Axplock - barbera, dolcetto, chardonnay, sauvignon blanc

På sista tiden har jag mest sysslat med rödtjut från Italien. Framför allt piemontesisk barbera från Alba och Asti, närmare bestämt Luigi Vogheras från 2007 och Ca' Biancas från 2006.

Båda har en helt ok prislapp, 89 respektive 88 kronor. Voghera korkades upp och luftades halvannan timme i flaskan innan det skänktes upp till smårätter med markant inslag av charkuterier. Ungt, åt det friskt körsbärskärva hållet med en kvardröjande men inte oangenäm strävhet i eftersmaken. Den framträdande syran behöver lättare kötträtter som sällskap för att komma till sin rätt. Kvalar in på en ganska kort lista över viner i segmentet 70-90 spänn att hugga tag i när det är tomt i förrådet och vänner är på ingång med kort varsel för en stunds opretentiös samvaro.

Det andra vinet - Ca' Bianca - har jag givit några chanser genom åren, utan att falla i farstun för det trots välvilliga omdömen från kritikerhåll. Efter sin yngre kollega framstår denna barbera som snarlik, men mer avrundad och med mer sötma i frukten. Syran är mer nedtonad och det är mer av frukt än kärvhet i eftersmaken. Vinet kommer fram i slutet av måltiden och funkar med sin mjukare, smått inställsamma stil bra att sitta och snacka till. Jag tycker överraskande bra om det denna fredagskväll, där lugnet efter ännu en avklarad arbetsvecka, god mat och goda vänners lag naturligtvis gör sitt till. Inga märkvärdiga viner, men habila och pålitliga.

Mer intressant är den 2007 Conterno Fantino Dolcetto d'Alba Bricco Bastia som jag dricker någon dag senare förra helgen, ungefär samtidigt som Finare Vinare testar sitt exemplar. Jag slog några halvintresserade lovar kring några av de tillfälliga nyheterna i maj, och det blev den här jag fastnade för eftersom jag har en viss faiblesse för dolcetto och denna druva inte precis överflödar den svenska markanden.

139 kronor är mycket pengar för en flaska vin. Man vill inte sitta och tänka på hur mycket man betalt när man dricker. Har en flaska legat några år i källaren har jag oftast glömt smärtan den orsakade när jag köpte den, men om den - som nu - är nyss inköpt gör sig såret i plånboken gärna påmint. Det gör det inte när det gäller Bricco Bastia, lika lite som fallet var med de billigare barbera-vinerna. Det är alltså ett gott betyg åt dolcetton som jag drack med välbehag, åter till smårätter med charkuterier som bas.

Middagen då den kom på bordet var en intensiv affär med många intryck, därför kan jag inte redogöra på något vettigt sätt för vinets karaktär. Bra till charkuterier, skulle säkert kunna funka till en lammkotlett med en mild bulgursallad. Jag håller helt med Finare Vinare i omdömet att det är ett mycket välgjort vin, med alla delar på plats utan att stjäla showen från maten. Inga bråddjup av komplexitet, inga fyrverkerier eller kanonader. Men gott. Jag märker inga spår i min flaska av de kolsyrejästa drag som gör Finare Vinare tvehågsna, och saknar dem inte heller. Vinet gör sig nog bättre helt tranquilo. Däremot skulle jag gärna stoppa ner en eller ett par flaskor i källaren och återvända till det framåt senhösten.

Några vita viner som jag inte tänker återvnda till i första taget är 2007 Roodeberg White och 2008 Simonsig Chardonnay. Den förra var helt forgettable, som Simon Cowell plägar etikettera särskilt ointressanta nummer i American Idol. Problemet med Simonsig var nog mer icke infriade förväntningar, årgång 2007 fick lysande omdömen här och var när den lanserades. Det är inget fel på vinet, men heller inget som håller intresset vid liv. Mer skoj vill jag ha för mina kronor, även om de bara var 85 stycken.

