Liefmans Cuvée Brut

Ligger man tillräckligt länge på en nyhet så blir den aktuell igen. I vintras köpte jag ett par flaskor Liefmanns Cuvée Brut men jag har inte blivit färdig att prova förrän nu. Lagom till mitt smakprov ser jag att denna öl lanseras i majsläppet. Tyvärr endast i beställningssortimentet och i 12-pack.

Flaskan ligger inslagen i rött presentpapper. Inuti paketet finns en anonym grön halvflaska med champagnekork och grimma. Liefmans Cuvée Brut är en mycket speciell öl. Den är spontanjäst och jäses i stora horisontella öppna träkar. Med i jäsningen finns färska körsbär, 13 kg per 100 liter. Efter jäsningen lagras den i ett år och blandas sedan med öl av olika ålder för ökad komplexitet.

Ölen går i en lite disig rödbrun nyans. Det bildas ett rejält smutsrosa skum vid upphällningen. Doften domineras såklart av friska körsbär med lite mandeltoner. Det finns en lätt kryddighet, vinäger och en lätt maltig sötma.

Smaken är ganska söt men ändå frisk tack vare bra kolsyra och fin syra. Körsbärssmaken är verkligen fin och påminner mest om friska klarbär. Mycket god och mycket läskande.

Producentens hemsida rekommenderar den till köttfärslimpa!!. Jag har lite svårt att föreställa mig den kombinationen och slås av likheten med lambrusco. Provar istället till en relativt färsk och fet salami som bara kryddtas med salt och det är inte så dumt alls faktiskt. Bäst funkar den dock att drickas rakt upp och ner.

Brooklyn East India Pale Ale vs. Sierra Nevada Torpedo Extra IPA

Den dygnet-runt öppna speceriaffären på hörnet Church Street och Chambers Street i Tribeca har ett bra utbud av öl. Antingen finns här en intresserad inköpare, eller så har de amerikanska småbryggerier Billigt Vin lärt sig uppskatta genom åren blivit välförtjänt etablerade. Här finns flera IPA's att börja prova sig igenom.

Brooklyn East India Pale Ale har hemmamatchen och öppnar starkt med en öppen och charmerande citrus- och aprikosoffensiv. Backlinjen formerar sig med en välstrukturerad humlebeska som inte släpper igenom många kontringar. Det ser ut att bli en tuff match för Sierra Nevada Torpedo Extra IPA. Länge står matchen och väger, men till slut är det ändå Sierra Nevadas större rutin och mer kompromisslösa attack som fäller avgörandet. Hela laguppställningen, från den finstämda lite sötaktiga citrusfrukten till ångvältsbeskan är med i anfallet och trycker tillbaka allt motstånd.

Även om Sierra Nevada till slut vinner en arbetsseger, vinner Brooklyn min starka sympati för sin pigga, lekfulla spelstil. Den stora vinnaren är förstås jag, som kan fortsätta botanisera bland speceriaffärens utbud. 24-7, om jag skulle vilja det.

Veteöl

På middagsagendan stod drakbollar - små färsbiffar med krabbkött - och en salad på glasnudlar. Min själs älskade var inne på engelsk cider och jag hängde på till ölavdelningen. Vilken öl går till asiatisk mat? Weissbier, tydligen, i alla fall enligt rekommendationen på hyllkanten.

Erdinger Weissbier Kristallklar (nr 1505) har jag svårt att se skulle gå till något. Att dricka rätt upp och ner var det i alla fall värdelöst. "Die Prickelnde Frische" har det som epitet - och nog var det prickligt kolsyrespritsigt så det räckte. Till det en urlakad, avslagen doft och en såpigt vattnig eftersmak, som den sista och onödigaste stora starka när alla barens lampor redan tänts och alla som inte haft vett att gå hem än hänger som bleka mjölpåsar över disken. Med ens erinrar jag mig svagt att jag haft liknande erfarenheter av just denna weissbier tidigare och förbannar mitt dåliga minne.

Dest trevligare är Paulaner Weissbier Kristall (nr 1530), så mycket rundare och med mustiga aromer av vete tillsammans med lite syrligare citrusfrukter. Lätt som en plätt, förstås, men helt ok till de ganska milt kryddade köttbullarna och den lite limesyrliga salladen.

Dagen efter testade jag Wisby Weisse (nr 1564). Den grumliga varianten, som i doft och smak visade stora likheter med Paulanern. Möjligen en aning mer beska och gnuttan mer sprits, men samma tilltalande, vetemättade fruktighet som hos bayraren. Än en gång står det klart att man inte längre måste gå över ån efter vatten när det gäller öl (nå, i det här fallet kanske, eftersom det kommer från Gotland). De svenska mikrobryggerierna har hög svansföring och har inget att skämmas för vid internationella jämförelser.

Heja Sverige!

Esping har dragit iväg till Italien, Italien har tagit sig vidare till kvartsfinal. Det är bara att gratulera bådadera. Italien i mästerskapsyra är ett kul ställe att vara på. Sverige spelade mot Gli Azzuri i EM för åtta år sedan (tror jag det var). Den matchen såg jag, min själs älskade och den då inte tillstymmelsen till tonårige sonen på en hamnservering i en liten by på Sorrento. Fiskebåtar uppdragna på stranden, varm kväll, vin och massor av frutti di mare på uteserveringen. Familjens grabbar serverade och mamman stånkade vid spisen. En gammal tv hade rullats fram för matchen. Det var inte många gäster - kanske bara vi när jag tänker efter - och grabbarna kollade mest på matchen med sina förbipasserande polare. Med utsökt hövlighet applåderade de också svenskarnas insatser, och det kunde de förstås kosta på sig för Sverige spelade tämligen tafatt och fick vederbörligen stryk. Vi fick ett glas grappa som tröst. Sen lomade vi hem till pensionatet, släpande på krossade EM-drömmar som på ett trasigt fiskenät fullt av tång och drivved och annat värdelöst bråte.

