2011 Klinec Rebula

Det här är ett orangevin. På riktigt. Här finns både färgen och karaktären. Klinec tillhör det man kanske kan kalla andra generationens orangevins-producenter. De som inspirerades av Gravner, Radikon och Movia. De som tog en risk och började långt innan det var trendigt. De som idag verkligen vet vad de sysslar med.

2011 Rebula (eller ribolla gialla som man säger på den italienska sidan) har fått 10 dagars skalkontakt. Både färg och struktur vittnar om längre maceration men uppgiften är från producenten. Vinet har jäst på betong och lagrats sur lie i två år på stora, väl använda acaciafat.

Doften har alla de där typiska orangevins-markörerna. Här finns torkade aprikos, grönt te, nötter, honung och lite oxidativa inslag. Textbook stuff. Och även om det är metoden som talar här så finns det banne mig druvkaraktär så det räcker. Ribolla med skalkontakt ger verkligen ett tufft vin med en lite råare framtoning. Karaktären känns ännu tydligare i smaken.

Som med så många andra orangeviner kräver Klinecs rebula rejält med luft för att släppa loss. Till en början känns det lite enkelt med hög syra och tydliga tanniner som det mest framträdande dragen. Men sedan öppnar det upp med aprikos och andra torkade frukter, honung och kryddtoner. Doften som gett en liten hint om sötma luras såklart. Vinet är absolut bentorrt, syrorna höga och precisa och tanninerna tydliga. Fylligt och med lång eftersmak.

I nuläget är det här väldigt ungt och en del skulle kanske uppleva det som alltför rustikt. Klart är att det kommer att utvecklas fint under många år framöver.

Wine waves importerar till Sverige, Terroiristen säljer i Danmark

2011 Borgo del Tiglio Collio Bianco

Efter den grekiska utsvävningen är det dags att återvända till hemmahamn för en avstämning. Av någon anledning har jag inte bloggat om Nicola Manferrari och hans Borgo del Tiglio trots att jag besökt egendomen och verkligen gillar vinerna. Kanske är det värt att stanna upp ett ögonblick och fundera över hur det kommer sig att en producent som Borgo del Tiglio nästan verkar ha fallit i glömska. Här har vi att göra med en av Friuli-Venezia Giulias verkliga pionjärer som gjort kvalitetsviner i dryga 30 år, som hållit fast vid sin ursprungliga vision om hur man gör lagringsdugliga och komplexa vita viner. Grundreceptet, kanske inte det mest trendriktiga,  har hela tiden varit stor nogrannhet i alla moment, sen skörd och lagring på fat.

Collio Bianco är ett av Borgo del Tiglios instegsviner. Såväl pris som kvalité talar för att instegsvin  egentligen borde stå inom citationstecken. Vinet är gjort på 50 % tocai friulano, 40% sauvignon och 10% riesling, f ö samma blandning som Borgo del Tiglios toppvin Studio Bianco. Det har jästs och lagrats tio månader på använda barrique. Färgen är ljust guldgul med lite gröna stick. Doften är rätt återhållsam och mer elegant än in your face. Här samsas den typiska Collio-mineraliteten med persika, aprikos och en diskret blommighet. Smaken är en bra spegling av doften. Mineraler och diskreta fattoner bildar fond för den mogna frukten att breda ut sig på. Det är en rik, komplex smak med pondus, elegans och balans.

Oj så gott det här vinet är. Och så gott det kommer att bli. Och så kul att Enjoy importerar till riktigt bra pris.

Besök hos Radikon

Più Rosso-Niels gjorde kopplingen Radikon - Radikalt ikon när han för ett tag sedan skrev om 2001 Ribolla Gialla och visst är det lätt att göra det. Stanislao Radikon är en av producenterna som gått i spetsen för naturviner i Italien. Han var en av de allra första att göra osvavlade viner och tillsammans med grannen Josko Gravner började han tidigt göra oranga viner. Kompromisslösa, sträva och lagringskrävande viner.

När jag möter Stanislao Radikon på gården i Oslavia är inte radikal ikon det första begreppet jag kommer att tänka på. Jordnära bonde ligger nog närmre till hands. Sedan tänker jag att i dessa postmoderna tider så kanske det är den jordnära bonden som blir en radikal ikon. Vårt möte blir hursomhelst kort. Vi hälsar, jag tittar mig omkring och ser plötsligt Radikon puttra iväg på en liten traktor som ser ut att vara hämtad från professor Balthazars maskingalleri. Det blir istället sonen Sasa som guidar mig. Sasa berättar att han sedan några år tillbaka arbetar tillsammans med sin far och tar en allt större del av ansvaret.

