2003 Domaine Jean-Michel Stephan Cote-Rotie

Just nu är det lite körigt. Försöket att kombinera heltidsstudier med heltidsarbete har inte varit fullt så lyckat som jag väntat mig. Det har också haft en viss menlig inverkan på mitt vindrickande. Det gäller därför att passa på att öppna något bra när tillfälle ges.

Jean-Michel Stephan arbetade tidigare hos Guigal men började under 90-talet göra vin i egen regi. Idag har han åtta hektar i Cote-Rotie och producerar cirka 10.000 flaskor per år. Vingårdarna är spridda över olika delar av området. Stephan är lärjunge till Jules Chauvet och den kopplingen var ena orsaken till att jag blev nyfiken. Den andra var att han har en andel sèrine i sina vingårdar. En druva som anses vara en del av ursprunget till syrah. De äldsta rankorna på Stephans ägor planterades redan 1896. Produktionen är ekologisk, vinerna svavlas minimalt och filtreras inte.

Kvällens vin innehåller tyvärr ingen sèrine utan består av 90% syrah och 10% viognier. Vinet har lagrats 16 månader på en blandning av nya och använda barriquer. Jag slår upp vinet på karaff ett par timmar i förväg. Trots att det har nio år på nacken är det mörkt och tätt i färgen. Doften är också tät och mörkt till att börja med. Den första sniffen ger soya, olivtapenade och utbränd grillkol. En rätt luguber tillställning. Frukten vaknar till liv efter en stund och jag hittar svarta vinbär, björnbär, violer och lakrits.

Sedan är det något annat som fångar min uppmärksamhet, något som verkligen bryter av och får mig att haja till. Ur glaset stiger en sirlig, lätt och elegant parfymerad blommighet. Helheten blir verkligen något alldeles speciellt. Jag tänkte skriva sensuellt och förföriskt men väljer att tala klartext. Det här är ekivokt, slipprigt och rent ut sagt snuskigt. Dofta på detta och du kommer att tänka orena tankar även om du aldrig gjort det förr.

Smaken är kanske inte lika spektakulär men likväl en upplevelse.Precis som doften börjar det dovt. När frukten möter de rökiga tonerna får jag för ett ögonblick lite bourbon-vibbar. Sedan tar läcker, vital syrah-frukt över showen. Vinet har frisk syra, tanninerna är tydligt närvarande men behagligt avrundade. Lång, god eftersmak.

Det här är verkligen en intresant upplevelse. Vital och spänstig frukt möter begynnande mognadstoner. Här finns inte ett negativt spår av den varma årgången. Vinet växte och förändrades under kvällen. Jag hade gärna följt det under en längre tid och önskar såklart att jag hade köpt mer än en flaska. Fanns hos Superbest i Charlottenlund för ett par år sedan och kostade då 299 DKK på tilbud. A Vinstouw importerar och har senare årgångar på lager.

Piu Rosso provade 09:an häromveckan.

Att dricka utanför boxen

Jag läste för ett tag sedan en artikel, minns inte riktigt var, som uppmanade läsaren att dricka utanför boxen, att gå utanför komfortzonen och prova något nytt. Att utmana sig själv och sina smaklökar. För ett par år sedan gjorde gav jag mig ut på upptäcktsfärd rätt ofta och testade nytt. Ett stort antal ströflaskor bär vittnesbörd om de tidigare irrfärderna. Numera håller jag mig helst till områden, druvor, producenter och viner där jag känner mig hemma. Att vinet har ett sammanhang jag känner mig hemma i har fått allt större betydelse. Jag vill helst också dricka viner från producenter som har en hållning till vinmakandet som känns OK. Ska jag ge mig utanför boxen så krävs det att min nyfikenhet väcks och det sker numera oftast genom bloggläsning eller nyhetsbrev från danska importörer.

I början på sommaren fick jag ett mail från en importör, Modern Fluids, som undrade om jag ville prova några av deras viner. Jag tackade ja och i lördags hämtade jag ut en stor försändelse på posten. När paketet öppnatsstod det klart att jag skulle behöva lämna min komfortzon och dricka utanför boxen. Eller kanske snarare dricka boxen utanför.

