NV (2014) Frederic Cossard Lasyrah de Talés

Här är ett vin som prickar mitt i krysset vad gäller mina smakpreferenser. Sånt gör mig alltid lite extra nyfiken och det här är ett lite speciellt vin. Frederic Cossard är verksam i Bourgogne där han driver Domaine de Chassorney. Han arbetar biodynamiskt och använder inget svavel. Dessutom gör Frederic Cossard denna druvrena syrah på druvor inköpta från Cotes du Ventoux. Och att det handlar om köpta druvor verkar inte påverka kvalitetskraven.

2014 Lasyrah de Talés är sådär blårött som ung syrah ska vara. Doften tar ungdomliga krumsprång ur glaset men inte helt utan en viss elegans. Det är extremt druvtypiskt med blå, sval fruktighet. Svarta vinbär och björnbär. Här finns en del örttoner, lakrits, svarta oliver och mineraler. Lite rustik funkighet men absolut inget som stör. Massor av liv och energi. Smaken matchar doften på ett helt klockrent sätt. Massor av saftig, läskande bärfrukt som kittlar tungan. Frukten känns rätt söt men balanseras perfekt av syran. Mer lakrits och oliver. Finkorniga tanniner.

Lätt att se det här som ett klunkarvin. Och gudarna ska veta att det är lättdrucket men det är mycket mer än så. Skulle väldigt gärna återvända till detta om något eller några år. Dessutom, ett osvavlat vin som håller ihop fint över två dagar i öppen flaska.

Privatimport via Vin&Natur

2008 Alain Chabanon Campredon

Häromveckan plockade jag med mig  blogghyllade Alain Chabanon 2007 Campredon till en provning med några grannbloggare. Det borde jag inte gjort. I blandningen av sirliga norditalienare, naturliga petillanter, amforalagrade orangeviner och annan vardagsmat för vinhipsters stack Campredon med sin överdådiga 07-frukt ut som en sårig tumme . Det en gång så älskade vinet fick utstå en rad invektiv där "marmeladklet" var ett av de vänligaste. Själv tyckte jag det var rätt gott. Men det vågade jag såklart inte säga då... Ikväll provade jag den ett år yngre utgåvan. Ensam.

2008 Campredon är en blandning på 48% syrah, 22%mourvédre, 16% grenache och 14% carignan. Vinet har lagrats 10 månader på ståltank. Doften har mycket syrahkaraktär med mörka bär, tapenade, grillkol och örtkryddor. Här finns också ett tydligt animaliskt inslag. Smaken är frisk, slank och sval. Bra syra men rätt lätta tanniner.

Det här skiljer sig rätt rejält från 07:an och jag tror 08:an hade funkat bättre hos mina asketiska medprovare. 2008 Campredon hade nog kunnat lura åtminstone mig till norra Rhône även om jag med facit i hand tycker mig hitta en del sydfranska drag.

2013 Gérard Bertrand Syrah Naturae

När jag först läste om det här vinet började jag fundera en del. Det här med naturliga viner med lite - eller inget alls - svavel har onekligen engagerat mig och många andra under de senaste åren. För min del har det mest handlat om en vurm för småskalighet, dedikation, engagemang och hantverk än  miljö- och hälsofrågor. Så när sydfranske jätteproducenten Gérard Bertrand börjar göra osvavlade viner under etiketten Naturae känner jag mig lite kluven. Och nyfiken.

Vi kan ju börja med att slå fast att Naturae knappast är något naturligt vin (jo, jag förstår att jag öppnar upp för massor av invändningar om att naturvinsbegreppet är så otydligt definierat osv osv). Odlingen är inte ekologisk utan är Terra Vitis-certifierad. Vad det i praktiken innebär har jag inte lyckats hitta bland hemsidans alla allmänt hållna utfästelser. Gérard Betrands hemsida ger inte heller några närmare beskrivningar av vinfikationen. Inte så mycket transparens m a o

Men, men det viktigaste är ju trots allt det som finns i flaskan. Eller hur ? Och innehållet i 2013 Naturae Syrah är inte dåligt. Inte så särskilt bra heller. Det doftar som en syrah från ett lite varmare läge. Generöst med mörka bär, lite viol, lakrits och lätt pepprighet. Smaken är rak, enkel, ungfruktig och speglar aromerna väl. Bra syra, mjuka tanniner. Ett rätt hyggligt men inte alltför personligt vin. Strategiskt prissatt, 99 kr i beställningssortimentet. Gissningsvis med ambitionen att kvala in i ordinarie sortimentet. I nuläget förmodligen prisvärt men inget som lockar mig till vidare köp.

Jag kan inte låta bli att öppna en flaska osvavlad syrah från Jean Delorbe/La Ferme des 7 Lunes och paralellprova. För 99 DKK får man en helt annan vinupplevelse. Friskt, fruktigt och superläskande. Lite dyrare, mycket roligare. Finns hos Vores Marked och ett par naturvinsmånglare i Köpenhamn.

Nordic Organic Food Fair och Älska Mat

I söndags hann jag med att bevista två mässor med fokus på mat och vin. Jag började tidigt med Nordic Organic Food Fair som gick av stapeln i Hyllie. Det mesta föll väl ganska mycket utanför ramarna för vad som vanligtvis avhandlas på Billigt Vin men i utbudet som spände över bredbara ostar gjorda på lupinprotein, slovensk veganpremiumglass och undergörande hudkrämer fanns även en del vin och olivoljor. Jag tillbringade en god stund med att prova tre rena varietal oljor, flera olika slags vinäger och ett druvkoncentrat på Pedro Ximenez från Monte Blanco utanför Cordoba.  Spännande och lärorikt att prova allt från  lätt och fruktig till häftigt pepprig olja. Riktigt hög klass på grejerna.

