Grappa di Nobile di Montepulciano

K firade nyligen nya triumfer i drinkblandning. Ett spontanbesök resulterade i att vi serverades utsökta strawberry daiquiris på löpande band. Min själs älskade fick göra en expedition ut i den mamöitiska, dolska skymningen för att få tag på fler frusna jordgubbar för att stilla vårt begär efter mer. Under den allt mer animerade stämning som uppstod lyckades någon beställa hämtmat från den indiska restaurangen på hörnan. Plötsligt framstod fördelarna med att bo i stan tydligare än på länge (detta timade innan de senaste bombdåden inträffat) - sådana här infall låter sig icke göras ute i obygden.

Till maten drack vi prosecco, en på pappret våldsam crossover som passerade utan större svårigheter. Måhända är det med prosecco som med cava, som ju påstås funka till allt. Eller att hungern och törsten är bästa kryddan.

Nå, till själva saken: efter maten och till kaffet serverade K en alldeles utmärkt grappa från Colle di Val d'Elsa i närheten av Sienna, destillerad på druvor av sangiovese, canaiolo och vernaccia. Så mild och fylllig, så oljigt behaglig! Jag har inget emot en rå, finkelosande grappa då och då, men detta var i sanning något större och märkvärdigare. L hade införskaffat exemplaret på sin senaste tripp till Florens, ett ypperligt val bland alla de sorter som säkerligen stod till buds. Producenten uppges vara Distelleria A&G, som jag inte kan finna någon riktigt bra hemsida till. Destilleriet Alboni - som ska finnas i Colle Val d'Elsa - säger sig vara förknippat med Destilleria A&G, men listar inte denna grappa di nobile bland sina produkter. Kanske bör man åka dit och undersöka saken?

Över huvud taget när jag ofta en längtan till Italien, kanske särskilt påträngande just sådana här grappa-stunder. Ett minne: en ungdomlig tågluffning, stationen i Padova. Tid för en espresso vid en rostfri disk mitt i vimlet. En äldre man på pallen bredvid, som på sitt för mig obegripliga tungomål undrade om jag kände till caffè corretto. När jag - mest troligt - såg ut som en trött fågelholk i fejset beställde mannen resolut in ett litet glas grappa åt oss var och hällde i kaffet. En glädjefylld talgdank gick upp för mig: dom dricker kaffejög även i Italien! Om detta samspråkade vi - jag på omväxlande svenska och engelska, farbrorn på sitt vis - tills det var dags att stiga på tåget.

Höskörd

Den gångna långhelgen bjöd tydligen på årets hetaste dagar, ett slags kulmen på de senaste veckornas värmebölja och torka. Min bror odalmannen hade timat in detta förträffligt och bjöd på rikliga möjligheter att svettas i höskörden. På gällen (det vill säga höloftet) var det bastuvarmt under taket.

Under sådana omständigheter är det förnuftigast att dricka vatten, men förnuft har inte varit den dominerande egenskapen hos släkt och grannar i barndomsbyn. Jag minns särskilt en lika het dag i min ungdom, då jag åtföljde Gösta Persson - då i sextioårsåldern - till Flickebäckaren för att ta in hö. Flickebäckaren var en av bygdens notoriska ungkarlar, som bodde och verkade i en gammal kringbyggd gård med gråstensmurad stall och trälängor (nu håller gården på att renoveras av den nye ägaren, korsvirkesfaktorn är på väg att slå i taket). Nåväl, Flickebäckarens hushållning inskränkte sig till torra mackor samt sumpigt kokkaffe som stått och knarrat länge i sin panna - och självklart kaffejög blandad på detta kaffe och Renat. Gösta Persson har aldrig varit sen att tacka ja, och inte ville jag vara sämre.
Några stadiga jögar senare blev den stekande middagssolen, som vräkte ner på den absolut vindstilla innergården, för mycket för mig där jag stod i lasset och hivade balar till de andra inne på gällen. Gösta och Flickebäckaren visade inga tecken på att krokna i den kvävande hettan på loftet, men jag kände märkbart hur det hårrade i hu'et och blixtrade för ögonen. Jag var farligt nära att tuppa av och trilla av lasset och svor på att aldrig dricka kaffejög under hårt arbete igen - ett löfte jag förstås hann bryta innan solen sjönk i Västerhavet.

