Vårvintervin

En period av intensivt arbete har drastiskt kringskurit möjligheterna att sköta plikterna här på bloggen. Helt torrlagt har dessbättre inte livet varit - nästan uteslutande tack vare generösa och gästfria vänner. Från de senaste veckorna minns jag särskilt några höjdpunkter:

Ett besök hos svärföräldrarna, där förmågan att blint avgöra ett vins ursprung och innehåll blev satt på prov. Här hamnade jag åtminstone i rätt land - Italien - men hade svårare att bestämma druva och region. Svärfar fick efter hand ge allt tydligare ledtrådar (som att druvan börjar på "s" och producenten på "r") innan jag slutligen kunde gissa att det var toskansk sangiovese i Barone Ricasolis boxutgåva. Att det var gott till den hemlagade pizzan var inte svårt att avgöra, men naturligtvis borde jag ha prickat in detta utmärkta vin, som med jämna mellanrum korsat min väg sedan det lanserades. Jag valde emellertid att inte gräma mig alltför mycket utan istället njuta av maten, vinet, sällskapet och den påföljande skogspromenaden.

Ett annat gästabud hos goda vänner bjöd också på italienskt rödtjut, den här gången Copertino Rosso från Apulien. Till sitt pris 64 kr är det ett bra och lättgillat vin. Till köttgrytan, Boeuf Bourgignone, hade jag kanske valt ett lite kraftigare och mer strukturerat vin från exempelvis Rhône.

När tillfälle givits att korka upp i hemmet antar jag att det gärna blivit ännu mer sauvignon blanc från chilenska Veramonte - ett trevligt vin som gör vardagen lite festligare.

Så har vi ju även kommit in i schlagersäsongen, vilket är en given anledning att släppa loss alla förtöjningar och ge sig hän. Hembjudna till vänner vid Möllevångstorget - denna mainstreamkulturens bastion - bjöds på en överdådig buffé, ostar och goda viner. Här fanns till vår oförställda glädje Leths grüner veltliner, Yalumbas riesling samt en Wolf Blass sauvignon blanc från South Eastern Australia. Så mycket godsaker övervägde med råge även de mest mediokra bidragen i tävlingen. Till yttermera visso avrundades kvällen med grappa på chardonnay och calvados, en mycket behaglig och välsmakande förhöjning av sinnesstämningen. Värdarnas hemlagade countryblandning - där John Prine, Iris de Ment och Guy Clarke var några av huvudingredienserna - blev en bitterljuv kontrapunkt till den glättiga schlagersalladen.

The Colonial Estate Expatrié Semillon, 2005

På GA-torget i Helsingborg står det oftast en fiskbil. Ömsom är det Herr Fiskförsäljare som huserar i den, ömsom hans hustru. Ibland har en till synes motvillig flicka, som jag antar är dottern, kommenderats in. De båda förstnämnda bistår gärna den ovane fiskkocken med tips om behandling och tillagning av firrarna - kortfattade men vänliga råd som alltid visat sig värdefulla.

Fredagen bjöd på böst och räligt väder: blåsten slet i torghandlarnas presenningar och andra lösa föremål, regnet piskade. Man ville inte gärna vistas ute. Under fiskbilens uppfällda lucka fanns lite skydd, tillräckligt för att kunna föra ett någorlunda sansat samtal med Herr Fiskförsäljare, som hade vakten denna ruggiga dag. Det blev lax, asiatisk sjötunga, musslor och en fisksort som jag tyvärr glömde namnet på så snart jag fått den i handen. Några snabbt inhandlade grönsaker avrundade torginköpen innan tågfärden söderut.

Väl hemma i lä och värme skruvade jag snabbt korken av en Leth grüner veltliner (4200), som av landets vinkritiker korats som förra årets nykomling på bolaget. Inte oförtjänt, för 69 kronor är det ett sällsport fynd. Nu skulle jag mest ha det i soppan, men det hindrade förstås inte att jag - och sedermera min själs älskade när hon välbehållen återvände från de småländska skogarna - tog ett litet glas för att muntra upp matlagningen. En påminnelse om varför vi föll för de österrikiska, enkla men så uppfriskande grüner veltliner-vinerna en gång i tiden. Billiga och goda sorter som försvunnit ur sortimentet. Domäne Wachaus lyser till exempel med sin frånvaro. Det finns just nu inte så många budgetvarianter och Leth bör vara den klart bästa.

