2008 Luca Faccinelli Ortensio Lando Valtellina Superiore

Perceptionspsykologi är ett intressant ämne. Det är fascinerande hur ett par rader i en mailkonversation plötsligt kan tyckas stå skrivet i eldskrift, få en att haja till och börja fundera - var var det nu jag såg det där namnet - lägga ihop pusselbitarna och snabbt lösa gåtan. I det här fallet kopplade jag ihop mailraderna med en vag aning om ett färskt inlägg på Italienska viner. En snabb koll visade att min vaga aning stämde. Lägg ihop lovord från IV, tillgänglighet hos Carlo Merolli och försök att motstå ett inköp.  Nu befinner vi oss plötsligt på ett annat av psykologins områden. Fast låt oss hoppa över det och dricka ett glas istället.

2008 Luca Faccinelli Ortensio Lando Valtellina Superiore bjuder tämligen omgående högupplöst väldoft. Mogna jordgubbar, kryddtoner och vulkaniska mineraler. Allt är så rent, tydligt, naturligt och väldefinierat, okonstlat och rättframt. Smaken är slank och sval. Här finns gott om utrymme för fruktsötman och de distinkta syrorna att svänga om. Mjuka tanniner och lång, ren eftersmak.
Det känns inte helt otänkbart att jag hade placerat det här vinet i bourgogne om jag fått det blint.

Ett ytterst sympatiskt vin som funkade fint både till kvällens kalvkotletter med svamp och på egen hand. Inget långlagringsprojekt, jag tror att det här vinets bästa tid är nu.

2004 Nino Negri Sfursat Cinque Stelle

Vi firade juldagen i Italien och skulle ha gäster. Det föll på min lott att välja vin vilket var ett ganska enkelt uppdrag. Min italienska vinkällare är nämligen än mer begränsad min svenska. Valet stod mellan piemontesisk malvasia eller lombardisk chiavennasca. Det blev det sistnämnda. Medan övriga familjen dukade och lagade mat hällde jag upp ett litet glas för en provsmakning.

Chiavennasca är som de flesta säkert redan känner till den lombardiska benämningen på nebbiolo. Nino Negri (se för all del till att ha datorhögtalarna avstängda INNAN du klickar på länken) är en av de största och mest välkända producenterna i Valtellina. Sfursat Cinque Stelle är toppvinet som görs på druvor som torkats i tre månader. Macerationen pågår i 12 dagar och vinet får jäsa ut helt vilket såklart resulterar i hög alkoholhalt. Vinet har lagrats 16 månader på franska barriquer och på flaska i sex månader innan lansering.

Det första som slår mig när jag sitter med näsan i glaset är att vinet känns överarbetat. Det är mycket ek. Nåväl, det finns en del annat också. Mörka körsbär, torkade fikon, en parfymerad blommighet, tjära men också en del alkohol. Med lite tid i glaset blir doften mer sammanhållen och visar upp ett imponerande djup och komplexitet.

Smaken är såklart mycket kraftfull och fyllig. Intensiv smak av körsbär och hallon som trängs med fikon och russin. Rejäl syra och stadiga tanniner stramar upp bygget och ger balans. Lång eftersmak med vanilj, torkad frukt och choklad. Jag känner av en viss eldighet när temperaturen på vinet stiger.Visst är Sfursat Cinque Stelle gott men samtidigt så blir det första intrycket bestående. Det känns överarbetat och lite för mycket. Av det mesta.

När vi sedan sitter runt bordet och äter pärlhöna, svampragu och polenta så visar vinet upp sig i sitt rätta sammanhang. Alla är uppklädda, granen tindrar och stämningen är sådär lagom högtidlig. Vinet känns också lite högtidligt, lyxigt och elegant. Det matchar sammanhanget perfekt. Det råder ingen som helst tvekan om att det här inte är något vardagsvin. Att dricka det känns lite som att bära slips. Jag känner inget större behov av att göra det men vissa sammanhang kräver det. Lika skönt som det är att få knäppa upp översta skjortknappen och kränga av sig slipsen efter en sådan tillställning var det att dricka en frisk moscato d'asti till desserten.