I lådan fanns en samling viner som jag helt saknade referensram för; ett par budget-spanjorer, ett vitt från sydafrika och en australiensk shiraz-box. Nu slumpade det sig så lyckligt att det hölls gårdsfest i huset där jag bor. En gårdsfest där man grillar karré och korv, dricker fulöl och boxvin. Jag tog mina pavor, min box och gick ner för trapporna.

Det var redan uppdukat med fyra andra röda boxar så det fanns goda möjligheter att kalibrera smaken. Jag provade Umbala, Mauro Primitivo, Foot of Africa och Opal Springs. I det den konkurensen stod sig 2008 Ascender Cellars Shiraz väldigt väl. Rätt kraftigt, viss syrah-karaktär, mörk bärfrukt, kryddighet och vanilj. Vinet säljs i 1.5-liters box till samma pris som de övriga i tre-liters dunkar. Dubbelt så bra till dubbelt pris m a o. Jag måste säga att jag blev lite förvånad över hur usla de andra vinerna var.

2009 Viña Herminia Tempranillo gick i en lätt blåröd stil. Ungdomligt och bärfruktigt med lätt kryddighet. Mycket enkelt men någorlunda rent och korrekt med kort eftersmak. OK att dricka till lätt mat men försvann föga förvånande helt till det grillade köttet.

2008 Bodegas Castaño Sinfonia Syrah är trots namnet inte ett druvrent vin utan innehåller även en del monastrell. Vinet har tydlig doft av skumgodis, björnbär, kryddor och lakrits. Smaken är pepprig med uttalad fruktighet, bra syra och hygglig längd. Om jag har förstått saken rätt kommer vinet att släppas den 1:a september.

2009 Pridelands Chenin Blanc, Sauvignon Blanc Viognier förvånande mig med sin lätthet. Jag hade väntig mig något mera kraftfullt med den druvblandningen. En märklig doft som påminde mig om godisvarianter av äpple, citrus och melon. Smaken går i samma stil och vinet var på det hela taget ingen kul upplevelse. Kanske ändå i linje med vad man har rätt att förvänta sig av ett vin för 59 kronor.

Bland grannarna var det utan tvekan Ascender Cellars-boxen som gick hem bäst. Många gillade Pridelands vita medan Viña Herminia inte föll någon i smaken. Själv längtade jag mest efter mogen nebbiolo.

2008 d'Arenberg The hermit Crab Marsanne Viognier

Uppdateringarna från Billigt Vins södra utpost har på senare tid krympt till en rännil. Det betyder inte att intaget av vin gjort det, i stort sett är det väl samma svamp- eller möjligen trattbeteende som vanligt på den här fronten. Men periodvis är det glest mellan inspirationen och infallsvinklarna som skulle kunna göra en post intressant, och annat kan komma emellan.

Som, den senaste veckan, en besvärlig förkylning. Inte förrän igår skedde en förändring. Jag pratade med en man som en gång i tiden arbetade på det världsomspännande - men nu sedan snart trettio år nedlagda - räkneapparatsföretaget Addo. Bland annat hade Addo fabriker i Brasilien, och i Örkelljunga där man gjorde multiplikationsmaskinen Multo.

Då denne vänlige man märkte att jag var förkyld ordinerade han genast whisky. En sådan vishet! Att jag inte tänkt på det själv! För vad är det herrar kommissarier Banks och Rebus tar till när det känns tungt (och annars med, för den delen)? Självklart: whisky. Rebus slår sig ner i favoritfåtöljen med flaskan inom bekvämt räckhåll för kontinuerlig påfyllning av glaset. Banks, något mer sofistikerad, brukar hälla upp två fingrar och vid tjänlig väderlek gå ut och ställa sig vid stenmuren mot bäcken som porlar förbi hans stuga.

Jag följde Banks tvåfingrarsprincip och hällde ner mig i ett varmt bad. Men spriten var i Rebus' anda: 12-årig Highland Park. Lite rökig, ändå mild i den såriga halsen. Vederkvickande - genast återvände i alla fall en del av livsandarna.

Innan förkylningen drabbade såg jag plötsligt en dag en gammal bekant i hyllan på Bolaget: The Hermit Crab, i ny årgång (2008). Vips hade jag köpt på mig en flaska.

