"Wine and Whisky...

...is mighty risky" fick jag en gång lära mig av en amerikan som spred dylika visdomsord ikring sig. Kanske är det därför som jag försökt hålla mig borta från whiskyträsket och istället koncentrerat mig på vinfloden (med ett och annat dopp i alesjön). Samtidigt värjer jag mig mot alla former av reduktionism och ser till att alltid ha någon flaska med anständig maltwhisky i skåpet.

Att kombinationen vin och whisky kan vara risky, särskilt vad gäller hushållskassan, blev jag dock varse i samband med maj månads nyhetssläpp. I min systembutik fanns det inte mycket att hämta på hyllorna. Maj-släppet känntecknades ur mitt perspektiv av en samling rätt ospännande vardagsviner i överkomlig prisklass och sedan ett koppel högklassiga viner som importerats i försvinnande små mängder. Nåväl, jag hängde på låset för att få iväg mina beställningar. Det blev 2005 Quintessence från Ch Pesquie, ytterligare några godbitar från Rhone och lite tysk riesling till sommarens bersåsittningar. Dessa ber jag att få återkomma till.

När jag fått min beställning inknappad infann sig en känsla av ofullbordan. Visst, jag hade ju beställt men skulle ändå få lämna butiken tomhänt. Där stod jag med min tvättade hals skulle man kunna säga. Just precis då svepte en systemtant förbi och ställde två tuber på beställningsstationens disk. Hmm, Laphroaig Cairdeas. Jag gillar ju Laphroaig och nivån i quartercask-flaskan var obehagligt låg sist jag kollade. Samtidigt upptäckte jag att det bildats en grupp nyfikna runt mig och någon frågade om båda flaskorna var mina. Till min förvåning hörde jag mig själv svara att jag bara skulle ha den ena. När jag sedan stod öga mot öga med kassörskan blev jag plötsligt varse varför kombinationen vin och whisky kan vara risky. Hålet i hushållskassan som gjorts av Rhonevinerna växte till en krater.

Alla sådana tråkigheter är nu glömda och jag har under några ljumna försommarkvällar dratt mig ned i trädgården och satt mig på bryggan med en väldigt god whisky. Laphroaig är ju som de flesta vet en av de allra tuffaste maltwhiskysorterna. Den är massivt rökig, smakar tjära, mässing, tång och salt. En whisky att älska eller hata. Inget man kan förhålla sig neutral till. Cairdeas är något helt annat. Visst märker man att det är en Islay-whisky och en del av standard-tappningens kännetecken finns där men här är poängen komplexitet och nyanser snarare än burdus kraft. Cairdeas-tappningen är lite sötare och rundare med inslag av honung och vanilj. Jag ska inte ge mig på och gissa hur förändringen åstadkommits men jag gissar att det handlar om fattyp och fatlagringens längd. God är den hursomhelst och den går fortfarande att köpa runt om i landet.

Samkväm med grönkålssoppa

Jag är, som eventuella läsare av mina inpass på denna blogg sedan länge varit på det klara med, ingen vinkännare. Däremot kan det vara en själslig utveckling att börja reflektera något över det jag dricker, istället för att bara hälla i mig det. En utmaning är att avgöra vad ett okänt vin i glaset är för något - något som för mig oftast ter sig tämligen svårt. Ett tillfälle yppade sig när vi besökte min hustrus moster och kusin med familjer i Sundets pärla. Vinet till den mustiga grönkålssoppan - äntligen grönkål, i soppform alltså så som min mormor plägade servera den i mellandagarna efter att långkålen tagit slut - var rött. Fyllt av bärig frukt som drog åt sötma, men också med en bränd kryddighet och någon liten strävhet som gav ett visst sting. Ett trevligt vin, som också fungerade utmärket som sällskap till det gemytliga samtal som utspann sig kring bordet. Min första tanke gick till Italien, en ganska enkel men robust variant av bordsvin. Med tanke på den varma, nästan syltiga tonen kunde jag också gissat på Australien. Men vilken druva och så vidare övervägde jag inte ens att försöka komma på. Slutligen kunde jag inte motstå min nyfikenhet och fann ut att det var ett vin från Salento, boxmodellen av Mauro gjord på den gamla bekantingen primitivo-druvan. Med facit i hand var det förstås självklart - druvtypiskt, som kännaren säkert skulle säga.

Till kaffet bjöds en ny möjlighet att pröva smaklökarna - husets herre skänkte upp ett generöst mått whisky. En mycket mjuk, behaglig malt utan påträngande rökighet och med en för årstiden passande touch av torkade fikon. Hade jag satsat pengar på ett vad hade jag sagt att det var en låglandswhisky. Tur att jag inte gjorde det, för den visade sig vara från Speyside och inte vilken som helst, utan en MacAllan. När jag fick veta detta var det inte svårt att lista ut att det var varianten Elegancia, några år yngre än de årgångar jag så gärna avsmakat bland annat tillsammans med Esping en ljummen sommarafton i Vantinge. Den gången - vill jag minnas - var det denne hårdhudade drinkare som cyklade iväg mot staden utan medhavda accessoarer som solglasögon och dylikt. Inte för att de behövdes på nattkröken, men härav kan vi se att det inte enbart är jag som blir glömsk under rusets behagliga inflytande.

Mellan soppa och morotskaka förevisades vi även husets vinkällare - en imponerande och hemtrevlig plats, med en väggfast hylla som gav inspiration till förbättringar av det fuktiga och råa utrymme i Ängelsbäck som går under samma beteckning. Allra mest förtrödna blev förstås besökarna över hyllans innehåll, en välvald samling rödviner som garanterar ägarna angenäma stunder under överskådlig tid. Ett föredöme, ett önskat tillstånd att sträva efter!