2010 Bonavita Faro

Nerello är intimt förknippad med Etna men den odlas även i det lilla DOC-området Faro. Jag var på väg att lägga till obetydliga men sansade mig. I Faro har det odlats vin sedan urminnes tider och området fick DOC-status redan 1976. Som på så många andra håll i Italien övergavs de svårodlade, branta vingårdarna och när områdets mest kända producent Palari drog igång sin verksamhet i början av 90-talet var de i stort sett ensamma.

Med Palari som lokomotiv och det ökade intresset för genuina viner och återupptäckten av lokala druvsorter som bränsle har det på nytt blivit möjligt att starta nya verksamheter i Faro. Carmelo och Emanuela Scarfones Azienda Agricola Bonavita är en av dessa, ett litet familjedrivet jordbruk med totalt sex hektar. På två av dess odlas druvor, resten är olivlundar och kastanjeträd. Produktionen är ekologisk. Bonavita gör två viner, ett rött och ett rosévin. DOC-reglerna ser lite annorlunda ut jämfört med Etna. Merparten av blandningen i ett DOC Faro vin utgörs av nerello mascalese med mindre delar nerello capucco och nocera. Även calabrese, gaglioppo och sangiovese är tillåtna.

Bonvitas marker ligger alldeles intill Messina-sundet på c a 250 meters höjd. Jordmånen är en blandningen av kalk och lera. Arbetsmetoderna i vingård och källare är traditionella och vinet lagras 12 månader på ekfat av olika storlek. Inga nya fat används.

2010 Bonavita Faro skulle jag vilja beskriva som ett liknande vin. Liknande men ändå helt eget. Redan första sniffen sätter igång associationerna. Och det är inga dåliga grejer som tankarna rusar iväg till. Jag får lust att korka upp  Etna-viner från Romeo del Castello och Girolamo Russo, en mogen Fenocchio-Barolo och Carlottos pinot nero bara för att se likheter och skillnader. Lite som att sitta och spinna gamla favoritsinglar. Det ena ger det andra och plötsligt har man hamnat någon helt annan stans än där det var tänkt.

Doften bjuder på söt solmogen frukt med röda bär. balsamvinäger, medicinalörter och en lätt, lätt ektouch. Över hela härligheten svävar topptoner av maraschino-körsbär och små, näpna puffar av menthol. Även om det är en superfin sniff så tar det inte så värst lång tid för mig att ta en girig klunk och den levererar precis det jag vill ha. Vinet är slankt, elegant och spänstigt som en ballerina. Lätt och kraftfullt på samma gång. Söt bärfrukt som känns snäppet mörkare än doften körsbär och medicinalörter.  Frisk, matvänlig syra, distinkta tanniner och lång, ren eftersmak.

Som med så många andra favoriter är det Fabio på Cibi&Vini som säljer även detta.

2009 Girolamo Russo á Rina

Mina första Etna-erfarenheter var väldigt positiva och under en period högg jag på nästan allt. Även om jag sällan blivit direkt besviken så har väl min förtjusning dämpats något med tiden och jag springer inte längre på alla Etna-bollar.

Med det sagt så har jag varit nyfiken på Girolamo Russos viner länge. 2009 á Rina är instegsvinet gjort på mestadels nerello mascalese med en  skvätt nerello cappuccio. Druvorna kommer från olika vingårdar och gissningsvis handlar det om förhållandevis unga stockar.

Vinet är ljusrött och helt transparent. Doften är sparsmakad och elegant. Här finns friska röda bär i olika former, körsbär, jordgubbar och lingon. Det dyker upp ett lätt stråk av mynta och de typiska Etna-mineraler finns där. Smaken är också den lätt, sirlig och elegant. Den varma jordgubbsfrukten balanseras av friska lingon med lätt bitterhet. Friska syror, mineralisk sälta, distinkta tanniner och lite alkoholvärme i avslutningen ger en riktigt snygg helhet.

Riktigt bra och ursympatiskt instegsvin. Tänk bara på att öppna och lufta vinet en eller annan timme innan du smakar. Det kräver luft för att komma igång.  Bristly importerar och säljer via beställningssortimentet.

2007 Cottanera Etna Rosso

Det gapar oroväckande tomt på Etna-hyllan i vinskåpet. När IV-Patriks senaste inlägg väckte min, inte alltför svårväckta, lust till lättfotad lava-juice fanns det bara en påver pava att välja på. Således är det påkallat med påfyllning å det snaraste men i väntan på den får 2007 Cottanera Etna Rosso sätta livet till. Vinet är gjort på 90% Nerello Mascelese och 10% Nerello Capuccio som haft 20 dagars skalkontakt. Vinet har lagrats åtta månader på franska barriquer, åtta månader på ståltank och 18 månader på flaska.

Doften är rätt intresseväckande till att börja med. Den domineras av de typiska Etna-mineralerna kombinerat med multna löv skogstjärn och kryddtoner. Läge för frukten, de röda bären, att kicka in och komplettera bilden. Jag väntar. Och väntar. Inget händer. Det börjar kännas som om man väntar på fel ställe. Med lite god vilja kan det anas någonting där i bakgrunden men inte är det mycket.