Familjen Radikon har idag c a 12 ha och egendomen grundades av Stanislaos morfar  Franz Mikulus direkt efter andra världskriget. De första druvorna som planerades var  ribolla gialla. 1948 tog Stanislaos föräldrar över driften och då planterade man även tocai, merlot och pinot grigio. Man började inte buteljera förrän ansvaret för gården lämnats över till Stanislao.

-"Till att börja med gjorde vi ganska konventionella viner men min far började tidigt att experimentera. Under en period använde han sig av rostfritt stål men återgick rätt snart till att använda ek" berättar Sasa och fortsätter -"De mest drastiska förändringarna gjordes 1995 när vi började använda koniska träfat på 25 - 35 hektoliter för jäsning och maceration. Till att börja med provade min far sig fram vad gäller macerationstiderna, från några dagar upp till nio månader. Numera är det tre till fyra månaders maceration som gäller och därefter cirka tre års lagring på fat och nio månader på flaska innan de vita vinerna når marknaden. När man arbetar med lång skalkontakt behöver man inte svavla vinerna om man är nogrann i alla led. Vi upphörde med att använda svavel på några viner redan 1999 och slutade helt 2002."

Vi talar om varifrån inspirationen till dessa rätt extrema metoder kommer ifrån och Sasa är angelägen om att förklara - "Min far har inte gått i Gravners fotspår utan de började med den här inriktning samtidigt" säger han med eftertryck. "Han ville göra viner på samma sätt som hans farfar gjorde, tillbaka till våra rötter."

Arbetet i vingården har följt samma uteckling. Idag är vingårdarna tätt planterade med mellan 7 - 10000 planter per hektar. Sedan tidigt nittiotal är produktionen helt ekologisk. Sasa visar mig runt i vingårdarna och de vackra omgivningar. Tänker man dessutom på  Oslavias historia och vad marken här betyder för byns befolkning känns det extra självklart att man arbetar ekologiskt här.

Radikons källare är enkel men funktionell. Den är fylld med gamla ekfat i varierande storlek och det finns alltid åtminstone tre årgångar av de vita och fem av de röda i lokalerna. Vi provar  pignolo från fat . Sasa berättar av första årgången vinifierades 2004 men att den troligtvis inte kommer att säljas. Han vet heller inte när Radikon kommer att ha en pignolo på marknaden. Smakprovet imponerar och det blir väldigt tydligt vilka kvalitetskrav som gäller här. Jag fick också ett fatprov av Radikons merlot, just nu det enda röda vinet på marknaden och även det gjorde intryck. Ingen stor, maffig merlot utan med försiktig och elegant doft, bra struktur och frisk syra. En teaser som ger tydliga hintar om vilka upplevelser som väntar när vinet är färdigt. Ett vin som kräver uppmärksamhet.

Vi fortsätter till provningsrummet och provar de senaste tillskotten i Radikons katalog. Det är två viner, i sammanhanget mera lättillgängliga,  som Sasa tagit fram. -"Jag ville göra ett par viner som inte kräver lika lång lagring som våra andra viner" säger han. "De har haft kortare skalkontakt och har bara lagrats på fat i arton månader. Vi får ut vinerna snabbare på marknaden och de går bra att dricka unga.

2010 Slatnik är gjort på 80% chardonnay och 20% tocai friulano och är guldgult och lätt beslöjat i färgen. Det doftar intensivt av persika, gula plommon och aprikos. Smaken är fyllig men inte alls tung. Aromerna går igen och här finns en uttalad mineralisk sälta. Tanninerna finns där men inte alls så framträdande som i Radikons andra buteljeringar

2010 Pinot Grigio är mörkare i färgen trots att macerationstiden är den samma som hos det föregående vinet. Oerhört intressant att prova  vinerna vid sidan av varandra, en upplevelse som med all önskvärd tydlighet visar att alla oranga viner inte liknar varandra. Här har vi ett vin som bjuder på aromer av körsbär och skogsbär. Intensiv smak med samma mineraliska sälta och tydliga tanniner.

Två riktigt intressanta viner i sortimentet. Kul att man kan få den här upplevelsen utan att behöva vänta ett decennium eller mer. Jag är också övertygad om att vinerna har fler växlar att lägga om de lagras och/eller luftas ordentligt.

