2008 Alain Chabanon Campredon

Häromveckan plockade jag med mig  blogghyllade Alain Chabanon 2007 Campredon till en provning med några grannbloggare. Det borde jag inte gjort. I blandningen av sirliga norditalienare, naturliga petillanter, amforalagrade orangeviner och annan vardagsmat för vinhipsters stack Campredon med sin överdådiga 07-frukt ut som en sårig tumme . Det en gång så älskade vinet fick utstå en rad invektiv där "marmeladklet" var ett av de vänligaste. Själv tyckte jag det var rätt gott. Men det vågade jag såklart inte säga då... Ikväll provade jag den ett år yngre utgåvan. Ensam.

2008 Campredon är en blandning på 48% syrah, 22%mourvédre, 16% grenache och 14% carignan. Vinet har lagrats 10 månader på ståltank. Doften har mycket syrahkaraktär med mörka bär, tapenade, grillkol och örtkryddor. Här finns också ett tydligt animaliskt inslag. Smaken är frisk, slank och sval. Bra syra men rätt lätta tanniner.

Det här skiljer sig rätt rejält från 07:an och jag tror 08:an hade funkat bättre hos mina asketiska medprovare. 2008 Campredon hade nog kunnat lura åtminstone mig till norra Rhône även om jag med facit i hand tycker mig hitta en del sydfranska drag.

2007 La Jasse Castel

Jag dricker av någon anledning väldigt sällan Languedoc-viner. Jag har nästan aldrig blivit besviken och man brukar få mycket pang för pengen. Kvällens vin impulsköpt vid ett besök hos Vinminvin utan någon tidigare kännedom om vinet eller ens producenten. La Jasse är en relativt ung producent som har varit igång sedan 1998. Man har sina marker runt omkring Montpeyroux och odlingen är ekologisk.

Kvällens vin La Jasse Castel är gjort på 80% syrah och 20% grenache där hälften lagrats på ek och hälften på tank. Vinet går i en tät blåröd nyans. Doften är väldigt mycket syrah. Den domineras av rått kött, utbrunnen grillbädd och örtkryddor. Även de svarta vinbären är framträdande med lite sötare bärfrukt i bakgrunden. I bakgrunden finns också en del vaniljaromer. Vid en djup sniff kan man nästan förnimma en marinerad karré på Weber-grillen. Jag gillar det här.

Smaken övertygar inte i samma utsträckning. Vinet är drygt medelfylligt, har mycket bra syra och pigg frukt. Svarta vinbär, rökighet och vaniljaromer dominerar smakpaletten. I slutet dyker det tyvärr upp en trist bitter strävhet, lite som när man biter sönder en druvkärna. Till mat stör det inte så mycket men dricker man vinet solo så är det inte lika kul.

Kostar c a 170 kr hos Vinminvin vilket är ungefär detsamma som producenten tar vid direktförsäljning.

2005 Château La Reyne Prestige och 2006 Château Etienne Vieilles Vignes

Förra gången jag drack 2005 Château La Reyne - för nästan precis två år sedan - skedde det av misstag. Flaskorna skulle sparas några år var det tänkt, men innan jag hunnit förpassa dem till källaren hade en av dem korkats upp i hastigheten. Så vad gör man? Då var vinet kärvt och vresigt, men där fanns en fin frukt som kikade fram bakom butterheten.

Nu är det dags för ett mer planerat smakprov. Jag kan konstatera att tiden i källaren gjort gott (och att jag kan konstatera det innebär ju att det är en bra idé att göra ett test innan man lägger på lager, för att ha något att jämföra med). Nu har det gått några dagar sedan jag drack vinet och min vana trogen gjorde jag inga noteringar, men summa summarum framstår det som mer harmoniskt. Tanninerna har slipats ner och lugnat sig utan att för den skull ha sjappat från scenen. Frukten är pigg i huvudrollen och syran har en biroll som är viktig för handlingen. Jag gillar det som det är precis nu. Ett bevis på att tålamod kan löna sig. Förmodligen lönar sig inte mer tålamod - fem år verkar vara en bra ålder för La Reyne Prestige. Men jag ska ändå låta någon flaska ligga ett par år till bara för att kolla.

Den aktuella årgången på Systemet är 2007, ser jag när jag besöker Hansakompaniet. Borde förstås provas. När jag frågar den vänliga av de båda äldre damer som jobbar där har hon inte testat den årgången. Men hon har många andra tips, ett från Cahors: 2006 Antisto, också malbec eller côt noir som druvan heter i trakten. Gjorde succé på senaste kundprovningen.

