankades det hane som det hette under min uppväxt. På andra håll i Skåne skulle man kanske säga tocke och på svenska ungtupp. Vi talar här om en 4 kilos best, helstekt i ugn i 4 timmar. Potatis. Gräddsås. Pressgurka. Rödkål. Brysselkål. Gelé. Sviskon. Stekta äpplen. Långsamt ätande, ombjudning både en och två gånger. Valet av vin till en sådan här salig blandning av sött, surt och salt är inte enkel. I lördags plockades en gammal bekant från förr fram. A Mano Primitivo i den skruvlocksförsedda nya årgången klarade uppgiften utmärkt. Ingen stor vinupplevelse men det behövdes inte.

Det självklara, förutsägbara och helt förträffliga efterrättsvalet blev en kryddig äppelkaka med gräddig vaniljsås. Till detta en Tokaj från 1990, som gjord för detta sammanhang. Efter kaffet var det nästan dags att duka fram kvällsmat. Ett förträffligt sätt att tillbringa en eftermiddag.

Salice Salentino riserva 2003

Restaurangbesök i Malmö en onsdagkväll i oktober, hur svårt kan det vara? Hyfsat, visade det sig. Brogatans ätavdelning var fullbelagd. På La Couronne var det fransk afton - servitriserna iförda något slags cancan-mundering och med klirrande lösögonfransar - och fullproppat. Tempos bord var upptagna eller väntade på gäster som reserverat plats. Så vi fick gå till Siciliana istället, "första italienska köket i Malmö, grundat 1970". Inte så värst glamoröst, men de gör goda pizzor. Vi brukar hämta hem varianten med buffelmozzarella och lufttorkad skinka, eller den med valnötter och skinka. Just den senare hade försvunnit från matsedeln, förhoppningsvis tillfälligt. Istället blev det "Salame tartufato" med rucola, tryffelsalami och parmesan samt "Scamorza" med rökt mozzarella, bresaola och soltorkad tomat.

I vinlistan hittade vi en gammal bekant som det var åratal sedan vi drack: Salice Salentino från Apulien, producerat av Francesco Candido. Druvorna är till allra största delen negroamaro med en liten skvätt malvasia nera. Det här var årgång 2003, när vinet var en återkommande gäst hos oss var det nog årgångarna -96 eller -97 som var aktuella. Det var ett kärt återseende och till pizzan var det gott, kryddigt och fruktigt att skölja ner tuggorna med. Vi satt och mindes när Puglia-vinerna och primitivodruvan blev populära i slutet av 90-talet, och vår bilresa till stövelns klack någon gång runt milennieskiftet. Flaskan tog snabbt slut, men vi begav oss snällt hemåt - ty imorgon är en annan dag.