Det var med andra ord ungefär som vanligt, ungefär som nu när Sverige åkt ur på gruppspelsnivån. Stora förväntningar och ett platt fall. Jag och arbetskamraterna såg ryss-matchen på storbild i en stor lokal, tillsammans med en massa andra människor i varierande grad av gul-blåa kroppsutsmyckningar. Där kunde man äta taco-buffé och få en stor stark innan matchen. Det var ganska slabbigt och taffligt, ett billigt koncept för att krana ut det mesta möjliga ur fotbollssugna malmöiter med så lite ansträngning som möjligt.

I baren utanför lokalen fanns en del pumpöl, bland annat Paulaner Hefe-Weissbier. Tyvärr tappades den upp på ett synnerligen oengagerat och slapphänt sätt av barpersonal som absolut inte hade något intresse för eller kunskap om att göra det på rätt sätt. Den var i alla fall trevligare än den menlösa svenska fatölen.

Ett nerköp? Tja, allt är relativt och skillnaden mellan att känna sig lurad och nöjd ligger i ett par mål åt ena eller andra hållet. Nu blev det det där jävla nätet man fick släpa hem igen. Fördelen med Sorrento är att där är så mycket vackrare att vakna upp morronen efter en sådan nesa.

På tal om Italien: någon har låtit översätta Billigt Vin till italienska. Där heter vi Vino a Buon Mercato - irrfärder nel mondo del vino. Kanske är det Espings inlägg om nocino som utlöst detta initiativ. När han skrev det var han förkyld och nämnde bland annat total nästäppa som krävde något mer kraftfullt och penetrerande än vin: " Total nasale richiede qualcosa di più potente e penetrante" blir det. Rubriken "Dolly-fuel" blir "Dolly-carburate". Och så vidare. Trisse kallas i italiensk översättning puleggia, vilket inte ska förstås som "räli' pugga" utan - enligt den mångkunnige Esping - trissa, det vill säga något slags redskap. Eller min feminina sida, den som skiljer mig från riktiga karlar som kan ta sveriges undermåliga prestationer i schlager- och fotbolls-EM som en man.

Dolly-fuel

Dolly har varit i Malmö. Uppladdningen startade redan på förmiddagen, då K & L bjöd på en överdådig brunch med tydlig inspiration från det transatlantiska köket: tjocka pannkakor med massor av lönnsirap, smoothies på blåbär och banan, ägg'n'bacon. Men här fanns också ymnigt med charkuterier och ostar från Gamla Världens skafferi, bland annat en finfin emmenthaler som lagrats två år i en grotta i Schweiz, för att sedan hämtas upp ur sin mörka kammare av en specialdesignad, skäggig bergsman (eller om denne man tillbringat tiden i grottan tillsammans med osten, det rådde någon oklarhet kring detta). God var den i alla fall, osten. Våra värdar hade även tänkt på de nyttiga inslagen och hade tillrett en bloody mary enligt konstens alla regler, med selleristjälk och allt. Med en gnutta vodka för att runda av smakerna försatte denna hälsodryck snabbt sällskapet i gynnsamt Dolly-mood. God hjälp på vägen fick vi av den förträffligt behagliga musiken i bakgrunden: The Amazing Rhytm Aces och Jimmy Buffet & The Coral Reefer Band.

Som avslutning på denna del av Dolly-dagen skänkte K upp en dram utsökt bourbon från Kentucky -Woodford Reserve Destiller's Select. Ett självklart val med tanke på att destilleriets official spokesperson i den här delen av världen - som anlänt från de småländska skogarna på morronkvisten - deltog i övningarna. Hon berättade om noggrannt utvalda och bundna tunnor, som sedan övervakas noga av the master destiller för att drycken ska tappas och sändas ut till den törstande världen i exakt rätt ögonblick - ungefär som i fallet med den där skäggige schweizaren och emmenthalern, får man förmoda. H gjorde ett gott arbete som spokesperson, men jag är naturligtvis helt ogrumlad i mitt omdöme när jag säger att detta var en synnerligen smaklig bourbon: avrundad och ändå distinkt, med en efterkick som en välriktad spark från en travhäst ivrig att komma ut på banan.

Efter en sådan brunch infann sig ett behov av att "vila middag", som min salig morfar alltid plägade göra efter målet mitt på dan. Också klokt, med tanke på de kommande strapatserna i Dollys kraftfält.

Det hade pratats mycket om laguppställningar inför Sveriges match mot Spanien. Men skulle man istället bege sig till Stadion, i andra ärenden än fotboll, var det andra urvalskriterier som var aktuella. Självklart blev det Jack Daniel's - från Dollys hemstat Tennessee - antingen att dricka neat, med is eller med Coca Cola. Dock inte gärna utspädd med vatten, som K påminde med ett påpassligt citat från George Strait:

I don't want you under my roof
with your 86 proof
Watered down 'til it tastes like tea

En man med närmast encyklopedisk kunskap om amerikansk musik, denne K.

Anyways, som Dolly skulle sagt, gick det bra att kombinera en skvätt whiskey från Tennessee med en lager från Brooklyn. Inte vad jag hade förväntat mig av en amerikansk lager, utan en humledominerad, smakrik historia med tydlig beska och fruktighet. En positiv överraskning som jag med säkerhet kommer att återvända till inom kort. Liberty ale från Anchor Brewing Co. kom faktiskt lite i skymundan här, men det kan bero på att min förväntan inför och uppmärksamhet på denna gamla bekantskap inte var på topp. Jag tror jag får genomföra en mer koncentrerad jämförelse, för rättvisans skull. Det är ett hårt jobb, och så vidare.

Själva konserten, då? Jovars, Dolly jobbade på med sin hurtiga charm och med sina starka melodier. Tyvärr var ljudet såpass plågsamt dåligt - i alla fall från parkett - att det förtog en hel del av upplevelsen. I paus förlyttade vi oss upp på läktaren, där det både var mer livat bland publiken och bättre ljud. Dolly blev förstås en ännu mindre prick vid horisonten, men när hon ensam klämde i med Little Sparrow lyckades hon ändå jaga bort den lite ödsliga stämningen på stadion och ersätta den med värme, intensitet och innerlighet. En höjdpunkt efter en väldigt lång, tomt ekande och påklistrat showig transportsträcka. I bänkraderna hördes visserligen kommentarer som: "Vad gör hon nu? Sjunger om en sparvajävel?", men det får man ta. Sedan blev det världens hålligång till Islands in the stream och 9 to 5. Hon har många tricks i den glittriga blusärmen och någonting för alla att gå igång på, den där Dolly.