Mikro-koperativet Valdibella huserar i Camporeale på Sicilien. Jag har provat någon enstaka flaska av deras viner hos Cibi&Vini och hos Terroiristen/Winewise. På mässan fanns möjlighet att prova stora delar av sortimentet. Generellt tycker jag att vinerna gjorda på lokala druvor som grillo, nero d'avola, perricone och catarratto är klart bäst medan man lyckas sämre med internationella. Hög höjd ger friska, drickbara viner och prissättningen ytterst sympatiskt. Så länge man handlar någon annan stans än i Sverige. Kan inte någon importör ge dessa viner ett bättre hem än Expert Wine (kolla in deras hemsida. Underhållningsvärdet är högt).
2013 Arridu var ett av vinerna som verkligen stack ut. Druvren grillo med doft av äpple och citrus. Frisk, läskande mak med persika, örter och grapefrukt i avslutningen. Catarratto/grillo-blandningen 2012 Memorii som fått en diskret ekkyss har lite extra komplexitet och djup. Min stora favorit blev nog ändå 2013 Respiro, osvavlad druvren nero d'avola. Vital doft med hallon och skogsbär. Saftig och mjuk medelfyllig smak med fin syra. Lättdrucket, läskande och oförställt gott. 2013 Kerasos är också druvren nero d'avola. Hälften av vinet har lagrats på fat, hälften på ståltank. Lite mörkare frukt, lite mer struktur men också detta ett fint, rustikt matvin.

Det fanns ytterligare några sicilianska producenter närvarande på Nordic Organic Food Fair. Producenterna fanns inte närvarande utan vinerna presenterades av en agent som inte hade någon vidare koll. De vita serverades rumstempererade i fingerborgsstora plastbägare. Någon närmre information om vinerna gick inte att få. Nu talade i och för sig vinerna rätt bra för sig själv. Alessandro Viola är mannen bakom Uva Tantum. Han gör grillo under eget namn och sedan två syrah/nero d'avola-blandningar under Uva Tantum etiketten (det finns förresten ett tredje vin också, en mousserande catarratto). 2013 Note di Grillo är djupt guldgul och jag gissar att det finns skalmaceration med i bilden. Fyllig smak med frisk syra och lätt strävhet. Omständigheterna gjorde defintivt inte vinet rättvisa men nyfikenheten är väckt. Samma sak gäller de båda Uva Tantum-vinerna 2012 Argentum och Aurum. Uttrycksfulla, friska och kraftfulla viner som väcker intensiv lust att snart prova igen under vettiga förutsättningar.

Jag fortsatte till Älska Mat mässan på Slagthuset och tog en snabb vända. Det var verkligen en avtändande och ogenerös tillställning. Inträdet kostade 135 spänn. Dryckesbiljetterna kostade extra och man fick t o m hyra glas. Sniket och snipigt. Jag gjorde ett snabbt stopp hos Vinlådan. Språkade lite med genomsympatiska Emil Persson och Joel Bergström och blev rejält förtjust i vinerna jag provade. Utanför höstens låda men möjlig att beställa tillsammans med den var en röd, osvavlad och lätt mousserande  7 Lunes Glou Bulles. Otroligt läcker med viss sötma och mosig jordgubbsfrukt. Farligt gott och vansinnigt lättdrucket.Säljs i tre-pack och ett sådant lär inte räcka länge. Från höstens låda smakade jag 2012 Bela-Joka Blaufränkisch med kryddor, mineraler och livlig bärfrukt i främsta rummet. 2011 Campinuovi Montecucco Sangiovese bjöd på gedigen, bottilagrad sangiovese som längtade efter ett möte med lånkokt oxkött. Jag fick också ett par bonusglas i form av en förträfflig 2012 St Joseph från 7 Lunes och en fjäderlätt 2012 Beaujolais Fleurie från Julien Sunier. Överlag väldigt bra grejer och Vinlådan verkar vara en bra inkörsport för den som är nyfiken på genuina hantverksviner. Med det besöket hade jag sett allt som var värt att se på den mässan.

2013 Domaine Monier Perreol Syrah VdP

För att hämta inspiration till ett inlägg om helgens holmgång på Helsingörs vinfestival korkade jag upp ett av inköpen. När det dessutom vankades slöstekta, svartvinbärsmarinerade revbensspjäll till kvällsmat kändes valet av en purfärsk syrah från en favoritproducent inte särskilt svårt.

2013 Domaine Perreol Syrah VdP är producentens instegsvin och här har snackar vi verkligen no-nonsense syrah. Purpurfärgat men inte så tätt i färgen. Oerhört charmerande, arketypisk ung syrahdoft. Rökig chark, peppar, sötlakrits, svarta oliver mineraler, svarta vinbär och björnbär. Över den blandningen svävar lite florala övertoner. Smaken är sval, ren och läskande. Söt frukt, friska syror och relativt lätta tanniner. Lättdrucket och enkelt men absolut inte banalt.

Kostar 110 DKK hos Vores  Marked. Här finns även DMPs övriga viner och en hel del andra spännande prylar

2013 Le Raison & L'ange Hommage a Robert

2013 Hommage a Robert skiljer sig markant ifrån årgången innan. Gilles Azzoni arbetar på samma sätt som tidigare med , lagring på tankkolsyrejäsning, ingen filtrering och inget svavel. Däremot är druvsammansättningen helt annorlunda, övervägande syrah med en liten del grenache.

