Tysk basriesling från 2009 och biodynamiskt bubbel

En alkoholrelaterad sak som hände i Berlin var att jag spillde mojito över datorns styrplatta, vilket gjorde den obrukbar (datorn alltså, mojiton fortsatte funka).

En annan sak var att jag upptäckte Hefe Weissbier dunkel, särskilt Weihenstephans fann jag smaklig. En törstsläckare väl i klass med den ljusare varianten.

Den tredje saken var att vi kom förbi Mövenpicks vinaffär på Leipziger Straße. Kanske inte det sexigaste stället att handla sin riesling, men sortimentet verkade bra, priserna var konkurrenskraftiga (5-7 Euro billigare än KaDeWe för de direkt jämförbara vinerna) och personalen vänlig. Tack till G för tipset!

Hexamer Schlossböckelheimer In den Felsen 2009:er Riesling Trocken kommer från unge Harald Hexamer i Nahe (här en post om honom från BeVine's Blog, här är producentens hemsida). Efter en stund i glaset, när temperaturen stigit till kanske 12 grader, kom vinet loss alldeles förträffligt och uppvisade en ren, syradriven mineralitet. Vid första smaken tyckte jag det var för blommigt och kantrade åt det halvtorra, sötfruktiga hållet, men det stagade alltså snart upp sig och blev en god följeslagare till havsabborre i gräddig kantarellsås. (9,50 för denna basriesling, inget att klaga på.)

Mitt första intryck kan ha att göra med att jag gått direkt över från Heinz Schmitt 2009 Riesling Trocken Qualitätswein. Mosel och mycket mer petroleum i tanken. Härlig doftutväxling, också här en ren syra, en upplyftande friskhet. Omedelbart gillande från min sida. Svårt att kora en favorit - det fina är att det behöver man ju inte göra! Måhända är Hexamer något mer matvänlig medan Schmitt passar bättre för en stund på balkongen - men nu drack vi det senare till kräftor och västerbottenpaj och det var ingen som hade några invändningar. (8,50 hos Mövenpick).

En annan av Heinz Schmitts skapelser har vi här.

Egentligen hade båda de där purunga rieslingarna fungerat som aperitif. Men just denna kväll, ett försenat firande av MSÄ's bemärkelsedag, var det skumpa som gällde. Och inte vilken som helst: K hade av en händelse ramlat på Françoise Bedels Origin' Elle, som lanserades i våras. En riktigt festlig bekantskap. "Torr, nyanserad, mycket frisk smak", menar SB's informationstext och det stämmer, men det är också något mer svårfångat: en sprudlande men ändå jordnära vitalitet, en slags okonstlad ursprunglighet. Finlir men inget fint i kanterna-lir. En lång, lång eftersmak på det. Biodynamiskt, måncykler, kanske nergrävda djurhorn, vem vet? Vill hursomhelst ha mer. Det finns också mer att få, på bolagen runt om i landet.

Finare Vinare har skrivit en mer utförlig post om Origin' Elle här. I kommentarerna finns en diskussion om att champagner från små odlarproducenter ofta är oxiderade och smakar som jäst äppelmust, typ. Tja. Ingen av oss som skålade i Origin' Elle denna kväll är någon champagne-afficionado. Men oavsett hur en champagne "ska" smaka gillade vi det. Visst fanns det äpplighet och en viss oxidation, men som en ingrediens i helheten utan att tippa balansen.

2006 Bernkastel-Kueser Rosenberg Riesling Kabinett trocken noch ein mal

Förra gången jag drack 2006 Bernkastel-Kueser Rosenberg Riesling Kabinett trocken blev jag inte överväldigad. Kanske var det någon vajsing på flaskan, eller någon liten vajsing på mig.

När jag nu återvänder till rieslingen från Mosel har jag inga problem med den. En mer sammanhållen upplevelse både i doft och smak. Doften på väg mot en intressant murrighet, men där friska inslag av mineral och citrus ännu överväger. En lite okynnig spritsighet i munnen överraskar. Torr och uppfriskande, ganska elegant utförande. Fortfarande lite spretig och försiktig.

Skulle vara kul att stoppa undan fyra-fem flaskor och glömma bort dem två år, sedan hitta dem och undersöka vad som blivit av dem.

2001 Heinz Schmitt Longuicher Maximiner Herrenberg Riesling Spätlese

En dag med ansträngande trädgårdsarbete kräver något gott som kompensation. Ungnötslever stod på menyn, och inför aftonen hade jag lagt en 2001 Heinz Schmitt Longuicher Maximiner Herrenberg Riesling Spätlese på kylning. Åtminstone två vinbloggare - Esping och Finare Vinare
- har redan gått igång ordentligt på det här och skrivit lyriskt om vinet.