Eftersittningen, åter hos K & L, blev stilenlig: Four roses med mycket is - milt, sött och gott som avslutning på en lång dags färd mot Malmö-natten. Soundtracket till denna nedtrappning stod Guy Clarke för. Kompis till Townes van Zandt - salig i åminnelse - och Steve Earle, bland andra. Så finstämt och försiktigt att man bara sjönk ner i soffan och in i det lite loja samtalet kring bordet. K - den K som tillsammans med H ridit in från Småland - berättade att de sett den gamle texanen i Tivoliparken i Kristianstad, av alla ställen. Vi pratade om att KB borde vara ett givet ställe för honom, om han kan övertalas att ta sig över Atlanten igen. Enligt uppgifter på Wikipedia har han emellertid brutit benet i maj och tvingats ställa in flera spelningar. Så det kanske dröjer ett tag innan det blir aktuellt.

Visst, ja, det här är ju en vinblogg. Medan männen drack bourbon fanns det för damerna givetvis vitt vin att tillgå: Casal di Serra. Ingen genussvindel idag - för då kan det ju som bekant bli hbt av alltihopa och det går ju inte för sig.

Bangla Beer & Kloster Eberbach

P har nått mogen ålder, det vill säga 40. Firandet startade på Indian Haweli vid Möllan, en reko indisk sylta. Stället bjuder på ambitiöst tillagad mat i anspråkslös miljö. De har också en öl från Bangladesh, Bangla Beer, som kanske inte helt lever upp till de lyriska höjder som utmålas ¨på dess hemsida men som var helt adekvat till de kryddstarka, smakrika rätterna på bordet.

Aftonen avslutades hemma hos P & M, där gästerna bjöds på marängsviss och vin. Halvtorra Kloster Eberbach - om det nu var Riesling Kabinett eller Riesling Spätlese låter jag vara osagt - var ganska trevligt och till och med lite syrligt uppfriskande i första rundan, men snabbt ointressant och klibbigt att dricka. Den knappa hundralapp Eberbacharna kostar lägger jag hellre på något annat. Jag börjar tro att halvtorrt vitt vin från Tyskland inte är min grej, men ska låta det vara osagt innan jag prövat det vin Esping uppskattar här. M & jag var överens om att det torra soave-vin som sedan kom på bordet var bättre sällskap till de allt mer animerade samtal om Eskil Erlandsson, statsterrorism, den svenska visans betydelse för det politiska uppvaknandet i ungdomen samt country-musik i allmänhet och Marty Robbins Gunfighter Ballads and Trail Songs i synnerhet, vilka ringlade sig fram mot småtimmarna. Exakt vad det var för vin som dracks har jag dessvärre ingen som helst aning om.

Höskörd

Den gångna långhelgen bjöd tydligen på årets hetaste dagar, ett slags kulmen på de senaste veckornas värmebölja och torka. Min bror odalmannen hade timat in detta förträffligt och bjöd på rikliga möjligheter att svettas i höskörden. På gällen (det vill säga höloftet) var det bastuvarmt under taket.

Under sådana omständigheter är det förnuftigast att dricka vatten, men förnuft har inte varit den dominerande egenskapen hos släkt och grannar i barndomsbyn. Jag minns särskilt en lika het dag i min ungdom, då jag åtföljde Gösta Persson - då i sextioårsåldern - till Flickebäckaren för att ta in hö. Flickebäckaren var en av bygdens notoriska ungkarlar, som bodde och verkade i en gammal kringbyggd gård med gråstensmurad stall och trälängor (nu håller gården på att renoveras av den nye ägaren, korsvirkesfaktorn är på väg att slå i taket). Nåväl, Flickebäckarens hushållning inskränkte sig till torra mackor samt sumpigt kokkaffe som stått och knarrat länge i sin panna - och självklart kaffejög blandad på detta kaffe och Renat. Gösta Persson har aldrig varit sen att tacka ja, och inte ville jag vara sämre.
Några stadiga jögar senare blev den stekande middagssolen, som vräkte ner på den absolut vindstilla innergården, för mycket för mig där jag stod i lasset och hivade balar till de andra inne på gällen. Gösta och Flickebäckaren visade inga tecken på att krokna i den kvävande hettan på loftet, men jag kände märkbart hur det hårrade i hu'et och blixtrade för ögonen. Jag var farligt nära att tuppa av och trilla av lasset och svor på att aldrig dricka kaffejög under hårt arbete igen - ett löfte jag förstås hann bryta innan solen sjönk i Västerhavet.

Nu sparade vi förnuftigt nog kaffejögarna till lördagskvällens grillparty nere vid bäcken, när dagen svalnat och skördefolket mättats med flintastekar, korvar och potatissallad. Dansk öl ur burk var - liksom under dagens övningar i höet - den dominerande drycken. Det har funnits rikliga tillfällen då jag lovat mig själv att inte hemfalla åt denna dryck nåt mer, men brutna löften är legio i mitt liv och under vissa omständigheter - särskilt de välkomna pauser i arbetet då man sitter i skuggan och diskuterar höets förhandenvarande kvalitet, vädret och andra av livets väsentligheter - är just kall dansk öl det som passar allra bäst.

Min själs älskade kylde en flaska riesling från Tegernseerhof i bäcken och verkade nöjd med den. Hon och A förplägades sedan med ett litet, litet glas calvados efter maten medan, som sagt, det blev några kaffejögar för matsmältningens skull för övriga i sällskapet.

Kvällsbelgare

En god vän rehabiliterar sig efter en svår sjukdom. För närvarande alltså indisponerad att sitta på krogen och dricka öl, kläcka idéer och lösa världsproblem. Ett besök hos honom blir emellertid fyllt av gott humör och hopp: han arbetar hårt för sin återhämtning och har mycket mer glöd i blicken än för några veckor sedan. Han berättar att doktorn rekommenderat några snapsar - i medicinskt syfte - till sillen då det var tillfällig påskpermis i hemmet för ett tag sedan. Aalborgs dillkryddade akvavit, tror jag visst att det blev.