Ur glaset stiger en verkligen yster och livsbejakande doft, sinnebilden av ett franskt naturvin. Frukten är en skamlöst charmerande bärblandning, här finns knallpulver, stendamm och lite lätt funkighet. Smaken är knappt medelfyllig. Vinet är friskt, mjukt och väldigt läskande med den charmerande frukten, bra syra och lätt tanninnafs. Liten tendens till spritsighet. Det här är perfekt semesterdricka, ytterst klunkbart och lättsänkt. Alkoholen ligger på sympatiska 11.5%. Winetrade importerar

2006 Saint Jean du Barroux La Pierre Noir

Häromdagen uppmärksammade Frankofilen att Bristly börjat importera Philippe Gimels viner till Sverige. Jag har ännu inte blivit färdig att prova de nya årgångarna utan korkade upp en äldre årgång.

2006 La Pierre Noir buteljerades först som SJB 5 och fick senare ny etikett och nytt namn. Det är drygt tre och ett halvt år sedan jag bloggade om vinet senast och det har onekligen hänt en del. Blåsticken är nästan helt borta och vi har ett mörkt rubinrött vin i glaset. Doften har taggat ner en del och frukten har tagit ett litet steg tillbaka. Nu bjuds vi på svartpeppar, garrigue och söt lakrits som tillsammans med mörka, fullmogna körsbär och steniga mineraler turas om att hamna i fokus. Bra då, ännu bättre nu

Smakmässigt har det utvecklats till en riktigt smooth spelare. La Pierre Noir bjuder på en perfekt balans mellan mörk, pulserande körsbärsfrukt, frisk syra och finkorniga tanniner som ger ett mjukt men ändå distinkt grepp. Lång avslutning med lakrits och de där typiska steniga sensationerna.

Bristly säljer till riktigt bra priser. Aktuella årgången 2008 kostar 269 kr och även de båda andra vinerna La Source och L'Argile är mycket rimligt prissatta, betydligt bättre än i Danmark faktiskt.

2011 Louis Cheze Ro-Réé Saint-Joseph & 2010 Pierre Gonon Saint-Joseph

Det här var inte alls tänkt som en jämförande test där vinerna ställdes mot varandra. Det bara blev så... Ung syrah är bland det bästa jag vet och när en  nordrhonare i vettig prisklass får lovord i bloggosfären är det en av få saker som kan få mig att utmana min monopolfobi.

2011 Louis Cheze Ro-Réé Saint-Joseph har kanske inte tokhyllats av vinbloggare men hade nog kunnat plocka en framskjuten plats på Räknetrissens lista om en sådan gjorts för septembersläppet. 94 poäng av Decanter, massor av fynd-stämplar, fyrar och stjärnor väcker ju onekligen en del förhoppningar om en schysst syrah-kick. Jag korkar upp, tar ett litet glas framför spisen och tänker att det här verkar vara en svårflörtad typ. Vinet får en vända på karaffen medan den burgundiska köttgrytan går klart på spisen. Någonstans här väcktes också tanken på en back-up. Det handlade trots allt om söndagsmiddag och mina syrah-cravings började anta svårhanterliga proportioner.

Två timmar efter öppnandet tar jag nästa glas och möjligen har det hänt något.  Viol, mörka bär och rök i doften. Smaken kryddig med typisk björnbärsfrukt och svarta vinbär. I avslutningen en lätt ekbeska. Alla beståndsdelarna finns där men det viktigaste saknas. Det finns inget liv i vinet. Det här är ung syrah med handbromsen åtdragen. Detta vill jag definitivt inte vara med om. Det här är inte dåligt. Det är tråkigt och det är värre, mycket värre.Nästan så att man tänker: Cheze, Louis ! Hur kunde det bli såhär ?
Nåväl, när nöden är som störst är räddningen som närmast. Och vilket sätt att bli räddad på. När det gäller 2010 Pierre Gonon Saint-Joseph kan man verkligen tala om tokhyllningar i bloggosfären. Välförtjänta sådana. Det här smakar exakt som jag vill att ung syrah ska smaka. Ung, otålig skogsbärsfrukt som bara sprutar ur glaset. Krydderier, rök, peppar, tapenade och lakrits gör det ännu roligare. Smaken är en perfekt spegling av doften. Livfullt, läckert och vitalt. Fullpackat men inte det minsta tungt. Massor av frukt med syra och tanniner som matchar. Inga ihoppressade läppar här inte utan ett vin som kysser med öppen mun.

Ikappkomningspost

 Det har har varit lite bloggtorka den senaste tiden. Det ska dock inte tolkas som att mina besök hos returglasholken blivit mindre frekventa. Tvärtom faktiskt. Här följer ett urval av vad som hunnits med sedan sist.

2004 Benanti Majora var ett felköp. Jag trodde att jag beställt något av Benantis Etna-viner. När jag upptäckte att jag lyckats med att välja ut ett av få Benanti-viner som inte kommer från Etna förpassades flaskan till hyllan för potentiella ek-monster. Och där har den blivit stående. Jag har liksom aldrig känt mig riktigt sugen på en siciliansk blandning av nero d'avola, tannat, petit verdot och syrah som lagrats två år på nya barriquer.  Med gäster runt bordet och biff på tallrikarna lockades den fram.
Doften visar begynnande mognad. Lite jordig, kraftiga bäraromer och lite kryddiga, väl integrerade fattoner. Inte så dumt men heller inget som jag riktigt går igång. Smakmässigt är det verkligen en munfull. Mycket frukt, mycket syra och fortfarande rätt rejäla tanniner. Kraftfullt men faktiskt inte tungt. Det som stör är en viss (ek)beska i avslutningen. Jag sörjer på inget sätt att detta var min enda flaska.

