Barca och bärs

Gårdagskvällen tillbringade jag i Herr Ks TV-soffa. På bordet framför oss en uppsättning goda öl, några välsmakande korvar och ett helt gäng goda ostar, bl a ett par rikitga höjdare från Vilhelmsdals Gårdsmejeri.

Vi inledde med en tysk veteöl, direktimporterad av herr K, Schöfferhofer Hefeweizen. Redan vid första klunken blir jag glad. Det här är bra. God fruktig och lite rökig doft. Skumbananen finns där men är mycket mera återhållen än vanligt. Smaken är frisk, rätt fyllig och faktiskt med en viss beska. Ölen är dessutom väldigt bra kolsyrad. En av de bästa veteöl jag druckit. Bryggeriets slogan är inte så dum den heller och dessutom alldeles sann. Prickelt länger als man trinkt

Nästa öl har jag bloggat om tidigare. Saison d'Erpe Mere är ett litet mästerverk. I går smakade den faktiskt ännu bättre än vid förra provningstillfället. Den var väldigt bra till en bit pecorino men funkade annars bäst på egen hand. Det finns fortfarande gott om flaskor kvar ute i systembutikerna. Om du gillar frisk, komplex och torr öl så köp på dig några flaskor. En ypperlig sommardryck som säkert många vindrinkare skulle kunna uppskatta.

Även Solstice d'Hiver har fått ett tidigare inlägg. Nu gick sista flaskan av denna vinter-ale och den smakade väldigt bra. Underbart fruktig doft, fyllig, komplex, lite söt smak med grym efterbeska. Väldigt god till Saint Agur och Primadonna. Det finns några få flaskor kvar till rea-pris och annars går den att beställa via BS.

Pilsner dricker jag nästan aldrig nuförtiden. Hell, Pikla Pils och Slåtteröl utgör undantag i en annars pilsnerfri zon. Kul därför att få prova en annan av Herr Ks privatimporter. Breznak är en genuin tjeckisk pilsner från Böhmen. Fyllig, frisk och med en beska över genomsnittet blev den en värdig följeslagare till en fänkålssalami från Parma.

Vi hann med lite vin också under kvällen men det var inget att skriva hem om. Matchen ja, den slutade ju precis som den skulle.

Efter jobbet, när helgen stundar

Under promenad genom staden kom min själs älskade på en strålande idé: en drink efter den slitsamma arbetsvecka som just avslutats. Sagt och gjort - K & L kontaktades via mobiltelefon, ett modernt påfund som underlättar sådana här spontana påhitt. Sagda käresta och andra mig närstående personer menar att jag borde skaffa en sådan, för att alltid vara tillgänglig. Vi får se hur det går. K & L ställde sig positiva till förslaget och när vi sammanstrålade på Sheraton vid Triangelen (Hilton heter det väl numera, men det kommer alltid att vara Sheraton i min vokabulär) hade K skaffat just en sådan där ny mobil, som man bland mycket annat kan nätsurfa med. Det är förstås en intressant sak, särskilt om man kunde hitta en maskin som går att använda för att göra blogg-inlägg med.

I alla fall, Sheraton var sprillans nytt - eller höll på att byggas klart? - när jag flyttade till Möllevången 1989. Hotellskrapan och hissarna som pilar upp och ner längs fasaden blev något slags landmärke, men det kan man inte säga om pianobaren under det där voluminösa glastaket mot gatan och omvärlden. Redan när stället var nytt hade baren en storslagen och bedagad ödslighet över sig - där var aldrig en käft och när man sjönk ner i de stora svarta läderfåtöljerna med en stor stark var man som i ett vakuum mitt i stan. Ibland satt det till och med nån och plinkade på flygeln, som stod där som en stor svart val under de skyhöga fönstren. Särskilt i julruschen var det fint att smita in för en varm kaffedrink. Sällan några andra gäster då heller.

Nu hade fåtöljerna försvunnit och det var mer folk, något slags afterwork-satsning. Det fanns bara Spendrups på kran, som sig bör i en riktigt osexig hotellbar, så flasköl verkade vara vettigaste alternativet. Det fanns en tjeckisk pilsner, Bernard, som jag aldrig stött på förut. Bryggeriets hemsida finns faktiskt i en svensk version, vilket väl skvallrar om de oerhört vänskapliga och ekonomiskt gynnsamma band som knutits mellan tjeckiska bryggare och svenska ölpimplare alltsedan Sheraton byggdes, muren föll och sammetsrevolutionen beredde väg för marknadens expansion i skarven mellan 80- och 90-tal. Beskrivningen av denna "festliga lager" är ganska underhållande, bland annat sägs den utmärkas "genom en intensiv stark smak och samtidigt en mild smak och lukt av jästsvamper". Nå, pilsnern var trots detta utlovade sammelsurium helt ok, bra beska och frukt om än inte festlig så man skrattade på sig. Svårt att gå tillbaka när man fått smak för Oppigårds, Dugges och Sierra Nevadas brygder, märker jag. Nästa omgång blev det Karlovacko, bara för att jag aldrig provat någon pilsner från Kroatien. Ett misstag - det här var ett blaskigt och helt ointressant öl.