Vi kan se tillbaka på många äventyr: den där konferensen i Krakow, när vi smet från en obegriplig, djup workshop och hittade en bar på andra sidan gatan där det satt ett gäng farbröder med helrör med vodka på bordet och söp iväg sin eftermiddag. Där kunde man få ett helt lass bigosz för några spänn och hyfsad polsk flasköl. Ett perfekt ställe för en spontan open space-konferens, som efterhand lockade allt fler deltagare.
Eller på utbildningsresa till London, där vi bodde på Svenska sjömanskyrkan i östra delen av stan och bara skulle ta en snabb pint innan vi begav oss mot city. Hur det var så hittade vi en trevlig lokal pub med billig och mycket god ale och blev kvar där hela eftermiddagen och kvällen tills man stängde - jag minns förstås inte vad vi drack, tror det var Fuller´s ESB som var ett av husölen men de hade också väldigt välvalda gästales på pump. Varför gå över ån efter vatten, bättre en fågel i handen än tio i skogen och så vidare.
För att inte tala om Salamanca, där den sista baren till slut slängde ut oss och våra nyfunna brittiska vänner till en bister förmiddag där vi hade att se fram emot en skakig tur till en tjurfäktningsarena (och vid ankomsten upptäckte att vi förväntades stå för själva tjurfäktandet, tur det vankades sangria). Och så vidare...

I väntan på att återuppta sådana aktiviteter, tillägnas kvällens stillsamma stund i sällskap med belgisk öl dessa och många andra minnen. Maredsous 6 Blonde (1511) blir tyvärr ingen omedelbar favorit - den har visserligen en liten trevlig fruktdoft och ett visst bett i beskan, men alldeles för mycket kolsyra för min smak. Eftersmaken lämnar en klibbig känsla i munnen. Priset, 15,40, är desto mer tilltalande, och kanske hade det passat bättre till mat - slottsstek eller någon kycklingrätt. Ingen meditationsöl.
I ett försök att avsluta dagen i kontemplation öppnar jag därför en Chimay Triple, en trappistöl som håller 8%. De där munkarna kan sina grejer, absolut. En hel bukett av rökiga och fruktiga aromer smyger upp ur glaset. Smaken är inte direkt smeksam, snarare fylligt bitter med underliggande stråk av frukt. Kolsyran gör sig även här påmind, men utan att ta överhanden. Alkoholstyrkan gör sig även den påmind, i själva upplevelsen av drycken såväl som i hu'et - där det "hårrar te" som vi plägar säga i den här landsänadan. Om det är positivt eller ej är väl en smaksak. Efter en lång och känslomässigt omtumlande dag tycker jag det känns ganska behagligt.

Ale och bossa nova

Sedan mellandagarnas djupdykning i säsongsölen har jag legat lågt på den fronten. Men Espings initierade rapporter från alens förlovade land har fått det att åter vattnas i munnen. På torsdagen blev suget övermäktigt och jag smet inom Hansakompaniet på väg hem från jobbet. Utbudet av ale på bolaget därstädes är omfattande, nästan bedövande i sin mångfald - var ska man börja? Jag bestämde mig för att inte gå över ån efter vatten utan följa rekommendationerna från Esping och Frankofilen och satsa på Sierra Nevadas Pale Ale.

Och det är bara att instämma: det här är en förbannat god ale. Ekvilibrium, var ordet. Jag behöver inte längre gräma mig för att jag inte hade möjlighet att besöka Bishop's Arms efter jobbet och se efter vad de har på gästpump nuförtiden. Istället får jag en perfekt följeslagare för en stunds kontemplation i skymningen, tillsammans med Elis Regina och Tom Jobim. Min själs älskade har fallit för den brasilianska bossa novan, ett smittsamt virus som drabbar mig även i hennes frånvaro. Jag misstänker att Esping skulle förespråka något i stil med det här, men det där softa och rytmiska vemodet passar enligt min mening lika bra till maltdrycker som till caipiriña. Kalla mig gärna loco. Annars kan jag tänka mig bitterljuva, kanadensiska Be Good Tanyas och ett par Sierra Nevada när mörkret sänker sig.

Enda nackdelen är att en flaska bara innehåller 33 cl. Eftersom jag visste vad detta kunde leda till - en rastlös längtan efter mer - hade jag ordnat back-up: en ekfatslagrad öl från skotska Innis & Gunn. Det är något de verkar ha dille på, Innis & Gunn, att låta sina brygder mogna på olika slags ekfat. Här har Billigt Vins utsända provare tidigare stött på deras experiment. Och resultatet blir alls inte oävet, men en aning pretto: "For 30 days this honey-hued beer matures in hand selected oak barrels, gradually absorbing the subtle flavours of the wood. Barrels are then emptied and maturation continues for a further 47 days allowing these flavours to fall into perfect balance." Frågor infinner sig: varför 47 dagar och inte 46 eller 48? Varför måste vissa ölmakare ta sig själva på så dödligt allvar? Jämfört med Sierra Nevadas no nonsense, matter of fact attityd är detta mer av en lekstuga. Så också själva produkten. Visst har drycken i glaset en härlig färg, som den lenaste ljunghonung. Visst doftar det inbjudande av smörkola och aprikos. Fatlagringen gör sig påmind i både doften och smaken, som är avrundad och innehåller noter av citrus och honung. Det är en skojig öl, som emellertid stiger som en sol och faller som en pannkaka. Där Sierra Nevadan har en stram och ren, beskfruktigt klingande eftersmak lämnar Innis & Gunn en sötsliskig och däven känsla efter sig. Som ett party som startar med karnevalsstämning och slutar i utspillda paraplydrinkar och besvikelse. Som Carmen Miranda med sin huvudbonad av frukter och sitt förföriska leende: med löfte om chica chica boom chic men utan att leverera fullt ut.