Desto roligare var det att plocka fram en favorit från allra första Fri Vin-mässan. Didier Chaffardon charmade alla han mötte med sitt exalterade kroppspråk och han hade viner som matchade. Allra mest rörelser gjordes när han presenterade Cuvée des mille Zincs och det var också vinet som verkligen stack ut. En allt annat än typisk representant för cabernet franc från Loire. Det är en stor, stöddig och ruskigt rustik doft som stiger ur glaset. Här finns hallon, svarta vinbär och grön paprika tillsammans med varmt skiffer. Det pågår en del funky business i bakgrunden. En skön sniff som verkligen väcker lust till en stor klunk. Smaken lever också upp till alla förväntningar. Massor av god, mogen frukt, frisk syra och sedan riktigt maffiga tanniner som knyter ihop paketet. Det här är vansinnigt gott. Trots åtta år på nacken har det här många år framför sig. Kostade 150 DKK hos Petillant/Skål. 05:orna såldes slut i fredags men det lär finnas 06:or kvar.

Om det förra vinet bjöd på rå, oborstad rusticitet så handlar  2007 Rosa Bosco Sauvignon Blanc om nobel förfining. Allt andas klass och elegans. När jag provade vinet för ett par år sedan var det överdådigt i sin aromatik men nu har det sansat sig, aromerna har smält ihop till en sömlös helhet och det är en ren fröjd att närma sig såväl doft som smak. Vinet är djupt guldgult. Doften är oerhört generös med mogen tropisk frukt, dyr vanilj och mineraler. Texturen är gräddigt krämig, smaken djup med tropisk frukt, mjölkchoklad och lång vaniljig eftersmak. Inte en stil jag vanligtvis går igång på men när den utförs med sådan här precision är det bara att kapitalt kapitulera. Alla motargument faller platt till marken. Sista flaskan som gick. Jag hoppas jag unnar mig fler i framtiden.

2007 Sao del Coster Terram är första Priorat-vinet på Billigt Vin och finns det fler som smakar som detta så lär det inte vara det sista. Här har vi en blandning av carignan, grenache och en liten del cabernet sauvignon/syrah. Vinet har lagrats två år på en blandning av nya och gamla barriquer. Producenten Sao del Coster arbetar biodynamiskt. Doften är kraftfull men inte överväldigande. Här finns mörk frukt i många lager, körsbär, hallon och plommon. Rejält med kryddor och mineraler. Smaken bjuder på bra balans mellan frukt, syra och tanniner. Kraftfullt utan att vara tungt. God kryddig avslutning som faktiskt får mig att tänka på någon elegant toskanare.

Jag avslutar med en gammal favorit,  ett vino da tvavola  från Trinchero. Ett vin gjort på sent skördad malvasia som fått ett par veckors skalkontakt och lystrar till det vackra namnet Sogno di Bacco. Årgången är 2006 och det har gått ett par år sedan jag drack vinet senast. Malvasia är en druva som inte viker ner sig för lite skalkontakt utan behåller sin karaktär. Sogno di Bacco är mycket blommigt aromatiskt. Nu har det sansat sig lite och inslag av torkad frukt, aprikoser och honung är mera framträdande. Smaken är fyllig och helt torr med frisk syra, lite oxiderade drag och finkorniga men synnerligen bestämda tanniner. Ett vin i en helt egen stil som verkligen är värt att prova. Jag drack det till gnocchi di zucca med smält smör och salvia, en nära nog perfekt kombination. Finns fortfarande kvar hos Winewise för 195 DKK. 

Domaine Rouaud 2010 Rive Gauche & 2009 Têt Pourpre

Roussillon är relativt otrampad mark för min del men det lilla jag har provat har verkligen gett mersmak. Det verkar vara mycket spännande på gång i regionen, inte minst vad gäller naturviner. Domaine Rouaud är en relativt ny producent som drog igång verksamheten för cirka tio år sedan. Domänet drivs av äkta paret Jerome och Sophie Rouaud. De är självlärda vinmakare, har bedrivit ekologisk odling sedan starten. Man använder sig av naturlig jäst, svavlar minimalt och lagrar vinerna på betong eller välanvända ekfat.

2010 Rive Gauche är gjort på 80% syrah och 20% grenache. Druvorna kommer från 35-åriga stockar som växt på en blandning av grus, röd lera och gnejs.  20 dagars maceration och lagring i sex månader på betong. Direkt efter öppningen rätt märklig doft och en lätt sprits, problem som försvinner efter en timme på karaffen. Då möts man istället att en rättfram doft av mörka körsbär, kryddor och mineraler. Okomplicerat och trevligt. Smaken kör på i samma raka och okomplicerade still. Körsbär och kryddor, frisk syra och relativt mjuka tanniner. Ett rustikt, charmigt och väldigt, väldigt drickbart vin som passar Billigt Vins preferenser perfekt.

 I 2009 Têt Pourpre är blandningen 50% syrah och 50% carignan. 30 dagars maceration och lagring på två till tre år gamla 500-litersfat. Doften är betydligt mer komplex. Samma mörka körsbär men med mer djup. God kryddighet, lakrits, peppar och tydliga mineraler. Smaken är ganska fyllig och kraftfull. Charmerande körsbärs frukt, örtkryddor och lakrits i smaken. En del sötma från den unga frukten som balanseras med fin syra. Silkiga tanniner och lång god eftersmak. Gott nu men tål säkert att vänta på några år.