Samtalet rann på och med det tiden. Det stod klart att våra middagsplaner (rostbiff och fransk potatissallad) behövde revideras, och med det vinvalet. När vi tagit farväl av K, L och "Så ska det låta"-sugna flickebarnet, återstod vid hemkomsten bara att snabbtina lite räkor och fixa tomatsås och pasta. Enda italienska vita i hyllan var Ca´ Rugate Monte Fiorentine, som börjar bli en gammal bekant här på bloggen. Ikväll kom jag inte så bra överens med det som sist. Doften var lika inbjudande som jag mindes den, blommig och intensiv som en sommaräng i närheten av ett kostall och en citrusfruktodling. Men smaken var inte lika välkomnande, kort och med en besk eftersmak som förtog friskheten. Till maten - alltså pasta med lagom het tomat&räksås - var det lite bättre än på egen hand, när såsens och vinets kryddighet enades om att livet ändå är ganska passabelt. Alltså: 1-1 för min del i Monte Fiorentines kamp med sig själv. Det är fortfarande en öppen match. Kanske är det ett sådant där vin man först får en "wow"-känsla av men sedan ganska snabbt tröttnar på?

Den Onde Alven - säsongsöl II

Traditionell Lucia-konsert i Johanneskyrkan, den vackra jugendbakelse där min älskade hustru och jag knöt hymens band för ett decennium sedan. Nyblivne 14-åringen till tonårsson uppställd framme vid altarringen, iförd vit särk och stjärnstav, tillsammans med resten av Augustenborgsskolans kör. I vimlet efteråt träffade vi H, som var där för att – liksom vi – beundra sin avkomma. För tillfället gräsänka var hon inte sen att följa med till Skolgatans ölcafé för något uppiggade efter den meditativa hänryckningen. Ölet för kvällen var tjeckiska pilsnern Krušovice, en kär gammal vän.

Jag har bestämt för mig att bryggeriet hade – kanske har? - en ölstuga i Prag med samma namn, vid en tvärgata till Parížska som förbinder Gamla stan och Josefov. Vid tiden för sammetsrevolutionen var det ett trångt och larmigt ställe där röken låg tät över de grova borden och långbänkarna. Gästerna var nästan uteslutande män, många i soldatuniform eller annars arbetsklädda. Den rostfria serveringsdisken hade man framför sig när man steg in i lokalen, bakom den regerade barska män som hastigt sköljde av begagnade sejdlar i diskhon och tappade upp nytt öl i dem. Här har du – drick! Ölet var bland det godaste som gick att uppbringa på stadens ölstugor, vilket inte ville säga lite. När jag hade tillfälle att återvända hit, något år senare, hade stället förändrats totalt. Nu var det ommålat och möblerat med stolar och bord med duk och blommor i vas. Längs bortre kortväggen hade man installerat ett stort akvarium. Publiken var propert klädd, det fanns meny och man serverade enklare rätter till pilsnern. Som i och för sig fortfarande var god, men känslan av att något för evigt hade gått förlorat gick inte att helt vifta bort.

Upplivad av barbesöket gav jag mig efter hemkomsten i kast med nästa ale, Bad Elf. Fylld av onda aningar, naturligtvis - man måste vara naturligt skeptisk mot vad som verkar vara en typisk gimmick-pryl. Måhända avtrubbad och glatt okritisk efter den tjeckiska pilsnern blev jag emellertid positivt överraskad. Jämfört med Fuller's folly var Den Onde Alven mycket mer balanserad, med en behaglig doft och sammansatta smaker som höll ihop när de tumlade omkring med varandra i munnen. Här hade vi ju den brända kolan, pomeransen, fruktigheten och allt det andra som utmålats i förhandssnacket! Eftersmaken var lång och avrundat besk. Mer smeksam än ond, denne alv: 'Eres to your Elf som det står på etiketten. Till falukorv och potatismos var det kanske sådär, men det gick det också.