Nu sparade vi förnuftigt nog kaffejögarna till lördagskvällens grillparty nere vid bäcken, när dagen svalnat och skördefolket mättats med flintastekar, korvar och potatissallad. Dansk öl ur burk var - liksom under dagens övningar i höet - den dominerande drycken. Det har funnits rikliga tillfällen då jag lovat mig själv att inte hemfalla åt denna dryck nåt mer, men brutna löften är legio i mitt liv och under vissa omständigheter - särskilt de välkomna pauser i arbetet då man sitter i skuggan och diskuterar höets förhandenvarande kvalitet, vädret och andra av livets väsentligheter - är just kall dansk öl det som passar allra bäst.

Min själs älskade kylde en flaska riesling från Tegernseerhof i bäcken och verkade nöjd med den. Hon och A förplägades sedan med ett litet, litet glas calvados efter maten medan, som sagt, det blev några kaffejögar för matsmältningens skull för övriga i sällskapet.

2003Italo Cescon La Cesura Raboso Piave DOC

Första gången jag smakade starksprit var någon gång 1964 eller 1965. Farbror Hilbert, som var min fars farbror, kom ofta på spontana besök i vår sommarstuga. Som så många andra på bjärehalvön gillade han att dricka jög och farbror Hilbert hade oftast en flaska i fickan. Han var min första idol och hade alltid en fascinerande historia på lut. Hilbert hade varit några år i USA, grävt guld och jobbat som rallare. Han berättade om äventyr i Alabama, om krokodiljakt, kannibaler och lössen i hans slokhatt. Dessutom körde han moped som försedd med en kraftfull tuta. Jag var djupt fascinerad och ville ta efter honom i allt. Hilbert demonstrerade hur man blandade jög och sa att det var det bästa som fanns. Givetvis ville jag också få ta del av detta fantastiska och i ett obevakat ögonblick fick jag i mig sista skvätten ur en flaska renat. Det var en upplevelse jag aldrig glömmer, det brann i munnen och farbror Hilbert, som tillsysnes oberörd kunde dricka försvarliga mängder av detta eldvatten, steg ytterligare i min aktning.

Mitt första möte med vin gjort på Raboso-druvan var nästan lika omtumlande även om rekommendationen var av omvänd natur. På semester i Italien under andra halvan av 80-talet besökte jag rätt ofta en mycket speciell vinhandlare. En av hans många egenheter var att han var dum i huvudet. Av honom fick jag bland annat rådet att ett vin skulle luftas en timme per år. M a o skulle ett 10 år gammalt vin luftas i 10 timmar. Kom man in i butiken på morgonen var han alltid på ett rysligt humör medan han strax innan stängningsdags kunde framföra ekivoka visor och bjuda generöst ur sortimentet av öppna viner. Här kunde man också köpa grappa som man själv fick klistra fast etiketterna på och både röd och vit fragolino helt utan etikett eller skattemärke. Denne vinhandlare avrådde mig bestämt från att köpa en tio-årig barriquelagrad Raboso som fanns i butiken. Det tog jag som en sågod rekommendation som någon. Vinet visade sigvara helt odrickbart. Att kalla syran för volatil vore årets underdrift. Jag bestämde mig för att aldrig mer dricka Raboso.

Några år senare besökte jag en annan vinhandlare som förstod att jag var intresserad av "vini un po particolare" och föreslog att jag skulle prova Raboso. Jag avböjde men vinhandlaren öppnade en flaska och lät mig smaka. Det var ett helt annat vin. Speciellt, javisst men också väldigt gott. Jag fick en föreläsning om skillnaden mellan den traditionella och den mera moderna Raboson. Den traditionella Raboson har fortfarande sina försvarare och dricks fortfarande lokalt i östra Veneto, gärna till riktigt kraftiga och feta vilträtter med polenta. När det gäller den moderna Raboson så har man tämjt syran med modernt vinmakeri och man har fått fram ett av nordöstra Italiens mera spännande rödviner.