Det är inte utan att dessa smakprov väcker nyfikenheten på Domaine Rouauds övriga sortiment

Vinerna säljs genom Emilie Vin och kostar 90 resp. 120 DKK

Finare Vinare provade Domaine Rouauds 2005 Barbacane för några år sedan

2007 Domaine Moniere St Joseph Les Serves

Ett inlägg hos Lessrof gjorde att det hamnade en flaska St Joseph på slaktbänken. 2007 Domaine Monier St Joseph Les Serves har jag bloggat om tidigare men det var ett tag sedan. Spännande att se vad som händer på lite drygt två år.

Vinet har fortfarande en ungdomligt tät, blåröd färg. Även doften är  vital med svarta vinbär i förgrunden och en fond av skogsbär, viol, tjära och lakrits. Fatlagringen märks men är inte alls störande.     Smaken bjuder söt bärfrukt, frisk syra och distinkta tanniner.

Sammantaget en bra och riktigt sympatisk nordrhonsk syrah. Min enda invändning är att vinet just nu känns lite för lagom. Kanske för att det befinner sig i medelåldern, mellan ungdomlig charm och mognad. Allt finns där men ändå inget som riktigt fångar eller fascinerar.

Emilie Vin importerar inte längre men har fortfarande flaskor kvar för 185 DKK

Allt är Mikael Mölstads fel...

.. tänkte jag när jag vaknade med en prydlig betongkeps.

Häromdagen hävdade jag i en mail-diskussion bestämt att man bör dricka upp sina ekmonster själv. Inte lämna tillbaka dem till SB med hänvisning till korkskada eller sälja dem på andrahandsmarknaden. Ungdomligt (nåja) oförstånd kommer man bäst tillrätta med genom lite självflagellation. På med tagelskjortan och botbälter, korka upp och drick. Det kommer att kännas bättre sen. Om inte imorgon så längre fram.

Fredagens flaska införskaffades i slutet av mitt mera seriösa vinintresses första fas, när jag fortfarande hade min barnatro kvar, läste Mölstad och Kronstam med viss behållning och med ett visst förtroende. Jag lät Allt om Vins årliga genomgång styra mina inköp.  När Mölstad gästade hemstadens munskänkssektion och höll en syrah-provning var jag där. Minns jag rätt så imponerade vinerna mer än provningsledaren. Dock letade jag upp viner från några av producenterna som presenterades på provningen. Nu är jag framme vid den sista flaskan ur den samlingen...

2005 Qupé Syrah Nielson Vineyard har onekligen tappat en del färg sedan förra provet. Nu gär det i en lite matt, märkligt brunviolett nyans.  Doften är direkt avtändande.  Här finns en del intressanta, mogna syrah-drag men alkoholen tar över och det känns som att sniffa på en inhalator. Ett starkt inslag av träkol för tankarna till bourbon. Smaken är inte heller kul. Det blir för tungt och svulstigt med mycket söt frukt, hög alkohol och en avslutnig som får det att svida i munnen. Det tar emot att ta en klunk till. Eftersom jag är ute efter bot och bättring så blir det ändå några glas. Men sedan tar det stopp. Det får faktiskt finnas gränser för vad man utsätter sig för. Även som självspäkare. Det här är verkligen inte min grej utan det får bli en sällsynt vaskning. En slank La Maggiorina från Le Piane fick rycka in och ställa allt tillrätta.

Man kan väl bara konstatera att det hänt en del med den egna smaken på fem år. Jag tror dock inte att jag hade gillat den här flaskan på den tiden heller. Däremot tänker jag att det har rätt stor betydelse på vem man lyssnar på när det gäller att hitta sin väg i vindjungeln. Man kan lyssna på gurus som hävdar att deras väg är den rätta och inser man inte det är man vilse. Eller så kan man diskutera med lite mera ödmjuka spelare som kan hjälpa en att själv hitta fram

2007 Marco Sambin Marcus

Så, dags att prova 2007 Marcus under lite ordnade former. För mig var det här vinet som verkligen stod ut när jag tillsammans med de närmast sörjande häromveckan provade vin hos Finn Klysner. Ett vin som inte var slankt, elegant eller lättdrucket och helt saknade klunkabilitet men som ändå pockade på min uppmärksamhet. Kanske var det rent utav så att det var just frånvaron av allt det som jag vanligtvis tilltalas av som fick mig att haja till.

Marco Sambin är inte vinodlare i åttonde generationen. Han är professor i psykologi vid universitetet i Padova. För ett antal år sedan köpte han en lantegendom i Colli Euganei, en nationalpark strax söder om Padova. På gården utbildar han blivande psykoterapeuter. Och så gör han vin med hjälp av vinmakaren Guido Busatto och Loredano Sinigaglia. Odlingen ekologisk, vingården omfattar 4 ha och den samlade årsproduktionen ligger på under 3.000 flaskor. Hela egendomen är nyplanterad med 9.000 rankor per ha.

Marcus är en bordeaux-influerad blandning gjord på 40 - 45% vardera av merlot och cabernet sauvignon och en mindre andel cabernet franc och syrah. Ett års lagring på en blandning av nya och ett-åriga barriquer. Hemsidan talar om att årgång 2007 var synnerligen besvärlig. Skörden var liten och på grund av det varma året så utsattes vinrankorna för vattenstress. Det resulterade i druvor som hade hög sockerhalt men inte uppnådde full fenolisk mognad och den årgång producenten är minst nöjd med.

Vi har alltså att göra med en svag årgång av ett vin i en stil jag vanligtvis inte gillar. Kan det verkligen vara något ? Jo, faktiskt. Det här fungerar lika bra hemma som hos Finn. Vinet är mycket mörkt och tätt i färgen. Doften är rik och maffig med både röda och svarta vinbär och skogsbär. Faten är framträdande men inte alls störande. Här finns en antydan till stall och läder och ett inslag av mynta.