Förväntningarna var höga och jag blev inte besviken. Vackert guldgult och oljigt i glaset och doften när första glaset hälldes upp var helt makalös: som att komma in i ett garage där det står en bil och en nyligen använd gräsklippare och mötas av den berusande bensinlukten blandad med doften av torkande gräs (för att nu komplettera metaforerna om cykelkällare och 5:56 med en aktuell bild). Efter en stund sjönk petroleum-ångorna undan och släppte fram mer av mineraltonerna och blommigheten. Smaken bjöd på mandelmassesötma, men framför allt var den mycket frisk och syrarik - fjärran från de andra halvtorra skapelser jag stött på på senare tid. Inte klibbigt och dävet utan bara väldigt, väldigt gott. Och faktiskt kongenialt till den stekta levern i sin krämiga sås.

Ett vin att njuta som en högtid, som Esping så väl uttrycker det, i meditativ ensamhet eller tillsammans med goda vänner på verandan. Dessvärre slut på Systemet, förstås, en ständig styggelse med dessa tillfälliga nyheter.

2001 Longuicher Maximiner Herrenberg Riesling Spätlese Trocken

I kväll blev det äntligen dags att korka upp den riesling som inte dracks hemma hos herr K under championsleaguefinalen. Ja, inte just den flaskan för den står kvar hemma hos herr K i utbyte mot den flaskan som jag felaktigt gav mig på. Vinet i fråga är 2001 Longuicher Maximiner Herrenberg Riesling Spätlese och det fick mig fullständigt på fall.

Vinet är fantastiskt vackert. Färgen är guldgul och ger en fingervisning om vad som väntar. Det ser så elegant, glädjufullt och tjusigt ut att det bara måste smaka bra. Doften levererar allt som den okulära besiktningen lovat. Den är rik och fyllig med karakteristiska mineral- och petroleumtoner. Det finns honung, citrus och torkade aprikoser och goda mandeltoner. Smaken går i precis samma still. Stor, fyllig och frejdig. En lätt sprits som kittlar tungspetsen. Tänk sedan på en av Anton Bergs chokladöverdragna marcipanskivor fyllda med aprikos. Ta bort chokladen och spraya med lite 5:56. Försök sedan föreställa dig att helheten skulle bli riktigt god och du har en bild av hur 2001 Longuicher Maximiner Herrenberg Riesling Spätlese Trocken smakar. Fast inte riktigt. För sedan kommer det långa goda slutet med frisk syra och en liten grapebeska. Alldeles otroligt gott.

Fast det här vinet är mer än så. Det känns lite som att dricka en högtid. Som när man träffar sina nära för att fira och ha trevligt. Alla är inställda på att det ska bli bra och bidrar efter bästa förmåga. Eller som en skolavslutning på flaska. Med detta menar jag inte att denna Riesling är perfekt in i varje minsta detalj. Bara att den är så god och så trevlig att dricka att det känns som fullständigt ointressant om det någonstans finns ett vin som smakar ännu bättre. Det fanns vid senaste kontrollen c a 150 flaskor kvar ute i butikerna. Det är nog ingen dum idé att slå en signal till närmsta systembolag måndag morgon och reservera några flaskor.

2000er Weingut Walter Hank Mehringer Zellerberg Riesling Hochgewächs

Igår kväll var det championsleaguefinal. Championsleaguefotboll ses bäst i soffan hos Herr K. Trots optimala yttre förutsättningar så kändes årets final lite avslagen. Två rätt förutsägbara finallag, från samma land dessutom. Avslagenheten kröntes av det faktum att inget av de medverkande lagen har någon plats i mitt hjärta. Detta var ändå inget som hindrade oss från att ha en trevlig kväll och matchen var ju både välspelad och mycket dramatiskt.

Nog om fotboll nu och över till mera väsentliga ämnen. Första halvlek dracks öl. Tre sorters mai-bock, två tyska och en svensk. Hyggliga öl alla tre men visst kändes de lite slätstrukna efter all IPA. Vi han även med en belgisk röd ale från de Konnick. En väldigt lätt och småtrevlig ale men inte riktigt min kopp te.

Över till andra halvlek. Precis som Manchester United började även jag så smått tappa greppet om vad som från början verkade bli en enkel resa. Jag skulle öppna min medhavda 2001 Heinz Schmitt Longuicher Maximiner Herrenberg Riesling Spätlese som kom i maj släppet och gillats av Finare Vinare här Av misstag drog jag istället korken ur herr K's 2000 Weingut Walter Hank Mehringer Zellerberg Riesling Hochgewächs som visade sig vara minst lika bra som jag hoppats att det avsedda vinet skulle vara.

Guldgult i färgen, doften en rätt märklig blandning av brännolja, grapefrukt och mandelmassa. Smaken bjöd på tutti frutti, var nästan halvsöt men med riktigt frisk syra. På tungan kändes en liten lätt kittlande sprits. Så gott och så lättdrucket att förlängning och straffläggning blev torrlagda. Jag vågade inte föreslå herr K att vi än en gång skulle korka upp min medhavda pava.