När jag sedan provar 2000 Oslavje riserva Fuori dal Tempo från en flaska som stått öppen i ett dygn så tänker jag att vissa saker onekligen är värda att vänta på. Ett verkligen majestätiskt vin gjort på ungefär lika delar chardonnay, pinot grigio och sauvignon blanc. Här finns både djup och bredd i doft och smak   som är direkt hisnande. Kanderad frukt, nötter, torkade fikon och honung är några associationer som far  förbi. Smaken är fyllig, djup och rund. Exotiska frukter, apriokos och persika. Avrundade tanniner och en eftersmak som får tiden att stå still. Ett vin som får sätta punkt för Billigt Vins tusende inlägg

På lunchen strax innan besöket hos Radikon provade jag de andra vinerna i portföljen

2009 Ronco dei Tassi Friulano

Emellanåt har jag känt ett styng av dåligt samvete över att inte ha bloggat tillräckligt om Ronco dei Tassis viner. Jag skrev förvisso om Rosso häromveckan men det borde ha varit mer. Har man gått och gnällt över det usla utbudet av friulanska viner på den svenska marknaden så bör man ju faktiskt uppmärksamma det som dyker upp. Särskilt när vinerna kommer från en flerfaldig tre bicchieri-vinnare och dessutom säljs till bra pris.

Ad Libitum började sälja vinerna någon gång förra året men då bara i sexpack. Numera går det fint att beställa enstaka flaskor och jag bestämde för att prova ett par. Ronco dei Tassi har gjort vin i cirka tjugo år. Företaget drivs av familjen Coser och man har 18 ha vinmarker. Ägorna ligger strax utanför Cormons och gränsar till Slovenien.

Friulano, eller tocai friulano som druvan hette innan EU intervenerade är en klassiker i nordöstra Italien. Om du befinner dig i Friuli-Venezia Giulia och beställer ett glas vitt så är det med största sannolikhet en friulano du får in. Troligtvis får du ditt glas tillsammans med lite San Daniele-skinka, en klassisk kombination. Ändå är det inte som druvrent vin friulano firar sina största triumfer. Den trivs allra bäst i blandningar och då gärna tillsammans med ribolla gialla och malvasia. Problemet med friulano är oftatst den lite låga syran. Idag löser många producenter problemet genom att vinet inte genomgår malolaktisk jäsning. Hos Ronco dei Tassi genomgår en del av druvorna den malolaktiska jäsningen.

2009 Friulano är ljusgult i färgen och har en del gröna refelexer. Det stiger en klassisk friulano-doft ur glaset. Vinet är mycket aromatiskt och nästan blommigt. Frukten ger associationer till päron och citrus. En doftkomponent påminner om kallt, rått fläskkött. Det finns en kryddighet som drar åt lakrits/anis-hållet och tydliga mineraltoner.

Vinet har rätt hög densitet och ger små lätta stick på tungan. Smaken är rund och fyllig med päron och citrus Anisen dyker också upp igen tillsammans med lite mineralisk sälta. Mandeltoner och en lätt bitterhet i eftersmaken.

Just nu känns denna friulano som för ung. Smakerna spretar åt olika håll. Här finns syra, något jag ibland saknar hos friulano-viner, men här känns det nästan som den lever sitt eget liv vid sidan av de andra smakerna. Inte på något sätt dåligt men heller inget jag riktigt går igång på.

2006 Ronco dei Tassi Cjarandon

Jag ska strax försöka samla ihop mig och formulera något slags sammanfattande inlägg om intrycken från resan till Costieres de Nimes. I väntan på att intrycken ska smältas samman kommer här ett friulanskt mellanspel.

Texas-legenden Doug Sahm sammanfattade egentligen redan i början på sjuttiotalet min syn på italienska bordeaux-blandningar när han skrev "You can't hide a redneck under that hippy hair". Fast här förhåller det sig ju på något sätt tvärt om. Ronco dei Tassis Rosso Cjarundon må vara en blandning på 60% Merlot, 30% Cabernet Sauvignon och 10% Cabernet Franc som lagrats 20 månader på fransk ek. Den smakar förtvivlat italienskt.

Vinet går i en mörkröd nyans. Doften bär inte alltför uppenbara spår av de 20 månadernas barrique-lagring. Det finns en del kryddighet, lite kaffe och en aning vanilj men frukten spelar första fiolen. Mogna plommon, en del skogsbär, väldigt tydliga körsbär och en vag cassiston.

Så här långt skulle man väl kunna placera in vinet lite varstans men redan vid första sippen så lyser den grön-vit-röda trikoloren igenom. Frisk syra och generöst med körsbär. Visst finns här en diskret vaniljton och lite kaffe/choklad-inslag men det är verkligen sekundärt. Precis som i doften dominerar den mogna frukten Tanninerna är finkorniga och väl integrerade men tydligt närvarande. Trevlig avslutning med bittra örter och cassis.

