måndag 10 november 2008

Brother Thelonious


Det har varit lite klent med ölinläggen ett tag. Det beror inte på att vi slutat dricka öl utan mer på att det mest blivit de gamla vanliga sorterna. I lördags när jag lämnade in minrea-beställning fanns det inget intressant kvar på nyhetshyllan. Bland ale-flaskorna fanns det däremot en del som lockade, däribland en som den självutnämde öltalibanen Bengavoice bloggat om.

Brother Thelonious är en amerikansk tolkning av belgisk klosteröl och en hyllning till en av jazzens stora. När amerikanerna tolkar IPA brukar de ta ut svängarna så att resultatet blir over the top men denna amrobelgare är mer sansad än de flesta av förebilderna från Flandern.

Färgen är mörkt brunröd, kanske man skulle kunna kalla den för mörkt bärnstensfärgad och ger ett rejält skumlager vid upphällningen. Doften är rejält stor, komplex och inbjudande. Det söta dominerar med kavring, mörk sirap, choklad och fin fruktighet. Smaken har en stor fyllighet, till en början söt med sirap och kanderad frukt. Mot slutet tar en balanserad beska och mild syrlighet som påminner om balasamvinäger över.

Ett gott och rätt spännande öl som fungerade bra för mig som inte är helt förtjust i belgisk klosteröl. Funkade riktigt bra till en bit Saint Agur på kavring, pepparkaka och knäckebröd. Kul med hyllningen till Thelonious Monk, en pionjär som verkligen förtjänar att höras. Jag kan inte låta bli att fundera över vilka svenska artister som Oppigårds eller Dugges skulle kunna tillägna en öl. Peps Perssons Raucbier kanske ?

1 kommentar:

trisse sa...

Esping! Peps Rauchbier hade ju varit nåt, eller kanske en Bosse Skoglund Hefes Weissbier. Men allra helst kanske en Freddie Wadling UPA, med vettlös beska men ändå försonande fruktighet