Smaken är lite mer problematisk, åtminstone tills det kommer mat på bordet. Vinet känns lite spretig med söt frukt och synnerligen frisk syra vilket säkert är en spegling av det besvärliga året. Smakmässigt är det skogsbär i första rummet men det finns också en del vinbär. Distinkta, väl integrerade tanniner och fin eftersmak med bra längd.

Jag dricker vinet till entrecote, bernaise, gröna bönor och grovfritter. I det sällskapet byter vinet skepnad och gör jobbet med bravur. Syran är plötsligt inte det minsta jobbig utan helheten blir ytterst harmonisk. Jag ser fram emot att prova en mindre problematisk årgång. Kostar 275 DKK hos DWC Vin

2011 Domaine Barou St Joseph

Om det finns något som jag få okontrollerbara cravings efter så är det ung syrah. Jag älskar den där doften av våryster mörk bärfrukt som gärna får komma i följe med rökt fläsk, violer, peppar och mineraler. Om smaken matchar doften och dessutom höjer insatsen med rejäl syra och distinkta tanniner så är jag mer än nöjd. Det behöver inte vara så märkvärdigt bara de där grundläggande elementen finns där. Jag blir oftast nöjd med vad jag hittar i Crozes-Hermitage och St Joseph.

Domaine Barou är en liten egendom  som producerat vin sedan 1920 och bedrivit ekologisk odling i 35 år. Man har sju hektar i och i anslutning till St Joseph. Syrah är som sig bör huvuddruvan men man odlar också en del matsanne och viognier. 2011 Domaine Barou är domänets enklaste St Joseph. 80% av druvorna avstjälkas, kallmaceration i fyra dagar och 20 dagars fortsatt jäsning och maceration vid 30 - 32 grader. Lagring i åtta månader på mestadels använda barriquer.

Vinet går i en blåröd nyans men är inte riktigt så mörkt och tätt som jag väntat mig. Doften är förvånansvärt återhållsam men alla komponenterna finns där.  Svarta vinbär, björnbär, violer, peppar och lakrits är ju typiska komponenter i syrahdoft men jag saknar intensitet. Det här är på alla sätt trevligt men lite för nedtonat. Smaken funkar på ungefär samma sätt. Allt är där, på rätt ställe dessutom, men lite för nedtonat. Lite mer syra, lite mer frukt och lite mer tryck så hade jag varit helt nöjd.

Nu blir jag rätt nöjd ändå när jag vant mig vid just det här vinets uttryck. Smaken med ung bärfrukt och svarta vinbär på toppen, lakrits och mineraler är faktiskt inte dum alls. Bra längd, lite strävhet och en aningen bitterhet i avslutningen.

Vinets säljs av Emilie Vin och kostar 125 DKK

2004 Clot de L'Oum Saint Bart Vieilles Vignes

Jag började mitt bloggande under devisen "Irrfärder i vinet värld" men har på senare tid blivit allt mera stationär och stannat i nord(östra)-Italien med några kortare avstickare åt olika håll. Förmodligen ett ålderstecken och inget egentligt problem men samtidigt ska man kanske inte bli allt för bekväm- Det gäller att röra på sig medan man fortfarande kan...  Härom veckan ordnade jag en provning tillsammans med Ole Sörensen från Emilie Vin med ett helt annat fokus. Inget italienskt alls. Istället ett gäng sydfransoser och en amerikan (!!!)

Vinet som verkligen stack ut på provningen var Clot de L'Oums 2004 Saint Bart. Clot de L'Oum är en realtivt ny producent som drivs av paret Eric och Lèla Moné. Man köpte 15 ha vingårdar i Roussillon i mitten av 90-talet. 2001 var första årgången som släpptes. Produktionen är ekologisk sedan 2003 och man arbetar uteslutande med naturlig jäst. Vingårdarna ligger högt, mellan 400 och 600 m ö h och jordmånen är en blandning av schist, gnejs och granit.

Saint Bart Vieilles Vignes är en cuvee på lika delar syrah, grenache och carignan från 100-åriga stockar. Uttaget ligger på 15 - 20 hl/ha. Vinet har lagrats 15 månader på barriquer som användta en eller två gånger tidigare.

Vinet är mörkt purpurfärgat och nästan helt ogenomskinligt. Kraftfull men ändå nyanserad doft. Den domineras av fullmogna mörka körsbär som tar spjärn mot en fond av andra mörka bär, peppar, örtkryddor och mineraler. Jag kan föreställa mig att doften har varit betydligt mera intensiv och spretig. Nu har den hittat en perfekt balans och harmoni.

Smaken går i precis samma stil. Fylligt och kraftfullt med söta, saftiga körsbär, kryddigt och mineraliskt.    Bra syra och stadiga tanniner skapar god balans. Enda invändning är en aning bittra tanniner. Lång, god och kryddig eftersmak. Det här är helt enkelt skitgott.

Kostar 110 DKK just nu hos Emilie Vin vilket är ett klockrent fynd. Extra kul att kunna köpa ett perfekt drickmoget vin av hög kvalité.  Jag köpte en låda St Bart och en blandad med smakprover ur Clot de L'Oums övriga sortiment.

2010 Alain Grillot Crozes-Hermitage

Det finns väl ingen större anledning att göra några  utläggningar om fenomenet Alain Graillot och hans Crozes-Hermitage. Jag har dock aldrig druckit något av hans viner  förutom en och annan provningsskvätt. Det hade jag väl egentligen inte tänkt göra nu heller men när jag i fredags motvilligt tvingades till ett bolagsbeök för att handla en födelsedagspresent så upptäckte jag till min förvåning att det fanns flaskor kvar. Det bar sig inte bättre än att några av dem hamnade i min plastkorg.