2006 Rosso Cjarandon är ett trevligt vin men inte på något sätt spektakulärt. Kanske är det vinets ursprung som gör att jag tycker prislappen på dryga 170 kronor känns rätt ok. Ad Libitum importerar.

2006 Schiopetto Collio Sauvignon

Under de snart tre år som Billigt Vin existerat så har vi inte nämnt Mario Schiopetto annat än i några bisatser. För en bloggare med ett uttalat fokus på Friulien är det ett förbiseende som för länge sedan passerat gränsen för vad som är pinsamt. Detta får rättas till vid ett senare tillfälle. Ikväll kuperas skuldkänslorna med frisk sauvignon blanc.

2006 Schiopettos Collio Sauvignon har jästs och lagrats på ståltank. Vinet är guldgult till färgen och har lite gröna reflexer. Doften bjuder på klassisk Collio Sauvignon. Den är stor, yppig och parfymerad. Här finns klassiska sauvignon blanc-markörer som krusbär och svarta vinbärsblad. Bakom dessa ett lager mogen ananas och lite mynta. En lätt pust av petroleum anas någonstans i horisonten.

Smaken är mycket frisk och korresponderar väl med aromerna. I smakpaletten dyker det även upp riktigt syrliga citronkarameller. Alkoholen ligger på stöddiga 14.5% men märks inte i smaken. Den höga syran bär smaken som hänger kvar riktigt länge.

En riktigt kraftfull sauvignon som känns mycket ung trots fyra år på nacken. Vinet är fullt njutbart nu men jag tror det vinner på ett par års ytterligare lagring. Schiopettos viner säljs av danska Gerbola Vin

Pingstprovning med Friulienfokus

En vecka går fort. Och som Ingvar påpekar i sin rapport kan det ta ett tag att hämta sig efter en av Billigt Vins extravaganzor. Nu senast, under pingstaftonen, hade vi förstärkning av Italienska Viner, Linda och Patrik. Det borgar förvisso för ett mått av seriositet, men innan eftermiddagen ändat hade ändå en försvarlig mängd flaskor korkats upp...

Sauvignon-vinerna på bilden hjälpte till att förgylla en god stund invid Rönneå. Det var en av de första riktigt varma försommardagarna. Behaglig skugga under bersåtaket. Lax, nypotatis och en kall romsås på tallriken och goda viner i glasen. Mellan tuggorna och klunkarna utspann sig ett samtal om än det ena än det andra, faktiskt inte enbart om vin.

Vinerna på bordet har en stund tidigare stötts och blötts, smakats och bedömts i det espingska residenset, i en miljö renons på yttre störningsmoment som solsken, blomdoft och humlesurr. Blocken på bordet och näsorna i glasen.

Först har vi två halmgula drycker i glasen, vin #1 något ljusare än vin #2. Vin 1 har en frisk mineralitet, det är öppet och inbjudande i doften. Man anar nästan en spritsighet. I smaken finns ett drag av syrliga äpplen och en liten sötma. Det är kraftfullare än man kunde ana vid första påseendet. Ett kompetent och välgjort vin som inte har sett mycket av insidan av ett ekfat, om ens något.

Det har däremot vin 2. Det är samma druva, men hanterad på ett dramatiskt annorlunda sätt. Till en början är vinet en smula inbundet i glaset. Fattonerna är det första som sticker ut. Men ganska snart öppnar sig doften och smaken och då möter vi ett fylligt, närapå smörigt vin. Honung och mogna höstäpplen svansar runt i smaken. Det är fokuserat och stilrent - ett spännande och personligt vin.

Druvan, då? Just innan Ingvar låter folien falla säger Linda pinot grigio, och det stämmer. I det första glaset har vi 2008 Perusini Ronchi di Gramogliano Pinot Grigio. Perusini är en producent i Colli Orientale del Friuli, området norr och öster om Collio. Vinmakare är nuvarande ägaren Teresa Perusini. Vinet importeras av Wester Wine och kostar 118 kr. Det hade varit en klockren hit i 99-kronorsgänget, som vi botaniserade mer frekvent bland för något år sedan. Antagligen är dagens 118-kronorsgäng på väg att bli det nya 99, med prisökningar och dålig kronkurs medtaget i beräkningen.