På väg att försvinna är också Expatrié från Barossa i South Australia, producenten The Colonial Estates semillon-variant. Semillon-druvan har jag få om några erfarenheter av, men det får det bli ändring på. Till fisksoppan - smaksatt med saffran och med en aioli till - var det en höjdare. Doften hade något av blöt ylletröja över sig, vilket inte låter så lockande, men framför allt fanns där så mycket mer av äpplen och kritiga mineraler. Läskande och passande till den kraftiga soppan, med en lång och ren eftersmak. Det fanns många nyanser i vinet, men samtidigt var det liksom ursprungligt. Inte helt olikt några av de omsorgsfullt frampressade och omhuldade druvsafterna från Slovenien. Jag läser på flaskan att semillon-druvorna kommer från gamla vinstockar, planterade av "Germanic immigrants" i början av "the last century", vilket väl i dagsläget bör betyda 1900-talet. Vinmakaren är engelsmannen Jonathan Maltus, och här har han - enligt uppgift på Systemets hemsida - lagt till en skvätt riesling. Smart.

Expatrié är snart ett minne blott ur Bolagets backlist av tillfälliga nyheter. För 174 kronor hade jag knappast chansat på det när det lanserades - även om jag nu kan säga att det varit värt de pengarna - men prissänkt till 139 kunde jag till slut inte låta bli. Och behövde heller inte ångra mig.

Fin middag i Vemdalsskalet

I mellandagarna firades svärföräldrarnas 40-åriga bröllopsdag. Det imponerar och tarvar förstås bubbel. Befinner man sig i Vemdalen – och har glömt att göra en beställning hos ombudet Ekbergs Fiskeriaffär dagen innan – får man pallra sig iväg till Sveg och Systembolaget där. Det är ungefär sex mil enkel resa, inte som att smita bort till Triangeln om andan faller på. Härjedalingarna bör ha utvecklat olika färdigheter: framförhållning, eller egenproduktion. Det finns enligt vissa efterforskningar två systembutiker i landskapet, den i Sveg och så en i Funäsdalen.

Svegs Systembolag har gammal hederlig betjäning över disk. Fördomen säger att kunderna mest inhandlar starkbärs och vodka, och visst fanns här ett inslag av fåordiga män i Helly Hansen-tröja och gröna jägarbrallor. Men också de som sökte flaskor där ”korken far ur halsen” inför nyåret. Utbudet av champagne var inte överväldigande, men här fanns Gula Änkan, Pol Roger och några till. Nu valde vi en tillfällig nyhet, 99191 Laherte Frères Brut Tradition. Väl tillbaka på Vemdalsskalet fick buteljen kyla ner sig en stund i snön utanför sovrumsfönstret innan det var dags för en välgångsskål. Det var ett festligt tillfälle och champagnen skämde det inte, även om den inte på något sätt var märkvärdig. Enkelt, spetsigt citrusfruktigt och med inte särskilt mycket i eftersmaken var vinet en småtrevlig upptakt till kvällens fortsatta äventyr, men knappast något jag kommer att återvända till.

Middagen intogs på Hildings Krog, som vi nådde efter en halkig promenad nerför backen vår stuga låg i. Ställets vinlista var komponerad med en viss omsorg, vilket var en trevlig överraskning. Vi startade med att ta in ett par flaskor Bernhard Ott Am Berg Grüner Veltiner 2006. Ungdomligt och friskt, med mycket krusbär, mineral och grape i doften. Smaken hängde på i samma stil, med en liten bitter touch på slutet som gjorde sig bra ihop med min förrätt - kallrökt röding med dillcrème och fäboknäcke. Även de som valde löjrommen verkade nöjda.

Till huvudrätt blev det ren i olika varianter, rostbiff och kamfilé med tillbehör som rotfruktskaka och kroppkakor på sötpotatis och rökt renkött. Överhuvudtaget vällagad mat som anspelade på lokala råvaror, enkla rätter som uppdaterats utan att det blev ansträngt eller fånigt. Ambitiöst snarare än pretentiöst. Till köttet drack vi ett vin från Piemonte, Reverdito Barbera d’Alba 2004. Ett sällskapligt och medelfylligt vin, som inte tog fokus från maten men umgicks väl med den. Ganska nyansrikt med fruktiga toner av körsbär och moreller, med lite kärvhet i eftersmaken och en syra som lättade upp. Producenten, Michele Reverdito, har en vingård i byn Rivalta i närheten av La Morra i Barolo. Tydligen har han bara gjort vin sedan 2000, men verkar kunna sina saker. Han har flera viner i Systemets beställningssortiment, varav denna barbera d'alba är det enklaste. Så här yppar sig ett tillfälle att göra som Esping rekommenderar, att pröva vinerna från ett område eller en producent "nerifrån och upp".