Efter den lite tråkiga 2007:an var mina förväntningar inte så höga. Det har ju också flutit en del vin under broarna sen sist. Det blev ett glatt återseende ändå. Den mineralrika snäckskalsdoften blandad med tropiska fruktaromer. Den runda, småfeta och lite beska smaken. Rejält med god frukt, kunde varit lite krispigare och syrarikt. Skojigare än 2007:an och inte i höjd med 2006:an, men jag är rädd att den årgången av Eremitkräftan för mig har börjat anta mytologiska proportioner.

Inte heller som att möta en gammal dödspolare eller någon superspännande ny bekantskap där sinnena skärps. Men som att träffa en bekant det är kul att småsnacka med en stund om väder och vind. Rätt fyndig och välformulerad den där tjommen, hinner man tänka, kanske skulle vi börja umgås lite mer när allt kommer omkring. Sedan skiljs man åt utan att tänka alltför mycket på det hela, tills man möts igen något år senare och då är det samma sak på nytt.

Tycks som om priset ökat från 89 till 99 kr sedan lanseringen av nya årgången i november i fjol. Det försvårar ju också ett fördjupande av vänskapen något.

Domaine de Cressence 2007 Myriades Rogue & 2008 Myriades Blanc

Här kommer ett litet sydfranskt mellanspel. Även om det kommer att bli mycket Friulien på bloggen ett tag fram över så avstannar inte sökandet efter intressanta och personliga vardagsviner som inte kostar skjortan. Vid nästsenaste Danmarksbesöket, som oroande nog var dagen innan det senaste, så plockade jag upp en smagekasse med viner från Domaine de Cressance. Det är Emilie Vin som importerar till Danmark.

Domaine de Cressence är en relativt ny egendom med c a 30 år på nacken. Ägorna, som omfattar 16 ha är belägna c a 3 mil norr om Nimes. Samtliga viner är klassificerade som Vin de Pays des Cérvennes. Den nuvarande ägaren Claude Jeandrot tog över driften 2003 och började köra ekologiskt. Man har satsat på lokala druvor och har genomgående ett lågt skördeuttag, max 30 hl/ha.

2008 Myriades Blanc är gjort på 50% Sauvignon Blanc, 30% Grenache Blanc och 20% Viognier som fått ett halvår på ekfat. Färgen går i en ljust guldgul nyans. Doften är förvånansvärt komplex med tropisk frukt, mynta, blommighet, persika, krusbär, lite fattoner och mycket tydliga mineraltoner. Smaken relativt frisk och pigg med bra syra, fin frukt och långt syraburet slut. En riktigt positiv överraskning och fantastiskt mycket vin för 50 DKK.

2007 Myriades Rogue är en helt annan grej. Druvblandningen till detta vin är 80% Chenanson och 20% Grenache Noir. Färgen är tät och mörkröd. Ungefär så här långt är jag med. Ole på Emilie Vin log och sa att han tyckte det skulle bli spännande att se vad jag tyckte. Jag kan inte uttrycka mina intryck mer diplomatiskt än att beskriva doften som något av det jävligaste jag kännt i ett rött vin. Det var klockren nerpissad hamsterbur. Jag kunde med omedelbar verkan realitetstesta och det var ingen som helst tvekan om saken. Illa skött hamsterbur. Precis så doftar 2007 Myriades Rogue. Till en början. Efter en stund på karaffen drar det mer mot välhängt viltkött. Så välhängt att man tar sig en funderare på om det är värt risken. Bestämmer man sig för att ta den så går mycket av aromerna igen. Jag gissar att druvan Chenanson smakar såhär. När jag kommer över min pjåskighet så möts jag av ett välgjort vin med, karaktär, bra struktur och fina syror. Oavsett om hantverket är gott så vill jag inte dricka detta vinet igen. Däremot ser jag med skräckblandad förtjusning fram emot att testa de andra två vinerna från Domaine de Cressance som har en mindre andel Chenanson. Även Myriades Rogue kostar 50 DKK. Mycket upplevelse för pengen.