Jämtlands bryggeri gästar Bishop's Arms

Femton års pendling mellan Malmö och Helsingborg har lagts till handlingarna. Det avfirades i veckan, med en stillsam sittning på Bishop´s Arms tillsammans med de närmsta arbetskamraterna. Dugges Holy Cow var tyvärr slut och hade ersatts av två tillfälliga gäster från Jämtlands Bryggeri: Pilgrim Ale och Bärnsten Lager. Alen var mörk i färg och smak, hade en välavrundad beska och en trevligt rostad karaktär. Tyvärr kom den ett par grader för kall ur kranen, tydligen ett bekymmer - eller, ännu sämre, en medveten hållning - som man dras med på Bishop's i Helsingborg. Lagern, som även den hade bra bett i beskan, kom bättre till sin rätt under de rådande temperaturförhållandena. Jag tror inte jag stött på produkter från Jämtlands Bryggeri förut, vilket bara är ytterligare ett bevis för att det senaste decenniets nytändning på den svenska bryggarfronten helt gått mig förbi. Jag har helt enkelt gjort andra saker än hängt på utskänkningsställen - vilket inte nödvändigtvis behöver vara en dålig sak.

Umgänget med de jämtländska ölen gav mersmak, så när några andra kollegor flaggade för att de ville ses bestämdes ny träff på sagda pub. Olika omständigheter omintetgjorde planerna - till slut var det bara jag som dök upp. Eftersom det var sista dagen tänkte jag ändå ta en pint innan avfärden. Tydligen ett populärt after work-ställe, Bishop's. Ett gäng fylkades när jag kom in i lokalen vid baren. Det tog en bra stund för dem att beställa och lämna utrymme, och under tiden slog jag mig ner på en barstol. Men när sällskapet var avklarat vände sig barpersonalen konsekvent till nykomna gäster för att ta emot beställningar. Jag var tydligen osynlig, en märklig känsla. Jag satt kvar en stund för att se vad som hände - nya bargäster fick uppmärksamhet och kunde beställa öl och whisky utan problem. Min ovana vid ett mer utagerande barbeteende måste vara betydande, å andra sidan anser jag att det borde räcka att sitta utan dricka i en bar och se törstig ut för att man ska bli serverad. Fast inte om man är osynlig, förstås. Till slut gick jag därifrån och tog tåget hem. Lika bra det, med tanke på att alen säkert var för kall den här kvällen också.

Säsongsöl VII

Jag måste hålla med Esping om att det börjar bli dags att summera och avsluta botaniseringen bland säsongsölen. Jag gör därför en sista ansträngning för att med gott samvete kunna lämna ämnet därhän.


Santa's private reserve från Rogue Ales Brewery i Oregon. Ölfryntlig tomte på etiketten. Kan det verkligen vara något? Tja, Bad Elf lärde mig att inte döma någon på förhand, och den här dunkla och djupt brunröda drycken med sin styva och krämiga skumkrona ser inbjudande ut i glaset. Doften är liksom somrig och har något mättat och blommigt över sig. Smaken - å andra sidan - har en liten syrlighet men är framför allt bitter och torr, med en lång lång eftersmak där bitterheten dröjer kvar mot gommen. En ale att gilla eller spotta och fräsa åt. Jag finner den inte alls dum, i små mängder. Säkert bäst utan tillbehör, svårt att se vad för mat som skulle matcha.

Jag ser att jag betalt nästan trettio spänn för 35,5 cl, det var i överkant. Kanske skulle jag kunna tänka mig en till om Bolaget sänker priset till kring tjugo. Flaskans bäst före-datum säger december -08, så i teorin skulle man kunna förbereda sig för nästa yuletide i händelse av rea. Men egentligen har nog bäst före-datumet varit precis just nu.

Oppigårds Winter Ale från Dalarna har redan fått vederbörlig uppmärksamhet av Esping. Det är en vacker ale, mörkt rödbrun. Skummet är inte så imponerande som på Santa's Privates, men doften är julöligt tilltalande med rostade toner tillsammans med pomerans och citrus. Här är det mycket humlebeska och en liten spritsig sensation som dröjer sig kvar i den långa och annars snustorra eftersmaken. En matorienterad ale som gjord för porterstek med sås, potatis och små gröna ärtor. Kanske till och med svartvinbärsgelé. 23.20 för en halvliter är förstås också mer matvänligt än Santa's ho-ho-prislapp.

Corsendonk Christmas Ale. Ah - en belgare! Så frisk och fruktig! Färgen är vackert juleröd i glaset, det doftar av apelsinkarameller och massa andra frukter. Smaken är rund, lite syrlig och äppelkindat uppfriskande - det är inte Comtesse si eller så, men hennes ofrälse kusin från byn. Att njuta av en sen kvällsstund när friden lagt sig över staden, eller till en flaeskesteg med äppelmos och skysås. Med sina 8,5% alkohol kunde det blivit en spritchock, men belgarna kan det där med att balansera sina starka grejer så att de känns som en behaglig smekning. Så mycket mer än de 25 cl som ryms i den lilla flaskan bör man nog inte njuta av åt gången, förstås. Den här ska jag hålla utkik efter när det lackar mot jul igen.

Thing's to do in Denver when you're dead, som Warren Zevon - salig i åminnelse - alltid sa: dricka Hibernation Ale från Great Divide Brewing Co kanske. Denver, Colorado är enligt uppgift en trist stad på en mördande tråkig slätt. Svårt att smälta: det var hit min morfar reste en gång i början på sjuttiotalet för att hälsa på sin Amerika-emigrerade bror. Ett äventyr det står ett sagolikt skimmer kring, liksom själva resmålet alltid har haft en mytologisk ställning i min fantasi. Nå, Hibernation Ale gör sitt till för att skänka sin härkomst magin åter. Det här är ett så kallat barley wine, fullpackat med smöriga kola- och melassdofter. Massor av sirap, malt och humle. Sötman och beskan tumlar runt med varandra ungefär som när Lucy och Ray rullade runt i höet det första Dallas-avsnittet. Bittersweet! Egentligen är det det här som är ditt perfekta sällskap vid brasan, värmande och gott en kulen vinternatt när Klippiga Bergens pumor - eller Vantinges åsnor och strutsar - stryker utanför husknuten. Små eftertänksamma klunkar, kontemplation och ett tilltagande välbehag som sprider sig i kroppen. Man kan gå i ide för mindre.