Inte heller 2008 Fleur du Cap Sauvignon Blanc Unfiltered blir någon ny, omedelbar favorit från Sydafrika. Visst gillar jag den rena syran och beskan som uppväger de nästan övertydliga sauvignon blanc-dragen, men det är något som inte klickar. Min Själs Älskade, som är inne i en tung grüner veltliner-period och har en sällsynt förmåga att slå huvudet på spiken, menar att det smakar kattpiss. Vilket ju stämmer, och inte alla är så korkade att de uppskattar att få munnen full av sådant.

Till slut kan jag konstatera att Masi Modello håller stilen som pizza-tjut, för sina 73 riksdaler skäms det inte för sig på något sätt.

Post grad

Under våren har jag gått en munskänkskurs med temat mat&vin. Vi fick lära oss mycket om hur man matchar smaker, vad som funkar och vad som bör undvikas. Klassen bestod av en mycket ambitiös samling som bestämde sig för att fortsätta studierna på egen hand efter fullgjord utbildning. I förra veckan samlades vi för fortbildning.

Övriga kursdeltagare verkar ha ett slags intuitiv uppfattning om min kokkonst och jag brukar få till uppgift att baka bröd eller koka pasta. Till denna sammankomst föll det på min lott att ta med en aperitif och granité. Jag valde Zind Z004 från Domaine Zind-Humbrecht , ett ovanligt Alsace-vin gjort på Chardonnay, Auxerrois och Pinot Blanc. Ett kul vin att bjuda Munskänkar på då det inte är helt enkelt att placera. Om man nu tycker att sådana lekar är kul. Vinet är i allafall räligt gott och en prefekt start. Friskt och fräscht med en lätt antydan till sprits. Vinet har en viss brödighet, citrus och gröna äpplen. Syran är minst sagt aptitretande. Stort tack till Finare Vinare som tipsade.
Stoneleigh Sauvignon Blanc är en gammal trotjänare bland 99-kronorsvinerna. Ett bra matvin men kanske också lite ospännande och en-dimensionellt. I kväll fick det stiga fram i rampljuset och visa upp sig från sin bästa sida tillsammans med en tartar på gravad lax som spetsats med finrivet apelsinskal. Här skapades det skön musik med en perfekt citruskombination. På förhand trodde jag att det andra vita som serverades, det smak- och aromrika Fleur du Cap, skulle funka bäst men i detta sammanhang var Stoneleighen perfekt.
Till huvudrätten ugnsstekt kyckling med rotfruktstimbal, bakad mandelpotatis och hallonsky dracks 2006 Potel Bourgogne Pinot Noir, ett vin som definitivt hade försvunnit bland mera försigkomna viner i en vanlig provning. Och det hade varit synd. Ett mjukt men friskt vin med smak och doft av vildhallon, lätt fatton och något svårdefinierbart lite unket skogigt i bakgrunden som matchade de milda smakerna i maten. Jag skulle vilja beskriva vinet som blygt men rart och nästan bedårande med lite mer personlighet än hos många av de nya världen pinoter jag druckit . Det ska bli mer bourgogne framöver.
Kvällen avslutades med en massiv tiramisu som desvärre fanns att tillgå i nästan obegränsade mängder. Den åtföljdes av en enkel Marsala och det var inte dumt alls. Snarare tvärt om.

2006 Original Unwooded Chenin Blanc

Tid att återvända till 2006 Original Chenin Blanc, från Sydafrikanska producenten Raats. Nu avsmakat med lite mer koncentration än förra gången, då det fick ackompanjera det uppspelta uppsnacket inför schlagerfinalen och ohjälpligt hamnade i skymundan. Vinet är oekat. Det fungerar utmärkt som aperitif, med sitt vänliga och fräscht fruktiga anslag där ananas och honung är markanta i doft och smak. Det låter inställsamt och det antar jag att det är, men på ett sätt som jag gillar. Nu drack vi det till fläskkotlett gratinerad med päron och blåmögelost, en trevlig kombination. Efter middagen sjönk nivån i flaskan stadigt - lättdrucket som sagt.