I kväll öppnade jag sista flaskan av Cescons Raboso från 2003. Samme producent som gör Amaranto 72. Vinet har lagrats två år på botti, ett år på barrique och ett år på flaska innan försäljning. Det är rubinrött i färgen och det ser fortfarande väldigt ungt ut. Till en början är doften lite knuten som en följd av för kort luftning (här hade nog förste vinhandlarens rekommendation varit lämplig) men efter hand blir den allt mera inbjudande. Jag tycker mig hitta körsbär, plommon, violer, jord och tobak. Smaken kan bäst beskrivas som livfull och väldigt typisk italiensk. Syran är påtaglig men det finns balans mellan den, tanninerna och alkoholen. Aromerna från doften går igen. Vinet hade mått väl av ytterligare lagring men smakade riktigt bra redan nu till en pizza med mozzarella, gorgonzola, pecorino och pesto.

Gästabud

Tiderna förändras, och Vantinge med dem. Mjölkbönderna som var verksamma i min barndom har dött eller sålt av sina ägor. Deras barn - min generation - har flyttat till tätorter i närheten eller till någon stad längre iväg. Vi ägnar oss åt annat än bonneri. En av gårdarna i byn har blivit strutsfarm. De flesta andra har tagits över av hästmänniskor. Inget ont i det, det håller landskapet öppet och har givit ett tillskott av yngre invånare. I de flesta hus bor folk året runt, i en bygd där antalet människor annars flerdubblas på sommaren och många hus står övergivna stora delar av året. Men inte många håller fast vid ett traditionellt jordbruk med djurhållning. Min bror, som är en av fåtalet kvarvarande mjölkbönder, berättar att den kooperativa Lokalföreningen förmodligen kommer att säljas till ett större konsortium inom kort. Då blir det definitivt slut på lassen med spannmål, som förr kom i en strid ström till Lokalföreningen för att där malas till gröpje och kraftfoder åt grisar och kor. Nu är det ändå nästan ingen som "kör till möllan" med traktor och vagn.

Allt är dock inte förändrat. När någon fyller jämt är det fortfarande påbjudet gästabud för släkt och vänner. Och varför då inte hyra in sig hos strutsfarmarna, som gjort en tillbyggnad på stallet där det nu finns en servering - med rättigheter! - och på ovanvåningen en boutique med damkläder (!!!). Nu var det min mors tur att hålla kalas och ett sextiotal gäster dök upp. Många av dem betydligt gråare och krummare än förr, men ändå desamma. Människor som kanske känt varandra i sextio-sjuttio år vid det här laget, på gott och ont. En del jag minns som unga har nu blivit tyngre, mer tjockmagat och gråhårigt medelålders (likt mig själv, alltså). Nya generationer barn och barnbarn kutade omkring mellan borden, återigen som man själv gjorde när det i barndomen vankades stora kalas.
Nu bjöds rostbiff på struts samt potatisgratäng. En annan nymodighet är vin till maten, två lådor rött och en låda vitt hade plockats fram. Jag höll mig till de röda sorterna, Chakana Malbec Shiraz från Argentina och South Atlantic Shiraz Cabernet Sauvignon från Sydafrika, båda till det facila priset 177 kr. Varför dricka detta? Tja, ett skäl kan vara att det inte fanns något annat att ta till. Men i ärlighetens namn var det inte några direkt dåliga viner, inga helt bortkomna panelhönor och inga stökiga typer som tog över tillställningen. Bärsaftiga och lättillgängliga, passade hyfsat till maten. Mitt val hade varit Ramos från Portugal eller Robertson cabernet sauvignon från Sydafrika, men... kanske hade de inte fallit gästerna mer på läppen. De flesta hyser en väletablerad skepsis mot vin och höll sig ändå till öl, läsk eller vatten.

