För att i någon mån kompensera det instängda inlandsklimatet inleder Patrik med att presentera en riktigt pigg och frisk flaska. 2010 Les Crêtes Petite Arvine är sanslöst charmig utan att bli det minsta banal. Massor av citrus i olika former, en touch av päron och mineraler. Smaken är verkligen upplyftande med klingande syror. Mmm det här vill jag ha mer av.
Donato Camillos Il mio Malvasia känns inte lika kul. Tung malvasiaparfym i en lite däven doft. Smaken vill jag likna vid ice-tea som fått dra med persikosmak som fått dra för länge. Lite obalans mellan sötma och syra och alltför tydlig beska. Betydligt bättre för knappt två år sedan(och tydligen dagen efter).
2010 Foradori Fontanasanta Nosiola är jäst och lagrad åtta månader på amforor av terracotta. Tydligen har skalen varit med under hela resan. Vinet är förvånansvärt klart och ljust med tanke på tillvägagångssättet. Till en början är vinet direkt frånstötande med vass doft som spretar åt alla håll. Smaken är inte så kull den heller och vi funderar på om vi har att göra med en defekt flaska. Men det är ju med oranga viner som med garagerocksinglar - de ska inte dömas förrän efter gitarrsolot. Och gitarrsolot översätts med en rejäl luftning. Här händer det sannerligen saker. Efter någon timme möts vi av en ren, vacker doft med vita blommor, stenfrukter, salvia och mynta. Munkänsla med hög viskocitet, fina syror och läcker frukt. Lätt touch av tanniner i avslutningen. Ännu bättre efter en natt i kylskåp. Det ska heller inte serveras för svalt. Systervinet Fontanasanta Manzoni Bianco reas f ö ut på systembolaget nu. Du lär inte hitta något av Foradoris naturliga viner billigare. Tacka ett cackhanded monopol för det
Jag kan inte påminna mig om att jag provat druvren vespolina tidigare. 2009 Antichi Vigneti Cantalupo Villa Horta Vespolina har nedtonad frukt men desto intensivare kryddighet. Smaken har en del skogsbär, frisk syra och intetanninerna (även om Patrik hävdar motsatsen).
2009 Jean-Yves Péron Champ Levat är druvren mondeuse från Savojen. Hyllad i naturvinskretsar men lite för långt ut på vänsterkanten för min smak. Spretig doft med en del brett, gröna toner och märkliga dofter. Smaken bjuder på en lätt obehaglig metallisk smak, våldsam syra och tuffa tanniner. Provade 07:an för ett tag sedan med bättre resultat men även den var an aquired taste. Lär inte bli några fler flaskor köpta av mig.
Det blir bättre. Mycket bättre. Nästan så bra det kan bli. Åtminstone i min bok. Giuseppe Rinaldis 2009 Langhe Nebbiolo är klockren traditionell barolo med allt på rätt plats och det smakar om möjligt ännu bättre när jag får veta vad som finns i glaset. Det här ger mig samma behagliga känsla som att läsa Piratens "Mannen som blev ensam", att lyssna på Coltrane's Giant Steps eller äta på La Subida. Allt trams bortplockat. Det här är på riktigt.
Vad dricker man efter ett sådant vin ? Ett glas till av det samma är naturligtvis det rätta svaret och det gjorde vi såklart också. Vi provade även 2008 Kante Rosso som fick den något otacksamma uppgiften att följa Rinaldi. Vinet är en något osannolik blandning av terrano, merlot och cabernet sauvignon som lagrats på botti. Det är inte mycket snack om vilken druva som dominerar föreställningen men här har terranos kanter slipats av och fått lite mer söt frukt och rondör. Generöst med med körsbär och skogsbär, frisk syra och lite järn.
I ljuset av den diskussion som förts i kommentarsfältet på mitt förra inlägg kan jag inte låta bli att reflektera över vad som utspelade sig under dessa eftermiddagstimmar och vad bloggandet inte bara kan ge utan faktiskt har gett. Något som ger mig oerhört mycket mer än kloutscores, sidvisningar, varuprover, gillningar och annat som anses spela någon roll i de sociala mediernas tidevarv. Samtal som kan handla om annat än vin. Relationer som tar mer än ett knapptryck att bygga upp. Kvalitet istället för kvantitet.
Stort tack till the three Lucchesis för i vanlig ordning utsökt mat, utvecklande samtal, bensprattel och charmerande joller. Patriks nöter kan du läsa här