Bolaget har sänkt priset från 96 kronor till 77, vilket gör Original Chenin Blanc till ett i mitt tycke givet köp i dagsläget. Tänk berså, tänk varm dag som svalnar mot aftonen och väcker alla sommardofterna till liv. Då är det läge. Det är Raats enklaste vin och om man beställer det direkt från producenten kostar det motsvarande 48 svenska kronor exklusive frakt, så mellanskillnaden är inte stor.

Schlagereländet...

...som Esping skyr för den introverta jazzens skull, har förstås en given ställning i den mer folkligt lagde bloggarens hem. Inga gamla Elvis-konserter här inte, svart skinnoverall eller ej. Nej minsann - här satt vi och skrålade till Christer Sjögrens storslagna eurocalypso, här grät vi ikapp med Sanna Nielsen, här dansade vi som tvillingarna Rongedahl så brandvarnarna trillade ner från taket.

Allt gick så snabbt, man hann knappt med - och så skulle man ju hinna äta och dricka också. Gästerna ("Allt-i-ett-flickan" från fredagskvällen med föräldrar, samt A med telningar) gav sig hän och feststämningen var på topp, koncentrationen på vinet sådär för min del. Sydafrikanska drycker, det vita en chenin blanc med det originella namnet Original (årgång 2006, varunummer 97086). Jag drack det innan jag började glufsa i mig av buffén, och såvitt jag kunde förnimma mitt i det upphetsade uppsnacket var det en behaglig upplevelse i den lättare genren - jag skulle gärna pröva det igen, kanske till en ugnsstekt forell med milda tillbehör. Behagligt är också det sänkta priset, 77 kr istället för 96 som tidigare. Klart värt sitt pris. Några flaskor finns det kvar på systembolagen i vårt avlånga land.

På den röda sidan utspelade sig en schlagertävling mellan två shiraz-viner: 2006 First Sighting, från unga producenten Strandveld i distriktet Elim (nr 98703), och 2006 Allesverloren från Swartland (nr 29002). På förhand var Allesverloren favoriten, i kraft av sin hävdvunna position i systemets fasta sortiment och tidigare klara segrar under buffé- och grillaftnar. Å andra sidan är det alltid spännande med en nyhet och First Sighting fick goda vitsord när det lanserades i februari (tror jag att det var). Så hur gick det? Tja, vid det här laget var domarna dels lätt intoxikerade, dels absorberade av schlagerslaget. Men helt kort kan sägas att First Sighting, som var först ut, funkade utmärkt till bufféns smakrika sammansättning - kanske främst till grillspetten av lamm men också till filodej-knytena och fänkålspajen. Intresseväckande kryddigt och smeksamt fruktigt. Allesverloren passade bra till ostarna. Men de båda kombattanterna hade lika gärna kunnat byta plats, utan att smakupplevelsen förringats. Båda vinerna har schlagerpotential, vilket vi redan visste om Allesverloren som med säkerhet kommer att återkomma regelbundet vid liknande tillfällen framöver. First Sighting kommer jag att dricka en gång till, det är slut på bolaget (de 3 flaskor som i skrivande stund enligt hemsidan ska finnas i en butik i Göteborg är ett högst osäkert kort) och kvar i gömmorna har jag alltså en butelj. Till grillat lamm, tror jag, och redan denna sommar.

Efter Perellis paradseger kom det fram kaffe, en oemotståndlig äpple/blåbärspaj kryddad med kardemumma samt - inte minst - en pava calvados som K medfört och som undertecknad och denne förutseende gäst fann mycket nöje i att tömma. Resultatet: en rejäl tyngd över pannan när jag på söndagsmorronen gav mig ut på en joggingtur i ett folktomt Malmö för att sona mina brott mot jazzen, Elvis och bloggens krav på rediga och objektiva bedömningar.