Bersån revisited

En av K's många färdigheter är att blanda drinkar. På rak arm kan jag erinra mig en läskande mojito, en hälsobringande bloody mary och en mondän cosmopolitan. När K, L och lilla fröken H om aftonen 080808 landade i bersån medbringade denne ambulerande välgörare alla ingredienser för en tungskrynklande och läppbedövande dry martini - inklusive oliven, givetvis. Jag har vid tidigare tillfällen aldrig kunnat se denna ävjas storhet, men under K's varsamma handledning blev nu drajan ett sinnesvidgande preludium till en av årets sista kvällar i bersån.

Vi grillade hälleflundra, sedvanligt marinerad i olja, lime, koriander, vitlök och ingefära. Till maten en av Systemets tillfälliga augusti-nyheter: 2007 Vansha, en sydafrikansk blend från Paarl på chenin blanc, sauvignon blanc samt en skvätt viognier. Övervägande delen är chenin blanc, som här med emfas återkommer som aspirant på titeln som vit sommardruva. En läckert fruktig komposition, där s b-karaktären smyger in med krusbär i aromerna. Inga skarpa kanter, milt och behagligt. Högst möjlig som aperitif, väl anpassat till firren och salladen.

Och, bör tilläggas, väl anpassat för situationen och tillfället som helhet. För några dagar sedan, en tämligen råfuktig kväll med märkbara stråk av höstkulen mulenhet i luften, besökte vi A i stugan vid viken. Ett glas Stoneleigh sauvignon blanc - som vi blev så glada för här - gjorde ingen större succé. Intrycket av parfymerad inställsam saftdryck dominerade nu och det var ingen plats för sådant. Slutsats: sauvignon blanc + berså = sant och tillfället gör vinet. Nu stundar andra tider, där andra viner passar bättre. 2004 Monti Garbi Ripasso till exempel, en årgång som nu börjar komma till sin rätt på allvar. Några dagar tidigare - då A kom förbi hos oss på middag - hade vi provat den till Saint Agur och några norrländska getostar. Sista skvätten slank nu med lätthet ner till pasta med köttfärssås. Systemets hemsida listar nya årgången 2005 på sin hemsida, men kanske finns det några 2004:or kvar i vissa butiker. Väl värda att hålla utkik efter.

För att återgå till kvällen i bersån med K & L, avlöstes Vansha av andra viner i en veritabel Weisswein-Parade, men det får bli en annan historia.

2007 d'Arenberg The Hermit Crab Viognier Marsanne

Det var förstås upplagt för besvikelse. När australiska producenten d'Arenbergs The Hermit Crab gästspelade på Bolaget som tillfällig nyhet för något år sedan, uppstod omedelbart tycke, rentav en liten förälskelse. Vi hann njuta av några flaskor innan det tog slut den gången. Sedermera upptäckte jag att vinet fanns i beställningssortimentet, men kom mig inte för att ordna hem det. Därför var glädjen stor när det lanserades i det ordinarie sortimentet i april-släppet, i den nya årgången 2007.

Förväntningarna vara alltså stora, när jag nu bestämde mig för att prova Eremitkrabban igen. Färgen ljusgul, inget att säga om den. Doften - här har jag tydliga minnen av 2006:ans spännande, kalkhaltigt mineralrika och havsnära aromer. Nu fanns bara en antydan till detta, istället var det päron/melon och kryddighet som dominerade. Smaken gick i samma stil: trevligt fruktigt och kryddigt, ett ok vin men utan den där extra finessen som vi längtat efter. Synd, jag ville så gärna bli förtjust igen. I samma prisläge och stil - The Hermit Crab kostar 93 kronor - finns ju hård konkurrens av exempelvis Tahbilk Marsanne och Ca' Rugate Monte Fiorentine.

d'Arenbergs sortiment har varit på tapeten tidigare, då med en röd variant anmäld av Esping här.

2006 d'Arenberg The Laughing Magpie Shiraz Vioginer

I lördagskväll hade vi besök av Ornitologen. Vinet, The Laughing Magpie, var m a o valt med omsorg och hade faktiskt sparats just för ett besök av personen ifråga. d'Arenbergs viner i almmänhet, och detta i synnerhet, är alltid kul att bjuda på. Detta särskilt när det gäller gäster som uppskattar vin men inte är uttalat vinintreeserade. Det är lite som att se "Shortcuts" med någon som ännu inte sett den. Vinet väcker reaktioner och de är alltid positiva.The Laughing Magpie är en riktig publikfriare som får en att haja till och skärpa uppmärksamheten.