Smakmässigt är det på precis samma sätt. Paletten är fullpackad av mineraler och kryddor men frukten lyser med sin frånvaro även här. Bra syra, relativt lätt munkänsla och rejält med finkorniga tanniner. I finalen glimrar det till med rönnbär, malört och blodapelsin men det räcker inte riktigt för att det ska bli godkänt. Allt om Mats omdöme "Välbyggt vin som envist vägrar sjunga" är precis mitt-i-prick.

Tar man sedan med priset i beräkningen så blir det ett kraftigt IG. 299 kr står det på kvittot från bolis vilket intressant nog är precis lika mycket som Ad Libitum tar för Tenuta delle Terre Neres vingårdsviner. Då talar vi om viner på en helt annan nivå.

2009 Etna Rosato (Tenuta delle Terre Nere)

Efter en dag i snickartagen svalkar Etna Rosato från Tenuta delle Terre Nere strupen. Färgen drar mot det orangea, en slags lätt sherry-ton. Helhetsintrycket är lätthet, friskhet och enkelhet - det är ett vin som förklarar sig själv klart och distinkt. Det är följsamt utan att vara menlöst, mineralrikt och med markerad, sval frukt.

Jag sitter inte med blocket i hand och smakar, utan går omkring på gräsmattan, begrundar dagens resultat och muttrar nöjt (mest över vinet). Andra glaset, till rökt bjärekyckling och en sallad, fungerar också utmärkt. Längre fram på kvällen hade jag tänkt mig ett annat vin och lite ost, men det blir varken eller. Rosaton passar bra även till brasan.

Italienska Viner och Finare Vinare har dokumenterat bättre, från när vinet var lite yngre. När Birk provade i juni gillade han inte alls Etna Rosato. Hans största invändning var frånvaron av syra. Jämfört med när vinet var helt ungt har kanske denna falnat en del. Men jag uppfattar mineraliteten och frukten som huvudsaken här och har inga problem med avsaknaden av provencalska rosésyror.

Både Tenuta delle Terre Neres Etna Rosato och Etna Rosso i årgång 2009 är slut hos importören, Gunnar Westlings Ad Libitum (båda kostade 129 kr). När jag mailar en fråga om de kommer att återkomma, svarar Westling att så inte är fallet och att han hade kunnat sälja mycket mer än den tilldelning han fått. Nu hoppas han att årgång 2010 får säljstart i november eller december, och vi kan hoppas att det åter blir i beställningssortimentet.

Det är ingen långsökt gissning att försäljningsframgången för Tenuta delle Terre Neres billigare viner hänger samman med den uppmärksamhet de fått på bloggar som Italienska Viner, Finare Vinare och här på Billigt Vin. Jag har inte sett att de blivit omskrivna i gammelmedia, och kan knappast tänka mig att Ad Libitum har någon större annonsbudget. Därmed är det ett exempel på hur prismässigt intressanta viner från små, kvalitetsmedvetna producenter - via små importörer - kan hitta fram till svenska konsumenter, trots att de för en till synes undanskymd tillvaro i BS undervegetation.

2008 Antichi Vinai Petra Lava Rosso

I går besökte jag systembolaget. Efter midsommarhelgen var ölförrådet heltomt och högsommarvärmen tillbaka. Väl där passerade jag nyhetshyllan och såg till min förvåning att det fanns ett för mig okänt Etna-vin på hyllan. Så väl följer jag nyhetsrapporteringen.

Antichi Vinais hemsida ger inte så värst mycket information. Det framgår att 2008 Petra Lava Rosso är en blandning av nerello mascalese och nerello capuccio som lagrats ett år på fat och flaska. Druvorna har odlats i Randazzo och Castiglione di Sicilia. Kanske behöver konsumenten inte veta mer än så. På importören Tryffelsvinets hemsida hittar jag ingen information alls. Nåväl, vinet får väl tala för sig själv.

Det verkar det inte vara så piggt på allas. Att tala för sig själv alltså. Trots att jag bjuder till med bourgogne-kupa och allt så får jag inte mer än lite lava-mineraler och lite skogstjärn till att börja med. Efter ett par timmar på karaff tittar det fram lite försynt jordgubbsfrukt och ett och annat körsbär. Man kan gissa att merparten av lagringstiden nog skett på fat för här finns lite vanilj och en vis fatkryddighet. Det samlade intrycket blir trots allt det av ett enkelt men korrekt vin.

Smakmässigt gör vinet mig lite kluven. Jag gillar stilen med frisk, blodapelsinaktig syra, bra skjuts i eftersmaken och finkorniga men bestämda tanniner. Samtidigt saknar jag lite stringens i frukten. Jordgubbarna och körsbären tjoar till på ett pliktskyldigt sätt men det känns inte helt övertygande. Den stora behållningen är mineraliteten, det lakritskryddiga slutet och vinets struktur. Jag hade önskat lite mer innehåll.

Till en pasta med tomatsås, oliver, vitlök, kapris och sardeller funkar vinet som sig bör riktigt bra. OK för 119 kr men hotar på inget sätt Tenuta delle Terre Neres Etna Rosso för ungefär samma peng.