Innan vi bröt taffeln för att dra vidare till Högfjällshotellets pianobar beordrade svärfar in jög, vilket resulterade i en stunds intressant palaver med den lokalt förankrade servitrisen innan det kom in kaffe och vodka till bordet. Jag ville gärna ha honung till - honungajög har alltid varit min preferens - och till slut kom det in en sån där plastflaska med rinnande acaciahonumg. Det var på inget vis att jämföra med den hårda skogs- eller rapshonung som fordomdags producerades i Vantingetrakten. Men man kan inte få allt här i världen.

Tisdagskväll i timmerkojan

Den idé Esping så framgångsrikt förfäktar, angående att göra vardagskvällarna festligare med hjälp av gott vin, är mycket tilltalande. På tisdagen yppade sig ett tillfälle att lämna glögg- och ale-diket, efter en lång och ansträngande arbetsdag. Till middagen hade vi bjudit in A, som dök upp efter bastu- och vinterbad på Ribban (Esping! En aktivitet vi borde återuppta vid tillfälle).

Som en liten aperitif testade vi en för oss ny grüner veltliner, Leth (nr 4200). Doften var lätt och frisk, "ungdomlig" som det står i Systemets beskrivning. Smaken var överraskande kraftig, spritigt grovhuggen och nästan alltför påträngande tyckte jag först. Förmodligen berodde det på att vinet var för kraftigt kylt. Efter hand kom mer fruktiga och mjuka toner fram när vinet värmdes upp och smakerna fick blomma ut. Framför allt behövs det mat till för att det ska fungera riktigt bra, och då var kvällens rätt - ugnsstekt kyckling och bulgursallad - inte helt fel, även om en mjäll forell kanske varit ännu mer passande. För facila 69 spänn är vinet i alla fall ett gott köp i den stabila österrikiska mittfåra vi vant oss uppskatta.

Till maten var det egentligen ett annat vin som stod på dagordningen: C J Pask Roy's Hill Unoaked Chardonnay (nr 2730). Chardonnay tycks ha fallit i onåd på sistone, här i Sverige kanske beroende på att druvan förknippas med Magnus Uggla som rimmar på efterfest, balkong och chardonnay i kartong. I USA lär man använda begreppet ABC - Anything But Chardonnay. För finsmakaren har förmodligen chardonnay - eller egentligen de ofta fläskiga, starkt ekade och bombastiska viner som produceras på druvan - en alltför folklig framtoning. Denna Roy's Hill gör alltså en poäng av att inte ha varit i närheten av ekspån eller ektunnor, och det är ett lyckat drag. Druvans friskhet kommer fram, vinet är ungt, citrusfruktigt och blommigt i glaset. Till maten, som hade mycket lime och syrlighet i smakerna, var det lättdrucket och trevligt. För 87 kronor flaskan kan jag absolut tänka mig att dricka det igen - kanske till försommaren när man åter kan slå sig ner i gröngräset med en lätt måltid och gott sällskap.

Som avrundning fanns några ostar och till dem korkade vi upp en amarone som legat en längre tid i vinstället och pockat på uppmärksamhet, Ca' Montini Amarone Classico della Valpolicella från 2002. Det hade säkert klarat en tid till på lut, men hade förmodligen inte vunnit på längre lagring. Nu var det moget, russin- och körsbärsfruktigt och mjukt smeksamt. "God jul!", som A så passande uttryckte det. Min kära hustru, som hyser en väletablerad skepsis mot rödviner i den motsträviga och krävande skolan, föll även hon till föga inför detta ämabla vin. Även morgonen därpå mindes hon bekantskapen som "något av en knock-out", men i en positiv mening som jag uppfattade det. Synd bara att det inte finns fler av samma sort i förrådet, årgång 2002 är med all säkerhet sedan länge utgången. Hur är 2003, eller 2004 som tycks vara den nu förhärskande årgången? 164 spänn och några år i säkert förvar är det pris man får betala för att få svar på frågan. Och det finns ju mycket annat att lägga sina surt förvärvade slantar på.