Så snart någon gäst rest sig upp och sagt något uppskattande till festföremålet hördes en välkänd stämma från ena hörnet av rummet: "Ja må hon leva, ja må hon leva..." Det var torparen Gösta Persson, som så långt tillbaka jag kan minnas - och långt längre än så, naturligtvis - varit en festligheternas försångare i byn. Nu är han nittiotre år eller nåt, böjd över sin käpp när han med möda lyckades resa sig från stolen. Hans tenorstämma är betydligt svagare än förr om åren, lätt darrande men ännu melodisk och bärande. Gösta var i sin krafts dagar - förutom en bullrande högljudd festprisse - en uppskattad grovarbetare, som tillkallades närhelst diken skulle grävas eller höbalar kastas upp på gällen. Någon gång hörde jag hans arbetskapacitet jämföras med den hos en mindre traktor. Nere vid bäcken, där nu strutsarna har sin inhägnad, arrenderade han många år den sluttande gräsremsan närmst bäckkanten (som nu tyvärr blivit schaktad till en jämnare yta för att efterlikna savannen i strutsarnas hemtrakter). Där höll han sina kalvar och ungdjur, som behövde ses till någon gång varje dag så att de hade tillräckligt med bete där de stod tjudrade. Det var också en bra förevändning att titta in hos min farbror Harald, som bodde på andra sidan bäcken. När man går på visit i Vantinge kan man nämligen räkna med att bli bjuden på en eller två kaffejögar, vilket kan vara välkommet efter en dags slit - eller innan man påbörjar dagens värv, för den delen.

På tal om det så blev det också någon kaffejög på mors kalas, efter tårtan. Samt ett litet litet glas Grönstedts trestjärniga, som min lillebror förtjänstfullt inhandlat på bolaget i Båstad.

Bortglömd amarone och parmesan

Mina fynd står inte i paritet med Espings (se nedan, Italo Cescon). Inspirerad av hans upptäckta garderobsskatt har jag ägnat veckan åt att rota igenom alla upptänkliga skrymslen och vrår på jakt efter en undanstoppad grüner veltliner, eller kanske en försummad gammal montepulciano. Ingenting. Det enda jag hittade var en överbliven skvätt amarone från nyår. Hur har den kunnat få stå där i kylen ända sedan dess? Oförklarligt. Den luktade inte särskilt trevligt längre, mer åt det avslaget sura hållet, men faktiskt: efter en stund i glaset kom de där bittersött fruktiga aromerna som fortfarande fanns därinne i smaken ändå fram. Till en bit halvtorr parmesan på kvällskvisten var det inte fel, i brist på annat.

Ett minne kom för mig: en vinter för länge sedan besökte jag och några kamrater en familj i Piove di Sacco, en liten by mellan Padova och Venedig. Herrn i huset tog med oss på en rundtur i trakten, bland annat till en gammal villa. Den verkade övergiven - förmodligen fungerade den som sommarresidens för nån förmögen stadsbo - men i ett uthus hittade vi en gammal man, ställets trotjänare och tjänsteande. Han fick nog inte många besök och visade stolt runt i sin boning. Plockade förstås fram en halvfull pava vin och en överbliven panettone från julen (vilket förresten påminner mig, Esping, om att vi inte fått höra hur det blev med din fruktkaka). Det var kallt i rummet där farbrorn hade sina förråd och det kraftiga röda vinet alldeles för svalt. Ändå blev det en uppsluppen stund där vi stod påbyltade och småfrös, tuggade snustorr julkaka och - medelst gester och ett i hast uppfunnet språk - utbytte skojigheter. En spjuver, den där gubben, och supandets språk är som bekant universellt. Efter första glaset behövde vi - precis som när man dricker kaffejög i Vantinge - ett för det andra benet också. Och sen, varför inte, ett glas för näsan också så att vi skulle kunna gå rakt dit den pekade. Vilket vi knappt kunde när vi sa arrivederci. Det var som sagt ett kraftigt vin, inte den sorten som man dricker till maten utspätt med en skvätt vatten. Sedan tog vår värd oss till kyrkan, där vi fnissiga och lulliga fick träffa prästen. En jättegammal helgedom, fina ikoner och krucifix, allt var finemang. Till slut visade prelaten oss församlingens ungdomsverksamhet i en vrå av kyrkan, han kanske tyckte det var mer passande. Där hade de barservering.