Det handlar om en Rhone-blend på Syrah och Viognier men stilen är dock otvetydigt australiensisk med en intensiv doft av björnbär och svarta körsbär, ekfat eukalyptus och mint. I munnen känns vinet tjockt och trögflytande. Smaken är fyllig, kraftig och lång. Alkoholhalten ligger på 15% men här finns så mycket av allt att det faktiskt funkar utan problem.

I kväll dracks vinet till en kraftig lasagne och ett gäng vällagrade hårdostar. Det fungerade bra till allt utom en gammal Appenzeller. Gott, hjärtligt och lite flörtigt inställsamt. Det är inte ett vin man drycker mängder av och inget vin jag kommer att dricka ofta men ikväll var det perfekt.

2006 Les Salices Viognier

En "tillfällig nyhet" som släpptes av bolaget 1/2. Jacques och Francois Lurton, pålitliga producenter. Sippades till en uppsluppen omgång Singstar, med avbrott för en perfekt kladdig kladdkaka - som min själs älskade och en av gästerna snabbt trollade ihop - och en slatt gammal tokajer. Följaktligen har jag inga sammanhängande minnen av detta vin, mer än att det hamnade på den gynnsamma sidan av mitt - förvisso lätt grumlade - omdöme. Pärondoft? Godissmak? Oak aged, står det på flaskan, men den lagringen har inte tillåtits förstöra friskheten i vinet vad jag kan erinra mig. Ett matvin, hade exempelvis kunnat funka utmärkt till förra veckans fisksoppa. Ber att få återkomma i frågan.

Les Salices Viognier 2006 (nr 98156)

Falernia Syrah Viognier 2006

Kvällen började inte så bra. Hemkommen efter inköpsrunda var jag sugen och började knapra nötter från Tasty House. Svårt att motstå, särskilt ostöverdragna makadamia- och cashewnötter. Resultatet som vanligt en vag illamåendekänsla och törst som inte släcktes trots stora mängder vatten. Inte bästa utgångsläget för att dricka vin - men fredag är fredag.
Dessutom hade jag redan korkat upp en flaska Falernia Syrah Viognier, inköpt i hastigt mod på systemet i Burlöv center. Där ser man vad Kronstams tips gör med konsumtionsmönstret. Vinet fick stå och dra en god stund (för att vara i detta hushåll), men när det kom i glaset var det som att släppa loss en aggressiv dofttromb i näsan. Min själs älskade ryggade nästan tillbaka och menade skeptiskt att det luktade piss och andra obehagligheter. Det är möjligt, men där fanns också andra, mer subtila aromer. Något obestämt som påminde om att köra nosen i jorden bland fuktigt gräs och kirskål. Efter tvekan tog älsklingen en sipp, men tyckte det var bland det jävligaste hon smakat. Bränd kola - nej tack! Och det första mötet vin/gom var i sanning omtumlande. Hur mycket smaker som helst och inga som smekte medhårs. Jordigt varma och läderaktigt stickiga toner om vartannat, med en pepprig och besk eftersmak som aldrig tycktes vilja ebba ut. Inget vin man slösippar, precis, och alltså inget som lämnar någon oberörd. Märkligt fascinerad fortsatte jag försöka komma underfund med det till det var dags att äta.
Tacos, med bra sting i guacamolen och salsan. Hur skulle det gå? Faktiskt ganska bra, vinet verkade lugna ner sig lite i matchen mot övriga kryddor. Efteråt fick smaklökarna ta igen sig lite innan jag utsatte dem för chilichoklad och mer vin. Då hade det luftat sig ytterligare och ackompanjerade chokladen riktigt bra - eller så var jag tillräckligt bedövad vid det laget. 14 alkoholprocent - nästan onödigt mycket - är inte att leka med. Den sista slatten i glaset sänder fortfarande ut en ångande doft, men smaken har dämpats och liksom smält samman till en stilla glöd. Det måste betyda att det är läggdags.