Anchor Christmas Ale. Nästan svart i glaset, med rubinröda blänk därinne när man håller upp det mot ljuset. Doften biter ifrån sig och utlovar en rökigt komplex och vuxen smak. Man blir inte besviken: vällagrad, rostad karaktär med stor beska och apelsinskal i eftersmaken. Håller helt med Esping att det här är en av årets höjdare. Anchor's trettitredje försök i genren. Tydligen ändrar de lite i receptet år från år, det kunde de gärna sluta med för min del och köra på 2007:an åtminstone ett par år framöver. Inte för att jag längtar efter det feta julbordet för tillfället, men det här hade kunnat gå till det småvarma. Fast bäst på egen hand, tror jag.

Underlig Jul och God Jul från norska Nögne Ö. Här gick nånting alldeles snett. Tidpunkten för provandet - ovanpå en måltid med vin, efterrätt och kaffe - var inte väl valt. Idén att göra en jämförelse mellan två julöl från samma bryggeri verkade kanske bra på papper, men var mindre kul IRL. Båda varianterna lämnade mig i ett tillstånd av trötthet, kanske ville de mig väl men lämnade mig mest uppgiven. Underlig Jul var den som "vann" den interna kampen: medan God Jul för min smak enbart bjöd på avslaget däven sötma, fanns det hos syskonölet en tilltalande mix av exotiska kryddor som lyfte det ett par snäpp. Vid det laget var jag dock inte i stånd att göra ett omdömesgillt utlåtande, då även ett visst illamående gjorde sig påmint. I efterhand såg jag att båda ölen är opastöriserade och ofiltrerade, och rekommendationen är att låta dem stå till sig några dagar innan användande så att sedimenten kan "samle seg på bunnen". Mitt lager av julöl blev olyckligtvis kvar på jobbet över helgerna, och där har i sanning fått stå till sig i sina kassar. Men väl hemburna kyldes de liggande - så sedimenten blev alls icke kvar på bunnen utan hamnade i min redan överansträngda stackars mage. Kanske därför jag inte mådde så bra efter att ha satt i mig en liter av denna norska ävja. Till yttermera visso rekommenderades dryckestemperaturen för God Jul till 12 grader och för Underlig Jul till 8 grader. Jag hade tagit ut dem i god tid från kyskåpet så de skulle nå den rätta svala aletemperaturen, vilket måhända bidrog till den avslagna upplevelsen. En rad missgrepp således, men jag tror inte jag kommer att återvända till julölen från Nögne Ö de närmsta åren - minnet av denna provning kommer att avskräcka.

Nej, nu får det sannerligen vara nog. Hur ska man då sammanfatta det här? Rent allmänt har det varit en angenäm rundtur i vinterölunderlandet. Det finns många kunniga och påhittiga bryggare därute. Brittisk ale på flaska kan vara ok, men det kan också vara ett riktigt nerköp - och går sällan upp mot det man får från pumpen. Och eftersom det nu - i alla fall för den som bor inom krypavstånd från en välsorterad pub - finns god svensk pinfärsk ale från pigga bryggerier att tillgå, är det ingen större anledning att gå över ån efter vatten. Oppigårds och Dugges har bjudit på fina pints, och sessionen på Bishop's Arms efter vinterbadet står ut som en särskild höjdare.

Favorit på flaska? Spontant: Corsendonk. För friskheten, den ljuva fruktigheten som står ut gentemot all humle och bitterhet i de anglosaxiska alen. Tätt följd av Hibernation Ale och Anchor. Alltså skapelser för den njutningslystne gottegrisen, utan tanke på något annat än att sitta och smutta och pilla sig i naveln. (Nu har jag ännu inte testat St Peters, väl att märka, och Young's Winter Warmer var något kylslagen när den kom på bordet i fjällstugan. Jag inbillar mig att de kommer väl till pass till någon måltid längre fram i vinter.) Jag har också upptäckt att sådant som Bad Elf och Santa's Privates kan vara mer än ok trots den novelty-liknande fasaden. Där bakom döljer sig ett genuint kunnande i tillverkningen som imponerar.

Vinterbad och gasbrasa

En nymodighet: Esping och Trisse på gemensamt uppdrag för bloggen. Det är ett hårt jobb men nån måste göra det. Vi gick ut löst med bastubad på Pålsjöbaden. Insatserna höjdes något när vi lämnade den goa värmen och utsatte oss för de hårda och kalla vindarna från Sundet. Någon meddelade att det var minus två grader i luften och en grad varmt i vattnet. Således rena varmbadet att doppa sig - det är vägen dit, nerför den isiga metalltrappan, som är den besvärliga biten. Det är det emellertid värt - efteråt sprider sig en varm känsla av välbehag genom kroppen.

Välbehaget ökade än mer när vi nådde Bishop's Arms inne i stan. Som vi konstaterade är stället fejk rätt igenom, men ibland känns fejk helt rätt (särskilt i brist på den äkta varan). Här har man gått långt för att efterapa det engelska pubmyset, så som vi föreställer oss det, till den grad att det förmodligen outpubbar de flesta brittiska förlagorna. Komplett med skinnfåtöljer framför en kulissartad men levande gasbrasa. Hearthside, indeed! Här kunde vi inte dricka Young's Winter Warmer, men väl starta med en Smithy Ale från Oppigårds. Den kunde varit ett par grader varmare för att smakerna rätt skulle framträda och harmoniera med varandra, men efter bastun var det läskande med en sval ale. Mycket frisk och lätt men ändå med en mörkrostad humleton på toppen. Här var det på sin plats att kontemplera en stund över den trevliga utvecklingen på ölfronten på senare år, med uppkomsten av alla dessa mikrobryggerier - ofta startade av entusiaster, som med omsorg i tillverkningen förser oss med välsmakande nya bekantskaper.

Det är förstås en helt annan och betydligt exklusivare femma än de mängder av lokala bryggerier som fanns över landet några generationer tillbaka - de nya bryggeriernas produkter är avsedda för en publik av såna där medelålders medelklassherrar som Esping och Trisse - men ändå: trenden gör att det får plats fler aktörer på marknaden än Pripps, Åbro, Tuborg och Spendrups och det känns som en bra sak. Oppigårds har bryggt sitt öl sedan 2002, i flera fall börjar de nya bryggerierna närma sig 10-årsjubiléet. I början och mitten av nittiotalet tycks det alltså ha sjudit och bubblat lite varstans i de svenska ölälskarnas och -entreprenörernas hjärtan. Det var också då som Bolaget breddade sitt internationella utbud, vilket säkert gjorde sitt till, och en och annan pub började föra några spännande ales på pump. Nu kan vi på allvar ta del av en ny ölvärld, både av inhemskt nyproducerat och importerat från världens alla hörn.

