Tävlingsdags

När jag för ett par år sedan stod uppställd på startlinjen för att springa Göteborgsvarvet väcktes plötsligt frågor som Vad gör jag här ? och Varför utsätter jag mig för detta ?. Idag infann sig precis samma frågor när jag satt med sex tomma glas och ett svarsformulär framför mig och inväntade startsignalen för Regionfinalen i Munskänkarnas vintävling 2010. Blindprovning är ångestväckande grejer. Prestationsångesten dämpades något av det faktum att det handlade om två-mannalag. Man slapp med andra ord att bära ett eventuellt hundhuvud själv.

Tävlingsreglerna är enkla. Man provar sex viner helblint. För tre röda och tre vita ska druva, region och land anges. Man har 40 minuter till sitt förfogande. Rätt druva ger två poäng, rätt land och region vardera en poäng. Man får också ange andrahandsalternativ som ger halva poängskörden. Maxpoängen blir således 24 poäng. Jag och min lagkamrat kom överens om att fördela tiden mellan 20 minuters individuellt provande och 20 minuters resonemang.

Vin 1 var mycket ljust gult till färgen, möjligen med lite gröna refelexer. Doften gav svarta vinbärsblad, krusbär, nässlor och en del mineraler. Smaken är mycket frisk med hög syra och nästan lite plåtaktig eftersmak. Sauvignon Blanc känns som ett rätt självklart förstahandsval. Ursprunget är svårare men vi resonerar oss fram till att vinet är för påträngande för att vara franskt. Nya Zeeland med Sydafrika som gardering.

Facit: 2008 Henry Boureois Sancerre Les Baronnes
Tusen också. Vi tränade med en Pouilly Fumé häromdagen och den var mycket mera återhållsam.

Vin 2 ger ett nästan identiskt synintryck. Ljust gult. Doften ger lite honungssötma, päronmer och en anings aning petroleum. Ren smak med mycket hög syra, gröna äpplen och citrus. Att det handlar om riesling kände vi oss helt säkra på men varifrån ? Vi utesluter Alsace p g a stramheten och chansar på Rheingau. Andrahandsvalet blir Chablis.

Facit: 2008 Riesling Hugel
Samma sak här. Vi provade en betydligt mera generös och fet Alsace-riesling på träning.


Vin tre är nästan identiskt med de två föregående. Doften är mycket aromatisk, blommig och sötaktig. Pommac, mogen banan och tropisk frukt står det i mina anteckningar. Min kollega hävdar Kalifornisk Viognier och jag tror benhårt på Pinot Blanc från Alsace.

Facit: 2009 Divino Nordheim Sommeracher Katzenkopf Silvaner Kabinett trocken
Inte en siffra rätt. Tror aldrig jag druckit någon Franken-sylvaner tidigare. Jag noterade att kunnigare personer än vi missade och satsade på Viognier.

Vin nummer 4 är det första röda. En rätt tät mörkröd färg med lite blått i kanterna. Doften bjuder på rostade fat, kaffe, choklad, körsbär och lite kött. Smaken fyllig och frisk med rejäl syra och kraftiga tanniner. Kryddigt slut med lite bitterhet. Vi är helt överens om att det är en toskansk sangiovese. Vi garderar med corvina från Veneto mest för att skriva något.

Facit: 2007 Fonterutoli Chianti Classico.
Första fullpoängaren, skönt.

Vin nummer fem har tegelröd färg och är helt transparent vilket leder in oss på vissa spår. Efter lite sniffande som ger mycket fatvanilj, torkad frukt och lite dill går tankarna snabbt till Rioja. Smaken är medelfyllig med hög syra och trista tanniner. Vinet känns tråkigt och för gammalt vilket konsoliderar vår ursprungliga hypotes. Vårt andrhandsval blev Brunello

Facit: 1998 Marques de Arienzo Gran Reserva.