2010 Alain Graillot Crozes-Hermitage ser verkligen ut som en ung syrah ska göra med en tät, mörkt blåröd färg. Doften är också ett skolboxexempel. Ung och lite bångstyrig så bjuder den på en väldig massa olika saker. Björnbär och körsbär, rökt medwurst och bacon, kryddor, viol och lakrits samt en del fattoner. Lite spretigt och ofokuserat men med en charm som verkligen tilltalar mig.

Naturligtvis är smaken samma andas barn. Det är mycket som händer här. Kokar man ner upplevelsen till väsentligheter så handlar det om ett drygt medelfylligt vin med rejäla syror och strama tanniner. Nu har vinet rätt mycket frukthull med björnbär och svarta vinbär som ger omedelbar drickglädje. Där bakom så finns struktur för en lång och ljus framtid. Det brukar ju sägas att syrah ska drickas riktigt ung eller lagras länge. För min del är det drick nu som gäller med just det här vinet och det kommer att bli påfyllning.

2007 Domaine du Gros Noré Bandol & 2009 Kilikanoon Killerman's Run Shiraz Grenache

Grillviner, naturligtvis borde vi skriva om grillviner. Inte så lätt när man helst av allt sippar slanka norditalienare och käkar långkok. När sedan solen gassar och stan toppar värmeligan så funkar det bara inte längre. Bara att damma av grillen, plocka fram några lite kralligare grejer och hålla god min. Snart är det ju höst igen gudbevars...

2007 Domaine du Gros Noré Bandol är en traditionell blandning på 75% mourvedre som sekonderas av lite cinsault, grenache och carignan. Vinifierat som vin ska vinifieras och lagrat på 60-hl foudres. Till en början känns vinet vresigt och knutet men tre timmar på karaff ha en positiv inverkan på sakernas tillstånd. Doften är precis så redig som man kan förvänta sig. Södra Frankrike i ett nötskal. Generöst med mörk frukt, plommon och körsbär. Här finns lavendel, lakrits, olivtapenade och grillat kött.

Smaken är kraftfull och precis i linje med doften. Inget finlir här inte. Ruffigt, rustikt och rejält. Möjligen lite dålig balans mellan sötma och syra. Rejäla tanniner men lite klen eftersmak. Gör jobbet väl till en grillad entrecote och peperonata. Kostar 215 kr hos e-wine. Varuprov

2009 Kilikanoon Killerman's Run Shiraz Grenache är  en 60-40-blandning som lagrats i två år på en blandning av använda franska och amerikanska barriquer. Doften är stor och öppen med fullmogna mörka bär, eucalyptus, peppar, kryddörter och vanilj. Smaken fyllig, fruktig med anständig syra och mjuka tanniner. Publikt och inställsamt som det förslår. Inte dåligt men heller inte min grej. 150 kr hos e-wine eller 165 på systembolaget. Varuprov

2009 Domaine Barou VdP Colllines Rhodaniennes Rouge Syrah

Precis i början av 2010 skrev jag om 2010 Les Champs Libres och fann att det var ett i grunden rätt ok vin men störde mig lite på pris och framtoning. Ett schysst bistrovin, varken mer eller mindre som klätts i hipstermundering och fått en prislapp på 100 DKK. Ett skäl till att jag störde mig då var nog att jag drack vinet parallellt med sista flaskan av en stor budgetfavorit, 2007 Domaine Barou Cuvee des Vernes som är ett väldigt mycket roligare vin.

Domaine Barou har det mesta av sina marker i St Joseph. Tidigare har man framförallt odlat annan frukt men sedan tidigt 90-tal har vinproduktion varit huvudfokus. Odlingen bedrivs ekologiskt sedan 1975. Man har 7ha vinmarker och producerar två St Joseph-tappningar och två VdP. Ikväll provade jag den allra enklaste 2009 VdP Colllines Rhodaniennes Rouge Syrah. 80% av druvorna avstjälkas, två dagars kallmaceration och därefterytterligare 12 dagars maceration vid 28 graders temperatur. Vinet lagras därefter nio månader på välanvända (5-6 ggr) barriquer.

Vinet är purpurfärgat och inte fullt så tätt som jag hade väntat mig. Doften är rätt återhållsam med bara lätta syraharomer. Lite svarta vinbär, björnbär och peppar. En vända på karaffen gör ingen större nytta. Det här är också ett vin att dricka snarare än att sniffa på.  Vinet är relativt lätt och slankt. Söt bärfrukt, frisk syra och tydliga tanniner. Inga konstigheter, inget raffinemang men rent, rakt, enkelt och ärligt vilket räcker rätt långt i min bok. Klarar salsiccian  lika bra som  en hygglig dolcetto eller barbera  Ett riktigt bistrovin m a o som kostar som ett bistrovin ska kosta d v s 60 DKK. Emilie Vin säljer.

Domaine La Bouissiere 2009 Gigondas & 2009 Vacqueyras

Det är inte grenachedominerade sydfransoser med 15% alkohol som dominerar inläggen i bloggosfären just nu. Åtminstone är det inte de flaskorna som inspirerar bloggare till panegyriska inlägg och får superlativen att stå som spön i backen. Så varför inte ta och titta lite närmre på ett par sådana flaskor när det är dags att äta de sista resterna av påsklammet. Jag provar Domaine La Bouissieres båda bas-cuveer

Domaine La Bouissiere ägs och drivs av bröderna Gilles och Thierry Faravel. De har nio ha i Gigondas och några i Vacqueyras. Familjen har odlat druvor länge och buteljerat själva sedan slutet av 70-talet. De gick över till ekologisk produktion några år senare. Idag intervenerar man så lite som möjligt i källaren. Man kör med spontan jäsning använder minimalt med svavel, filtrear inte. De har ett av områdets svalaste lägen på närmare 500 meters höjd. Domaine La Bouissiere tillhör alltid de som skördar senast i Gigondas.