Häromsistens kom det ett nytt Cahors-vin i samma prisklass, 2008 Reserve du Vieux Noir. 80 kronor kostar det. När jag nu puffar till Räknetrissen grymtar han i sin slummer att jodå, det ligger nog i topp på kritikerlistan. Dyrare 2006 Un Jour (198 kr) kanske går att uppbringa i något ex, sedan är det slut på Cahors-viner i ordinarie sortimentet. Men en liten jämförande provning kanske hade varit på sin plats.

Den vänliga och uppenbart engagerade damen kommer igång och skyndar iväg till nästa hylla. "Det där", säger hon och pekar på 2007 Lirac Les Chesnaies för hundringen jämt, "är riktigt bra, på provningen trodde de mig inte när jag avslöjade priset". Jag har faktiskt druckit det - under svårt oordnade former när schlager-finalen sändes från Globen - och vad jag minns var det helt OK. En påminnelse om att jag borde prova det igen...

Damen tar inte alls sitt ansvar som Systembolagsanställd att främja måttligt drickande. Tvärtom blir jag allt mer sugen på att ruinera mig, avvika från arbetet och gå hem och prova hejdlöst istället. Men jag lägger band på mig och frågar avslutningsvis om Languedoc-tjutet (från Saint-Chinian) 2006 Château Etienne Vieilles Vignes, som reas ut för 68 kronor. Tidigare kostade det 85. Nej, damen tror inte att det är på utgång, prisnedsättningen är förmodligen en justering nedåt för att man inte sålt så mycket som man förväntat sig. Om fler är som jag, det vill säga ofta tittar på det och erinrar mig att det är ett rätt bra vin men alltid köper något annat istället, kan det säkert stämma.

Château Etienne, i årgång 2005, var det vin jag tänkt dricka i mars 2008 när det blev La Reyne istället. Helgen som gick provade jag den billiga 2006:an och blev först inte så imponerad. Platt och endimensionellt syrligt, tyckte jag. Femtio år gamla stockar eller ej, det första glaset var inte så kul.

Men där fanns ändå något som väckte intresse, och när jag dagen efter nådde slutet på flaskan hittade jag vitpeppar, viol och annat gott i doft och smak. Då var vi riktiga kompisar, Château Etienne och jag. Jag bestämde mig för att behålla resterande flaskor och inte glömma att låta vinet lufta sig i karaff någon timme nästa gång. Damen och jag är överens om att lagringspotentialen inte är stor - ett rekorderligt matvin att ta till under vårens och sommarens fläsk- och lammgrillningar.

2004 Château de Lancyre Pic Saint-Loup Vieilles Vignes

Sanningens minut. Har det frusit i källaren? En ockulärbesiktning – i en källare som nu håller cirka 5 plusgrader – ger inga indikationer på att innehållet i flaskorna har nått fryspunkten. Inga sprängda buteljer, inga skruvkorkar som buktar ut och inga naturkorkar som trängt ur sina halsar. Men det måste ju till en avsmakning för att avgöra saken.

När jag drar korken ur en 2004 Château de Lancyre Pic Saint-Loup Vieilles Vignes luktar det strumpa som omslutit svettig fot och sedan glömts kvar i tvättkorgen ett tag. Inte den mysigaste första bekantskap med ett vin jag varit med om

När det kommer i glaset är färgen djupt rödsvart, i kanterna något genomskinlig. Jag har aldrig riktigt hajat det där med att viner doftar järn, köttsaft och slakteri, men nu gör jag det när strumpdoften väl har klingat av. Särskilt smaken leder inledningsvis till en något ankommen bit fläskkarré, som jag för ett tag sedan funderade en god stund på om jag skulle slänga eller tillaga. Som jag minns det chansade jag och ingen blev matförgiftad.

Även Château de Lancyre visar sig vara en chansning som går hem. Efter någon timme i glaset är det en riktigt mångfacetterad doftbukett som slår upp, med lagerblad, vitpeppar och en pigg syrlig frukt. Den köttiga doften känns nu mer nyttig än tidigare. MSÄ drar en sniff och tycker det luktar svamp, närmare bestämt mögelsvamp, men det tycker jag är att ta i.