Vin nummer sex har en väldigt tät blåröd färg. Doften nästan skriker syrah med vanilj, blåbär, björnbär och charketurier. Här finns också den urtypiska syrahparfymen. Smaken är fyllig och kraftfull och känns lika druvtypisk som doften. Vi har tränat på både amerikansk syrah och Hermitage de senaste dagarna. Det här känns definitivt som nya världen med mer kraft än nyans. Samtidigt är det ingen riktig bomb. Vi enas om Sydafrika med Australien som gardering

Facit: 2007 Tatachilla Shiraz
Klart att det var en aussie när vi bestämt oss för Sydafrika. Jag är kass på nya världen och borde såklart satsa på att lära mig mer. Samtidigt trivs jag så mycket bättre i Europa.

Sammanfattningsvis en lärorik eftermiddag som var mycket nyttig. Inte jättelätt men heller inte omöjligt att klara en del. Således fick både ödmjukheten och självförtroendet sitt. Jag hyser den största respekt för paret som håvade in 20 pinnar. Vi placerade oss någonstans i mitten med våra 15.5 pinnar vilket jag är nöjd med. Mest lättad är jag över att nattens mardröm inte besannades, att missa ett Collio-vin.

2006 Montepasso Rosso Conero

Förra gången jag försökte dricka 2006 Montepasso Rosso Conero - som lanserades i sortimentet oktober 2008 - blev det en flopp. Vinet var defekt och jag har inte haft någon lust att köpa det igen.

Så hälsade vi på J & R. R använde den nya magiska ugnen med varmlufts- och grillfunktion: en knapptryckning och vips en fullständig måltid med knapriga potatisskivor, ugnsbakade rödbetsklyftor och lax som marinerats med chili, lime och vitlök. Vi satt i den ljumma kvällen på trädäcket, åt med välbehag och hade det bra.

Det vita vinet var Penfolds Koonunga Hill Chardonnay, som var helt ok. Men den trevligaste överraskningen var Montepasso - god körsbärsfrukt, lite choklad, lite fatkaraktär, mycket Italien. Kul att träffa på ett fungerande exemplar, helt klart ett vin att ta med i beräkningen vid bunkring av budgettjut (det kostar bara 79 kronor). Och så kan jag läsa om Lawrence Osbournes rapport från Rosso Conero, nu när jag ändå glömde lämna tillbaka The Accidental Connoiseur till Esping under den där angenäma och sinnesutvidgande excessen härförleden.

Vårvintervin

En period av intensivt arbete har drastiskt kringskurit möjligheterna att sköta plikterna här på bloggen. Helt torrlagt har dessbättre inte livet varit - nästan uteslutande tack vare generösa och gästfria vänner. Från de senaste veckorna minns jag särskilt några höjdpunkter:

Ett besök hos svärföräldrarna, där förmågan att blint avgöra ett vins ursprung och innehåll blev satt på prov. Här hamnade jag åtminstone i rätt land - Italien - men hade svårare att bestämma druva och region. Svärfar fick efter hand ge allt tydligare ledtrådar (som att druvan börjar på "s" och producenten på "r") innan jag slutligen kunde gissa att det var toskansk sangiovese i Barone Ricasolis boxutgåva. Att det var gott till den hemlagade pizzan var inte svårt att avgöra, men naturligtvis borde jag ha prickat in detta utmärkta vin, som med jämna mellanrum korsat min väg sedan det lanserades. Jag valde emellertid att inte gräma mig alltför mycket utan istället njuta av maten, vinet, sällskapet och den påföljande skogspromenaden.

Ett annat gästabud hos goda vänner bjöd också på italienskt rödtjut, den här gången Copertino Rosso från Apulien. Till sitt pris 64 kr är det ett bra och lättgillat vin. Till köttgrytan, Boeuf Bourgignone, hade jag kanske valt ett lite kraftigare och mer strukturerat vin från exempelvis Rhône.

När tillfälle givits att korka upp i hemmet antar jag att det gärna blivit ännu mer sauvignon blanc från chilenska Veramonte - ett trevligt vin som gör vardagen lite festligare.