Fin middag i Vemdalsskalet

I mellandagarna firades svärföräldrarnas 40-åriga bröllopsdag. Det imponerar och tarvar förstås bubbel. Befinner man sig i Vemdalen – och har glömt att göra en beställning hos ombudet Ekbergs Fiskeriaffär dagen innan – får man pallra sig iväg till Sveg och Systembolaget där. Det är ungefär sex mil enkel resa, inte som att smita bort till Triangeln om andan faller på. Härjedalingarna bör ha utvecklat olika färdigheter: framförhållning, eller egenproduktion. Det finns enligt vissa efterforskningar två systembutiker i landskapet, den i Sveg och så en i Funäsdalen.

Svegs Systembolag har gammal hederlig betjäning över disk. Fördomen säger att kunderna mest inhandlar starkbärs och vodka, och visst fanns här ett inslag av fåordiga män i Helly Hansen-tröja och gröna jägarbrallor. Men också de som sökte flaskor där ”korken far ur halsen” inför nyåret. Utbudet av champagne var inte överväldigande, men här fanns Gula Änkan, Pol Roger och några till. Nu valde vi en tillfällig nyhet, 99191 Laherte Frères Brut Tradition. Väl tillbaka på Vemdalsskalet fick buteljen kyla ner sig en stund i snön utanför sovrumsfönstret innan det var dags för en välgångsskål. Det var ett festligt tillfälle och champagnen skämde det inte, även om den inte på något sätt var märkvärdig. Enkelt, spetsigt citrusfruktigt och med inte särskilt mycket i eftersmaken var vinet en småtrevlig upptakt till kvällens fortsatta äventyr, men knappast något jag kommer att återvända till.

Middagen intogs på Hildings Krog, som vi nådde efter en halkig promenad nerför backen vår stuga låg i. Ställets vinlista var komponerad med en viss omsorg, vilket var en trevlig överraskning. Vi startade med att ta in ett par flaskor Bernhard Ott Am Berg Grüner Veltiner 2006. Ungdomligt och friskt, med mycket krusbär, mineral och grape i doften. Smaken hängde på i samma stil, med en liten bitter touch på slutet som gjorde sig bra ihop med min förrätt - kallrökt röding med dillcrème och fäboknäcke. Även de som valde löjrommen verkade nöjda.

Till huvudrätt blev det ren i olika varianter, rostbiff och kamfilé med tillbehör som rotfruktskaka och kroppkakor på sötpotatis och rökt renkött. Överhuvudtaget vällagad mat som anspelade på lokala råvaror, enkla rätter som uppdaterats utan att det blev ansträngt eller fånigt. Ambitiöst snarare än pretentiöst. Till köttet drack vi ett vin från Piemonte, Reverdito Barbera d’Alba 2004. Ett sällskapligt och medelfylligt vin, som inte tog fokus från maten men umgicks väl med den. Ganska nyansrikt med fruktiga toner av körsbär och moreller, med lite kärvhet i eftersmaken och en syra som lättade upp. Producenten, Michele Reverdito, har en vingård i byn Rivalta i närheten av La Morra i Barolo. Tydligen har han bara gjort vin sedan 2000, men verkar kunna sina saker. Han har flera viner i Systemets beställningssortiment, varav denna barbera d'alba är det enklaste. Så här yppar sig ett tillfälle att göra som Esping rekommenderar, att pröva vinerna från ett område eller en producent "nerifrån och upp".

Innan vi bröt taffeln för att dra vidare till Högfjällshotellets pianobar beordrade svärfar in jög, vilket resulterade i en stunds intressant palaver med den lokalt förankrade servitrisen innan det kom in kaffe och vodka till bordet. Jag ville gärna ha honung till - honungajög har alltid varit min preferens - och till slut kom det in en sån där plastflaska med rinnande acaciahonumg. Det var på inget vis att jämföra med den hårda skogs- eller rapshonung som fordomdags producerades i Vantingetrakten. Men man kan inte få allt här i världen.