2009 Gigondas är gjort 70% grenache och 30% syrah (och möjligen en liten skvätt mourvedre). 80% av druvorna avstjälkas. 30% lagras på cementank och resten på fat varav 10% nya. Vinet är djupt rubinrött med purpur i kanten. Doften är verkligen arketypisk för området. Dov, mörk bärfrukt med körsbär och skogsbär. Rejält med både garrigue och dofter från kryddboden. Mineralerna tar sig visar sig både som våta stenar och skiffertoner. Med lite luft dyker det även upp lite lakritskonfekt

Smaken är fyllig, rustik och rejäl på alla vis. Här är det öppna spjäll med körsbärspraliner och riktigt maffig frukt. Frisk syra som ger bra balans. Kryddigheten och mineraler tonar fram i avslutningen och tanniner stramar upp rejält. Lång eftersmak.

Till maten är det här riktigt bra redan nu. Perfekt till både lamm och vällagrade hårdostar. Ett vin jag gärna återvänder till om sådär tre till fyra år. Kostar 195 kr hos e-Wine

2009 Vacqueyras består av 60% grenach och 20% vardera av syrah och mourvedre. De sistnämda druvorna känns verkligen i doften och facit förvånar mig något. Utgångspunkten är densamma som i Gigondas-vinet men här går mina associationer till björnbär och svarta vinbär. Här finns lite grillkol, julkryddor och lakrits tillsammans med viltaromer.

Smaken är fyllig och kraftfull. Syran är något lägre än i det föregående och till en början känns det som att vinet inte riktigt har stoppning för att fylla ut 15% alkohol. Med rejäl luftning och en temperatur på under 18 grader så blir det mycket bättre. Fullmogna svarta körsbär dominerar smaken tilsammans med saftiga plommon och svarta vinbär. Frukten sekonderas av choklad och julkryddor. Trots allt anständig syra och rejäla tanniner. Kostar 174 kr hos e-Wine.

Jag gillar båda vinerna för sin rejäla och ursprungstypiska framtoning. Inget fjäsk, inga inställsamma eftergifter. Ingen tvekan om att det är Gigondas vinet som är favoriten. Här finns en bättre syra, mer finess och en extra växel. Vinet är dessutom mycket rimligt prissatt.  Båda vinerna är varuprover.

2003 Domaine Jean-Michel Stephan Cote-Rotie

Just nu är det lite körigt. Försöket att kombinera heltidsstudier med heltidsarbete har inte varit fullt så lyckat som jag väntat mig. Det har också haft en viss menlig inverkan på mitt vindrickande. Det gäller därför att passa på att öppna något bra när tillfälle ges.

Jean-Michel Stephan arbetade tidigare hos Guigal men började under 90-talet göra vin i egen regi. Idag har han åtta hektar i Cote-Rotie och producerar cirka 10.000 flaskor per år. Vingårdarna är spridda över olika delar av området. Stephan är lärjunge till Jules Chauvet och den kopplingen var ena orsaken till att jag blev nyfiken. Den andra var att han har en andel sèrine i sina vingårdar. En druva som anses vara en del av ursprunget till syrah. De äldsta rankorna på Stephans ägor planterades redan 1896. Produktionen är ekologisk, vinerna svavlas minimalt och filtreras inte.

Kvällens vin innehåller tyvärr ingen sèrine utan består av 90% syrah och 10% viognier. Vinet har lagrats 16 månader på en blandning av nya och använda barriquer. Jag slår upp vinet på karaff ett par timmar i förväg. Trots att det har nio år på nacken är det mörkt och tätt i färgen. Doften är också tät och mörkt till att börja med. Den första sniffen ger soya, olivtapenade och utbränd grillkol. En rätt luguber tillställning. Frukten vaknar till liv efter en stund och jag hittar svarta vinbär, björnbär, violer och lakrits.

Sedan är det något annat som fångar min uppmärksamhet, något som verkligen bryter av och får mig att haja till. Ur glaset stiger en sirlig, lätt och elegant parfymerad blommighet. Helheten blir verkligen något alldeles speciellt. Jag tänkte skriva sensuellt och förföriskt men väljer att tala klartext. Det här är ekivokt, slipprigt och rent ut sagt snuskigt. Dofta på detta och du kommer att tänka orena tankar även om du aldrig gjort det förr.

Smaken är kanske inte lika spektakulär men likväl en upplevelse.Precis som doften börjar det dovt. När frukten möter de rökiga tonerna får jag för ett ögonblick lite bourbon-vibbar. Sedan tar läcker, vital syrah-frukt över showen. Vinet har frisk syra, tanninerna är tydligt närvarande men behagligt avrundade. Lång, god eftersmak.

Det här är verkligen en intresant upplevelse. Vital och spänstig frukt möter begynnande mognadstoner. Här finns inte ett negativt spår av den varma årgången. Vinet växte och förändrades under kvällen. Jag hade gärna följt det under en längre tid och önskar såklart att jag hade köpt mer än en flaska. Fanns hos Superbest i Charlottenlund för ett par år sedan och kostade då 299 DKK på tilbud. A Vinstouw importerar och har senare årgångar på lager.

Piu Rosso provade 09:an häromveckan.