Så har vi ju även kommit in i schlagersäsongen, vilket är en given anledning att släppa loss alla förtöjningar och ge sig hän. Hembjudna till vänner vid Möllevångstorget - denna mainstreamkulturens bastion - bjöds på en överdådig buffé, ostar och goda viner. Här fanns till vår oförställda glädje Leths grüner veltliner, Yalumbas riesling samt en Wolf Blass sauvignon blanc från South Eastern Australia. Så mycket godsaker övervägde med råge även de mest mediokra bidragen i tävlingen. Till yttermera visso avrundades kvällen med grappa på chardonnay och calvados, en mycket behaglig och välsmakande förhöjning av sinnesstämningen. Värdarnas hemlagade countryblandning - där John Prine, Iris de Ment och Guy Clarke var några av huvudingredienserna - blev en bitterljuv kontrapunkt till den glättiga schlagersalladen.

The Colonial Estate Expatrié Semillon, 2005

På GA-torget i Helsingborg står det oftast en fiskbil. Ömsom är det Herr Fiskförsäljare som huserar i den, ömsom hans hustru. Ibland har en till synes motvillig flicka, som jag antar är dottern, kommenderats in. De båda förstnämnda bistår gärna den ovane fiskkocken med tips om behandling och tillagning av firrarna - kortfattade men vänliga råd som alltid visat sig värdefulla.

Fredagen bjöd på böst och räligt väder: blåsten slet i torghandlarnas presenningar och andra lösa föremål, regnet piskade. Man ville inte gärna vistas ute. Under fiskbilens uppfällda lucka fanns lite skydd, tillräckligt för att kunna föra ett någorlunda sansat samtal med Herr Fiskförsäljare, som hade vakten denna ruggiga dag. Det blev lax, asiatisk sjötunga, musslor och en fisksort som jag tyvärr glömde namnet på så snart jag fått den i handen. Några snabbt inhandlade grönsaker avrundade torginköpen innan tågfärden söderut.

Väl hemma i lä och värme skruvade jag snabbt korken av en Leth grüner veltliner (4200), som av landets vinkritiker korats som förra årets nykomling på bolaget. Inte oförtjänt, för 69 kronor är det ett sällsport fynd. Nu skulle jag mest ha det i soppan, men det hindrade förstås inte att jag - och sedermera min själs älskade när hon välbehållen återvände från de småländska skogarna - tog ett litet glas för att muntra upp matlagningen. En påminnelse om varför vi föll för de österrikiska, enkla men så uppfriskande grüner veltliner-vinerna en gång i tiden. Billiga och goda sorter som försvunnit ur sortimentet. Domäne Wachaus lyser till exempel med sin frånvaro. Det finns just nu inte så många budgetvarianter och Leth bör vara den klart bästa.

På väg att försvinna är också Expatrié från Barossa i South Australia, producenten The Colonial Estates semillon-variant. Semillon-druvan har jag få om några erfarenheter av, men det får det bli ändring på. Till fisksoppan - smaksatt med saffran och med en aioli till - var det en höjdare. Doften hade något av blöt ylletröja över sig, vilket inte låter så lockande, men framför allt fanns där så mycket mer av äpplen och kritiga mineraler. Läskande och passande till den kraftiga soppan, med en lång och ren eftersmak. Det fanns många nyanser i vinet, men samtidigt var det liksom ursprungligt. Inte helt olikt några av de omsorgsfullt frampressade och omhuldade druvsafterna från Slovenien. Jag läser på flaskan att semillon-druvorna kommer från gamla vinstockar, planterade av "Germanic immigrants" i början av "the last century", vilket väl i dagsläget bör betyda 1900-talet. Vinmakaren är engelsmannen Jonathan Maltus, och här har han - enligt uppgift på Systemets hemsida - lagt till en skvätt riesling. Smart.

Expatrié är snart ett minne blott ur Bolagets backlist av tillfälliga nyheter. För 174 kronor hade jag knappast chansat på det när det lanserades - även om jag nu kan säga att det varit värt de pengarna - men prissänkt till 139 kunde jag till slut inte låta bli. Och behövde heller inte ångra mig.