Kvällens andra beställning blev just en sådan öl, som knappast hade gått att uppbringa - eller ens sett dagens ljus - för ett decennium sedan. En "limited edition" från det skotska bryggeriet Innis & Gunn, som specialiserat sig på att lagra sitt öl på ekfat. Grejen med begränsad upplaga - kom vi överens om i vår allt mer påtagliga brassides visdom - är ett irriterande påfund, när allt från svindyra maltwhiskies till wettextrasor måste vara "limited edition" för att gå hem hos en publik som tydligen vill känna sig alltmer unik och exklusiv i massmarknadens tidevarv. Gränsen mellan välinformerad njutning och skrytsam snobbism är ibland hårfin. Allt är ju i någon mån begränsat, till exempel livet. Hur begränsad den här mycket speciella ölen - som fått hälsa på i fat där det tidigare lagrats rökig whisky - var överlåter jag åt Esping att klargöra, ty det var han som fick med sig all produktfakta. Säg något om hur det doftade och smakade också, så som bara du kan!

Sista alen ut var Holy Cow från göteborgska Dugges ale- & porterbryggeri. En india pale ale som fick oss att luta oss än längre tillbaka i läderfåtöljerna. Humlebesk, fruktig och ytterst välgjord - eller vad säger du Esping? Vi drömde oss tillbaka till vårens besök i Göteborg och sessionen på ölmekkat The Rover. Tyvärr mindes ingen av oss exakt vad vi drack där, kanske inte någon ale från Dugges just då - eller så var det det. Jag kommer aldrig att förglömma det glas av en belgisk, fruktig, i mitt tycke enastående dryck jag avnjöt. Också här har dess namn glidit ur mitt minne, Comtesse någonting... Denna sköna grevinna skulle jag kunna ägna mycken tid åt att leta efter på europeiska syltor, men mitt hopp om att återse henne är litet. Kanske skulle vi inte ha mycket att säga varandra, när allt kom omkring. Nåväl, ibland är det en välkommen lyx att kunna känna sig exklusiv.

I havsbandet

På hemväg från fjällen sökte vi oss ut mot östkusten. I den vackra Ljusnan-dalen snöade det, men längre söderut var det blött gråväder. Roslagen var så grått som bara ett svenskt höstlandskap kan vara, utan mycket förströelse för blicken. Så värmande att slutligen nå Blidö och T & R (som hälsar till dig, Esping!). De tog emot oss med sin vanliga gästfrihet plus gubbröra, en klar snaps och sval Grolsch. Precis vad som behövdes efter alla mil längs vägarna. Eftermiddagen förflöt angenämt i värmen från kaminen, med småprat om vad som timat i våra liv sedan sist vi sågs för ett par år sedan. Omärkligt gled dagen över i kväll och matlagning.

Jag hade en förväntan sedan tidigare provningar på den medhavda boxen, Barone Ricasoli Formulae. Först blev jag något besviken, den här tappningen från i höstas kändes till en början okoncentrerad och spjälkig. Men kanske var det jag som var okoncentrerad, yngste sonen E kom hem och utmanade mig i att spela Wii - ett tv-spel som är interaktivt och går ut på att man ska fäkta med armarna och göra snarlika rörelser som när man exempelvis spelar bowling eller boxas. I handen har man ett slags spelkontroll, och förhoppningsvis resulterar övningarna i att figurerna på skärmen gör motsvarande rörelser och slår en strike, träffar bollen med sin racket eller knockar motståndaren i ringen. Innan jag fick ordning på lemmarna lyckades jag bland annat slå ut ett glas vin över inredningen - ett mycket engagerande spel detta. E knockade mig, så ung han är, ett flertal gånger innan det var dags att äta.
När jag lugnat ner mig och satt mig till bords vid pastan med gorgonzolasås, kom också vinet mer till sin rätt. T hade påpassligt dekanterat det så att det fått lite luft, och nu höll det ihop sig bättre. Om man ger sig tid att lukta på det märker man att doften är kryddig och bärig. Det finns också generöst mycket bär och frukt i smaken, tillsammans med spår av lagring på ekfat innan vinet hällts på plastpåse. Klart värt sina 225 spänn för 3 liter. Ett bra mat- och festvin, som även passade när vi gick över till att pröva Singstar och Guitar Hero så att väggarna skallrade och älgarna utanför husknuten sprang till skogs. Medan T visade sig ha talanger som gitarrhjälte gav R min kära hustru en match som schlagerstjärna - och det är ingen lätt match.
En särskild eloge till R, som ordnat så att min själs älskade kunde få en gin & tonic på kvällskröken, och som också föreslog en liten liten whisky-dram som sängfösare.

White christmas

Civilisationen har nått även Vemdalsskalet - på Högfjällshotellet kan man sitta och surfa på det trådlösa nätet för en billig peng.
Några dagars alpina övningar i Skalets gröna backar (ja, alltså, här är gott om snö och ett antal minusgrader, men de kallar sina enklaste backar för gröna) har naturligtvis lämnat mig helt mörbultad. Men det är vackert när solen får fjälltopparna att gnistra, och jag gör vissa framsteg i backarna. Julaftonens övningar kröntes med att jag - efter ett välvilligt råd från min kära alpint lagda hustru - lärde mig "ploga" för att få ner farten i besvärliga partier. Detta i sin tur resulterade i att jag inte trillade utan istället kom ur branterna upprätt - men med väsentligt högre fart än tidigare, då jag mest hasat och rullat mig ner. Nästa projekt måste därför bli att reglera farten i de flackare delarna. Som det nu är forsar jag nerför som en variant av cirkusarnas levande kanonkula, till men för alla barn och dylikt som befinner sig i de lättare backarnas nedre delar. Där finns också hästar, slädar, Sibylla-serveringar, liftköer och andra besvärliga hinder. Stoppsladd är också ett moment i backhanteringen som jag måste lära mig behärska bättre. Juldagen lovar strålande sol, så det blir väl rikliga tillfällen att öva.