Tanninerna är fortfarande på hugget, men låter frukten – som inte är enbart syrlig utan även har ett mörkare stråk - spela en catchy och tydlig melodi rätt långt bak i mixen. Först tänkte jag svänga mig med en musikreferens till Dinosaur Jr’s snällare låtar, men vid närmre eftertanke ligger nog Buffalo Tom närmre. I eftersmaken – och särskilt i en liten rap som bubblar upp – finns det en småvresig beskhet men framför allt smultron och jordgubbar.

Ni kan ha gissat vid det här laget att det här är en cuvée på syrah, grenache och mourvèdre. Tro det eller ej, men det gjorde jag också innan jag kollade baksidestexten. Coteaux du Languedoc är distriktet. Vinet kom på tillfälligt besök i maj 2007 och kostade då en jämn hundralapp. Jag är ganska säker på att jag inte provat det tidigare, utan förpassade ett par flaskor direkt till källaren. Ett bra beslut, tror jag. Nu önskar jag att jag hade ett dussin pavor att beta av de närmsta två åren. Det har jag inte, så klart.

Som test av eventuella frostskador var det här kanske inte bästa valet: ett vin jag inte har några tidigare referenser till, en producent och ett distrikt jag inte känner till och fortfarande vet jag inte riktigt vad jag ska förvänta mig av ett vin som är några år gammalt. Men syrah/grenache-blandningen har jag börjat få lite koll på, och här visar den sig från sin bästa sida. Inget tyder på skador och jag kan andas ut. Håller sig källaren frostfri den här skånska vintern lär den göra det alla skånska vintrar framöver.

PS. En koll med den som importerade Château de Lancyre då det begav sig våren 2007 ger vid handen, att det i dagsläget inte finns planer på att ta hit senare årgångar.

2005 Château Courac Laudun & några andra kompisar

I källaren finns en ganska disparat samling flaskor. Här, skulle kanske en vän av ordning tänka, huserar en förvirrad person. Men det har ändå, utan att det funnits någon medveten strategi, bildats ett slags grund i det hela. När det gäller rött består denna av viner från södra Frankrike, ofta upplockade ur det tillfälliga sortimentet och ibland fyndade på bolagsrean. Inköpspriset har i snitt legat en liten bit under hundralappen.

Ikväll är det 2005 Château Courac Laudun, som påminner mig om varför jag jagar runt som en vettvilling och släpar hem kassar med flaskor. Som så ofta på senare år ett tips från bloggosfären. Bland många andra gillade Finare Vinare det för ett och ett halvt år sedan.

Något år efter första mötet korkar jag upp igen och häller i karaffen. Den mörka, varma färgen har börjat dra åt det brunröda hållet, även om de blåröda reflexerna dröjer kvar. Mycket sötaktig frukt i doften, järn och peppar. Efter några timmars luftning är vinet fenomenalt gott att dricka till entrecôte och en sallad på avocado, mache-blad, groddar och blodapelsin. Också smaken är varm och fyllig. Det finns en balanserande, småkärv strävhet som nu är väl integrerad med frukten och syran. Det är elegant och läskande, komplext utan att slå på stora trumman - ett vin som gör ett strålande jobb som matvin. En gräddig potatisgratäng hade funkat som tillbehör. Ännu bättre än vad jag minns från tidigare och jag hoppas det finns några exemplar kvar i källaren.

Andra plock på senaste tiden inkluderar 2006 Château Laquirou Champs Rouge från La Clape i Languedoc och 2007 Château Saint-Bénézet Cuvée Prestige från Costières de Nîmes. Det förra inhandlades på rea under hösten 2008 och det senare var tillfälligt på besök på bolaget sommaren 2009. Båda är på fint humör nuförtiden, i synnerhet Champs Rouge som jag gärna skulle vilja följa i senare årgångar om möjligheten funnes. En anledning till spretigheten i källaren är ju att mycket av det som väcker intresse bara finns tillgängligt på den svenska marknaden i en specifik årgång och under en kort period.

2006 Château Laquirou Champs Rouge

Som sagt har jag under en period haft begränsade möjligheter att följa händelseutvecklingen på Systembolagets hemsida. Det kan lätt straffa sig.

Någon gång i flyttstöket öppnade vi en flaska 2006 Château Laquirou Champs Rouge (nr 98252), ett prisnedsatt vin från Coteaux du Languedoc som MSVin skrivit om här. Det var mycket gott och ett sällsport fynd för 79 kronor (tidigare kostade det en hundring, ett bra pris också det). Utmärkt matvin med mycket friska frukter, extremt drickvänligt. Jag hade redan gett bort en flaska av de få jag skaffat när priset sänktes, och fick genast en stark önskan att fylla på lagret. Men det såg ut att finnas gott om det kvar i olika Systembutiker och att-göra-listan var fylld av annat.

