2006 Stormhoek The Mountainside Chenin Blanc

Kokt kyckling i curry - en rätt vi minns från barndomen men som vi sällan kommer ihåg att laga. Min själs älskade använde saften från en apelsin i såsen, vilket gav den önskade sötsyrligheten åt rätten. Jag slantade morötter, marinerade dem i lite olja med apelsinsaft och äppelcidervinäger. Salt och peppar. Hackade över färsk koriander.

Till detta 2006 Stormhoek The Mountainside Chenin Blanc (nr 98677). Vinet har en intressant, mustig arom som inbjuder att sniffa runt länge i glaset. Något svårdefinierat, nästan jordigt och fatigt som lockar och gäckar doftsinenna. Kanske någon varning om alkoholöverslag, som dessbättre inte följer med i smaken. Som är rund och fet och bjuder på lätt ankomna, sötsyrliga höstäpplen och citrus. Något tyngre och djupare än vad chenin blanc brukar vara, vilket är positivt menat. Påminner lite om de spännande viner Esping och jag mötte under den slovenska vinfestivalen i Helsingör. Till maten var det riktigt bra.

Ett bättre reaköp än 2006 Tenuta Solar La posta (nr 98357), en Soave classico gjord på garganega. Ligger doft- och smakmässigt i samma räjonger som Stormhoek, men är mer insmickrande, lite parfymerat oljigt och i längden ointressant. Nej, soave lyckades inte charma oss den här gången heller. Jag tyckte inte det var så illa som MSÄ, som blev rent avogt inställd när vi öppnade en flaska till lördagskvällens lax- och kokosmjölksgryta med bulgur. Halvtorr ävja, menade hon.

Dessa hätska känslor tror jag i och för sig mestadels var riktade mot budbäraren/korkuppdragaren - det vill säga undertecknad - och grundade sig i den bitterhet MSÄ kände för att jag under fredagskvällen sugit i mig all resterande Poire Christian Drouin (nr 1849), en mycket torr päroncider från Normandie som hon tänkt sig avnjuta även denna kväll. "Svamp" och "egoist" var bara några av de tillmälen jag fick utstå.

Och naturligtvis fanns det ingen ursäkt för mitt beteende. Att den flaska 2006 Montepasso (nr 2550) från annars pålitliga kooperativet Moncaro jag korkat upp var defekt, frizzante och helt död, hjälps inte. Jag kan inte heller med någon större trovärdighet skylla mitt felsteg på den besvikelse jag kände över att inte kunna genomföra min plan, nämligen att skriva ett spirituellt inlägg med utgångspunkt i vinskribenten Lawrence Osbournes reserapport från Rosso Conero, där han bland annat möter vinmakaren Terni som är Dylan-fantast och gör viner som heter sådant som Visions of Johanna. Osbournes bok The accidental connoiseur har jag fått låna av Esping, som menar att det är det skojigaste han läst i genren. Ber att få återkomma om honom, kanske även i fråga om Montepasso. Ett vin från Ternis Fattoria Le Terraze, 2000 Sassi Neri, importeras visserligen av en firma i Köpenhamn men kostar 250 DKr. Även utan finanskris och sjunkande svensk valuta får jag nog hålla mig till Rosso Coneros billigare tjut.

Apropå Bob känner jag inte till så mycket om hans vinpreferenser nuförtiden. Han lär ha varit svag för bourgogne när han var som hippast runt 1965-66, och skaldar ju också i Just Like Tom Thumb's Blues:

I started out on burgundy

But soon hit the harder stuff

Everybody said they'd stand behind me

When the game got rough

But the joke was on me

There was nobody even there to call my bluff

I'm going back to New York City

I do believe I've had enough

Han skulle kanske hållit sig till bourgognen och avhållit sig från Mary Jane och skojiga piller - fast då hade vi förmodligen aldrig fått lyssna på Visions of Johanna och Terni hade inte gjort sitt vin. Kaosteorin regerar.

Tacksägelsedagen

Visst finns det mycket - förutom vin - att säga tack för även i osäkra tider. Äppelskörden är generös i år. Den gamla fruktträdgården på släktgården dignar av vackra, mörkt röda Ingrid Marie, som är fulla av garvsyra nu och som kan hålla sig ända till jul om de lagras rätt. Då kommer de att vara mjukare i skalet och betydligt sötare i smaken. Här finns också Cox Orange: mindre, sötare och mer aromatiska redan nu.

En tidigare, gul sort - med vaxartat skal och mjällare fruktkött - finns här också i drivor. De är söta och goda men inte alls lika hållbara. Många har redan legat på marken ett tag och befinner sig i olika stadier av förfall. Doften av dem påminner svagt om den chenin blanc från Wellington i Sydafrika, 2006 Stormhoek The Mountainside, vi prövade under lördagskvällen. Mina doft- och smakminnen är diffusa, flaskan öppnades i ett sent stadium av kvällen och vi hade redan hunnit avverka några buteljer. Till marinerad kalkonstek - som K & L bringat till vår gemensamma kvällsvard - och ugnsrostade grönsaker var det helt passabelt. Jag blev lite överraskad av den där äppel-associationen, så passande för årstiden. Ber att få återkomma med nytt omdöme om jag lyckas testa det någon gång i mer fokuserat tillstånd. 79 kronor i rabatterat skick kändes där och då som ett bra pris.

Tidigare under kvällen hade vi druckit en Mosel-riesling, 2006 Bernkastel-Kueser Rosenberg Riesling Kabinett trocken, som jag fick kluvna känslor inför. Doften var lovande, mysigt melonisk med ett lätt petroleumstråk. Smaken något annat: påtaglig syra, lite spritsigt, med frukten smygande sina egna vägar någonstans i bakgrunden. Måhända över gränsen till oxiderat, likt äpplen som börjat jäsa och snart ska ruttna. Ett vin jag alltså inte kunde bestämma mig om, men som ändå - kanske på grund av sin udda framtoning - lyckades hålla intresset uppe. Jag undrar vad som skulle hända med det om det glömdes bort några år i källaren. För att komma fram till om det är värt mödan kanske jag får pröva min andra flaska inom kort för att försöka avgöra om det är värt sina 80 spänn.

Kvällen började med en repris av fredagens sauvignon blanc, 2007 Menetou-Salon. Nu blev jag inte lika överväldigad, tyckte det kändes något tunnare och mer endimensionellt. Kanske var det mina förväntningar som spökade, kanske - hemska tanke - var det ett tecken på att vinet redan peakat och befinner sig i utförsbacke. Hemska tanke därför att jag lyckats roffa åt mig några flaskor till genom mina nyfunna kompisar på Hansakompagniet. Nå, det blir alltså anledning att återkomma i ärendet om min beställning trillar hem som jag hoppas.

Andra saker att säga tack för är hjortfärsbiffar, svampsås och hösthallon. Och vänner. På tal om det, och om äpplen, erinrar jag mig plötsligt ett av Espings och mina tidigaste äventyr i vinbranschen. Det måste vara jämt tjugo år sedan denna höst. Den resulterande ävjan blev inte alltför smaklig, grumlig och dan. Men vi lyckades försluta flaskorna så att innehållet höll sig utan att förfaras. Flera år senare hittade jag några överblivna flaskor i källaren. Drycken hade klarnat och blivit vackert bärnstensfärgad, grumlet hade samlat sig på botten. Smaken hade mognat och var - med reservation för romantiska efterkonstruktioner - betydligt angenämare. Se där vad lite lagring kan göra för de finare årgångarna!