Goda intentioner

Min avsikt är att snart kunna publicera en samlad säsongsölsbedömning som komplettering till Espings, ehuru fullödiga, rapport. Jag sliter hårt i det tysta med denna uppgift. Det citat som inleder Espings förra inlägg inger visst hopp, men vi bör också erinra oss gamle Bob Neuwirths krassa insikt:

They say that the road to hell
is paved with good intentions

Nåväl. Om gatloppet utför är kantat med täta mat- och dryckesstationer, kan det möjligen skynda på processen men också göra den betydligt behagligare - senast i sällskap av M & P som vi försökt samordna oss i rummet med sedan adventstiden. Till att börja med kan det gärna finnas ett litet glas bubbel, och varför inte Dopff Brut Crémant d'Alsace (nr 7410). Halvflaskan som blev stående oöppnad på nyårsnatten blev nu en aperitif för fyra, en liten slurk åt var och en som slank ner lätt som en plätt. Aptitretande, bubbligt och friskt, inget som satte sig på tvären eller störde det goda humöret.
Vi hade förberett en vegetarisk måltid med lätt asiatisk prägel, och här fick den riesling (2005 Riesling Rotliegender Schiefer Trocken från Staatliche Weinbaudomäne Trier) som Esping så godhjärtat beställt, burit hem och förvarat en längre tid bli följeslagare. Jag hänvisar till Espings törstframkallande beskrivning av den 25:e december 2007, ty det finns inte något att tillägga. Tyvärr var korken i den andra flaskan skum: svartnad och illavuren. När jag satte korkskruven i den gled den illavarslande ner i flaskhalsen, vilket tydde på att den inte slöt tätt och att innehållet läckt ut. Det var svårt att avgöra om vinet var skadat, men vi hade ingen större lust att prova. Istället ska jag undersöka möjligheterna att byta flaskan, även om det inte går att få tag på någon mer riesling av samma ursprung. Kanske kan man hoppas på nya årgångar.

Till efterrätten - friterad camembert med hjortronsylt direktimporterad från Härjedalen - fick det bli en av de flaskor tokaji aszú vi hemförde från Budapest i höstas. Den här höll 3 puttonyos, vilket var friskt snarare än sockersött. Inslag av äpple och citrusfrukter kunde förmärkas. Det är tydligt att det hänt en del på tokajer-fronten sedan Hungarovin hade monopol på marknaden under den kommunistiska eran, både vad gäller producenter och kvalitet. Det är också en värld av begrepp och beteckningar - se bara Espings inlägg på Luciadagen om Tocai Friulano och kampen om rättigheterna till varumärket tokajer. Det kan vara på sin plats att söka information, till exempel på Wikipedia eller Vinklubben.se. Här kan man få lite rudimentär kunskap om den ungerska tokajern och dess historia, men som alltid måste man vara kritisk och läsa mellan raderna. Det är lätt att racka ner på det vin som producerades under kommunisttiden, men det framgår också att de bästa gårdarna efter systemskiftet har köpts upp av utländska intressenter - bland annat franska - och att stilen nu närmar sig sauternes-vinerna. Ett bestående intryck från besöket i Budapest var det utländska kapitalets inflytande, på allt från uppköp och restaurering av byggnader till att driva restauranger som Gundel. Det blir snyggare och snofsigare, men också mer likriktat och tillrättalagt. Den "ungerska" stilen strömlinjeformad och paketerad för den besökare som vill ha något genuint.

2005 Riesling Rotliegender Schiefer Trocken

I den gråa kulna skånska årstiden som numera ersatt det vi förr i tiden kallade vintern kan man ibland behöva påminna sig själv och sin omgivning om att den går över och att det stundar ljusare tider. Ett utmärkt hjälpmedel i detta inte alldeles enkla företag är en ungdomlig riesling från Mosel. I glaset just nu finns ett synnerligen trevligt exemplar från Staatliche Weinbaudomäne i Trier.

Redan när man öppar flaskan så möts man av en trevlig blommighet. Väl i glaset går associationerna till midsommarfestens välkomstdrink med sprite, fläder och gin. Här finns också fina mineraltoner. Smaken bjuder på mera fläder, gröna blad och välmogna druvor. Mot slutet friska syror

Ett vin som fungerar utmärkt på egen hand, som apéritif eller till "hygge", eller varför inte till en tallrik rökta charkuterier. När ett vin i denna klass kostar under hundringen ( beställningsnummer 7200 84 kr) så tar det oftast slut fort och så även i detta fallet. Här får man försöka trösta sig med att det kommer nya årgångar. Jag kan också meddela Trisse att detta var min sista flaska och att dina två flaskor lever farligt i mitt vinskåp .