När jag så för någon vecka sedan fladdrade förbi en dator och kollade, hade tillgången krympt till nära nog noll. Det finns fler därute som håller koll på röda listan. Jag hastade till Hansakompagniet och träffade på E, denne ytterst tjänstvillige men ganska glömske systembolagsanställde unge man. E ringde upp en butik i Norrköping, som enligt uppgift skulle ha 11 flaskor i lager. Nu visade det sig att man just höll på att flytta till nya lokaler och det mesta var in transit (jag vet hur det känns). Så man skulle återkomma när/om Laquirou dök upp.

Vid en ny koll på hemsidan under gårdagen hade Norrköpingsbutiken 5 flaskor kvar, vilket kunde tyda på att de jag ville lägga vantarna på hade gått iväg. För säkerhets skull ringde jag emellertid och pratade med E , och då visade det sig mycket riktigt att han glömt bort att följa upp min beställning. Saker och ting hade kommit emellan, vilket ofta tycks vara fallet i E's fall. Nu bad han att få ringa upp Norrköping igen och återkomma. Vilket han kom ihåg att göra. Han meddelade att Norrköping hade sålt en del av sina 11 flaskor, men att de nu - enligt E - skulle skicka de fem de fortfarande hade kvar till Malmö. Jag sa hej och utförde en tyst pantomim à la Robert de Niros rollfigur Jack Byrnes i Meet the parents, med innebörden "I will be watching you".

Om allt går väl kan jag hämta ut mina Chateau Laquirou under fredagen. Men jag ropar inte hej förrän jag har dem i säkert förvar i skafferiet. Det är väl sådant här som kallas vardags-edge.

2003 Chateau Camplazens La Clape Premium

Min franska är inte den bästa men jag lyckas dechiffrera baksidestexten på kvällens vin så långt att jag förstår att producenten lämnar helt olika uppgifter till engelskspråkiga och fransktalande kunder. Inga motstridiga uppgifter utan mera kompletterande. De som läser den engelska texten förväntas vilja veta att druvorna är handplockade, har lagrats i special stone vats och att de ska få dricka domänets toppvin som är en syrah based extravaganza. Kunderna på hemmamarknaden får veta att vinifikationen är traditionell med pigeage et longue macération, vilka druvor som använts, att vinet uttrycker notre savoi- fair et du terroir unique de La Clape. Fransoserna får också veta hur vinet smakar samt vilken mat det passar till. Kanske speglar detta fördomar, kanske är det en uppmuntran till tvåspråkighet och förbrödning.

Nåväl, nog om detta och över till väsentligheter. Kvällens vin är en sydfransos gjord på 85% Syrah. 10% Grenache och 5% Carignan. Chateau Camplazens ägs och drivs av ett engelskt par, Peter och Susan Close. Odlingarna ligger i sub-appellationen La Clape, ett naturskyddsområde vid kusten där vinproduktion är det enda tillåtna jordbruket. Ch. Camplazens odlingar är helt organiska och omfattar c a 40 ha.

Vinet är djupt rött, vinrött med lite grumlighet och inslag av brunt. Jag hade vissa farhågor om syltighet innan jag öppnade . Kombinationen sydfrankrike och en riktigt het årgång funkar sällan för mig. För att förbättra oddsen så kyler jag ner vinet till c a 16 grader. Jag hade inte behövt oroa mig. Vinet doftar södra Frankrike när det är som bäst. Doften kan beskrivas somgenuint lantlig. Fin bärfruktighet med hallon, björnbär och vinbär. Gödselstacken finns där och sprider sina faktiskt behagliga dofter och sedan fyller det på med örtkryddor, röktoner och slakteri. Smaken är drygt medelfyllig och förvånansvärt frisk med uttalad syra. Bärfrukten finns där, mer av den goda kryddigheten och mot slutet dyker det upp en fin smak av kaffe och riktigt mörk choklad. Fantastiskt gott och en bra match till en mustig köttgryta.

Vinet köptes hos Simon Unna i Helsingör för c a 150 DKK. Kontakta via mail och kolla tillgängligheten innan du åker över. Vinet finns också att beställa via Jysk Vin
som också har mycket annat intressant i sin katalog. På SB finns ett vin från Ch. Camplazens i beställningssortimentet. Ett vin producerat innan paret Close tog över driften.