Nu är ju inte detta en friluftsblogg, utan ett forum för avrapportering av avsmakade alkoholhaltiga drycker. Jag kommer till det. Efter skidåkningen, då det inte finns en del av kroppen som inte smärtar efter diverse fall och ovan ansträngning av obskyra muskelgrupper, är det en osannolik lisa för kropp och själ att krypa in i stugans bastu och värma upp sig. Sedan är det uppfriskande att lubba ut på verandan för att kyla ner sig i den kalla norrlandsluften. Första kvällen gjorde jag ett dumdristigt försök att hoppa i en snödriva, men det gick inget vidare: det var vass skare som rev sönder benen. Istället är det bättre att sätta sig på en bänk och svalka sig med en Nils Oscars Kalasjulöl – den slinker vid ett sådant tillfälle ner lika lätt som en tappad skida rutschar utför barnbacken. Svärfar rekommenderar Norrlands Guld, med tanke på den geografiska belägenheten, men också på grund av fylligheten och den lagoma beskan hos denna lokala storhet.

Lillejulafton innebär hos svärföräldrarna avsmakning av julbordets fröjder. Svärmors sillinläggningar är legendariska och här fanns ett ymnigt urval: löksill, currysill, kräftsill, kryddsill, stekt sill i ättika, dansk löksill. Vidare rökt lax och ål, en paté på bland annat kycklinglever, rödkål och skinka med svärfars egenrullade senap, ej att förglömma prinskorvarna och leverkorven och ostarna. I vildmarken smakar det extra gott, efter så mycken frisk luft. Svärfars citronsnaps har ett vänligt och friskt bett som passar som hand i lovikavante till sillen. På ölfronten har svåger H gjort en enastående insats och till fjällvärlden släpat med sig – ja, prisa gudarna – Young’s Winter Warmer, som enligt den skrytsamma reklamen på etiketten är "your ultimate hearthside companion". Stugan håller sig tyvärr inte med kamin och därför heller ingen hearthside, men det innebär inga som helst problem att njuta av årets upplaga av Young’s . Här snackar vi åtminstone röd pist i vinterölens alpina konkurrens. Torr som den knarriga snön under pjäxorna, knäckig och med en beska som inte förhäver sig.

Igår, julafton, var det repris av allt detta, plus svärmors egenhändigt hophackade sillsallat med syrliga äpplen, rödbetor och massor av sill. Till skinkan och brunkålen, som avrundning av snapsandet, en annan av svärfars stoltheter: slånbärsbrännvinet. Här är det mer silkesvantar, en stillsam, sötsyrlig smekning av smaklökarna. Idag lär det vara lutfisk på gång. Då kan det vara läge att pröva Bäsken, eller Linie Akvaviten. Om Gud vill och backarna är nådiga.

Säsongsöl

Scenen är given: det lackar mot jul, det är vinterkallt i luften. Den prövade mannen stressar och stretar. Han behöver en stunds kontemplativ avkoppling. Tänk brasa, tänk läderfåtölj och upplagda fötter, tänk ett glas med något gott i. Till exempel någon av de förföriskt lockande, säsongstypiska ölsorter som dyker upp i sortimentet. Med färgglada etiketter och fantasieggande namn som Young’s Winter Warmer, Anchor Christmas Ale och Santa’s Private Reserve Ale – och varför inte de inhemska Oppigårds Winter Ale eller Nils Oscar Kalasjulöl - utlovar de en stunds seriöst mys. I år tycks utbudet av tillfälliga frestelser vara större än någonsin. Inte minst tidningarnas ölskribenter, som med bred pensel målar upp hela krydd- och fruktbutiker i sina smakbeskrivningar, piskar upp förväntningarna. Alltså har jag efter ett besök på Södergatan i Helsingborg och burit hem en kasse buteljer.

Den förespeglade upplevelsen är inte helt lätt att återskapa. Bristen på brasa och läderfåtölj är exempelvis påtaglig i hemmet. Skillnaden mellan att dra korken av en flaska och hälla upp den hemmavid och att få den omsorgsfullt upptappad från kran på ett ställe som Bishop’s Arms eller Gästgivaren är stor.
Men skam den som ger sig. Först ut är Fuller’s Old Winter Ale, skimrande rödbrunt i glaset och skummande som sig bör. Ale balanserar – i min smak - ofta på en slak lina mellan det balanserat, sammansatt upplivande och det surt spretiga och platt avslagna. Den här varianten av Fuller’s hamnar tyvärr, i min bok, på fel sida. Doften är det inget fel på: djup och smörig med en syrlig underton framkallar den de rätta reminiscenserna från långa sittningar på livliga engelska pubar. Men jag gillar inte smaken, stickig och metallisk med en påträngande bränd ton som lämnar en aldrig avklingande sur/besk eftersmak. Som efter den femte pinten, när pubbordet blivit klibbigt av uthällda skvättar och man känner att det egentligen inte är så kul längre. Här framstår plötsligt fördelen med hemmets lugna vrå: man kan lugnt lägga av medan tid är och gå och lägga sig istället för att insistera på att nästa pint kanske blir angenämare.

En flugskit i kosmos...

...är titeln på en samlingsskiva utgiven på etiketten Kloaak 1982, producerad av Klippans egen Phil Spector - Pål Spektrum. Nu är det också namnet på en utställning på Dunkers kulturhus: En flugskit i kosmos - Klippanpopen 30 år.
Under vernissagen var det mingel utanför utställningsrummet, med gott om gamla Klippanprofiler. Men viktigast var vernissagetilltugget - varmkorv med pilsner! Som på den bästa musikfest i det gröna vid Tullakrok eller - låt gå för det, dagen till ära - på parkfesten i Klippan. Pilsnern var TT, en produkt jag trodde sedan länge försvunnit från marknaden. Ett kärt återdrickande, som sig bör direkt ur flaskan utan besvärliga kringprocedurer. Lagom beskt, lagom svalt, läskande i den svettiga trängseln. Dessutom on the house, vilket alltid gör upplevelsen än mer fulländad. Till denna dryck: Det spelades bättre boll med Torsson och Vårdad klädsel med Kriminella gitarrer.