torsdag 10 april 2008

Ale och bossa nova

Sedan mellandagarnas djupdykning i säsongsölen har jag legat lågt på den fronten. Men Espings initierade rapporter från alens förlovade land har fått det att åter vattnas i munnen. På torsdagen blev suget övermäktigt och jag smet inom Hansakompaniet på väg hem från jobbet. Utbudet av ale på bolaget därstädes är omfattande, nästan bedövande i sin mångfald - var ska man börja? Jag bestämde mig för att inte gå över ån efter vatten utan följa rekommendationerna från Esping och Frankofilen och satsa på Sierra Nevadas Pale Ale.

Och det är bara att instämma: det här är en förbannat god ale. Ekvilibrium, var ordet. Jag behöver inte längre gräma mig för att jag inte hade möjlighet att besöka Bishop's Arms efter jobbet och se efter vad de har på gästpump nuförtiden. Istället får jag en perfekt följeslagare för en stunds kontemplation i skymningen, tillsammans med Elis Regina och Tom Jobim. Min själs älskade har fallit för den brasilianska bossa novan, ett smittsamt virus som drabbar mig även i hennes frånvaro. Jag misstänker att Esping skulle förespråka något i stil med det här, men det där softa och rytmiska vemodet passar enligt min mening lika bra till maltdrycker som till caipiriña. Kalla mig gärna loco. Annars kan jag tänka mig bitterljuva, kanadensiska Be Good Tanyas och ett par Sierra Nevada när mörkret sänker sig.

Enda nackdelen är att en flaska bara innehåller 33 cl. Eftersom jag visste vad detta kunde leda till - en rastlös längtan efter mer - hade jag ordnat back-up: en ekfatslagrad öl från skotska Innis & Gunn. Det är något de verkar ha dille på, Innis & Gunn, att låta sina brygder mogna på olika slags ekfat. Här har Billigt Vins utsända provare tidigare stött på deras experiment. Och resultatet blir alls inte oävet, men en aning pretto: "For 30 days this honey-hued beer matures in hand selected oak barrels, gradually absorbing the subtle flavours of the wood. Barrels are then emptied and maturation continues for a further 47 days allowing these flavours to fall into perfect balance." Frågor infinner sig: varför 47 dagar och inte 46 eller 48? Varför måste vissa ölmakare ta sig själva på så dödligt allvar? Jämfört med Sierra Nevadas no nonsense, matter of fact attityd är detta mer av en lekstuga. Så också själva produkten. Visst har drycken i glaset en härlig färg, som den lenaste ljunghonung. Visst doftar det inbjudande av smörkola och aprikos. Fatlagringen gör sig påmind i både doften och smaken, som är avrundad och innehåller noter av citrus och honung. Det är en skojig öl, som emellertid stiger som en sol och faller som en pannkaka. Där Sierra Nevadan har en stram och ren, beskfruktigt klingande eftersmak lämnar Innis & Gunn en sötsliskig och däven känsla efter sig. Som ett party som startar med karnevalsstämning och slutar i utspillda paraplydrinkar och besvikelse. Som Carmen Miranda med sin huvudbonad av frukter och sitt förföriska leende: med löfte om chica chica boom chic men utan att leverera fullt ut.

2 kommentarer:

esping sa...

Trisse, Jag drack också I&G efter en omfattande Sierra Nevada-session med samma nedslående resultat. Om man nu ska dricka I&G så är det nog en ale att börja med. Tack för länken till Coltrane o Davies. Coolt. Jag lyssnar gärna på brasilianska tongångar. Gilberto Gils "Stoned Guitar", Os Mutantes tre första album och Tropicalia-samlingen på Soul Jazz är tillräckligt vridna för att funka.

trisse sa...

I & G: ja, jag kom nog också fram till det - att blanda ärtor & morötter på det sättet är inte bra. Ska kolla upp Soul Jazz-samlingen, de brukar vara kanon. Gilberto Gil dyker upp lite varstans, tillsammans med Jobim, Stan Getz m fl. Det här är ett nytt område att botanisera i.
Förresten: verkligen kul att Rögle gick upp - vilken dramatik i slutsekunderna! Vad jag hade förstått var de ganska uträknade under kvalserien - fast klådde ju Malmö hemma - och räddade flera matcher precis i slutskedet. HEJA!