I det andra glaset finns 2004 Bressan Pinot Grigio. Denne Bressan, arketypen för den personlige vinmakaren som lägger ner hela sin själ i sitt verk och inte släpper ut sina viner på marknaden i första taget. Ingvar menar att det fortfarande är 2004:an av pinot grigion som är den mest aktuella. Och några 2005:or blir det inte av Bressans viner - han tyckte inte skörden höll måttet och plöjde ner alltihop.


Druvbyte. Vin 3 och 4 är även de sinsemellan mycket olika. Vin 3 har samma rena mineralitet i doften som vin 1. Här finns det gott om tropiska frukter, där ananas är den mest framträdande referensen. Syran är riktigt hög, men det finns också en liten kryddighet i eftersmaken. Ett friskt och rent vin, som påminner mig om varför jag ett tag gillade att dricka sauvignon blanc och att jag kanske borde göra det lite oftare.

Vin 4 är en mycket trevlig bekantskap. Återigen är fattonerna utmärkande. Ett "lager-på-lager"-vin där man hela tiden upptäcker nya dimensioner i doft och smak. Syra, frukt och även en viss sötma kommer ihop sig till ett komplext vinbygge. Här kan man lätt förlora sig i ett utdraget sniffande och smuttande. Som Patrik säger: "Det här skulle jag kunna dricka varje dag". Ett riktigt intressant exempel på vad man kan åstadkomma med druvan.

Igen är det Linda som klämmer vilken det är, sauvignon blanc. Det är vinerna på den översta bilden vi avsmakat här. Av de båda är det 3:an som är mest druvtypiskt. Även om det nog också är typiskt för sitt ursprungsområde Colli Orientale påminner det lite om ett Loire-vin i syran. Igen är det Teresa Perusini som ligger bakom - 2008 Perusini Ronchi di Gramogliano Sauvignon. Priset är detsamma som för pinot grigion i beställningssortimentet, 118 kronor. När MSÄ senare på kvällen får göra sin bedömning föredrar hon denna av de båda Perusini-produkterna.

Vin 4 är 2007 Vie de Romans Vieris Sauvignon, från Isonzo del Friuli. Också det går att få genom beställningssortimentet och kostar 277 kronor. Det är ett definitivt hinder för att dricka det dagligen, även om det alltså inte skulle göra ont på annat sätt än i plånboken.

Provningen fortsätter med 2007 Keber Collio Bianco. Redan här - märker jag av mina anteckningar, vilka redan i utgångsläget var sporadiska - har jag svårigheter att hålla fokus. Kanske är det mängden intryck som blir överväldigande, eller - handen på hjärtat - min oförmåga att spotta. "Sälta" är det enda som står på pappret, och det är verkligen inte allt som finns att säga om det här vinet, som förtjänar odelad uppmärksamhet och fokus.

Till ostarna plockade Patrik fram några röda, och jag fastnade särskilt för 2006 Gatto Pierfrancesco Ruchè di Castagnole Monferrato. En intagande doft av pinje, lite fat, vitpeppar och torkad frukt. Smaken bjuder på frisk syra, lingon och klarbär i frukten. Flaskan ställdes fram inpackad i folie, men med en hint om att det rörde sig om ett vin från Piemonte. Jag gissade att det var en dolcetto, vilket förstås inte stämde. Men den obskyra druvan ruchè är ju inte helt lätt att bestämma. Enligt importören - av en slump är det återigen Wester Wine - odlas druvan endast på 37 hektar i det lilla DOC-området Castagnole Monferrato.

Det här är ett vin jag skulle kunna dricka om än inte varje dag så ofta. Det blir billigare än att bli frälst på Vie de Romans sauvignon, jag får betala 134 kronor flaskan via beställningssortimentet och får då årgång 2008. Patrik menar att fick det här exemplaret för runt nittio kronor för några år sedan - bara att gratulera. Trots den avskräckande prishöjningen får jag nog ta och prova det snart igen.

Eftermiddagen fortsatte i ett hedonistiskt rus, med ostar och fler viner. Vid det här laget hade jag definitivt lagt ner pennan och ambitionen att kunna redogöra på ett vettigt sätt för händelseutvecklingen. D'Angelos aglianico Sacravite var en mycket trevlig bekantskap, liksom den där stilla, vita fragolinin i en flaska utan etikett som Ingvar halade fram till panna cottan... Jag kan bara säga att inget vi avsmakade denna dag var räligt och ber att få hänvisa till Ingvar och Patrik, som tidigare rapporterat här och här.

Perusinis sauvignon och pinot grigio var varuprover från Wester Wine. Även Bressans pinot grigio var ett gratisex - vi försökte köpa mannens viner när vi var där men han vägrade sälja till oss. Istället langade han in en låda blandat i bilen.