Vintankning

Jag gillar att dricka vin och att äta. Jag gillar det ännu mer när jag får göra det tillsammans med någon som delar mitt intresse. Någon som inte tycker det är det minsta inkrökt eller udda att reflektera över hur mycket ek som är för mycket och tanninstrukturen hos verduzzo. I går uppenbarades sig ett sådant tillfälle när jag strålade samman med JC från Vintankar för att dra några korkar, dricka och prata vin. Vi började med att prova blint.

Vi börjar med ett vitt vin som är guldgult i färgen. Till en början nästan doftlöst och där finns inte mycket som väcker mitt intresse. Smaken är också tillknäppt och moderat syra. Efter en halvtimme händer det saker. Doften vecklar ut sig med fina blommiga aromer och gröna äpple, citrus, tropisk frukt och nötter. Smaken växer också en storlek och blir till något riktigt spännande. Medefylligt men rikt med äpplen, citrus, honung och nötter. En liten lätt strävhet i avslutningen och lång eftersmak.

Vinet är 2009 Ronchi di Cialla Cialla Bianco gjort på 60% ribolla gialla, 30% verduzzo och 10% picolit. Det har lagrats ett år på barrique. Jag provade 08:an förra sommaren när jag besökte gården. Då fokuserade vi på en schioppettino-vertikal och de söta vinerna. Trots det gjorde vinet stort intryck på mig men jag lyckades inte hitta något förrän Cibi&Vini plockade hem det. Kostar 140 DKK.

Nästa vin är riktigt mörkt i färgen. Tätt, tätt och nästan svart med lite violett kant. Doften är ett slags antites till ett Billigt Vin. Det första som slår emot en är doften av dyr ek, mörk choklad och exklusivt kaffe. Det finns blåbär, björnbär, mörka körsbär viol och tjära. Mastigt och fullmatat. Min funderingar pendlar efter en kort avstickare till nordöstra Spanien mellan Valpolicella och någon modern toskanare. Smaken dundrar på med samma bombasmer. Massor av frukt i centrum, massor av annat gott, frisk syra och rejäla tanniner. Jag kommer på mig själv med att till en början motvilligt gilla vinet och sedan kapitulera. Det här är mycket, kanske för mycket men så eget och så speciellt att jag bara kan nicka instämmande. Riktigt gott och kul men vad tusan är det ?

Jo, 2008 Marion Teroldego. Det finns en del teroldego utanför Campo Rotaliano och rankorna stammar från Elisabetta Foradori. Facit talar om en tredjedel torkade druvor 30 månader på ny ek. Vinet finns i beställningssortimentet men verkar vara slut i nuläget.

Vi avslutade med att öppna en flaska 2006 Cascina Cucco Barolo Ceratti och det var direkt öronbedövande bra med sirlig elegans, relativ lätthet, struktur och hög intensitet.

Sammafattningsvis tre riktigt bra viner på tre timmar. Jag måste erkänna att morgontimmarna var lite småtunga. Det måste bero på eken.

Apropå Marion, här finns en matchande namne

2010 Foradori Teroldego Morei

Ikväll provade jag ett av Elisabetta Foradoris amforalagarde teroldego-viner. Ett vin som väl måste anses uppfylla även den snävaste naturvinsdefinition. 2010 Teroldego Morei har jäst och lagrats på amforor av terracotta i åtta månader.Inget svavel tillsatt och ingen filtrering. I vingårdsarbetet är det biodynamiska principer som gäller. Den enda eftergiften är att vinet gör en kort mellanlandning på ekfat innan buteljeringen. Jag vet faktiskt inte om så är fallet med den aktuella årgången. Det var så det förhöll sig med 09:orna och jag har läst att Elisabetta Foradori gärna ville hoppa över det ledet.

Vinet är mycket tätt och mörkt, nästan svart. Längst ut finns en blåröd kant. Direkt efter öppnandet kommer jag inte alls överens med vinet. Det har en påträngande skitig doft som gör vidare analys ointressant. Bara att vänta och se.Vine fårt stå i karaff några timmar innan återvänder. Då har det värsta lagt sig men vinet är fortfarande påtagligt funkigt. Där bakom finns friska aromer av blåbär och röda äpplen. Det dyker upp lakrits, kryddtoner och ett starkt inslag av mineraltoner.

Första smakprovet är... sådär och jag börjar fundera på formuleringar om hur naturvinskaraktären skymmer druv- och ursprungskaraktär. Frukten är verkligen härlig och jag gillar vissa aspekter av vinet men det är för funkigt och syran för vass. Jag korkar upp något mera lättillgängligt (läs lambrusco) och låter teroldegon stå.

När jag återvänder till vinet nästa dag, när det fått sex timmar på karaff och 18 timmar på öppen flaska har det verkligen hänt saker med vinet. De orena tonerna är borta och istället möts jag ren, fin teroldego-frukt som det är en fröjd att sniffa på. Här finns lager på lager av mörka bär, jordiga mineraler, lakrits, örter och något av den där blommigheten som man kan hitta hos cote-rotie som fått en skvätt viognier med i blandningen. Även smaken har fått ett lyft och allt känns renare, klarare och mera väldefinierat. Problemet som kvarstår är den lite vassa syran.

Ett intressant vin att prova men knappast något jag kommer att handla igen. Kostar c a 250 DKK hos Cibi&Vini.

2006 Foradori Teroldego Rotaliano

Lite oväntat har Elisabetta Foradoris viner dykt upp både här och där i bloggosfären. Finare Vinare, Terroiristen och Frankofilen har druckit Teroldego Rotaliano, Winepunker provade Granato och jag smakade Myrto. Allt har gillats. De två senaste kvällarna har jag bekantat mig med Teroldegon.

2006 Teroldego Rotaliano ser ut som ett ungt syrah-vin med tät, mörkrödfärg som drar åt blått i kanterna. Man skulle kunna säga det samma om doften. Frukten ger mig associationer till svarta vinbär, körsbär och blåbär. Det finns inslag av viol, lakrits och viltkött. Peppar och en aning vanilj. Över allt svävar en markant sumpighet och överhettade bildäck. Tyvärr blir det sistnämda inslaget alltför dominerande och jag kommer inte riktigt överens med vinet.

Även smaken blir lite för mycket streetrace för min smak vilket är lite synd. Bakom det brända gummit finns ett medelfylligt, slankt och läckert läskande matvin. Mycket vital bärfrukt, frisk syra och fin kryddighet. Tanninerna är behagligt mjuka och eftersmaken har bra längd.

Luftning, först i karaff och sedan ett dygn på flaska gjorde ingen större skillnad. Jättekul att ha provat men några fler 06:or blir det inte för min del.

För den som vill läsa mer om teroldego i allmänhet och Foradori i synnerhet finns en bra artikel här. Tidigare i vintras provade jag ett annat exemplar

2007 Cavit Maso Cevara Teroldego Rotaliano

Jag fortsätter att beta av Cavits Masi Trentini. Ikväll blev det en teroldego rotaliano. Teroldego är en av Trentinos många spännande lokala druvsorter. Den sägs ha ett visst släktskap med syrah

2007 Maso Cervara har en mörkt röd färg som drar åt det violetta i kanten. Doften innehåller till att börja med en del reduktiva inslag men med lite luft blir den mycket frisk, ren och ungdomlig. Skogsbär och viol dominerar men i bakgrunden finns det en mycket diskret sumpighet.

Jag gillar doften skarpt men detta är framförallt ett vin att dricka. Det råder perfekt balans mellan frukt, syra och tanniner. Mycket jordnära men med stor integritet och personlighet. Smaken är frisk och fruktig med framförallt röda bär. Vinet är slankt men med bra kraft och intensitet i smaken. Lång, ren eftersmak där man först i slutet kan ana spåren av 15 månader på ek. Man har använt sig av både botti och barrique men andelen ny ek måste ha varit låg.

Jag måste säga att de tre Masi Trentini-viner jag provat verkligen överraskat mig positivt. Cavits toppviner har en egen karaktär fjärran från stylade prestigetappningar. Hos Cavits enoteca säljer man I Masi Trentini för mellan 10 och 12 euro.